Om Malfoy fick en dotter!

Jättebra!!

extremt bra

Wow, SUPERBRA!!!!!!!! ♥

bra!

Hej mina kära vänner! Och tack Pixi Pernilla Molly Evans ginnyw123 och alla ni andra för att ni gillar det jag skrivit och för att ni stöttar mig i mitt skrivande och får mig att kämpa vidare. ♥

När jag väl börjar skriva på min ff så är det som om mina fingrar dansar på tangentbordet! Jag skulle kunna sitta här för evigt och skriva!! Därför har jag skrivit 2 delar om Inez Malfoy ikväll men der kan bli för mycket av det goda som professor Lupin säger så den andra delen får ni imorn ♥

Så här kommer

Del 12 Quidditchmatchen

”Jag borde prata med honom! Men tänk om han blir arg... det är bättre att låta bli... eller? Fast han kanske väntar på att jag ska, du vet, ta första steget...”
”Men herregud Inez, bara gå fram och snacka med han!”
Melanies tålamod höll på att brista efter att ha fått höra på min inre strid om att jag skulle prata med Harry Potter eller inte. Det hade gått snart 2 veckor sen jag hade pratat med honom senast. Det var den kvällen när Sirius Black hade brutit sig in på Hogwarts och flyttat den tjocka damen. Alla Gryffindors elever hade fått sova i stora salen tills det fixat en ny dörrvakt. Det kanske inte var den bästa tavlan de fått tag på men sir Caddogan fick duga för tillfället även om han började gå alla eleverna på nerverna.

Det var i slutet av November och denna kvällen var det Quidditch.
”Gå till han i Quidditch tältet och önska honom lycka till” sa Melanie samtidigt som hon avbröt mitt vankande och drog ner mig i en av fåtöljerna.
”Nej! Då kommer alla se mig” svarade jag nervöst och fifflade med fingrarna.
Melanie tog mina händer i hopp om att jag skulle sluta stressa och försökte lugna ner mig.
”Men gå bara fram till han nästa gång du ser honom vara ensam” sa hon tillslut innan vi gick för att äta lunch i stora salen.

Efter lektionen i astronomi så gick jag själv mot uggletornet för att skicka ett meddelande till Hagrid och fråga hur det var med honom, eftersom jag inte hunnit hälsa på honom på ett tag. Jag tänkte även fråga om han inte ville titta på matchen med oss. När jag gick i den höga trappan och vek ihop brevet och stoppade det i kuvertet så märkte jag inte tredjeårseleven med glasögon som kom rusande ner för trappan. Han stötte i min axel, vi båda reagerade och tittade upp på varandra.
Helt plötsligt stod jag och Harry öga mot öga, ingen sa något eftersom vi båda verkade lika överraskade över att ses.
”Hej” sa jag tillslut och plockade upp mitt kuvert som jag råkat tappa.
”Hej” sa Harry snabbt och började fortsätta nerför trappan.
”Du Harry!” ropade jag efter honom, han stannade och tittade upp.
Nu har du chansen Inez, nu kan du prata med honom! tänkte jag
”Ehm, jo, jo ehm....” försökte jag med hopp om att jag skulle få hjälp från något inom mig med vad jag skulle säga, men det var försent. Hjälpen kom inte.
”Jag måste gå, ehm, jag har en Quidditchmatch!” sa Harry och försvann innan jag ens hunnit märka att han var borta.

Jag skickade iväg min uggla och bara en timme senare så svarade Hagrid:

