Dark Times: Början

Så, som lovat här är kapitel 5, oopsies jag är segast i världen, förlåt! :I ♥

Kapitel 5. Peacocks & Cotton

Lara
30 januari 1976

Det var fredag morgon och jag satt tyst i biblioteket och gjorde uppsatserna i talmagi, förvandlingskonst, trollformellära och trolldryckskonst. Jag hade håltimme fram tills klockan ett. Efter jullovet och Jessicas försvinnande från skolan hade jag känt mig ensam. Dock fanns Bellatrix och de andra där men jag kom på mig själv med att just nu sitta mitt emot ingen annan än Lily Evans. Visst de andra var också trevliga men de kunde inte sluta prata om Mörkrets herre, dödsätarna, hur många de dödat den senaste månaden och dylikt. Att prata med Lily var avkopplande.
Jag såg hur James såg upp bakom sin bok några bord bort och tittade på Lily. Han hade kallat Sev för snorgärsen igen och Lily hade blivit ännu argare på honom än vad hon varit när Jessica och Sirius var tillsammans. Då hon åtminstone tolererat att umgås med honom. Trots att Lily var två år yngre än vad jag låtsades vara så pratade hon i alla fall inte om tråkiga saker som folk ändå pratade om för ofta. Vi pratade ofta om böcker och drama såsom H.C. Andersen och Shakespeare.
Sirius undrar du säkert över tänker jag. Han och jag har inte talat sen natten vid Borgin & Burkes. Men jag vet att han frågat både Avery, Lily och en hel del andra vart Jessica är. Men jag tror han gett upp nu. Förstått att hon är borta. Kanske tänker hon aldrig komma tillbaka. Han är inte ens med i dödsätarmötena. Jag tror han försöker hålla det borta från James och Remus. Peter har jag inte heller sett till. Sirius brukar sitta och röka nere vid sjön. Ärmarna uppkavlade i kylan och antagligen vara glad över att han inte har något märke på sin vänstra arm. Jag ler när jag ser honom. Jag tror han känner blicken men jag tror inte han ens orkar vända på sig. Kanske gråter han.

”Lara?”, frågade Lily mig och jag skakade liv i mitt huvud. Jag hade försvunnit bort i mina tankar.
”Vasa?”, skrattade jag och la min blick på henne.
”Vad är det för ingrediens i amortentia?”, frågade hon och bet på sin penna. Hon såg ut att fokusera och tänka extremt mycket samtidigt som hon bläddrade febrilt i sin bok.
”Det är inte bara en”, flinade jag.
”Men sluta det är inte kul!”, sa hon allvarligt och försökte fokusera. ”Fla… något!”, hon gav ifrån sig en uppgiven suck och lutade sig tillbaka.
”Försöker du göra en kärleksdryck till mig Evans?”, skrattade James och kom gåendes, hennes blick mörknade och hon såg argt på honom.
”Det behövs helt ärligt inte, jag är upp över öronen förälskad i dig, så vad sägs, Hogsmeade i eftermiddag?”, han såg mot henne och log charmigt och blottade ett par vita men krökade tänder. Vilken tjej som helst på skolan hade sagt ”ja” till marodören James Potter. Men för det första så var Lily upptagen. För det andra så var hon inte vilken tjej som helst. Just i det ögonblicket kom Sev. Han kysste henne på kinden och hon hoppade fort in och han satte sig ner intill henne.
”Som du säkert ser James så är hon upptagen”, sa Sev lugnt och stillsamt och log smått.
”Inte för att det kommer hålla särskilt länge… Snorgärsen”, sa ingen mindre än Sirius själv, han lät kaxig. James vände sig om och Sirius gav mig en undrande blick för ett ögonblick innan han vände sig om gick efter James.
”Det där var inte mitt sista försök”, hördes en självälskande James vid bibliotekets dörr och Sirius skrattade intill honom.
”Lyssna inte på dem”, sa Lily och gav honom en lätt puss på kinden. Severus såg nöjd ut.
”Vad gör ni för något?”, frågade han. Jag skakade på huvudet och suckade ännu mer uppgivet än vad Lily gjort.
”Allt som går att göra läxvis!”, svarade Lily åt mig och suckade ännu en gång. ”Sev! En ingrediens i amortentia, Flab… något!”
”Flobberworm mucus?”, svarade han och bläddrade till en sida i hennes trolldrycksbok där det stod om flobberworm mucus. Hon log glatt mot honom och han såg på henne som om hon vore den enda flickan i hela världen. Kärlek var verkligen underskattat. Jag tänkte på Avery.
”Dåså!”, började Lily och la ihop sina papper och böcker ”jag är äntligen klar!” Jag log mot henne, det var jag för längesen men jag hade inte haft något annat att göra än att sitta och hjälpa henne.
”Ska vi gå ner för lunch?”, frågade Sev henne och reste sig medan han höll ut en hand. Hon la ner sina sista saker i sin bruna läderväska som hon hade över axeln.
”Visst Sev”, sa hon och tog hans hand ”kommer du Lara?”, frågade hon mig och jag skakade bara på huvudet.
”Gå ni i förväg jag har en sak jag måste skriva klart.” Det var inte riktigt sanningen, men jag tänkte inte beröva dem på deras egna små kärleksstunder, speciellt inte nu när deras G.E.T. proven närmade sig. Visst jag hade betydligt svårare prov i och med F.U.T.T. men jag hade allt i huvudet innan, förutom just uppsatserna som var tvungna att bli skrivna.

