Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna log stort då hon lade märke till att också han vaknat, och dessutom lade armarna omkring henne. Morgonen kändes bara helt perfekt. Hon kunde bara ligga och mysa med sin älskling, utan några krav eller måsten. Det i sig kändes bara fantastiskt.
"Älskar dig med." viskade hon leendes, lutade sig mer emot honom och rös lätt till av hans händer.
"Du har kalla händer ju." log hon retsamt, var dock ändå ganska glad över saken och lade händerna om hans nacke.

Han såg på henne och skrattade lågt. Pussade hennes kind och flinade lite.
" Men du är ju varm, kan du värma upp mig?" Viskade han leendes och kände hennes händer och rös.
Han pressade läpparna mot hennes och lät händerna utforska hennes kropp.

Sienna kunde inte heller hindra ett glatt skratt åt orden som lämnade hans mun, det var såna här saker hon älskade med honom. Hur han retades och tog mycket sånt här med en nypa humor.
"Kanske det." viskade hon, log stort emot hans läppar för att strax passionerat besvara kyssen samtidigt som hon flätade in fingrarna i hans hår.

Han lyfte upp henne ovanpå sig med läpparna fortfarande tryckta mot hennes.
Lät händerna röra sig överallt han kom åt, och blev bara mer och mer ivrig för varje sekund som gick.
För varje gång som deras läppar möttes.
Det var perfekt och kärleken för henne var obeskrivlig.

Egentligen vore väl det bästa att gå upp och äta frukost, och inte dröja kvar i sängen alldeles för länge. Men det lät för tillfället alldeles för tråkigt i Siennas tycke. Istället ville hon helst av allt bara vara kvar här med honom, och vid det här laget vore det lönlöst att ens försöka kämpa emot den känslan. Särskilt av hur ivrig han verkade, det var ju bara för gulligt. Inte för att hon egentligen var mycket bättre själv. Så istället blev det att dem blev kvar där, och det dröjde egentligen länge innan Sienna till sist klev ur sängen och drog sig upp på benen. Hon kände sig ändå utvilad efter att ha sovit bättre än på länge, men var ändå sådär halvtrött - på det där humöret då man mest bara kände för att ta det lugnt och inte göra någonting.

När Sienna reste sig ur sängen så försökte han halvhjärtat fånga hennes hand och dra tillbaka henne till sängen.
Han visste att det hon gjorde, att gå upp var det rätta- det bästa.
Men han fann det otroligt omotiverat. Att bara stanna i sängen med sin fru verkade otroligt mycket mer lockande.
Men alldeles för snart så blev han påmind av verkligheten, deras verklighet när fyra barn tog sig in på deras rum. Några tog sikte på Sienna och de andra på sängen.
Han kunde höra Amanda utanför.
"Jag är ledsen, jag försökte få dem att tänka på annat. Men de saknar er. " Sa hon med lite ursäktande ton.
Hon stod en bit ifrån dörren, det hörde och tur var väl det.

Trots att det var en väldigt liten gest fick det ändå Sienna att nästan lägga sig ner på sängen igen, var väldigt lättövertalad till det för tillfället - hon ville så gärna bara vara kvar där med honom.
Men hon behövde inte fundera länge på det då barnen kom in, vilket fick henne att le stort igen. Hennes små älsklingar. Andrew och MaryLou hade genast satt fart till henne, och med ett litet skratt kramade hon om dem.
"Det gör inget." sade hon tillbaks till Amanda, visserligen var det härligt att ha Edvard för sig själv men barnen var ju samridigt så fantastiska. Leendes drog hon med dem båda tillbaka till sängen för att sätta sig där hos dem andra igen.

Edvard såg barnen och hann för kanske en sekund tänka, kunde de inte fått vara själva lite till?
Men så fort han fick upp barnen på sängen och krama om dem så var den tanken bortblåst.
Nog hade han saknat dem också.
När Sienna och de andra kom till sängen så kramade han om dem barnen också och skrattade lågt.
" Busfrön." Log han och försökte hänga med på allt som Rafael skulle berätta, med hjälp av dem andra.
Det var inte mycket han förstod. Men nog var det härligt.

Det var ändå värt att förlora lite av sin egentid till dem - barnen var trots allt värda allt och lite till. Dem betydde allt för henne, dem och Edvard. Vad skulle hon ens ta sig till utan dem?
Hon lutade sig något emot Edvard och lyssnade glatt på Rafael, som verkligen blivit en riktig liten pratkvarn. Hon svarade då och då, försökte hänga med så gott det gick.
"Manda sade att ni red ut, har ni varit på äventyr?" frågade Evelyn spänt, hon hade en livlig fantasi och brukade tro att varenda en som red nånstans skulle iväg och rädda någon prinsessa eller något.

Edvard såg på Evelyn som nästan brann av iver och han la satte sig lite mer upp i sängen och såg på henne.
" Det var ett riktigt äventyr förstår ni." Viskade han med sin berättarröst och barnen, allihopa liksom nästan trängde sig runt dem båda.
" Du förstår, en prins och en prinsessa hade varit lite ovänner ett tag. För en drake härjade i riket." Viskade han och barnen tittade storögt på dem, speciellt Evelyn.
"Så prinsen och prinsessan red ut för ett besegra draken. " Sa han med sin spänningsröst.
"Vad hände? Berätta mer snälla pappa." Bad barnen med Rafael i spetsen och Edvard flinade lite.
" Så de red till en speciell plats, där deras magi var som starkast. " Fortsatte Edvard och Evelyn nästan klättrade upp på honom för att verkligen höra varje ord.
"På den här platsen, så hittade dem en skatt. Och denna skatt var det som skrämde iväg draken förstår ni." Viskade han och barnen hängde med på varje ord.
"Skatten såg ungefär ut såhär." Viskade han och fångade upp Siennas hand och visade barnen den nya ringen som de alla verkligen beundrade.