Tak gierna, vi seis däer!
Hagrid

Jag och Melanie gick ner mot planen, jag kunde knappt se målringarna på grund av det hemska regnvädret som kommit under eftermiddagen. Men när vi närmade oss så kunde jag se en stor gestalt som skulle föreställa min vän Hagrid. Och vid honom stod två andra skepnader jag kände igen. Nämligen Ron och Hermione. De båda log när jag kom men ingen sa något.
Vi gick och satte oss så långt fram vi kunde så att vi skulle se bra. Ron hade en flagga med Gryffindors färger som han viftade med när alla Gryffindors deltagare kom ut ur tältet. Matchen drog igång, men det var inte lätt att se på grund av vädret och alla paraplyn som flängde hit och dit i vinden. Jag följde blicken på ett svart paraply som flugit ur händerna av en viss Neville Longbottom från tredje klass. Paraplyt flög högre och högre upp, plötsligt såg jag en svart prick högt uppe i skyn. Det var en av spelarna, men runt om den kunde jag se fler svarta prickar fast med några slags mantelliknande kläder. Efter en stund förstod jag!
”Hagrid!” skrek jag och försökte få Hagrids uppmärksamhet bland allt ljud i folkmassan. ”Hagrid är inte det där dementorer?!”
Hagrid hajade till och tog fram sin kikare.
”Åh det här e inte bra!” sa han och sänkte kikaren.
Jag tittade tillbaka mot den svarta pricken, vem det än var så var den personen i livsfara. Jag knuffade mig förbi alla elever som var helt fängslade av den spännande matchen. Jag tittade mig omkring och såg tillslut lärartornet där lärarna satt och tittade på matchen. Där satt även professor Dumbledore.
Jag sprang så fort jag kunde. När jag var på väg upp i tornet så hade jag tappat bort den svarta pricken, sen hittade jag den igen och såg hur den rörde sig mot marken med en rysligt hög hastighet. Jag sprang allt vad jag kunde.
”Professor Dumbledore!!!” skrek jag flåsande.
Dumbledore tittade upp och såg ner på mitt ansikte. Sedan såg han mitt finger och följde det med blicken tills han såg vad jag hade sätt och skrek en besvärjelse som saktade ner fallet så att den fallande personen överlevde.

Hoppas ni gillar! och fortsättning följer imorn ♥

Jätte bra story, väldigt igenomtänkt och välmålande Gillar att Inez gör som hon själv tycker och tänker, inte så som alla förväntar sig att hon ska vara..

Hittade lite stavfel här och där dock, kan vara en bagatell men när man skriver en ff och grammatiken är lite svag så förstör det lite. Så om du kanske kan kolla på det till nästa gång?

Men som sagt, JÄTTEBRA ff. Älskar verkligen ff med karaktärer som inte finns sen tidigare, som Inez. ;D

Längtar tills nästa kapitel ♥

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
♥♥♥♥♥♥♥

Fortsätt, SNÄLLA!♥

Jättebra!

Tack så jättemycket!!
Jag brukar ofta läsa igenom delarna innan jag lägger upp dem men igår så hade jag skrivit två delar, jag var dödstrött och ville bara få lagt ut denna till er Men jag ska kolla igenom den så snart jag kan

Tack till er alla andra oxå Ni vet att jag älskar er! ♥

Men som lovat: Här kommer nästa del

Del 13 Varför kan ingen fatta?

”Det där med kvasten kommer säkert lösa sig Harry”
”Fast den var rätt knäckt..”
”Håll tyst Ronald!”
Hermione och Ron satt vid sängkanten hos Harry på sjukhusflygeln. De hade precis visat Harry sin avbrutna kvast som hade flugit in i det piskande pilträdet när han föll.
”Nu är det slut på besök!” Madam Pomfrey kom utspringandes från sitt kontor i andra änden av sjukhusflygeln. ”Nu behöver Mr Potter vila!”

Jag hade stått vid dörren till sjukhusflygeln och lyssnat på Hermione, Ron och Harry medan som jag väntade på att själv skulle få en chans att träffa honom. Jag kunde inte fatta att det var Harry som hade fallit av sin kvast på gårdagens match! Det var honom jag räddade!

Ron och Hermione blev bokstavligt talat utknuffade ur sjukhusflygeln av Madam Pomfrey. Jag sprang och gömde mig bakom dörren för jag orkade inte förklara för dem varför jag var där. Jag stod kvar tills de var helt borta, jag kunde höra hur de pratade.
”Men Hermione, gick inte du till lektion i trollkonsthistoria innan?”
”Hurså” svarade Hermione avvikande.
”Hur kan du då vara här?” frågade Ron oförståeligt. ”Du kan ju inte vara på två ställen samtidigt...eller?”
”Men Ron antingen är man där eller här, du är lite konstig idag. Kom nu annars kommer vi försent till trolldryckskonst”
”Jippi..” sa Ron surt samtidigt som han och Hermione försvann in i en annan korridor.

