Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Neeee inte döööööö tråkigt bara liksom håller sig borta från Sibryella

Jääääätte bra skrivit

kommer inte på något mer att säga än att
JAG. HATAR. MARLENE

Hej, tack för era kommentarer och för att ni stått ut med mitt sega uppdaterande...
har verkligen inte haft någon inspiration och har fortfarande inte värst mycket så det är därför tyvärr det blir ett rätt mediokert kapitel, men hoppas ni gillar det ändå!

Glöm inte kommentera er åsikt eller fråga om ni undrar något, gilla inlägget om det förtjänar det och att komma med förslag om vad ni vill läsa om ifall ni har något!

KRAM!

OBS! de första stjärnorna: ** är bara en förtydligande på en flashback ;3
-----------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 15 Erisedspegeln (James perspektiv och även lite Lily)

Det var ofattbart hur bra dagen med Lily hade gått. Inga obekväma tystnader, inga problem eller tabbar. Allt hade gått som smort. Nu återstod bara den sista delen av dejten och hur den skulle gå gick.

- Vart ska vi? Frågar Lily när jag drar med henne längst korridorerna.
- Överraskning, svarar jag och Lily skrattar till.
- Jag hatar överraskningar, säger hon.
- Du kommer inte hata denna; jag hittade det och du blir den första att se det, berättar jag och tänker tillbaks till dagen jag fann mitt fynd.
*
Jag hade strövat runt omkring på slottet med alla tankar på min och Lilys dejt och om hur jag skulle få till den mest fantastiska och oförglömliga dejten genom tiderna, men kunde inte komma på något som inte skulle vara för överdrivet eller omöjligt.

Jag hade fortsatt gå tills jag insett att jag mot alla odds hade hamnat vilse och jag inte hade någon direkt aning om vart jag befann mig och inte kunde avgöra vart jag skulle gå. Jag svor tyst för mig själv innan jag gick in i närmaste rum för att se om det fanns något inuti som kunde hjälpa mig att identifiera vart jag befann mig. Det var då jag såg den.

En stor spegel stod ensam i ett rum. Jag började gå närmare den för att se vad det stod högst upp på den och kunde tyda texten: ''Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi''. Jag förstod inte vad det betydde först, men när jag såg in i spegeln såg jag vad det innebar.

Reflektionen var min största önskan och vilja i livet: se folk runt omkring mig lyckliga och på så vis även själv vara lycklig. Jag såg hur mina armar var i ett fast grepp runt Lilys midja och hur hon log mot mig och tryckte sitt huvud mot min axel. Sirius och Gabryella tillsammans i bakgrunden med ansiktsuttryck av ren lycka och Remus med ett stort leende. Alla var lyckliga och allt verkade enkelt.

Jag visste att jag var tvungen att visa detta för Lily. Det skulle vara den perfekta avslutningen på kvällen och så blev det.
*
- Är vi där snart? Skrattar Lily.
- Tålamod, svarar jag och Lily skrattar.
- Skynda på, säger hon.
- Som ers höghet önskar, svarar jag och hon skrattar återigen.

Jag ledde henne längst korridoren och letade efter något tecken som skulle visa att jag var på rätt, men jag började bli osäker och rädd att jag inte skulle hitta spegeln igen, men jag försökte skjuta undan tankarna och istället fokusera på spegeln.

Jag strövade runt med Lily i flertal minuter och försökte intala både Lily och mig själv att jag hade allt under kontroll medan jag var i jakt efter rätt dörr till spegeln och när allt hopp var som bortblåst fann jag dörren som jag tidigare ristat in en liten blixt i för att enklare kunna försäkra mig om att det var rätt dörr.

- Voila, säger jag och drar bort mina händer från Lilys ögon.
- Wow, vilken fin dörr, säger Lily ironiskt med ett stort leende.
- Följ bara med, suckar jag och drar med henne in.
- Vid Merlins skägg, säger Lily förbluffat och stannar snabbt upp när hon får syn på spegeln.
- Vänta bara tills du ser in i den, säger jag och drar med henne fram till den.
- Efter allt jag hört, så trodde jag aldrig den skulle existera, viskar hon och jag ser frågande på henne.
- Känner du till den? Frågar jag en aning besviket.
- Jag har hört historier kring den. Erisedspegeln, svarar hon och fortsätter;
- Gabryella berättade att Pasha hade ett starkt behov av att finna den, varför vet jag inte, svarar hon.
- Den visar vad man innerst inne önskar sig mest av allt, svarar jag och Lily nickar och tar ett djupt andetag innan hon ser in i spegeln.

