Draco Memoraid

Är säkert supertjatig nu , MEN DENNA FF:N ÄR SÅ BRA SÅ JAG MÅSTE HA MER♥

MEN JAG ÄLSKAR NÄR DU ÄR SUPER TJATIG!!! DDD
Annars hade jag aldrig skrivit, om ni inte gillade det D';
Det gör min daaaag!!! ♥

YAAY, ÄLSKAR ATT GÖRA FOLK GLADA
Men du måste se upp så du inte blir tagen av polisen, för denna ff:n är min drog! ♥

MERA!

du skriver jättrebra, älskar din fanfic.

Hihi jag tar risken...Tyckte jag hörde sirener nu.. OMG O___O!!!


Tack Jag blir jätte glad, hoppas ni vill fortsätta läsa (annars måste jag ju sluta skriva, crycry... ;_

jag kommer lägga upp ett nytt ganska långt kapitel ikväll, ska bara rätta det först!
och snart bär det ju av till Hogwarts....Vem vet vad som händer där? Inga bra saker, den saken är säker!

JAA!
(Jag menar inte JAA föe att det ska hända dåliga saker, utan för att du ska skriva mer! °§° )

Kommer det nu ? Ô.ó

Här kommer Kapitel 8!
Det är ganska långt, och inte så jätte bra(Slarvskrivet, orkade inte rätta haha...) Men hoppas ni ändå gillar det! Kram på er alla ♥

Kapitel 8

Sommarens hittills varmaste dag kom och tog Wiltshire i besittning.
Jag satt ute på gräsmattan lutad mot ett stort bokträd och blundade mot den stekande solen.
Den värsta vecka jag någonsin hade upplevt led äntligen mot sitt slut.
Shanti hade fortfarande inte återvänt med något svar från min familj, men jag var inte orolig för henne. Hon hade varit på längre resor förut och hade förnuft nog att stanna och ta igen sig när hon blev trött. Saknaden efter henne dämpades däremot inte. Hon var min vän och den enda jag kände förtroende för här.

Draco hade lyst med sin frånvaro sedan lördagen då hans förtjusande vänner var på besök, och jag bokstavligt talat hade fått fly in på rummet. Inte ens till middagen hade han dykt upp, och om det inte var för att Narcissa hade skickat Mr Grain med mat en trappa upp så hade jag trott att han inte var hemma. Visserligen var det en befrielse att slippa hans elaka blickar och spydiga kommentarer, men på något konstigt vis kändes det ännu ensammare i Malfoy Manor utan dem.
På verandan en bit ifrån mig satt Narcissa med det långa gyllene håret uppsatt i en elegant tofs.
På vardera sida om henne satt två mörkklädda häxor. De såg rätt alldagliga ut med vindpinade ansikten och torrt, slitet hår, inte ens i närheten så vackra som Narcissa.
Narcissa verkade inte ha något arbete, ändå så gav hon intrycket av att vara väldigt upptagen.
Hon och de andra två kvinnorna satt nära varandra, medan dem tyst förde sitt samtal med en varsin kopp rykande Eldwisky framför sig. Jag spetsade öronen, och uppfattade ord som: ” På flykt och Undkomma.”
Efter en stund gav jag upp och la mig ner igen. Jag var för trött för att koncentrera mig, och för ledsen för att kunna sova.
”Hej.”
Jag öppnade ögonen och fick syn på Draco, som stod och såg ner på mig.
”Sover du?”
”Jag kan inte sova.” Jag satte mig upp och kisade mot honom samtidigt som jag kvävde en gäspning.
”Men jag skulle inte ha något emot lite sömn. Du dök inte upp vid middagen igår?”
”Jag var sjuk.”
”Sjuk?” Jag tittade på honom. Han såg faktiskt sjuk ut.
Ansiktet var ännu blekare än vanligt och ögonen lätt insjunkna.
Han hade en rispa tvärs över kiden och hans annars så vårdade hår såg rufsigt ut.
”Sjuk.” upprepade Draco och satte sig ner bredvid mig. Jag kände en stöt i magen.
Pratade vi med varandra?
”Känner du dig bättre nu?”
”Det blir aldrig bättre.”, mumlade han med blicken fäst vid hallon häcken.