Jag gick snabbt fram mot dörren när jag märkte att Madam Pomfrey skulle stänga den.
”Nej, inga fler besökare idag!” sa hon bestämt och knuffade ut mig.
”Men Madam jag måste bara...”
”NEJ!” skrek hon rakt upp i ansiktet på mig.
Jag tittade en sekund på henne och en sekund var allt jag behövde. Jag hade äntligen tagit modet till mig för att prata med Harry och jag tänkte inte ge upp så lätt den här gången!
Jag tog tag i dörren och mötte hennes blick med en bestämd min.
”Madam Pomfrey, jag måste få träffa Harry, NU!” sa jag bestämt och höll hårt om dörren. Jag kunde se i Madam Pomfreys min att hon inte var glad över att bli överrumplad såhär men hon förstod ändå allvaret i min röst.
”Jag ger dig 5 minuter” sa hon tillslut och öppnade dörren så att jag kunde komma in.

Jag gick in i den stora flygeln som luktade rent och fräscht. Jag kunde se Harrys ben i änden av hans säng för resten av honom var skymt av det gröna skynket som stod vid hans säng. Jag försökte andas lugnt men nervositeten gick inte att dölja. Jag stannade till vid fotänden av sängen.
När jag kom fram bakom skynket så möttes våra blickar och vi båda var tysta. Men jag var trött på att vara tyst, jag var trött på att alla behandlade mig som, som något man inte pratade om, som något ofint!
”Varför hatar du mig?!” frågan jag ställt i mitt huvud så många gånger var helt plötsligt ute ur min mun. Det kändes läskigt men ändå skönt att äntligen få det ur mig. Jag kände en direkt lättnad. Men jag var fortfarande irriterad.
Harrys ansikte gick direkt från neutral till väldigt förvånad.
”Va?!”
”Åh sluta! Säg inte ”va” som om du inte vet vad jag menar! Du har undvikit mig under hela tiden vi känt varandra. Så fort du sätt mig har du gett mig en blick som säger ”Jag parar inte med dig”! Så ge mig för f*n bara ett riktigt svar nu!” Även dessa ord lät inte som mina. Det som den där flickan sa i sjukhusflygeln, det skulle aldrig Inez Malfoy säga. Men nu äntligen släppte hon loss på sin ilska och sina tankar.
Harry förstod att jag var upprörd. Han andades lugnt och försökte att komma på ett bra svar som inte skulle göra att jag började skrika ännu mer.
”Jag, jag ville aldrig... få dig att känna dig utanför, Inez jag lovar” sa han med en lugn röst som faktiskt fick mig att lugna ner mig ”Men du måste förstå att jag, att jag var fundersam... över dig. Jag menar, du är Dracos syster och Draco och jag är inte direkt... bästa kompisar.”
Jag tittade lugnt in i Harrys ögon och han in i mina, vi stod där en stund och bara tittade på varandra. Jag antar att vi försökte förstå var vi hade varan.
”Jag slutade vara Dracos syster när den där sorteringshatten skrek ut mitt elevhem i den stora salen. Varför har ingen fattat det?” sa jag, tittade ner i golvet samtidigt som en tår sakta slingrade ner för min kind.
Harry ställde sig snabbt upp när han såg hur dåligt jag mådde. När han insåg vem jag egentligen var. Han gick fram och kramade om mig.
Då kändes det som om allting släppte. Någon förstod mig, någon gav mig en kram för den tror inte att jag är en hemsk människa.
Efter några sekunder så drog Harry mig ifrån sig och tittade på mig.
”Ibland behöver man förklara, för att folk ska fatta” sa Harry och log mot mig.

Nu kanske det dröjer ett tag innan nästa del kommer men jag ska försöka skriva och kom ihåg att tjata på mig ♥

BRA!! *tjat tjat tjat*