Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

Jaaaaaaaaaa
Vad glad jag blir
Brabra
Meeeeeeeeeerererr

bra

Jag har hittat tillbaka till den här Fantastiska fanfic:en!
Jättebra!!
Jag hatar Drarry.
Hinnyshipper and proud, men jag kan inte låta bli att läsa det här!

Du...du...du...FÅRINTESKRIVASÅHÄRBRA. ♥♥

9. Draco

När Draco såg ner på Gryffindoraren insåg han vilket hemskt misstag han nyss begått. Varför, varför gjorde han det här? Ändå kan han inte låta bli att fundera över hans och pojkens nya relation. Tidigare var statusen Fiender med stort F, men nu är det bara förvirrat. Vad Draco önskar är mer än han kan tro själv, men det är irrelevant för tillfället.

Eller är det?

Harry Potter ser förvånat på honom, men inte "jag-hade-aldrig-önskat-dig-här"-förvånat, utan mer nyfiket, som om han faktiskt hade längtat efter honom och sedan slog hans önskan om Slytherinarens närvaro in.

"Jag ville se hur du mådde", viskar Draco ärligt, som om Harry faktiskt verbalt uttryckt frågan.

"Vad är du här för egentligen?" frågar Harry defensivt, och reser sig sakta upp till sittande läge som om han ville kunna försvara sig. Men Draco vet ju att det inte behövs.

"Det är sant", viskar han med samma tysta röst. "Jag hoppas att du blir bättre snart. Det är allt."

"Men ... Va? För ett halvår sedan hatade du mig. Hur ...?"

"Jag är lika förvirrad som du", säger Draco, den här gången med lite tydligare röst, även om det fortfarande är en viskning. "Men jag såg ingen anledning till att inte komma hit."

"Eh, jo? Du kan förstöra ditt rykte helt. Jag kanske kastar en hemsk förbannelse över dig och ..." rabblar Harry snabbt upp.

"Jag antog att du inte skulle göra det. Eller?" avbröt Draco och tittade misstänksamt på Harry, vilket får honom att krypa ner i sängen och mumla något som låter som "Nej, nej, varför skulle jag? Aldrig, jag menar ..." Och så vidare.

Draco sätter sig ner, han nickar mot sängkanten där Harrys omtalade Åskvigg ligger. "Kvasten klarade sig i alla fall."

Harry nickar och tittar ner i golvet. Det är tydligt att han är förvirrad, och kanske en smula obekväm med tanke på omständigheterna. Kanske vore det bättre om Draco bara gick.

Vilket är precis det han är på väg att göra. Men Harry hindrar honom. Han griper tag i blondinens handled och ser vädjande på honom.

"Kan du inte stanna en stund till?" frågar han hjälplöst. Det är tydligt att han själv inte är ett dugg medveten om vad han säger.

Draco tänker efter en stund, nickar sedan långsamt och sätter sig bredvid honom, stirrandes ut genom fönstret. Han kan ju inte titta på Harry heller, det vore oförskämt. Ändå kan han inte låta bli att dra blicken dit ett par gånger för att få se hans ansikte. Undrar varför egentligen.

Efter en stund har Harry somnat. Det måste vara tröttande med skador. Draco ler och går tyst iväg. Nej, vänta, han glömde en sak. När han har fått det uträttat går han nöjt iväg, glad att Harry sov när han gjorde det. Han vet att efteråt kommer han att vara rasande på sig själv för att han gjorde det. Men det spelar ingen roll. Just då fick det honom att känna sig lycklig, och det är allt som spelar någon roll.

---

När Harry vaknar ett par timmar senare är det eftermiddag. Han ser sig yrvaket omkring och får se Madame Pomfrey stå bredvid hans bädd och vattna blommorna i fönstret.

"Den där pojken som besökte dig, han med ljust hår, var det en pojkvän?" frågar hon nyfiket, som om hon just frågat en så enkel sak som vädret.

"Va? Nej, va? Vad fick dig att tro det?" frågar Harry förvånat.

"Han kysste din panna innan han gick."

Åhhhhh!! Fick värsta Drarry-feelingen när jag läste!
Älskade kapitlet! Helt underbart!

jag gillar inte drarry men du skriver så fantastiskt att måste läsa

Sluta, det är orättvist att du får skriva så bra!! Superbra kapitel, love it! ♥

Gillar inte Drarry, men du skriver så bra att jag inte kan låta bli att läsa!

*Bevakar*

Fantastiskt kapitel!!! Kul att du tog tag i det och skrev ett till! Så himla bra!!