En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Bra,

har varit väldigt snabb på att skriva i veckan nu eftersom jag har haft sportlov, men just nu känner jag mig lite trött på att skriva. skriver nämligen på en annan ff samtidigt och varit lika snabb på att lägga upp kapitel där, men förhoppningsvis kommer det ett kapitel nästa vecka!

Ok

Kapitel 14- The ugly duck became a swan
James
- Mr Potter, kan du vara snäll och upprepa för klassen vad jag just berättade? frågar Professor Sinistra och knackar mig på axeln.
Jag rycker till och sätter mig snabbt upp. Shit, jag måste ha somnat.
- Eh, någonting om att polstjärnan flyttat på sig? gissar jag.
Mina klasskamrater fnissar och jag antar att jag gissat fel. Min professor suckar.
- Ett råd Potter: häng med på lektionerna också kanske du tar examen till sommaren, säger hon och ler ett hjärtligt leende.
Jag nickar och harklar lite generat. Det är inte mitt fel att jag inte kan hålla mig vaken. För det första: de får skylla sig själv ifall de har lektion mitt i natten. För det andra: jag har sovit otroligt dåligt de senaste nätterna. Enda sedan den där middagen hemma hos mamma och pappa. Jag vet inte varför men jag bara ligger där. Helt klarvaken. Tio minuter senare låter Professor Sinistra lämna astronomitornet. Jag plockar ihop mina saker och reser på mig. Tar ett steg och eftersom jag knappt kan hålla uppe ögonen märker jag aldrig personen som kommer gående på min vänstra sida och vi krockar. Böckerna åker i backen. Jag suckar och sätter mig ner på knä och börjar plocka upp dem.
- Du behöver verkligen sova, säger en ljus, obekant röst.
Rösten kommer ifrån någonstans framför mig och det är då jag märker de smala händerna som håller på att plocka upp de andra böckerna. Jag lyfter på blicken och tittar in i ett par ljusblåa ögon. Ögonen sitter på ett litet, runt ansikte som är omringat av vågigt, blont hår.
- Ja, jag antar det, säger jag och vi rätar på oss.
Hon ler och följer resten av strömmen ut ur klassrummet. Keith ska precis gå förbi men jag sträcker ut en arm och stoppar honom.
- Keith, vem är den där blondinen? frågar jag.
- Millicent Carter. Hon går i Hufflepuff, svarar Keith.
Jag tänker efter. Namnet låter bekant men jag kommer inte ihåg att det hänger ihop med den där tjejen.
- Du kanske kommer ihåg henne som Mugglar-Millie, säger Keith och vi börjar gå.
Då kommer jag ihåg. Mugglar-Millie var ett namn som vi kom på under vårt första år här. Jag kommer inte längre ihåg varför men vad jag kommer ihåg är att hon inte så ut sådär.
- Hade hon inte tandställning och glasögon? frågar jag.
Han nickar.
- Och inte blev hon mycket vackrare när ansiktet blev invaderat av finnar. Men nu kan man säga att den fula ankungen verkligen blev en svan, säger Keith och skrattar.
- Jag såg henne först. Här, ta med mina böcker till sovsalen, säger jag och hänger min väska på min kompis axel innan jag springer ikapp Millicent.
- Hej, säger jag och börjar gå bredvid henne.
Millicent tittar sig omkring och sedan rakt på mig.
- Pratar du med mig? frågar hon med ett litet leende.
- Ja, jag ville bara se så att du inte fick några skador när vi krockade, säger jag.
Hon skakar på huvudet.
- Jag är okej.
- Vad bra. För vi kan ju inte träffas imorgon om du är skadad och blir sängliggandes, säger jag och drar handen genom mitt hår.
Millicent himlar med ögonen och går lite snabbare.
- För jag skulle gärna vilja träffa dig imorgon. Prata lite, säger jag och lägger min hand på hennes arm.
Hon slutar att gå och tittar på mig.
- Ta inte illa upp men du är inte min typ Potter, säger hon och tar bort min hand.
När hon börjar gå igen kommer jag på varför vi kallade henne för Mugglar-Millie.
- Så du umgås fortfarande bara på mugglare? ropar jag efter henne.
Millicent vrider på huvudet.
- Nej, men jag tänder inte på idioter som tror att de kan få allt och alla, säger hon med ett leende innan hon försvinner bakom hörnet.
Jag står kvar. Keith kommer fram och ställer sig bredvid mig.
- Det där gick ju bra, säger han och hänger min väska på min axel innan också han går iväg.

Scorpius
Rose vägrar att prata med mig. Men om jag fick chansen att gå tillbaka och göra om det så skulle jag lätt ta den chansen. Adrian fick vad han förtjänade. Om bara Rose kunde inse det.
- Jag vet inte om jag vågar sätta mig bredvid dig. Min kusin är verkligen inte särskilt förtjust i dig just nu. Men jag utmanar ödet, säger Albus med ett leende.
- Ha Ha. Jätteroligt. Har du pratat med henne? frågar jag.
Han nickar.
- Jag har pratat med henne. Sarah har pratat med henne. Till och med Lily har pratat med henne. Men hon vägrar lyssna. Envisare får man leta efter, svarar Albus.
Jag suckar. Undrar hur länge hon kommer att vara sur. Vi har aldrig bråkat såhär, så jag vet inte. Dessutom har vi valt det sämsta tillfället. Om två veckor är det vår ettårsdag och den vill jag inte spendera bråkandes. Jag vet inte hur jag vill spendera den. Kanske...? Nej! Inte tänka på det. Det var ju på grund av den tanken som jag började bråka med henne. Idiotiska Ivan. Han och hans jävla kommentarer. Han är ju nästan värre än James, men bara nästan.
- Ryck upp dig Scorpius. Du vet hur tjejer är. De gör en höna av en fjäder. Att låta dem vara lite dramatiska är bara bra för dem. Det är i alla fall vad James säger, säger Albus.
- Du måste verkligen sluta lyssna på din bror för det där var det sämsta råd jag någonsin fått, stönar jag.
Albus rycker på axlarna. Jag sjunker ner ännu mer i den gröna fåtöljen. Bakom oss är det högljud volym. Flera sitter och spelar knallkort och några andra sitter och försöker komma på nya hejaramsor till nästa match.
- Du är den enda i hela rummet som inte ser ut att ha roligt, suckar Albus.
- Du då? muttrar jag.
- Jag? Det kallas sympati, säger Albus.
Jag sjunker djupare. Kommer jag någonsin få se min flickvän le mot mig igen eller kommer alla hennes leenden vara till Adrian? Jag suckar. Det finns nog inget värre än att vara medveten om att någon är arg på en. Kanske om jag går och ber henne att prata med mig? Ber på mina bara knän. Eller vore det för dramatiskt?
- Scorpius, har du något förslag på ramsor? ropar Ivan.
- Vilka är motståndarna? muttrar jag.
- Ravenclaw, svarar han.
Jag sätter mig snabbt upp.
- Jag kan nog komma på en hel del ramsor, säger jag till Albus som skrattar åt mig.
Skönt att se att mitt hat kan komma till någon nytta.

Totally awesome!

Superdupermegaawsome!

Helt otroligt! SUPERBRA!! Längtar redan efter nästa kapitel

Alltså jag vet att jag inte är femton och så.. Men jag läste lite på första kapitlet och sn var jag fast..

Jättebra! Gillar sättet du fångar karaktärerna på! Bevakar och så..

I loved that chapter.
Älskar hur Scorpius blir på glatt humör när han får reda på att det är ravenclaw de ska spela emot.
Längtar efter mer, och jag blir bara så aaaaarg på Rose. -.-