Robin Hood och hans glada gäng

Nicci nickade "men jag känner att min värld är så långt bort från er man kan komma" sa hon lågt och skrattade sen åt Adina
"jag tror inte nått av det jag kan är till nån nytta för dig, det hjälper dig inte direkt överleva" sa hon och skakade på huvudet och gav sen köttet till Much som la det i pannan och började steka det. Nicci satte sig skräddare och släppte ut sitt egna hår. Hon kände att det var tovigt och tog upp en kam och kammade igenom det som vanligt och de andra stirrade på henne och hon kände sig lite obekväm. Det var bara en vana hon hade. Hon hade alltid fått lära si att man skulle ta hand om sin kropp. Man skulle ha skinande hår, vara blek som elfenben, vara smal men inte sjukligt smal och man skulle alltid försöka se ung ut, hon kunde inte hjälpa det men hon tänkte alltid så och att borsta håret för henne var bara en vana. Hon försökte igronera att de andra stirrade på henne och såg på Adina
"här det går lättare med den här" sa hon och räckte över kammen

- Nej, kanske inte, men jag vill lära mig att läsa, ja skriva med, det verkar mycket praktiskt att kunna.
Och så kan ingen lura en med falska papper eller så, bara för att man inte kan läsa, sa hon leende.
Hon såg på Nicci och log, hennes hy var kritvit medans hennes egen var gyllenbrun.
Ochkonstigt vore väll annars, jobbade man ute i solskenet blev det så.
Och hon hade sällan skjorta på sig när det var varmt, utan hon brukade klä sig som hon gjorde nu, men omlindande bröst och byxor.
Hon gillade det, och särskilt att slippa skorna som var förstora och håliga, som alla hennes kläder var även de ärvda.
Men smal var hon, men det berodde inte på att hon skulle just se ut så, utan brist på föda, man kunde se hennes revben, men det skulle nog snart bli bra, här fick hon ordentilgt med mat.
Hon tog emot kammen och synade den, hon satte den försiktigt i håret och försökte kamma men den fastnade strax.
- Tack, men du skulle inte kunna hjälpa mig?, sa hon leende till Nicci och försökte att kamma igenomen tova.

Nicci log mot henne "jag är glad om jag kan göra något, men jag är inte den bästa på verken skriva eller läsa engelska, jag kan det men jag vet inte hur bra jag är på att lära ut det" sa Nicci och log lite
"du förstår ju vad vi säger" sa Will
"jag kan prata engelska och jag förstår det" sa Nici och såg sen på Adian och log "självklart" sa hon och tog den silvriga kammen och började försöka reda ut Adians hår
"är det äkta silver?" frågade Alan och Nicci nickade svagt
"då säljer vi den" sa Will och försökte ta den från Nicci men hon tog tag i den och tryckte den mot bröstet
"den kan mätta en massa familjer" sa John
"kanske det men jag vill inte ge bort den" sa Nicci lågt
"vi har gett bort våra grejer" sa Much
"inte allt och ja vill behålla den. Ni fick mina pengar räcker inte det" sa Nicci och såg på Robin som inte sa något
"ge oss bara kammen så kan vi växla den till pengar" sa Alan
"det var min mormors och nej ja vill inte ge den till er" sa Nicci och tänkte på sin döda mormor
"du måste offra nått" sa Will och Nicci drog kniven
"då kan du ju offra ditt liv i fall du vill ha den" sa Nicci och stoppade den innanför bh:n och såg vasst på dem

- Du får väll försöka, lite borde jag alltid kunna lära mig, sa hon och såg sen på de andra och Nicci som hade dragit kniven.
Hon var lite tvehågsen i den här frågan, det var sant att den kunde mätta flera familjer, men å andra sidan så hade alla något som de velat behålla.
Och bara för att hennes kam var värd mycket betydde det väll inte att hon var tvungen att ge bort den.
Hon själv hade inte gett bort något, inte för att hon hade något men ändå.
Eller jo, hon hade ju den gamla silvermedaljongen, efter sin döda mors sida.
Men inte tänkte hon dra fram den, inte när de betedde sig som de gjorde.
Hon ville veta vilka hennes släktingar var, så inte tänkte hon avslöja något för dem.
- Låt henne behålla den, alla har något som de vill behålla, sa hon lugnt och Alan sågpå henne.
- Du om nån borde väll veta hur många man kan mätta med den där kammen, sa han hetsk.
- Ja, men hon har gett er pengar, och hon kan säkert sno åt sig nya om det är det du vill.
Jag kan tänka mig att inte heller du har gett ifrån dig allt, sa hon lågt och hotfullt.