Lily och Sev gick lyckligt ut ifrån biblioteket medan jag började riva ner mina saker i den svarta mjukväskan. Jag gick ut därifrån men runt hörnet kunde jag höra hyssjade röster.
”Sev, jag gillar inte att du umgås så mycket med Avery och Mulciber, jag menar visst för Avery men Mulciber, åh om du visste vad han gjorde mot stackars Camile?”, hördes Lilys röst säga. Severus skrattade lite lågmält och Lily fnyste.
”Den lilla franska tjejen? Det var ju bara roligt.”
”Det var svartkonst Sev! Avery håller tydligen också på med det”, sa Lily och jag flinade snett för mig själv och tänkte på boken i hans rum.
”Men Lily, du umgås ju med Lara så då måste du ju tycka att Avery är okej? Dessutom är det Jessicas bror…”
”Men Lara är inte som Avery! Hon är snäll, och dessutom har jag hört från flera av tjejerna i Hufflepuff att Avery är en dödsätare, och Mulciber också!”, hörde jag hur Lily fick ur sig samtidigt som hon suckade, ”Vad är Avery utan Jessica, för att vara helt ärlig så tycker jag inte att han är okej, inte utan Jess.”
”Men… De är ju mina vänner Lily”, sa Severus.
”Det är dem eller jag Sev, så vet du.”

”Lara… Är det kul att förfölja mig?”, hördes en röst bakom mig, framför mig glänste sjön vackert med den knappt hållbara isen som höll på att smälta bort.
”Det är ju komiskt att du säger så när det är jag som sitter här när du kommer och inte tvärtom”, skrattade jag och reste mig upp och log ett halvt leende mot den svarthåriga pojken framför mig.
”Tror du inte jag märkt det intensiva stirrandet?”, frågade han och tog upp ett silvrigt fodral ur fickan och plockade ut en cigarett som han tände med sin stav. Sedan räckte han över fodralet till mig och jag tog en av de filterlösa cigaretterna därifrån och tände liksom honom den på min stav. ”Och innan du frågar, nej jag har ingen aning vart Jessica tagit vägen och jag antar väl att du inte heller vet det?”
Jag skakade på huvudet och gick närmre sjön och satte mig ner i den blöta snön och tog ett djupt bloss. Han satte sig intill mig ett ögonblick senare.
”Jag tror att Jessica har en svag punkt för killar med grå ögon”, skämtade jag och kunde höra ett fnys blandat med ett skratt intill mig.
”Vad menar du med det egentligen? Faktumet att hon försvann hos Malfoy?”
Jag nickar stelt och tar några bloss av cigaretten.
”Det är som om hon vore död, Sirius”, suckade jag.
”Om det ändå vore så”, påpekade han och jag visste inte om jag ville slå honom eller förstå honom.
”Då skulle vi i alla fall veta om hon levde eller inte…”, avslutade han dock och jag nickade och skakade på huvudet. Han bet sig i läppen och tog sedan ett bloss av cigaretten innan han slängde den i sjön och reste sig.

