When you're gone. [Drarry]

AlexZz, jag förbjuder dig att ta slut på den så här. Det är mot lagen jag just uppfann! Plus, det bryter mot kontraktet mellan läsare och författare om att ge läsarna ett riktigt slut!! Därför måste du skriva en epilog, darling ^_^ ♥

Tbh, I love it! ♥

Gosh i slutet av kapitlet förstod man ju vad som väntade, men jag måste säga att både slutet och hela kapitlet var väldigt oväntat. Helt grym vart den iaf, du är så galet bra. *-*

Tyckte det där sista blev väldigt underligt, verkade mer som om du försökte avsluta berättelsen snabbt tyvärr. Men annars var den väldigt bra

Tekniskt sett sa jag aldrig att den var slut, jag sa bara att jag börjat skriva på en epilog. Which means I do indeed have an ending... but not right now.
--
Kapitel 9:
I'll get it if you need it, I'll search if you don't see it, You're thirsty, I'll be rain. You get hurt, I'll take your pain.

Draco hade vilken annan dag som helst kunnat bestämma sig för att inte snoka runt i andras affärer, men han hade defenitivt gjort det den senaste månaden. Ända sedan han fick reda på att Harry och Ron officiellt gjort slut. Hur han fick reda på det är en annan historia som han helst inte tänker på i rädsla för att fullständigt ruinera den lilla ära han fortfarande har... i behåll. Fast att aktivt leta efter Harry, klottra saker längst bak i läroböcker och halvt om halvt skriva ett manus för att kunna berätta har nog redan gjort den saken åt honom.

”Helvete.” Mumlar Draco för sig själv, innan Harry var singel kunde han faktiskt göra annat än att bara tänka på honom; nu är det fullkomligt omöjligt. Draco stänger boken som han försökt plugga ifrån och kastar en blick på klockan. Det är rysligt sent på natten men han känner inte för att sova. Han känner inte för någonting alls, han är rastlös. Han borde inte vara såhär energisk, han borde snarare vara extremt trött. De har på något mirakulöst vis klarat sig undan alltför mycket läxor över jullovet, han borde vara trött och ta igen sig tills lovet hemma. Men icke, det går inte för sig.

Draco suckar tungt och skakar på huvudet åt sig själv, han beter sig som om han var nykär. Vad håller han på med? Han är Draco Lucius Malfoy och han har aldrig betett sig som han varit någon sorts nykär tonårsflicka. Draco reser sig upp från fåtöljen och bestämmer sig för att promenera till astronomitornet. Han har kommit sig för att gå dit oftare och oftare bara för att han har trott sig märka att Harry gör det också. Kanske han minns?

”Önsketänkande.” Muttrar Draco för sig själv och fortsätter gå. Han passerar sovande porträtt, vissa som står och fortfarande kacklar i sina ramar. Vid Astronomitornet finns det ett stort porträtt på en man och en kvinna som står och håller om varandra och Draco skulle kunna svära på att det enda som avslöjar att de faktiskt är magiska är faktorn att de sover på natten och blinkar någon enstaka gång under dagarna. Annars hade vilken mugglare som helst gärna hängt upp den i sitt hem. Draco skakar snabbt av sig distraktionen från att ta sig uppåt och han börjar vandra trappan upp.

Draco kunde när han var yngre hur många steg det var i den här trappan, men vid det här laget har han för länge sedan slutat bry sig om det. När han kommer upp ser han till sin stora förvåning hur ett för välkänt ansikte blixtrar förbi fönstret och Draco har snabbt staven uppe. Han koncentrerar sig knappt på vad han faktiskt gör och säger vilket resulterar i att Harry visst kommer upp igen, men han hänger upp och ned.

Harrys glasögon faller till golvet och hans morgonrock och T-shirt följer nästan glasögonens exempel förutom att de inte faller av utan döljer bara Harrys ansikte. Som dessutom verkar vakna upp och inse vad som just hänt, nästan.

Draco lägger troligen märke till först att Harry är i perfekt ansiktshöjd för Draco för tillfället och någonting med tillfället, platsen, kanske julstämningen och vem han står öga mot... rock med får Draco dra undan Harrys rock och placera sina läppar på Harrys.

Smaken av eldwhisky sprids i munnen när Draco tar sig friheten att sticka in sin tunga i Harrys mun och Harry spänner sig förvånat, men istället för att knuffa bort honom så besvarar Harry Dracos plötsliga närmande och Draco känner sig uppriktigt glad och extremt modig för att ens ha vågat göra något sånt här. Det känns helt rätt, helt och hållet utomordentligt rätt.

--

Ber dock om ursäkt för korta kapitel, jag får typ inspirationskickar...

God jul iallafall. ♥

You just made my day, mate
Wonderful! Absolutely fantastic! ♥

Tack för världens bästa kapitel.

åh gud tack för att den inte var slut ♥

jättebra kapitel!

Jättebra kapitel, love it!! Drarry naaawww ♥ Draco kan väl också ta och dricka lite så att de kan gå ännu längre u know wat i mean ;3

Du har fått dig en ny läsare

AlexZz more NOW!
Jag insisterar D: