The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Alltså, vilket FANTASTISKT kapitel! Perfekt

Håller med helt om det du skrev där uppe, jag tycker att Remus & Sirius personligheter aldrig skulle funka med varandra... Men men, man får ju göra som man vill ^^

Älskar att du skiftar vem det handlar om, det ger en mycket bättre berättelse än om det t.ex. bara skulle handlat om James ♥

EDIT: Ett säkert bevis på att jag är beroende av den här ff:en är att jag hela tiden loggar in för att kolla om det kommit nåt nytt kapitel, sån är jag

TACK SÅ MYCKET! ♥ Kommer mer i eftermiddag!

Men nu



Hade så gärna velat ''tajma'' det så jag kunde skriva hans födelsedagskapitel, men han fyller år den 10 mars och jag är på julkapitlet nu... too late Det får bli till James födelsedag!

YESS!!!!!

Jahapp, jag som skulle komma igång med dagen tidigt ("tidigt" för att vara mig) idag, men så blev det visst inte, eftersom jag snubblade in på den här ff:en och inte kunde sluta läsa! Så har nu sträckläst den på typ en timme (en timme som jag borde tagit till att duscha och börja plugga...) och den är superduperbra!

Shippar Wolfstar så mycket! De är ju sötast :3 Du skriver fantastiskt bra, och jag tycker verkligen att du har lyckats fånga alla karaktärer! Kul att även Regulus tas med, han brukar oftast glömmas bort i andra ff:s om marodörerna, så guldstjärna i kanten för det!

Ser så mycket fram emot nästa kapitel! Det var ett tag sen nu jag hittade en ff som jag tycker det är värt att bevaka, men den här: *bevakar stenhårt*

Keep up the good work!

Grattis Remus!! ♥ ♥

Jättebra att det kommer mer, väntar

Verkligen jättebra skrivit och en bra story! Var fast efter första kapitlet och har sträckläst nu

Love till er! Kul med nya läsare också, välkomna välkomna!

Kapitel 14
Julen på ingång
December 1976

De sista veckorna gick snabbt och snart var det dags för jullov.

’’Mamma har bjudit in er allihop!’’ sa James när han läst igenom brevet som kom tillbaka med Ab vid frukosten. ’’Att fira jul! Tillsammans!’’
’’Va? Vi också?’’ sa Remus.
’’Ja, ja, alla fyra!’’
Sirius lyste upp.
’’Ni måste följa med!’’ sa han till Remus och Peter. ’’Wow, vilken jul!’’
Peter såg ut som om han skulle börja gråta när han läste brevet som en brunfläckig uggla just dumpat i händerna på honom.
’’Neej! Mamma tvingar mig att komma hem. Vi ska tydligen ha stort släktkalas hos farmor.’’
Blandade protester och suckar utbröt.
’’Vad fan, Slingersvans!’’
’’Nästa år!’’ sa Peter snabbt.
’’Nästa år har jag förhoppningsvis ett eget ställe’’, sa Sirius och rörde runt med teskeden i sin varma choklad. ’’Och då hoppas jag att ni allihop är beredda att spendera vartenda lov där.’’ Han tog en klunk och vände sig sedan mot Remus. ’’Och du då?’’
’’Tja, mamma har inte skrivit någonting speciellt, så jag antar att jag får välja själv. Jag är på!’’
’’Härligt’’, sa James med ett leende. ’’Är du säker, Slingersvans?’’
’’Vi vill inte ha en repris av julen 1974, eller hur? Om mamma vill ha hem mig över jul så kommer hon garanterat se till att jag kommer hem över jul, om det så är det sista hon gör.’’
’’Jaja’’, sa James och skakade besviket på huvudet. ’’Jag svarar mamma i eftermiddag då.’’

Ett par dagar senare, näst sista skoldagen, ångrade somliga marodörer att de inte ägnat mer tid åt förberedelser…

