Kimberly Potter

jätte bra!!!!

Helt sjukt bra fanfiction, har precis streckläst hela och längtar till epilogen ^^ Du är jätteduktig!

Åhh! Den var jättebra! Bästa fr jag läst ju! Längtar till epilogen och ändå inteD:

Bestämm själv om du vill skriva mer om kimberly men jag skulle absolut läsa det:3

Tack så jätte mycket! har snart epilogen klar och jag tänker kanske skriva mer om Kimberly bara jag får mer idéer till det Epilogen kommer antingen upp senare ikväll eller i morgon

Okej:3

Super!

Här kommer epilogen då hörni! och jag är glad att säga att det kommer en till ff med kimberly och gänget!! men kan ta en tid, för jag vill skriva några kapitel innan jag lägger ut den. Så kika efter en ny Kimbetly Potter ff!


Epilog (7 år senare)

Vinden drog kvinnans huva bakåt så att hennes kastanjebruna hår flög åt alla håll och slutade att dölja de blanka ögonen. Tårarna föll ner från hennes ögon och rann sakta ner för kinderna innan de landade tryggt i snön där den sedan smälte bort och försvann.
Kimberly Black stod lutad över stenens mörka nyans, hon snyftade till och drog bort en extra sliten stor tår som rann ner för hennes kind. Gravstenens ord lyste upp hela hennes ansikte, det var det som fick magin runtomkring henne att bli ännu större och starkare.
Snabba men korta steg fick henne att vända sig om, hon log mot killen hon såg komma bakom henne. Med de små fötterna, korta benen och skrattgropar som han fått ärva av sin mor. Tillsammans med det svarta ostyriga håret som föll perfekt hur han än försökte att förstöra det och de gråa mjuka ögonen som fick vem som helst att känna sig varm inuti.
”Sirius, kom hit.”sade Kim med mjuk röst åt killen, han log brett mot henne och sprang livligt fram och hon drog upp pojken i famnen innan hon vände sig mot gravstenen igen som låg tryggt och stilla bredvid hennes mors och fars.
”Vaje pappa?”frågade pojken. Kim snyftade till igen, det hade gått en vecka sedan pojken hade förlorat sin far. Han hade lovat att ta hand om dem, skydda dem och det hade han gjort. Men han hade även mist livet då han räddade sin son som hade varit på väg att bli under bussen precis på den dagen som de minst hade anat, första september.
Kim lade en hand på gravstenens kalla yta, med orden som hon nu äntligen kunde läsa klart och tydligt.

Här vilar Sirius Black, älskad far, son och make. Må dina vingar lyfta med storsteg och må marken aldrig hitta tillbaka. Du finns alltid i våra hjärtan Tramptass.

”Din far är på en bättre plats.”sade Kim med bruten röst, Sirius fångade upp en tår i sin lilla hand, han var tre år nu och hade redan fått exakt samma milda ansikte som hans far en gång hade haft.
”Bja, kjöpa gjass nu?”frågade pojken och spärrade upp ögonen.
”Ja, vi kan gå och köpa glass nu.”sade Kim och torkade bort sina tårar för sista gången innan hon släppte ner pojken från sin famn och såg honom försöka springa genom snön, men föll hela tiden då hans ben var så korta.
Med en sista blick på sin mans grav, med känslorna som fyllde henne med både sorg och glädje. Hennes man var inte död, han levde inuti henne och hennes älskade son som nu försökte att fånga snöflingorna som ringlade ner från himlen.
”Jag älskar dig, Sirius.”

Jättebra!

Åh vad sorgligt, men ändå så bra. ♥

Åh, vad bra!