Vi står tysta under en lång stund medan Lily ser på sin drömreflektion i den så kallade Erisedspegeln. Jag försökte vänta så tålmodigt jag kunde på att få höra vad hon sa tills jag inte kunde hålla mig och var tvungen fråga, men tvekade snabbt när jag såg hennes tårfyllda ögon.

- Jag skulle aldrig visat den för dig om jag visste att du skulle börja gråta, viskar jag och Lily torkar snabbt bort en tår som runnit ner från hennes vänstra öga.
- Det är okej, svarar hon och ler mot mig.
- Får jag fråga vad du såg? Frågar jag och hon viskar något ohörbart till svar.
- Ursäkta? Säger jag och hon blundar och tar ett djupt andetag innan hon svarar.
- Oss, svarar hon och jag känner hur mitt hjärta stannar för en millisekund.
- Oss? Oss som i vi två? Frågar jag förbluffat och hon nickar.
- Ja, svarar hon kort och jag blir mållös.
- Säg något, säger hon tyst och jag ser på henne.
- Jag vet inte vad jag ska säga, svarar jag, fortfarande i chock.
- Typiskt dig, suckar Lily och jag ser in i hennes gröna ögon.

Jag hade länge önskat om att höra dem orden från hennes mun, men när de kom, kom de som en chock som inte går att beskriva med ord. Jag tvekade för ett par sekunder eftersom jag inte hade den blekaste aning om hur jag skulle reagera eller vad hon ville jag skulle göra, men slutligen följde jag min magkänsla och kysste henne.

*Lilys perspektiv*

Kyssen kom plötsligt och helt oväntat, men det var det som gjorde den minnesvärd och helt underbar. James Potter var jobbig, han var mer än underhållande, han fick mig att vilja skrika på allt och alla och han drog mig till vansinne, men han var allt jag ville ha.

Woooo så as bra asså jag vill ha mer det lovar jag dig JILY så bra asså känner att jag vill slita mig i ansiktet och bara försvinna så att jag ka läsa det här i all evighwt

Gaaaaaaaaaahhhhhhhh! *DÖD* allvarligt talat så himla underbart och fantastisk. Jag började gråta av lycka! FÖR MYCKET KÄNSLOR *DÖD* ÅTERKOMMER DÅ JAG KAN FORMA EN RIKTIG TANKE! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

ÅÅÅÅÅÅHHHH JILY ❤❤❤❤❤

nämen hej på er ;3
allt bra?
självt så kom jag just på att tänka att min gudson fyller år i dag så att varför inte fira det med ett kapitel? xD
Här ger jag er nu kapitel 16 som säkerligen är rätt flummigt och kräver lite förklaringar:

1: Zvyar betyder odjur på bulgariska och är ett av Pashas smeknamn på Gabryella.
2: Gabryella är i Kelseys-kropp så ifall det inte skulle framgå tydligare än vad jag gjort.

Sen gjorde jag en sak i kväll; ritade lite porträtt, så gott som ja kunde, på hur jag ser Gabryella och Marlene framför mig och helt ärligt blev jag rätt nöjd med Gabryellas så att om ni skulle av någon anledning vilja se dem så kan jag publicera dem, så om ni vill det KOMMENTERA

mer har jag nog inte säga så att: kommentera vad ni tycker om kapitlet, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall det förtjänar det.

KRAM ♥
----------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 16 Sanningen kom fram (Lilys perspektiv)

Dagarna gick precis som vanligt bortsett från faktumet att jag och James inlett något slags förhållande som ingen av oss riktigt verkade veta vad vi borde kalla det. Vi var konstant tillsammans oavsett om det var kvällspatruelleringar eller om det var att sitta bredvid varandra i uppehållsrummet och se på varandra när den andre inte såg på. Folk hade säkerligen börjat viska och våra vänner såg ständigt undrande på oss som om de väntade på en förklaring från oss, men jag hade endast James i mina tankar så hur illa situationen var hade jag inte lagt märke till och brydde mig inte om.