’’Vartenda lov!’’ sa Sirius irriterat. ’’Vartenda jävla lov sparar jag all packning till sista kvällen! Och var i helvete är mina…’’
Remus tittade upp från sin bok och skrattade.
’’Här’’, sa han, tog upp Sirius strumpor från golvet och kastade de till honom. Han fångade de och skakade irriterat på huvudet.
’’Nästa lov –’’, sa han bestämt. ’’Tvinga mig att packa en vecka innan.’’
’’Det sa du förra lovet också’’, sa Remus och återgick till sin bok. ’’Och jag gjorde mitt bästa, ändå står du här…’’
’’Om ni så ska behöva utsätta mig för Imperiusförbannelsen…’’
Remus insåg att han inte skulle få ro att läsa på ett bra tag, slog ihop sin bok och reste sig upp. Han skrattade när han fick syn på Sirius upprörda ansiktsuttryck.
’’Lugn, Tramptass. Jag hjälper dig. Vad behöver du?’’
’’Bra fråga. Kläder?’’
’’Har du inte ens lagt ner kläder än? Två timmar av stresspackning, men tanken att packa ner kläder slog dig aldrig?’’
Sirius suckade.
’’Det är klart att jag har lagt ner kläder! Men hur mycket behöver jag? Och vad behöver jag?’’ Han tog frustrerat tag i sin väska och vände den uppochner så att dess innehåll flög ut över hans obäddade säng. Remus granskade kläderna.
’’Tja… har du vardagskläder? Ombyten? Pyjamas? Mjukisbyxor? Träningskläder?’’
’’Träningskläder? Träningskläder? Tror du att jag planerar att träna på jullovet?’’
’’Man vet aldrig med dig och James’’, suckade Remus, tittade upp och mötte Sirius blick. ’’Du har glömt underkläder.’’
Sirius stirrade på sin packning i några sekunder, bara för att inse att Remus hade rätt.
’’Åh, Måntand, min Måntand’’, sa han dramatiskt medan han började rota runt i sin koffert. ’’Vad hade jag gjort utan dig?’’
’’Gått utan underkläder i tre veckor, uppenbarligen.’’
Sirius skakade bara på huvudet så att den mörka hårmanen dansade runt hans axlar, men Remus kunde se att han log.
Dörren öppnades och James steg in, tätt följd av Peter.
’’…och du bara flög fram som ett skott, rätt framför ögonen på honom… det var skithäftigt!’’
Peter gestikulerade vilt i luften medan han beskrev det, och James såg ut att njuta av berömmet.
’’Tack, Slingersvans.’’ Han kollade upp och såg den misär som skulle föreställa Sirius packning.
Peter fortsatte sitt referat av matchen, men James höll upp en hand för att tysta honom.
’’Du sa att du var färdig! Har du ens börjat? Jag visste att du skulle göra såhär i år igen…’’
’’Jag är snart färdig – faktiskt!’’ Han viftade med trollstaven så att packningen flög ned i väskan igen, och vände sig sedan mot James. ’’Du behöver faktiskt inte se så förvånad ut.’’
’’Fast frågan är, nu när du är klar med kläderna’’, sa Remus. ’’Om du har packat ner din tandborste, tandkräm, din kam, dina läxböcker, din plånbok, din ansiktskräm, pergament, dina pennor, bläck, tillräckligt med skor…’’
’’Måntand, snälla’’, sa Sirius och höll upp en hand. ’’Jag är på väg.’’
’’Ursäkta. Fel av mig.’’
’’Lång dag imorgon, killar’’, sa James, satte sig på sin säng och började snöra av sig sina skor. ’’Klockan är snart tio. Vi måste gå upp sex imorgon om vi vill hinna duscha och äta frukost. Bäst att komma i säng snart.’’

***

Familjen Potter bodde i ett ganska stort hus. Det låg bara en halvtimme, med mugglartåg, från London, men ändå utan några grannar de närmsta kilometrarna. Huset var målat i mörkblått med vita knutar, och hade vackra 1800-tals lyktstolpar längs med grusgången som ledde upp till villan.
Mr Potter, som fått tydligare skäggväxt sen James och Sirius såg honom sist, bar ett stort leende på läpparna när han hämtade de tre pojkarna från King’s Cross.
’’Vad stora ni har blivit!’’ sa han varmt och omfamnade de alla tre i en revbensknäckande kram.
’’Det har gått sex månader, pappa…’’
’’Jag skulle kunna svära på att du växt minst en decimeter, unge man’’, sa han och klappade sin son, som fortfarande var ett par centimeter kortare än sin far, på huvudet. ’’Åh, vad kul att se er allihop igen! Men…’’ han såg sig omkring. ’’Det saknas en.’’
’’Berättade inte mamma? Peter kunde inte komma’’, sa James. ’’De skulle på något släktkalas, och det var tydligen viktigt att alla var med.’’
’’Jaha ja’’, sa Mr Potter besviket. ’’Så synd. Peter är en sådan rar pojke. Nåväl. Ska vi ge oss av?’’