”Det har skett ett under!”, brast Lily ut när vi gick mot Hogsmeade, jag skrattade åt hennes smått panikslagna röst.
”Vad är det som hänt Lils? Frågade jag och såg på marodörerna som gick lite mer än hundra meter framför oss.
”Jag kanske råkade gå med på att gå på en dejt med Potter”, sa hon och gav mig ett urskuldande leende och fnittrade som en kvittrande fågel. Jag började gapskratta och såg hur Remus tittade bakåt mot mig och jag la de blåa vantarna jag bar för ansiktet.
”Du kan inte mena allvar! Vad har hänt med Sev då? Eller är detta något slags skämt?” Lily såg irriterat på mig.
”Vi bråkade.. Jag sa till honom att det är jag eller…”, hon avslutade mitt i meningen och jag kom ihåg vad jag hört innan.
”Du eller hans vänner”, avslutade jag meningen för henne. Hon såg på mig och hennes ögon tårades.
”Lils, gråt inte”, försökte jag men det brast för henne. Marodörerna hade stannat för att James märkt Lily och de hade börjat gå emot oss. Jag kramade om henne och viskade i hennes öra.
”Drömprinsen Potter kommer nu, sluta gråt, snälla Lily!”, sa jag snabbt och drog henne sedan ifrån mig. Hon torkade bort tårarna under sina gröna ögon och snöt sig och jag tog av mig vanten och strök bort den mascaran som smått smetat ut sig under hennes ögon. Hon rättade till den svarta baskern på hennes huvud som höll nere hennes röda lockar.
Hon var vacker.