- När jag är färdig med min teckning ska jag måla en på er två och sedan spy på den. Det är så jag känner varje gång jag ser er nu för tiden, säger Sirius till mig och James medan han sitter med en penna och pergament stycke och ritar något med en allvarlig blick.
- Vi älskar dig också, Sirius, svarar jag och han ler snabbt och fortsätter på sin teckning.

Sirius fortsätter att skissa, medan Remus och Abigail pluggar håret av sig. Bokstavligen. Abigails hår var inte längre tillfixat och låg som hon ville utan såg mest ut som ett övergivet fågelbo och hennes blonda hår skiftade även i svaga gråa toner. Var Marlene och Peter höll hus hade jag ingen aning om. Att Peter inte var med oss var inte så underligt eftersom han hade en vana att dyka upp och försvinna med jämna mellanrum, men att Marlene inte var med oss var dock ovanligt eftersom eftersom hon och Sirius nästan varit helt oskiljaktiga under en lång tid, men hon verkade vara rädd för något. Vad visste jag inte heller.

- Var är Marlene? Frågade jag.
- Hon skulle hämta några brev eller något, svarar James och jag möter hans blick och kan inte låta bli ett stirra ett tag.
- Abigail? Frågar Sirius plötsligt och Abigail ser minst lika förvånad ut som resten av oss eftersom Sirius inte tilltalade henne om han inte var tvungen. Han var fortfarande bitter över att Abigail inte avslöjat var Gabryella kunde befinna sig.
- Ja? svarar hon.
- Var jag och Gabryella lika tydliga med att vi var i ett förhållande när vi försökte hålla det hemligt? Frågar han och jag hör hur James försöker hålla inne ett skratt.
- Inte offentligt, men Gabryella hade rätt svårt att dölja det för mig när vi var ensamma, svarar Abigail.
- Dock är vår situation lite annorlunda, säger jag.
- Jaså, på vilket sätt? Frågar Sirius roat.
- Vi är inte i ett förhållande? Svarar James.
- Jaha, vad kallar ni ert så kallade icke förhållande? Frågar Sirius fortfarande lika roat.
- Vi vet inte, svarar vi i mun.
- Jag vet; ett förhållande, svarar Sirius och innan vi hinner säga något kommer McGonagall och Marlene som en hemsk syn.

Marlenes händer var nästan helt brännskadade och i ena armen var det ett stort öppet sår som blivit inlindat i bandage, men bandaget var nästan helt blodtäckt.

- Marlene, vad i all sin dar har hänt? Utbrister Remus som lyft sin blick från sin bok.
- Ms. McKinnon har blivit utsatt av en förbannelse, men den försvinner antagligen inom ett par timmar, svarar McGonagall allvarligt och ser skarpt på Abigail.
- Jag har inte gjort något, svarar Abigail förvirrat.
- Det är inte du som är misstänkt utan någon annan; Din make, svarar McGonagall och räcker fram ett brev som hon håller uppe med en pincettlikande sak.
Abigail tar emot brevet och vi förväntar oss ett skrik av smärta, men hon lyckas öppna det helt utan problem. Hon börjar läsa igenom det med ett ansiktsuttryck som ändras snabbt från ett oroligt till ett rosenrasande.
- Zvyar, muttrar hon tyst.
- Ursäkta? Frågar McGonagall och ser på henne med ett väntande svar.
- Det är inte från Pasha, svarar Abigail förargat.
- Nå, vem är avsändaren? Frågar McGonagall.
- Det kan jag inte säga, svarar Abigail.
- Gabryella Krum, säger Kelsey med ett uttal skrämmande likt Gabryellas.
- Stämmer det, Mrs. Kruma? Frågar McGonagall och Abigail nickar sakta och ser på Kelsey som sitter med ett stort leende och granskar Marlenes skrämda ansikte.
- Vad står det i brevet? Frågar McGonagall, nu med en aning rädsla i rösten.
- Marlene kommer inte lida av det allt för länge, hon vet vad hon ska göra, svarar Abigail och vi ser alla chockerat på Marlene som blundar.
- Vad menar hon med det Ms. McKinnon? Frågar McGonagall och nu lyssnar hela uppehållsrummet.
- Jag vet inte, svarar Marlene med darrande röst och ser skrämt på Kelsey som lutar sig tillbaka och ser nästan ut att njuta av ''föreställningen''.
- Gabryella hotade henne, säger Remus plötsligt och Kelsey ser mindre road ut.
- Va? Utbrister Sirius chockerat.
- Förklara Mr. Lupin, säger McGonagall allvarligt och Remus suckar tungt.
- Marlene och jag mötte henne den 31 Oktober och hon ställde ett ultimatum på Marlene, svarar Remus.
- Angående vad? Frågar James förbryllat, men Remus svarar inte utan ser enkelt på Sirius och jag insåg vad det hela handlade om. Gabryella var svartsjuk på Marlene.
- Nej, viskar Sirius misstroende och trycker sina handflator mot sina tinningar.
- Varför i Merlins namn har ni undanhållit denna information i veckor? Frågar McGonagall besviket.
- Rädsla, viskar Marlene.
- Lojalitet, svarar Remus och jag känner yrseln nå mig och hur min hörsel blir vag. Jag kunde inte tro det.
- Ni gjorde rätt som berättade, säger McGonagall som avslut innan hon går iväg och lämnar hela uppehållsrummet i chock.

