Papayaklubben

Mall:
Namn: Safir
Kön:Kille
Personlighet: Snäll, småkorkad, skämtsam,
Historia: Safir växer upp som barn till en smed. Han får jobba hårt i smedjan varje dag tillsammans med sin pappa för att de ska få mat och överleva. Han har ingen aning om var hans mamma är och hans pappa vill inte ta upp det ämnet.
Övrigt:Han har en katt som han tar hand om och som han matar med möss som han fångar åt hene.

Sucih;
Det började skyma och jag drog mig tillbaks från gatorna, långt i i gränden till min lilla katrong, med den smutsiga filten som utgjorde mitt hem. Det hade övergått till höst och det började bli kallt i staden. Jag kröp ihop på marken med filten tätt omkring mig med kartongen över som ett litet skydd mot blåsten o ch regnet

Selina;
Jag gick in på ett världshus. Alla kollade på mig, jag passade nog inte in där. Jag tittade mig förvirrat omkring. Jag gick fram till en man som verkade vara ägaren.
-Hej, jag skulle vilja ha ett rum, sa jag.
Han kollade på mig. Jag kände mig dum, jag var inte van vid att prata med främlingar.
-Okej. Vill du ha något att äta först? frågade mannen och skrattade.
-Eh, ja, något billigt tack, svarade jag artigt.
Han skrattade igen och tog med mig till ett smutsigt litet träbord och serverade mig en liten köttbit.
Jag kände mig lite bättre till mods nu men funderade fortfarande över vad jag skulle göra nästa dag.

Suchi;
Jag kröp ihop och skakade av kölld, men jag visste att det skulle bli värre senare. Jag tog ett djupt andetag och försökte sommna, men jag kunde inte så jag låg och tittade på alla hus, och drömde att ha en egen säng. Någon som brydde sig om en, saknade en när man var borta på dagen, tröstade en när man var ledsen. En tår ran längs min frusna kind

Selina;
När jag hade ätit upp visade mannen mig till ett litet rum. Det var smutsigt och hade antagligen används av väldigt många innan mig, men det var bättre än att sova på gatan. När jag hade krupit ner låg jag och tänkte på min pappa och mina syskon. Jag saknade de inte men jag började förstå att jag kanske haft det ganska bra. Men det här stället var säkert ett av de sämsta, inbillade jag mig. Det var säkert många familjer som hade det så bra som jag... hade haft... Efter en tid som kändes som minst en evighet somnade jag med en klump av vilsenhet i halsen.

Suchi;
Jag låg och tänkte en stund till, innan jag somnade av utmattning, det var en evig kamp på hungern varje dag och jag behövde enargie. Jag drömde om mat, men mitt i natten vaknade jag. Jag kände att något var fel, jag lyfte upp kartongen. Jag spanade ut i det kolsvarta mörkret.
"Är det någon där?", frågade jag med nervös röst som gick upp i fallsett på slutet. Jag ställde mig upp i försvar position. Det hördes ett skratt från mörkret
"Vem är du?", frågade jag istället. ett nytt rått skratt hördes. En skepnad kom ut ur mörkret

Selina;
På morgonen gick jag ut i "restaurangen" igen. Mannen som serverat mig kvällen innan frågade om jag ville ha något. Men jag sa nej och skyndade mig att betala.
Jag gick ut i gränden och kollade åt båda håll. Vart skulle jag gå? Jag fick syn på något en bit bort. Jag gick försiktigt närmare. Jag upptäckte till min förskräckelse att det var en människa täckt med blod lite här och var.
"Hallå!" skrek jag och sprang fram och försökte ruska liv i honom. Jag blev panikslagen och rädd. Vem hade skadat honom!?

Suchi;
Jag vaknade av att en okänd flicka ruskade i mig.
"Vem e du?", sluddrade jag trött. Huvudet bultade av smärta, och det var svårt att andas. Plötsligt vände jag mig om och kräktes upp de som hade varit min kvällsmat; Lite sopor. Jag grimaeserade, när jag såg det. Sen hostade jag upp lite blod. Jag stönade när jag rörde mig och sjönk sedan ner på gatan igen helt omedveten av att flickan stog kvar. Jag tog filten som låg lite längre bort och virade den runt mig. Jag var iskall

Safir;
Det var kväll. Jag hade haft en extra svår dag i smedjan. Min pappa var helt slut och var helt förtvivlad.
-Jag måste sälja vår smedja, det går för dåligt, jag kan inte få tag på järn att smida av, jag får visserligen många beställningar men de vägrar betala så mycke som en forin (Är det ok om forin är en valuta?) och allt järn som jag behöver kostar ungefär det dubbla!Sa min stackars pappa.
-Jag förstår. sa jag ganska dystert.
-Jag är rädd attt jag måste skicka ut dig i stora farliga världen, så att ialafall du kan få ett bra liv och inte sluta som din gammla pappa.
-Men pappa, hur går det med dig då?
-Jag ska nog klara mig. Behöver jag bara skaffa mat åt mig och om jag säljer smedjan så ska jag nog klara mig.
-Jag nickade och sa inget mer.
-Det är dags att du går och lägger dig nu, jag går in till staden och ser om det finns någon som vill köpa vår smedja.
-Jag nickade igen och gick in till mitt rum.
Mitt rum var ganska litet. Hela vårt hus var väldigt litet. Det bestog av ett kök ett rum till mig och ett som pappa såv i. vi hade ju smedjan och ett utedass också men annars var det hela vårt hus. Det låg i skogsbrynet till den stora skogen. ungeffär 2 kilometer längre söderut låg den stora staden ditt pappa nu var på väg. Jag tänkte på att detta kanske var sista natten som jag såv i denhär sängen och blev med ens lite rörd och det rullade ut en tår på min kind. Det tog inte lång tid innan jag såv.

Selina;
Killen, som såg ut att vara ungefär 15 år, vaknade till liv. Han mumlade något. Sedan vände han sig om och kräktes. Jag kollade snabbt bort. Jag undrade vad som hade hänt honom. Han kunde inte ha haft en rolig natt i alla fall. Jag undrade vad jag skulle göra. JAg visste inte var han bodde... Om han ens hade någonstans att bo, han såg väldigt smutsig och mager ut. Jag visste i alla fall att jag tyckte VÄLDIGT synd om honom.