Sirius petade mig på sidan av huvudet och jag såg på honom och log innan jag drog åt den blå och koppar-färgade halsduken som matchade mitt elevhem. De hade alla tre på sig en halsduk i rött och gult tillsammans med svarta kappor, stilrent och klassiskt. James bar en mössa som höll nere hans rufsiga hår och han rättade till sina glasögon innan han tog ett mjukt tag om Lilys hand och kysste den. Lily blev rödare om kinderna än vad hon redan var och utan att de yttrade ett ord till varandra gick de iväg.
”Vad i helvete hände precis?”, frågade Sirius efter att några ögonblick passerat.
”Det är nog bäst att vi låter bli att fråga”, sa Remus och skrattade.
”Jess hade gått i taket om hon varit här”, sa jag frånvarande och såg på Sirius som bara gav mig ett snett leende med ögon som jag inte kunde läsa av.
”Ska vi gå?”, frågade Remus mer som ett konstaterande, ”Peter skulle möta oss på tre kvastar sa han.”
Snön begravde fortfarande marken där vi gick men det var slaskigt och absolut inte kallt ute längre. Det var lite otroligt att se hur att det på vissa träd redan växt ut små gröna knoppar. Fredagen var hyfsat ljus trots att klockan redan var halv sex. Runt i Hogsmeade gick elever och lärare från Hogwarts och även invånare som bodde där. Utanför tre kvastar så stod det en stor kittel som det brann ifrån och elever stod runt den och värmde sig. Där stod även Avery och Mulciber, jag blev nästan rädd för vad som skulle hända när de kom i närheten av Sirius, men också road över tanken. Men en sak som marodörerna inte räknat med var att Peter stod där med dem. Om de talades vid eller om de trakasserade honom kunde inte se än, men Peter fick syn på oss innan vi hunnit komma närmre och gick ifrån kitteln till oss och såg glatt på sina vänner. De verkade inte ha lagt märke till något annorlunda, men det gjorde jag.
”Ska vi gå in?”, frågade Peter och utan att vänta på svar så öppnade han dörren in till tre kvastar, det var förvånansvärt tomt för att vara fredagskväll men det var nog otroligt skönt. Vi satte oss vid ett bord intill fönstret där en lanterna stod och fönstret var immigt.
”Vart tror ni att Lily och James gick?”, skrattade Remus och log mot Sirius och Peter. Peter såg högst förvånad ut.
”De är på dejt”, förklarade jag för honom och gav honom ett snett leende och tog av mig mina vantar och tryckte ner dem i mina fickor.
”Svinhuvudet, såklart, där en smutsskalle och en blodsförrädare passar in”, skrattade en mörk röst och jag såg bakåt för att möta en kaskad av blont hår runt iskalla grå ögon och ett skarpt ansikte.
”Du din äckliga jävla…”, vad Sirius sen skulle säga vet jag inte för jag avbröt honom.
”Malfoy”, sa jag och gav honom en blick som fick honom att svälja hårt för att sedan återgå till ett korrupt leende.
”Lara, just personen jag letade efter. Trodde du var för fin för deras sällskap.”
”Det är tusen gånger bättre sällskap än vad du någonsin skulle varit gubben”, sa jag och reste mig upp och drog ett iskallt finger på hans käkben innan jag vände mig mot honom.
”Vad vill du?”, frågade jag och han nickade mot dörren som att jag skulle följa honom ut. Utanför stod Avery och Mulciber och jag hade blivit rädd om jag vetat att de inte skulle klarat av att göra något emot mig.
”Vart ska vi?”, frågade jag och de sa inget utan vi gick bara iväg mot ett av husen som innehöll lägenheter. När vi kom in kändes det som om vi gick i trapporna i evigheter. Det var fler än vad det såg ut att vara från utsidan, inget nytt egentligen, men alltid lika förvånande. Då vi kom längst upp satte Avery sin stav emot låset och ett klick hördes innan det öppnades.
Där inne såg jag hur ett par vita fjädrar breddade ut sig över golvet och rörde sig mot ett annat rum tvärs över hallen.
”Vad i hela helvete?”, skrattade jag.
”Gåvor till oss ifrån Averys kära syster, troligtvis”, sa Mulciber och kliade sig i sitt grånade strama hår.
”Stod det något?”, undrade jag och såg på Avery och han tog upp en liten kristallbägare formad oval på ett vackert sätt ifrån sin innerficka. I den svirvlade en tråd av blåvit dimma runt. Han räckte den till mig.
”Har du sett det?” Han skakade på huvudet.
”Den gick inte att öppna”, sa han bara kallt.
”Var det något mer ni fick än en påfågel?”, frågade jag och såg på de tre.
”Faktiskt så var det jag som fick påfågeln”, skrattade Lucius ljust och skakade på huvudet.
”Du måste hålla med om att Jessica är lite smått galen.” Jag såg bort ifrån honom och gick längre in i lägenheten. På ett bord av glas så låg det vackra silkestyger i vitt och svart.
”Hon är inte galen”, sa jag medan jag drog en hand över de mjuka tygerna, ”hon är dum i huvudet.”
Jag välte omkull bordet och det gick i en miljon bitar.
”Vi vet vart hon är nu”, sa jag och såg på dem. De såg på mig som om jag vore en drottning för dem, respekten och rädslan de hade för mig var oerhört roande.
”Låt oss hämta idioten.”

________________________________________

Vart finns påfåglar, vart är dom någonstans och vad i hela världen finns i kristallbägaren Lara fick? Och varför kunde inte Avery öppna den? :o

Sen har jag tre frågor till er.

1. Vad tycker ni om de olika karaktärerna som är mina egna och vilken är eran favorit?

2. Vad skulle ni vilja läsa mera om?

3. Hur kan jag göra mitt skrivande bättre?

Gaah du skriver helt otroligt bra seriously får helt galna FEELS av din ff 8} jag hoppas verkligen du förstår vilken talang du har!! Har lite för mkt FEELS right now so kmr nt kommentera så långt, men du ska veta att jag älskar allt du skriver ♥
Svar på frågorna:
1, har för det första lite svårt att komma ihåg vilka som är fina karaktärer, de är en sån självklarhet och det känns som att Rowling iaf borde ha skrivit om dem ( = du är otroligt duktig då jg nt kan skilja på vad du och hon skrivit)... Jag gillar Lara, iaf gillade, hon har ju blivit fett skum och läskig... 8s Men hon är ändå cool så får väl ta henne då. Måste dock även säga att även om du inte hittat på typ marodörerna har du ändå gjort dem till otroligt levande personer, och du har verkligen fått mig att älska dem (framförallt Sirius hehe cx)
2, Jag skulle gärna vilja läsa mer om Sirica, men det bygger ju på att Jessica måste komma tbx... Men iaf, gärna mkt kärlek hehe xp
3, Hur kan man förbättra perfektion?! Nejmen allvarligt jag har verkligen inga klagomål eller åsikter, älskar hur du skriver
kram ♥ //fredrika