”Va?”, Jag glodde dumt på honom och rynkade pannan, ”Vad menar du?”
”Glöm det.” , Han ruskade på sig, som om han ville skaka bort orden, innan han fortsatte;
”Du gillar inte att vara här.”
”Öh… nej.”, sa jag, chockad över hans plötsliga lust till konversation.
”Nej det kan jag inte påstå.”
”Varför inte det?” Han tittade på mig. ”Vi har ett stort hus och mycket pengar.”
”Det är inte det som är viktigt”, sa jag tyst. ”Jag vill hem till min familj.”
Och ni avskyr mig ville jag tillägga, men lät bli. Det kändes onödigt att gräva upp stridsyxan igen.
”Jasså men dit kommer du ju inte igen”, sa han nonchalant och petade med sin trollstav i gräset.
”Det gör jag visst det!” utbrast jag. ”Så fort mamma blir bättre så… hon behöver bara vila!”
”Jaha?”Han höjde på ögonbrynen. ”Pappa sa att hon skulle dö.”
”Nej!” Mitt hastiga utrop fick en skock färggranna fåglar att ta sin tillflykt från trädet vi satt under.
Under vildsint pipande och flaxande tog dem sig så långt bort från oss som de kunde komma och slog sig istället ner i en stor gran på andra sidan gården istället, medan det missnöjt betraktade oss.
”Hon kommer att bli frisk igen”, sa jag med spelad övertygelse.
”Jag ska bara stanna här tills…tills…”
”Tills hon blir frisk?” Avslutade Draco meningen åt mig.
”Precis”, sa jag och drog ett djupt andetag, eftersom jag hållit andan sedan han slängt ur sig den där meningen som jag minst av allt ville höra.
”Jaha.” Draco slutade att peta med sin trollstav i marken och blängde istället in i häcken, där några tomtenissar kikade fram med sina fula små händer knutna runt grenarna.
Han gjorde en missbelåten grimas.
”Jag trodde Grain tagit bort de där…”
Han reste sig med en ilsken blick på de små fula tomtenissarna, som skadeglatt vinkade till honom innan dem började kila över den välklippta gräsmattan.
”Varför tar du inte bort dem själv?” frågade jag lojt och studerade hur en extra tjock liten nisse bet tag om trädstammen med sina sylvassa små tänder och började gnaga. ”De är ju inte farliga direkt.”
”Du är ju inte klok!” Draco stirrade äcklat på mig. ”Ta bort de själv? Som om jag skulle röra de där äckliga små … Djuren sa han med eftertryck och betraktade tomtenissarna med djup avsmak.
”Sånt gör tjänstefolk!” Och med de orden stegade han iväg bort till huset, rak i ryggen och lämnade mig kvar med en känsla att jag just gjort bort mig.

Jag tillbringade resten av dagen med att strosa runt och inspektera området.
Inte för att det fanns direkt mycket att titta på, Wiltshire verkade vara en ganska så ödslig plats och närmaste bebyggelse låg flera mil härifrån. Men det var väldigt rofullt att vandra runt bland alla åkrar och ängar, och till min stora förtjusning hittade jag en liten bäck med vackert kristallklart vatten där jag kunde dricka mig otörstig och sedan slå mig ner med min dagbok, som jag alltid bar med mig. Draco hade rätt i att hans hem var ett bra ställe, men jag fick en känsla av att vi reflekterade helt olika saker som bra. För mig kändes den stora herrgården som ett fängelse.
Här ute kunde jag däremot känna mig fri och lite, lite, lite lycklig.
Jag stoppade ner händerna i det kalla friska vattnet och förde dem mot ansiktet och lät vattnet svalka min hud, som blivit svettig i värmen. Sen kastade jag mig ner i det solvarma gräset och sträckte på mig, blundade.
Solen värmde så skönt och gräset kittlade mot mina bara armar.
Jag skulle bara ligga här en liten stund…