Nicci såg tacksamt på Adian
"lägg av nu allihop, om Nicci vill behålla kammen låt henne göra det annars kan du ge bort din kniv Alan eller ditt halsband Will" sa Robin och så på Nicci "stoppa undan kniven" sa han och Nicci såg på de andra och stoppade sen undan kniven
"förlåt att jag överreagerade men det är de enda jag har kvar av min mormor" sa Nicci lågt
"vi ber om ursäkt med, vi tänkte väll att du som har pengar kunde ge oss mer" sa Will
"det är ingen fara" sa Nicci och log svagt mot dem
"bra inget mer bråk nu!" sa Robin allvarligt och såg på dem. Nicci funderade på att ta fram kammen och fortsätta med Adinas hår men hon vågade inte och hon ville inte ställa till med med problem. Robin kom fram till henne och hjälpte henne upp
"är du okej?" frågade han lågt
"ja oroa dig inte" sa Nicci leende och satte sig hos Much och hjälpte honom lägga upp maten på faten

- Det där var taskigt av er nu blev jag ju inte herrskapsfin om håret, sa hon surt och såg på dem alla.
- Ditt hår duger som det är, sa John.
- Jasså, det säger du, men det kanske inte jag tycker, sa hon surt men log sedan, det var ingen ide att sura.
Det som hade hänt, hade redan hänt.
Hon gick fram och tog en tallrik och satte sig åter framför elden.

Nicci såg på Adina
"jag kan hjälpa dig senare" sa hon och log ochgick henne en tallrick och tog sen själv lite mat
"du äter då inte mycket" sa Much
"nej, det passar sig inte för en dam at vara stor i maten" sa hon lågt
"nej men det underlättar om du inte är skin och ben" sa Robin åt henne och gav henne mer mat
"kanske men jag orkar inte allt det här" sa Nicci och såg på berget av mat och åt lite och såg på Adian, de var verkligen varandras motsatser. Nicci la tillbaka nästan all mat och log mot dem och reste sig sen upp och gick för att diska fatet. Hon satte sig vid bäcken och diskade tallriken och bestämde sig för att tvätta sig med

- Ju mer du arbetar desto hungrigare kommer du bli, och sen om du inte får någon mat, kommer du sakna det, sa Adina och log.
- Tack ska du ha, har aldrig kammat håret förr, sa hon leende och fortsatte äta när Nicci försvann.
Hon fyllde på sin tallrik igen och la sig på marken, och solade, livet var verkligen härligt ibland.

Nicci nickade det lät logiskt men hon var inte säker på att hon skulle kunna äta mer ändå. Hon tvättade håret och sen kroppen och steg tillslut upp och tog på sig kläderna, hon berikade alltid ha färdiga kläder framlagda när hon badat men hon fick klara sig ändå. Hon kammade igenom håret och lät det sen hänga fritt för att soltorka. Hon tog med sig tallricken tillbaka och ställde den bland de andra.
"ditt här är vått" sa Robin
"ja det blir så när man badar" sa Nicci leende och satte sig vid Adina "ska jag fixa ditt hår nu?" frågade hon vänligt och tog fram kammen

Adina såg upp på Nicci och log.
- Om du vill det så, jag har en himla massa tovor, flinade hon och satte sig upp.
Hon brukadeinte göra något åt hennes hår, lät det för det mesta vara i en fläta för att få undan det.
Ibland brukade hon kamma igenom det meden kardtistel, men det var inte ofta det hände.