OH GOD NOOOO NU ÄR JESS EN SÅN DÄR CRAZY BELLATRIX NEEEEEEEEJJJ
DET FÅR INTE VARA SANT, DET FÅR INTE VARA SANT DET FÅR INTE VARA SANT
1) Av dina underbara karaktärer så gillar jag nog mest den FÖRRA Jessica, om du förstår vad jag menar, för den senare tiden var hon ju en aning ... Bellatrix in some way i dont kno

2) Åh gud det här var svårt. suck, jaaa jag skulle nog vilja läsa lite mer ur andras perspektiv än Lara (Avery? Sirius?), fast du har väl bara skrivit ur Jes och Laras, även i förra. Meen jag är inte expert och det är ditt val hur du gör, eller vad som känts rätt i själva berättelsen

3) Helt ärligt så har jag verkligen INGET jag kan säga om hur du kan förbättra ditt skrivande. Jag ÄLSKAR hur du skriver, du beskriver underbart, jag kan se det framför mig, du berättar samtal lika underbart, samma sak med mystiken och spänningen i själva handlingen.
Du är underbar ♥

Åh vad underbar du är! Fattar inte hur jag kan få en människa att känna så, men det ofattbara brukar väl oftast vara sanning? Jag vet hur det är att inte kunna kommentera, jag älskar att läsa allt som folk skriver men har blivit SÅÅÅÅÅ kass på att skriva kommentarer och därmed svara på dem. Jag älskar dig. OwO! Ingen underbedrift. C:

Well, mina karaktärer är dem som är skrivna sämst, jaduvet Lara, Jess, Avery och bitchen David. C: Lara är ju en vampyr så det är väl klart att hon ska vara skum och lite sådäränna läskig. C: Jag tycker absolut inte att jag lyckats få marodörerna att verka så som de ska vara, men vad glad jag blir att du tycker det! Haha! (Who DOESN’T love Sirius liksom!)

Jessica är ju som en fågel, hon kommer och går som hon vill. Ska försöka få in mer kärlek, men hoppas att du tycker att Laverys relation är väldigt kärleksfull även om de båda har gått och blivit stenar.. x_X

*RODNAR SOM SOLEN* I LOVE YOU FREDDIE ♥ c:







Jessica ja! Men, men är vi inte alla lika galna som Bella innerst inne? Och jag har försökt få Bella att verka som en normal människa haha! Hon är ju trots allt inte sååå… Galen innan azkaban. C:

Ohja jag vet hihihi, Jessica är en mystisk person hon kommer göra som hon själv vill! Don’t you worry. ♥ Det blir bra till slut.. Eller? Hanlio lilla. ♥

Nästa kapitel kommer delvis vara ur Sirius synvinkel! HIHIH. Avery vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva, kanske få min bror att skriva det kapitlet haha! ♥ Jag gör lite som jag vill och känner du vet. Hihi!

ÅH VAD UNDERBAR DU ÄR HANLIO! Jag älskar dig och dina underbara kommentarer woopwoop. 8D ♥ Jag försöker iaf. :’)


Skrivit klart kapitel 6 nu, så bara att kommentera! ♥ n♥

Sepe du är bäst! Jag är i Kiruna nu och orkar Inte skriva fetingkommentaren från mobilen! Men du ska få en senare. Btw Lara är creepy as usual, usch puss hej ♥

Väldigt kort kapitel med några småfrågor också vidare.. Är väldigt glada över att ni är här för mig och supportar mig! DET BETYDER ALLT! ♥

Kapitel 6. Bland gröna trädgårdar och mörkar nätter.