Ingen sa något under flera minuter och jag kände hur luften blev tyngre, ljudet blev vagt och jag kunde se i slowmotion-effekt hur Sirius, Remus och Marlene börjar bråka och jag misstänkte att flera andra som hört var inblandade. Abigail blängde på Kelsey som såg ut att ha blandade känslor om det hela innan hon reste sig upp och försvann med Abigail snabbt efter sig.

- Kom, hör jag James röst och känner hans händer ta tag om min midja och följa mig ut ur uppehållsrummet och längst korridorerna tills vi nått vid-behov-rummet.
- Jag kan inte tro det, viskar jag.
- Det kommer ordna sig, säger han och sätter mig ner i en enkel svart soffa.
- Hon är redan efterlyst i hela världen för allt möjligt och nu även mordförsök, hur ska detta ordna sig? Det hon har ordnat är en direkt biljett till Azkaban! Säger jag och känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder.
- Inte så länge hon håller sig gömd, suckar James och lägger armen om mig och jag lutar mig mot hans axel.
- Hon utsätter inte bara sig själv för fara längre, suckar jag.
- När har hon inte utsatt alla andra för fara? Frågar James ironiskt och jag får fram något som ska föreställa ett skratt.
- Du är hopplös, skrattar jag.
- Du kommer inte undan på grund av det, svarar han.
- Håll tyst, Potter, skrattar jag.
- Få mig att hålla tyst, Evans, svarar han och jag kysser honom för en andra gång.

1. PUBLICERA BILDEN!
2. Och vilket kapitel sedan! Wow! Älskar Jilys icke förhållande och allt vad det innebär! Och du är fantastisk dina känslor som trycks in i berättelsen hur man känner det dem känner och att allt är så verkligt! JILY! hehe äntligen ochalltså slutet var helt PERFEKT! Och liksom wow hur ditt skrivande utvecklas från kapitel till kapitel, du är otrologr duktig på dialoger och beskrivningar som känns riktigt verkliga, du kommer nog aldrig riktigt förstå hur mycket sen här fanficen betyder för mig!

Du är så sjukt duktig och din fanfic sätter aig verkligen i tanken! Men Gaby vad har du nu gjort, kanske hade varit bättre om du bara pratat med Sirius...

Nu måstejag läsa om kapitlet 20 tusen gånger och löra mig det utantill innan jag ska hjälpa min komöis vara barnvakt åt hennes bröder! Vi ses, hörs, skrivs vad som helst

Jaaaaaa super kapitel och såklart publicera bilden jätte gärna längtar tills ett nytt kapitel

lily, luna och Remus Potter: Tack så jättemycket för era kommentarer! jag lovar att svara på dem sen när nästa kapitel kommer! anledningen till det är att jag vill att ni båda ska få ett ordentligt svar och jag hinner inte fixa det nu, men era kommentarer betyder jättemycket!

Hej, i alla fall, tänkte att det var verkligen ett tag sen jag uppdaterade och jag vet att jag är oerhört dålig på den fronten i bland, men har verkligen haft supermycket i skolan och jag har en hel del denna veckan också så ska försöka fixa ett kapitel tills helgen, men tyckte att ni förtjänade någon förklaring till min urusla uppdatering...
men jag planerar mycket för framtida kapitel och har redan funderat runt julkapitlerna jag ska fixa och tror ni kommer gillar dem

Återigen; tack för ert tålamod och för era kommentarer, blir oerhört glad för all respons :3

Kram!