Guldboken (Rollspel)

"'Er'?" Säger Alith frågande och vänder stolen mot han med pilen. "Jag tror inte att jag kan göra dig något, speciellt inte när du faktiskt är beväpnad. Möjligen kan min varg göra dig skada men jag betvivlar även det påståendet. Så jag är inget hot." Konstaterar hon kvickt innan hon lägger märke till den välkända pojken som dyker upp bakom killen med bågen.
"Robin?" Säger hon frågande.

"Det är inte precis mig som jag försöker skydda heller", sade han då Robin blygt tittade fram bakom honom. Förmodligen hade Bronz fått nog över att vänta och inte orkat bry sig om Robin heller.
"Vet ni vad guldboken är?"frågade han istället.

Nicci såg på honom
"Ja men vi är inga mördare nån av oss så du behöver inte oroa dig" sa Nicci lågt och såg på Robin och sedan på pojekn med pilbågen
"Det är väll en saga?" sa hon undrande, först funderade hon på att sitta av, men hon litade itne på dem och hon ville kunna rida där ifrån om det behövdes

"Nej." Konstaterar Alith kallt och sneglar ibland på Robin. Hon har vaga minnen av att ha lekt med honom förut, någon gång. Men hon klappar mjukt vargen. "Varför vill du hitta något icke-existerande?" Frågar hon honom torrt.

"En del ja", svarade Kevin och ställde sig upp innan han lade pilen i kogret igen. "Men guldboken existerar, frågan är bara var."
Bronz morrade vid sidan om honom mot vargen. För att Bronz var en hund, så betydde inte det att han uppförde sig som en. Bronz var storvuxen för sin ras, han räckte upp till midjan på Kevin som var ungeför en och sextiofem. Han var inte så värst lång, men det orkade han inte bry sig om.
"Inuti den finns svaren på mina frågor", svarade han lurigt åt tjejen i den såkallade rullstolen.

"Lycka till. Hej du, hunden." Första två orden är självklart riktade mot killen. Sedan ger hon hunden en smått uttråkad blick. Hon är inte riktigt rädd för morrande saker, hon har ju trots allt 'uppfostrat' en varg.

Nicci såg på dem båda
"Du vill alltså ge dig ut på jakt efter något som du tror existerar?" sa Nicci tveksamt och Dragor såg på henne och sedan på vargen och hunden, han såg ut att vilja be dem växa upp och Nicci log lite roat.
"Ja då får ni ha så trevligt, jag tänker bege mig åt söder" sa hon lågt och vände Dragor helt om och började rida ut ur gläntan

"Inuti den finns svaret på hur sjukdomen kan botas!" sade han med hög röst så att tjejen som hade ridit iväg säkert hörde honom.
"Kom Robin, vi måste föra dig till dina släktingar", fortsatte KEvin ointresserat och hjälpte pojken upp på kevins rygg igen.

"Hej då, trevligt att råkas." Säger hon åt Nicci. Ganska halvhjärtat. Hon vet inte riktigt om hon borde bry sig om allt längre. Hon kommer ändå dö i sinom tid. Kanske är det bäst så, då slipper alla henne. Fast vem ska prata med Der då?
"Hej då Robin." Säger hon sedan till Robin. För henne spelar det ingen roll om sjukdomen botas. Hon har inget intresse i det. Hennes familj är död.

Nicci stannade Dragor och vände honom
"Finns det svaret på annat där i eller bara sjukdomen?" frågade hon när hon kom närmare. hon ville veta vem hennes far var