*Klank*

*Klink*

*Klang*

Svärd slogs i kors och skratt hördes, vilket indikerade att det knappast var någon kamp om död och liv.
”Men lägg av! Du kan ju skada henne!”, ropade en kvinna klädd i röd kimono med blont hår ner till midjan. Hon stod i dörrspringan till en gammal japansk byggnad med vackra dörrar. Den blonde mannen skrattade smått och fick ett slag av svärdet som en liten flicka höll i. Hon log sniket och såg på medan huden där svärdet skurit sig in läkte av sig själv. Han slet lekfullt bort svärdet från den lilla flickan och lyfte upp henne så att hon skuggade hans ansikte.
”Oroa dig inte primadonnan, hon är lika harmlös som du”, skrattade han och såg på kvinnan. Hon skakade på huvudet och fnittrade innan hon gick fram till dem och kysste honom lätt på kinden.
”Mamma!”, ropade flickan och hennes blonda hår flög som en vinge då hon tvärt vände på huvudet.
”Ja, Sylvanas?”, log kvinnan och såg på när flickan gled ner för mannens rygg och drog honom i håret.
”Aj!”, skrattade han gällt och fnös och kliade sig i bakhuvudet.
”Dags för kvällsmat”, sa kvinnan och tog flickan i handen och drog med henne.
”Ta bort allt kaos här ute så är du snäll”, sa hon menat till mannen innan hon stängde igen dörrarna till byggnaden.
Mannen log brett och drog upp ärmarna på sin vita skjorta, som blottade märken över hela vänsterarmen. Han drog upp en stav ur byxfickan som han fixade iordning den tidigare perfekta trädgården som nu hade blivit förstörd av både hans och den lilla flickans fäktning. Rosenbuskens vita rosor vart utspridda över den mjuka mattan av gräs och likaså kvistar från busken. Han log snett då han faktiskt insåg varför hon var arg. Men med ett par viftningar med sin vinröda stav såg trädgården lika perfekt ut som innan. Svärden satte han försiktig in i slidor och en familjär klang hängde sig kvar i luften några sekunder.
”Skynda dig innan det blir kallt”, hördes en röst, kvinnan stod återigen lika vackert som förr i dörröppningen och mannen höjde kaxigt ett ögonbryn emot henne. De var inte så gamla som de såg ut att vara, det var en sak som var säker. Han gick uppför den korta trappan till dörröppningen och låtsades torka bort svett ur pannan med sin ärm innan han kysste henne mjukt och lyfte upp henne och bar in henne.

”Får det vara ett glas vin?”, sa han och slickade sig om läpparna och höjde sig från hennes hals som han så passionerat kysst. En bloddroppe rann nerför hans läpp och hon nickade stillsamt.
”Gärna en klase vindruvor också, så är du rar”, fnittrade hon och ställde sig upp, gick genom rummet och drog bort draperiet som skilde de två rummen och gick ut till flickan som satt tyst och tecknade med starka drag, det var ingen barnslig teckning som man hade kunnat vänta sig från ett barn, utan en vacker teckning på ingen annan än en blond man med långt blont hår uppsatt i en svart rosett. Teckningen var ur profil och intill honom stod en kvinna som säkerligen var fem år yngre än honom själv, hon bar en vacker vit brudklänning men hon såg inte lycklig ut. Mannen såg stel ut och det hela verkade så påtvingat.
”Vad är det här Sylvanas?”, frågade kvinnan och tog teckningen ifrån barnet.
”Det är pappa och du… Tror jag”, svarade hon och log brett ”men det var när pappa hade långt hår”, skrattade hon. Kvinnan granskade teckningen fundersamt.
”Läggningsdags”, sa hon stelt. Flickan nickade och försökte ta teckningen men kvinnan var snabbare.
”Men mamma…”, började Sylvanas men blev tystad av kvinnan.
”GÅ OCH LÄGG DIG!”, röt hon argt och fumlade efter staven. Märket på hennes arm hade bränt till och hon hade tagit ut smärtan på flickan. Hennes blonda hår föll ner framför hennes ansikte och hon såg knappt när flickan sprang iväg och kramade om sin faders ben. Mannen lyfte upp henne och log.
”Går du och lägger dig frivilligt eller ska jag hjälpa dig?”, frågade han och barnet gled skrämt nerför hans bröstkorg och sprang iväg till ett annat rum. Han gick fram till kvinnan och gav henne vinglaset.
”Dina graviditetshormoner, börjar det bli värre, kära du?”, frågade han och hon skakade bara på huvudet.
”Nej…”, började hon men tänkte efter samtidigt som hon placerade det blonda håret bakom sitt öra, ”bland annat är det väl hormonerna, men märket och dessa ypperliga bilder som Sylvanas skapar. Hon måste veta något.
”Det är vanligt att renblodiga barn drömmer relativitetsdrömmar om sin släkt, oroa dig inte.”
”De har gift sig”, påpekade hon och räckte teckningen till mannen.