Efter en god middag, bestående av ris och kyckling i en fantastiskt god currygryta, landade de tre marodörerna i James säng. James själv i mitten, med Sirius på sin högra sida och Remus på sin vänstra.
’’Doreas mat är den bästa’’, sa Sirius belåtet och klappade sig på magen. ’’I nivå med husalferna på Hogwarts, ju.’’
Remus och James instämde.
’’Tramptass, förresten. Kom du ihåg tandborsten?’’
’’…’’
’’Skojar du med mig?’’
’’Förlåt, Månis, jag…’’
’’Jag lade den till och med på din säng, du kunde inte ha missat den om du så försökte…’’
’’Ja, ja, mamma’’, suckade Sirius. ’’James – Tror du min tandborste från i somras står kvar?’’
James skrattade.
’’Nej. Men jag kan gå och kolla om vi har några extra.’’ Med en motvillig kraftansträngning ställde han sig upp och lämnade rummet. ’’Mamma? Sirius glömde sin tandborste…’’
De hörde steg i trappan och hans röst tonade bort.
’’Klant’’, suckade Remus.
’’Ibland.’’
Det var ett stort tomrum mellan de nu, där James hade legat, och Sirius makade sig närmare.
’’Tror du på liv efter döden?’’
’’Va?’’ Remus vände sig mot honom. De låg nu båda två på sidan, vända mot varandra.
’’Liv efter döden. Du vet.’’
’’Wow.’’
’’Vadå?’’
’’Alla dessa svåra frågor.’’
’’Förlåt.’’
Remus skrattade.
’’Det är okej.’’ Kort paus. ’’Jag tror det. Eller, jag vet inte. Jag har svårt att tro att det livet skulle vara någonting som jordelivet.’’
’’Men folk man känner som är döda, tror du de kan se en och sånt?’’
’’Jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Men de finns säkert med en.’’
’’Hurdå?’’
’’Inte vet jag. På något sätt.’’
Sirius log. Han vände sig om så att han låg på rygg igen, och kollade upp i taket med ett fundersamt uttryck i ansiktet, som om han bearbetade vad Remus nyss sagt. Han ryckte sedan på axlarna.
Det blev tyst en liten stund.
’’Hur mår du?’’
Sirius vände ansiktet mot Remus.
’’Bra’’, svarade han automatiskt.
’’Okej. Och hur mår du på riktigt?’’
De bruna ögonen såg rakt igenom honom. Den visade att han var ute efter ett ärligt svar. Inget vanligt per-automatik svar. Han frågade inte bara för att bryta isen. Han frågade för att han ville veta.
Sirius vek bort blicken igen.
’’Jag vet inte.’’
Han såg i ögonvrån hur Remus fortfarande iakttog honom. Han fortsatte; ’’Jag borde vara lycklig, eller hur?’’
’’Det finns inget ’borde’, Sirius’’, sa Remus lågt. ’’Är det något som är fel? Något du inte har berättat? Eller är det bara… inte bra?’’
Sirius svarade inte direkt. Han granskade noggrant taket. Han lade märke till vartenda litet hål i träplankorna.
’’Jag känner mig… trasig’’, viskade han. Först nu insåg han hur sant det var. ’’Förstår du? Inte att en bit saknas, som typ familjen eller så, nej… jag bara… bara…’’
Remus sa ingenting.
’’Blir du någonsin rädd för att se någon annan i ögonen för länge, Remus? Som om du blir rädd att de kan se din själ? Vem du är, alla dina rädslor, alla dina hemligheter? Det känns inte som om det händer någon annan. Är det så för andra?’’
’’Kolla på mig.’’
Orden slank ur Remus innan han hann hejda sig. Han ville inte att Sirius skulle vara rädd för att se honom i ögonen.
Men det kom ut på fel sätt, och han förväntade sig att Sirius skulle skratta åt honom, men det gjorde han inte. Istället vände han blicken mot Remus, och deras blickar möttes.
’’Jag vet inte’’, svarade han sedan. ’’Jag kan också bli osäker om folk ser på mig för länge.’’
’’Men, jag kan ju se vissa saker hos andra. Typ James. Dig. Peter. Och…’’
’’…Regulus?’’
’’Mm. Blir du aldrig någonsin rädd att folk ska se dig genom att kolla dig i ögonen för länge? Liksom se att du inte är den som du försöker visa utåt?’’
’’Jo. Saken är den att de enda som känner mig tillräckligt väl för att kunna se sådant vet redan mina hemligheter.’’
Ögonkontakten hade fortfarande inte brutits. Remus fortsatte, och nu viskade han nästan;
’’De som känner dig tillräcklig väl för att kunna se sådant, behöver du aldrig någonsin gömma dig för.’’
’’Jag antar det.’’ Han log. Remus log tillbaka.
Dörren öppnades och innan någon av de hunnit inse vad som hade hänt träffades Remus av ett hårt plastföremål i ansiktet.
’’Satan!’’
’’Förlåt, Remus, älsklingen min!’’ sa James upprört. ’’Jag siktade på Tramptass!’’
Remus gned sin ömmande kind och satte sig upp lite för snabbt, så han slog pannan i James sänglampa. Han lät ett antal andra svordomar slippa ut. Sirius låg dubbelvikt av skratt och James kastade sig över Remus i ett försök till en kram.
’’…du siktar som en skottkärra, vet du det?’’
’’Jag vet!’’ sa James, som desperat försökte hålla sig för skratt. ’’Förlåt!’’ Han gav Remus en kyss där han slagit i lampan och flög sedan upp på benen igen. ’’Jag hittade en tandborste i alla fall! Kom nu, så byter vi om till pyjamas.’’

JÄTTEBRA! Gillade delen med packningen, hehe

Så bra *-* Har sträckläst xD Men tycker Slingersvans inte riktigt kommer in alltid, han blir mest som ett föremål.Och tänkte att James intresse för att håna Snape fortfarande inte är helt borta..

JÄTTEBRA (och var det lite Wolfstar bonding jag läse där? :33