PRS Lupple och Ginerva2003

" hur ska jag veta det lilla tösen" sa Dante med ett flin.

" du kallar inte henne lilla tösen Dante" sa Adrian och rste sig upp fas det gjorde ont i hella ktopen.

Summer såg på honom, skrattade sött till. Lilla tösen, hon uppskattade det inte- absolut inte men samtidigt var det lite roligt för hon var ju liten, hon var ung om man jämförde med i alla fall Adrian.
"Sitt. "Viskade hon mot Adrian och kramade hans hand och tog några försiktiga steg mot Dante.
"Summer." Sa hon vänligt och höll fram sin hand mot honom för att skaka den.
"Om du skadar mig kommer han skydda mig. Och jag tror inte du vill att han ska dö." Sa hon tyst, försiktigt och prövande.

Adrian satte sig
" jag bryr mig inte om min bror han fåpr hjärna gå och dö" sa han.
" men du är ett ackert exemplar" sa han till Summer.
Adrian morrade.

Summer såg på honom, han lät övertygande men hon trodde inte ett dugg på det.
"Tack." Sa hon och mötte hans blick.
" Ge tillbaka ringen. " Bad hon och höll ut handen.

" varför skulle jag" sa han och tog tag i hennes hand led och vred på den inte så mycket att den skulle skadas men så att hon skulle få ont.

Adrian reste sig igen och hoppade på Dante samtidigt han morrade.

Han grepp var kallt och hård och vridningen var hemsk.
Hon kände ögonen tåras.
Ingen hade någonsin behandlat henne såhär.
Hon såg på honom.
" Du är här av en anledning." Snyftade hon och ryckte tillbaka sin handled, sekunden senare var Adrian och Dante i något typ av slagsmål.

Adrian hamnade fort i underläge.
" jag märker att du inte gör slut på dinna ofer för då hade du varit starkare hjänför med mig är du svag och patesisk" sa Dante.

Summer såg på dem båda, med skräck i blicken.
Den här brodern.
Utan att tänka, utan att reagera var hon framme vid honom och gav honom en sån hård örfil hon kunde men den som blev skadad var hon.
Hon skrek till och föll ned på knä av smärtan.
"Han är tusen gånger bättre än dig." Fräste hon och stirrade ilsket mot Dante.

Adrian såg att Summer blev skadad när hon försökte örfila honom så han slog till honom och om igen.
han skulle hjärna döda honom för det.

Våldet hon såg var förfärligt och hon grät allt mer.
"Sluta, båda två." Skrek hon högt och försökte resa sig.
"Ni är bröder. Det betyder nått." Morrade hon med tårfyllda ögon och tog sig upp och begav sig ut från huset.