SIRIUS 14 februari 1976

Jag sträckte på mig i den mörkbelagda sängen och drog försiktigt bort min arm från tjejen som låg intill mig för natten. Jag märkte snart att jag inte var i min egen säng utan i tjejens säng, jag reste mig försiktig och drog på mig plagg efter plagg varpå jag tog upp min stav från byxfickan och kastade en formel över rummet som skapade en total tystnad så att jag kunde smyga mig ut härifrån utan att väcka någon.
Jag tog mig tillbaka till gryffindortornet från hufflepuffs sällskapsrum på några minuter medan jag försökte komma på vad tjejen jag legat med hette så jag kunde förklara för henne i morgon att jag inte ville såra henne utan att jag bara ville ha någon som jag kunde låtsas tycka om för en kväll. Kanske gjorde jag det för smärtans skull, att se någon annan lida kanske skulle hjälpa mot min egen smärta. Jag satte mig ner på sängen i vår sovrumssal, Peter, Remus och James låg allihop och sov i sina bäddar och James snarkade högst av dem allihop. Jag gick runt sängen och drog för de röda förhängena och öppnade försiktigt min koffert och tog ut ett pergamentpapper, min fjäderpenna och en bägare med bläck.
Tillsammans med dem tog jag också en bunt med andra pergamentpapper, säkert ett tiotal. Jag la mig i sängen och kastade diverse formler för att hålla ute mina vänner och doppade sedan fjädern i bläcket och började skriva.


Förlåt, förlåt mig för att jag aldrig var den du ville att jag skulle vara, förlåt för att jag var lika vild som vattnet, förlåt för att du inte kunde hålla kvar mig i din hand, förlåt för all helvetes minnen som etsat sig fast i hjärnan på mig, som når mig så fort jag sitter i mörkrets kalla kappa och inte ser det svaga ljuset i natten. Förlåt för att jag krossade ditt hjärta, förlåt för att jag någonsin lät mig älska dig.
Här är jag, till synes helt oberörd, när jag tänker på dig, men inombords så spinner hjärtat som motorn på en Harley Davidson och jag vet att du känner precis likadant, vart än i hela världen du är.

And you're like heroine for me,
and I'm like heroine to you.
We just love it so much,
and at the same time we hate it.

En regnig och riktigt kall september den sextonde, för nio hela år sen, då träffade jag dig första gången efter att jag fallit ner från min lysande blåvita måne. Bara för att träffa dig och jag kommer ihåg när jag insåg att du var killen jag alltid skulle älska, den tjugosjätte augusti en stjärnklar fredagsnatt så la jag mig ner på den varma asfalten och såg på stjärnorna. Det första jag kunde tänka på var dig. Det enda jag kan tänka på när jag ser på de där helvetes jävla stjärnorna är hur mycket av det jag en gång var saknas. Jag är helt jävla tom efter alla svek och lögner du kört upp i ansiktet på mig, jag är så jävla arg på dig, jag är så ledsen för allt jag gjort, men jag kan fan inte förmå mig till att förlåta mig själv för att jag blev kär i dig och ditt jävla leende och de ögonen som var så oerhört blåa, men ska vi inse faktum, det var jag som var blåögd.

Jag vill att du ser på stjärnorna och lyssnar på mig,
kanske då ska jag viska i ditt öra,
bara du som får för en gångs skull höra.
Jag älskar dig.