När jag vaknade så var det nästan mörkt ute.
Solen höll på att gå i moln och kastade ett vackert dovt sken över den porlande bäcken.
Jag skyndade mig att gnugga sömnen ur ögonen och hasade sen upp på fötter och gäspade stort innan jag förstrött såg mig omkring.
Spöklika skuggor dansade bland buskarna, och jag log.
Mörker hade aldrig skrämt mig och jag mindes mantrat som pappa alltid upprepat för mig och Miranda när vi känt oss rädda för mörkret: ”Mörker är ingenting att oroa sig för. Det är inget annat än frånvaro från ljus.”
I mörkret kunde man få vara ifred. Jag kunde förbli oupptäckt så länge jag själv önskade.
Men av bitter erfarenhet visste jag också att mörker på en helt okänd plats kunde betyda dåliga saker, så därför skyndade jag mig att samla ihop dagboken som jag tagit fram ett par timmar tidigare och stoppade tillbaka den i väskan. Jag klev ut från gläntan och började traska vägen fram igen, tillbaka till Herrgården. Jag var medveten om att jag inte gått särskilt långt, ändå blev jag besviken när jag upptäckte hur snabbt jag var tillbaka på gården.
Jag stannade till och tittade upp på den vita byggnaden. När man såg den på det här sättet så var det ett väldigt vackert hus. De stora fönstren lyste inbjudande och nattfjärilar i alla möjliga färger fladdrade omkring och slogs om dem bästa platserna hos Djävulsplantans blommor.
”Miss?”
En pipig liten röst hördes någonstans på marken, och jag kände hur någon försiktigt drog i mina byxor. Förvånat tittade jag ner, och ett par stora blåa ögon tittade tillbaka på mig med skrämd blick.
”Tinky tror att ni måste tillbaka till gården, Miss..”
”Gården? Ååh… Javisst… öh…” Jag såg frågande på den lilla husalfen.
Det var något hos henne som var märkligt bekant, från de stora fladdermusliknande öronen till den lilla kjolen och blusen hon bar.
”Vem är du då?” frågade jag vänligt och hukade mig ner mot den lilla alfen, som fortfarande stod och höll i mina byxor med ett fast grepp.
”Jag heter Tinky Miss! Tinky är familjen Malfoys husalf…” Hon fladdrade kolossalt med öronen vid benämningen av Malfoy, som om det kostade henne en enorm ansträngning att uttala deras namn.
”Unge Mr Malfoy skickade Tinky att titta efter dig Miss, och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder!” Den lilla alfen gjorde en bugning och släppte mina byxor, och hon såg så stolt ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Husalfer brukade i ärlighetens namn vara rätt fula varelser, men den här var ovanligt söt.
”Vänta nu lite..”, sa jag fundersamt och slutade skratta, ”Har Draco skickat dig?”
”Ja Miss Jacobsson!”, pep alfen. ”Unge Mr Malfoy gav Tinky order om att söka upp och be Miss Jacobsson att återvända till gården!” avslutade hon och spärrade upp sina blåa ögon.
Sen tog hon och drog försiktigt i mina byxor igen.
”Är Draco ensam?” frågade jag fundersamt och iakttog lojt den lilla alfens ansträngningar.
”Ja Miss!” Tinkys matmor och husbonde är på uppdrag och kommer inte tillbaka förrns imorgon och unge Mr Malfoy skickade Tinky att hämta Miss Jacobsson och Tinky är en duktig husalf som alltid lyder sin familj!”
”Okej”, sa jag förstrött och började långsamt gå mot huset medans alfen snabbt släppte min klädnad och skyndade sig att springa fram till dörren. Hon öppnade den och neg djupt när jag gick förbi henne och in i hallen. Draco stod och väntade på mig därinne med ett uttryck i ansiktet som jag inte riktigt kunde läsa av. Han såg varken glad eller arg ut, snarare likgiltig.
”Är du mörkrädd eller?” frågade jag retsamt och hjälpte Tinky dra igen dörren.
”Mörkrädd?” Draco fnös. ”Skulle inte tro det va, Jacobsson.”
”Eftersom du var tvungen att skicka en husalf efter mig, så är det klart att man börjar fundera. ”
”Jag gjorde det på mina föräldrars begäran!” sa han ilsket och måttade en spark mot Tinky som rusat fram och huggit tag i hans klädnad. ”Försvinn!”
”Låt henne vara hon gjorde ju bara som du sa åt henne!” ropade jag ilsket och sprang fram till Draco och hjälpte Tinky upp på fötter.
Den lilla alfen kröp ihop i en snyftande liten hög med händerna över huvudet.
Draco iakttog henne äcklat och måttade en till spark mot henne, som missade precis.
”Den ska inte röra mig med sina smutsiga fingrar!” snäste han.
”Hon var väl bara glad att se dig, fast ska jag vara helt ärlig så kan jag inte förstå varför” , svarade jag kyligt.
”Tjänstefolk ska inte vara glada” fnös han.
Tinky hade nu börjat pipa nerifrån golvet, det lät som en blandning av gråt och ursäkter och synen fick det att hugga till i magen på mig.
”Gick det bra, Tinky?” frågade jag försiktigt och hukade mig ner mot henne.
Alfen tystnade genast och kikade försiktigt mellan fingrarna på mig med sina tårdränkta stora ögon.