Alla de minnen vi har tillsammans, alla de tårar jag spillt över dig, alla de tårar du spillt över mig. Alla misstag vi båda gjort, alla de idiotiska beslut vi båda tagit. Den gången jag gav dig en blomma, den gången jag inte hade en jävla aning om vem du var, den gången du träffade mig och sedan två veckor senare beslöt dig för att skriva till mig, tjugonde juni för fem år sen, första gången du skrev till mig. Hade jag haft en aning hur allt skulle trassla till sig då hade jag aldrig fallit i din fälla, aldrig fallit för dina ord. Jag tror inte utan jag vet, att om jag beslöt mig för att jag ville ha ditt hjärta tillbaka i min hand, om jag ville ha mitt hjärta tillbaka i din hand, då hade ett enda brev räckt, trots att du nu lever lyckligt lottad någonstans i den stora vida världen. Jag kommer aldrig kunna förlåta dig för att du stack, när du för en gångs skull ville vara med mig, när du för en gångs skull älskade mig. Men du, vill du veta en sak? Jag är eftertraktad, varenda tjej på Hogwarts faller för mina grå ögon och mitt svarta rufsiga hår. Det du aldrig såg mig för, du såg mig för insidan. Därför är det så lätt att kunna gå omkring och höra om hur han krossade hennes hjärta och hennes också.
Jag är också lycklig ibland, jag har tre fantastiska vänner som gång på gång påminner mig om att jag förtjänar så mycket bättre och att alla spruckna hjärtan läker. Men kanske behöver jag ett lim som du håller i? För att kunna limma ihop det jag kallar för hjärta. Du var ju så underbar och oroligt och jag vet att när du såg på mig med den blicken och det kristallvita leendet, då älskade du mig och det tar mycket kraft och många tårar att skriva detta, men jag älskade dig också. Trots de saker du fick mig att göra, nyårsafton bland annat… Än idag är jag glad att jag inte har något märke på min ärm, även om jag nästan förväntat mig att du skall dyka upp när som helst och säga att du gift dig med Voldymoldy så vet jag att du är en hel värld borta…

Jag älskar dig, jag saknar dig, jag hatar dig.

Din förevigt.
Sirius Orion Black

__________________________________________

Oj... Blev lite väl känslosamt. Hoppas ni gillade det. ♥

Vem tror ni människorna i början är?

lara... eller lucius

Underbart!
Så jäkla mycket känslor. Om jag inte satt i skolan så skulle jag mycket väl kunna börja storlipa här och nu.
Du skriver så bra, och är sjukt nyfiken på vart Jessica har tagit vägen.
Men de där människorna i början har jag ingen aning om vilka de skulle kunna vara... mystiskt.
Alltså det här är så bra Trezzan, längtar efter fortsättningen!
Kramar!

Dom första trodde jag först var typ Lara och David men sen bara 'Nääää de kan de ju int va'
Sen tänkte jag på Jessicas mamma och Abraxas men deras mamma var väl mörkhårig?
Killen måste vara vampyr i alla fall, han drack visst blod från hennes hals.
och teckningen föreställer kanske Narcissa och Lucius? Fast ehh jag går mest efter gissningar.

Men herregud Sirius, FEEEELS alla här vet ju vilka jag vill se tillsammans och det här bara krossar mitt hjärta och limmar ihop det och krossar det och limmar ihop det PÅ SAMMA GÅNG
Haha, sure att jess skulle gifta sig med Voldy, ne du, DET är iaf omöjligt (hoppas jag)
Den sista meningen
Jag älskar dig, jag saknar dig, jag hatar dig.
omfg

Bra gissningar!



Haha men åh, tänkte inte ens själv på att det var så mycket känslor, kändes mer som om det blev för mycket, men någon gång måste det ju komma, eller hur? Kapitlet handlade ju ändå om Jessica på något sett eller hur?
Men vad bra att du inte visste vilka människorna i början var, då har jag ju lyckats! c: Men tack, du ska inte säga något om att jag skriver bra för du skriver hundra gånger bättre! ♥



Man kan ju alltid färga håret eller hur? Men tänk efter på vem Sylvanas är så kanske du får fram ditt svar, hmm, hmm? C: Men killen var ju ute i solen, haha är det här jobbigt? c: Cissy/lucius, där kanske du har rätt, vem vet, att gissa är ju vårt sett att hitta svaret.

Sirius har lite kärlekskrank haha! Skrev faktiskt den texten lite dedikerad till min expojkvän, och jag shippar också Sirica men all kärlek kommer ju med besvär, kärlek är ju ändå en sjukdom på sätt och vis. #väldigtpoetisk. Jag gillar att krossa ditt hjärta. ♥ ♥ ♥ Voldymoldy och JessPess är ditt största ship, erkänn bara.

Well, det är ju svårt att känna något av dem utan att känna de andra två?

Puss på dig och omg din kommentar. ♥ ♥ ♥

__________________________________________

Nytt kapitel på GÅNG!

EDIT:
Nytt kapitel klart, kommentera!