Hela hennes lilla kropp darrade och hon gav upp ett litet kvidande innan hon täckte för ögonen igen.
Jag rätade på mig igen och blängde på Draco. ”Du borde be henne om ursäkt!”
”Ursäkt?” Han gav ifrån sig ett ironiskt skratt. ”Du är ju inte klok… Stick härifrån Tinky och visa dig inte här igen förrns jag säger åt dig att göra det, förstått?”
Alfen tittade upp på Draco, fortfarande med tårarna droppande från ögonen och kravlade sig fram på mage och kysste hans skor (Draco backade äcklat tillbaka) innan hon tog sig upp på fötter och försvann med ett litet Poff.
Jag stirrade på fläcken där alfen nyss försvunnit i tomma intet, och vände sen på klacken och marscherade bort mot trappan. Att se någon behandla en levande varelse på det där sättet hade gjort mig illamående.
”Vänta!” Draco högg tag i min arm och stannade mig med foten på översta trappsteget.
Jag suckade och tog ner foten igen.
”Vad är det nu då?”
”Kan du inte…” Han såg sig omkring, nästan lite oroligt.. ”…Stanna här nere…” Han mumlade så tyst att jag knappt kunde uppfatta vad han sa.
”Öh… Visst… Okej”, sa jag chockat och var tvungen att hugga tag i räcket för att inte ramla bakåt.
”Men… Varför det? Är du rädd?”
”Jag är inte rädd!” sa han hastigt. ”Jag gillar bara inte att vara... ensam här” Han gick fram och stirrade ut genom fönstret.
”Så du är mörkrädd, alltså”, sa jag och försökte låta som om det vore det naturligaste i världen, men misslyckades.
”Nej!” sa han igen och tittade ilsket på mig. ”Jag är inte mörkrädd!”
”Okej okej… Du gillar bara inte att vara ensam, jag förstår.” Jag sjönk ner i den stora soffan och betraktade Draco som nu börjat stega fram och tillbaka genom rummet medan han kastade oroliga blickar ut genom fönstret.
”Kommer det någon?”
”Nej”, sa han kort.
Det var väldigt många nej nu.
”Kan du inte sätta dig?” frågade jag och pekade på platsen bredvid mig. ”Det där vandrandet gör mig nervös.”
Till min stora förvåning sjönk han ner bredvid mig i soffan.
Han lutade sig framåt och pillade på ett litet hål i det mörkgröna tyget. Det gladde mig lite att se att allt hos familjen Malfoys inte var perfekt. Jag bestämde mig för att fråga honom en liknande fråga som han frågat mig tidigare under dagen.
”Gillar du att bo här?”
Han slutade att pilla och gav mig en konstig blick.
”Folk brukar inte fråga mig vad jag gillar”, svarade han sedan avmätt.
”Nähä, men nu gör jag det”, sa jag tålmodigt. ”Gör du det?”
”Ja” , Svarade han nonchalant.
”Jag tycker det är för stort.” Jag såg mig omkring i rummet.
Ett avhugget trollhuvud stirrade tillbaka ner på mig från sin plats ovanför den öppna spisen, och jag rös.
”För stort?” Draco flinade. ”Ja kanske…”
Han såg sig också omkring, sökte med blicken efter det jag tittade på.
”Det där trollet hölls fången här för flera år sedan”, sa han och iakttog intresserat och nästan lite stolt det fula huvudet. ”Min farfar dräpte den 1920…”
”Usch” sa jag och rös igen. ”Måste ni ha det på väggen?”
”Du skulle veta allt som gömmer sig här i huset.” Draco såg nöjd ut. ”Pappa har en hel del förbjudna saker här…”
”Så länge han inte har dem på väggarna så.” Jag log och Draco log tillbaka.
Han lyckades chocka mig igen. Jag hade på fullaste allvar börjat tro att han aldrig fått lära sig hur man log. Varken Narcissa eller Lucius verkade inneha den förmågan. Hittills så hade jag tagit för givet att Draco var på likadan, men nu började jag tveka.
Han hade under den här halvtimmen visat tecken på mer än två känslor, något jag misstänkte att varken Lucius eller Narcissa skulle kunnat åstadkomma.

Jag och Draco satt där, sida vid sida, och – vi pratade faktiskt med varandra.
Även om han var lite väl spydig ibland och hade en hel del, låt oss säga, märkliga åsikter (Självklart skulle jag kunna hugga huvudet av en husalf, man borde göra likadant med smutskallar…) så stod jag ut. Jag hade till och med nästan trevligt.
Jag visste inte om jag vågade tro på ens hälften som han sa (Som att hans pappa hade en köttätande hand på vinden och att dem hade en dörr uppe i korridoren som sög in alla som närmade sig levande), men jag hade saknat mänskligt sällskap så länge att jag hade högre tolerans nivå än vanligt. Motvilligt blev jag tvungen att erkänna för mig själv att Draco var ganska söt.
Jag kom på mig själv flera gånger med att titta lite för länge in i hans gråa ögon. Han verkade inte märka någonting och det var jag tacksam för.

Vid midnatt reste sig Draco upp, mumlade god natt och försvann uppför trappan.
Jag satt kvar i några minuter för att samla ihop tankarna innan jag också gick till mitt rum.
Jag sjönk ihop på sängen utan att byta om och drog täcket omkring mig.
Trots att jag var helt utmattad så tog det flera timmar innan jag äntligen somnade.

Awesome!