En kittel full av kärlek (3:e generationen)

johhana: Herregud! Jag satt och grät, riktiga tårar föll ner över mina kinder under kapitlet med James! Dem måste bli tillsammans igen! Jag vet inte varför, men det känns som om Albus fått alldeles för många chanser med tjejer. Det ska inte vara Albus och Sarah. Det ska vara James och Sarah.

Så bra

Har läst igenom hella. Det är bäst.

Förresten Rose, sansa dig! Du vet att det ska vara du och Hailey föralltid! Ok?

underbart skrivet

vist är det

Nej. Det är mer än underbart! ♥

johhana = Bättre än JK själv

ja mer än underbart

Kapitel 96
Albus
Det var inte såhär jag hade tänkt mig mitt sjunde år. Det här skulle vara mitt år. Jag skulle bära kaptens-emblemet. Jag skulle göra så att Slytherin vann Quidditchpokalen. Och någonstans hade jag nog föreställt mig att jag träffat henne som jag skulle spendera resten av livet med. Inget av det har gått i uppfyllelse. Jag har inte ens rört en kvast på månader. Inte ens gått i närheten av quidditchplanen och min framtida fru syns inte till på flera mil. Att jag dessutom får besök av en psykolog är grädden på moset. Alla de där åren av drömmande och hopp känns just nu slöseri med tid. Jag sitter på sängkanten av min säng. Mina skor är oknutna. Skjortan är knäppt på helt fel sätt och jag har knappt fått någon sömn i natt. Scorpius kommer in. Jag lyfter min blick och tittar på honom. Utifrån hans ansiktsuttryck så kan jag se att jag ser hemsk ut.
- Det är okej Scorp. Jag har bara haft en jobbig natt, suckar jag.
Han går fram ett par steg men stannar sen. Vet inte riktigt vad han ska göra och inte göra.
- Vill du prata om det? frågar Scorpius.
- Det var bara en dålig natt, säger jag och viftar bort det.
Han nickar. Jag böjer mig fram och knyter mina skor med skakiga händer. Scorpius märker det.
- Bara en dålig natt? Albus, kom igen, säger han.
Jag suckar och rätar på mig igen. Jag tittar på honom och han tittar tillbaka på mig.
- Sedan vårt första år här har jag legat i den här sängen och drömt om vårt sista år. Äntligen så skulle det bli mitt år. Jag skulle ha mitt egna quidditchlag. Men se på mig nu. Jag kan inte ens knäppa min skjorta ordentligt, säger jag.
- Du har varit med om en olycka Albus, säger Scorpius.
- För flera månader sedan! fräser jag och överröstar honom. Jag är trött på det här! Jag är trött på att ligga vaken om nätterna då jag inte ens kan stänga mina ögon utan att höra hur skriken ekar i mitt huvud eller känna smärtan när bussen krockar mot bergväggen. Jag vill att allting ska bli som vanligt igen. Jag vill kunna flyga igen!
Min bästa vän står och tittar på mig med korsade armar. Han tittar på mig med fundersam och hårda ögon.
- Okej, kom igen då, säger Scorpius.
Jag blinkar.
- Va?
- Om du vill flyga då ska du göra det, säger han.
Jag blinkar igen. Jag sväljer. Känner hur modet krymper inom mig.
- Nej, jag kan inte, säger jag.
Scorpius suckar och går fram till mig. Han drar upp mig i rät position.
- Om du vill att allting ska bli som det var så måste du upp på hästen, jag menar kvasten, igen! Det hjälper inte att sitta och gnälla, säger Scorpius.
Jag grimaserar. Han ger mig en blick och tittar sen på min skjorta. Scorp suckar men säger ingenting utan ger mig istället min ytterjacka och vi är på väg ut. I entrén mötet vi Jasper, Lucas och Ivan.
- Vart brinner det? frågar Ivan skämtsamt.
- Albus ska flyga, säger Scorpius och jag ger honom en sur blick.
De spärrar upp sina ögon och tittar på mig. Jag nickar motvilligt på huvudet.
- Vänta på oss! säger de samtidigt och springer ner till sällskapsrummet för att hämta sin ytterkläder.
När de har försvunnit tittar jag på Scorpius.
- Det här är en dum idé. De kommer bara bli besvikna när jag inte klarar det. Jag kanske bryter ihop, säger jag.
Han suckar trött.
- Du sa att du ville att allting skulle bli som vanligt igen. Det går bara ifall du tar dig i kragen. Att klaga hjälper inte, skriker Scorpius.
Ivan och de andra kommer tillbaka. Rosiga kinder och andfådda med varmt klädda i jacka och mössa. Scorpius vänder om och går ut genom dörren. De marscherar fram medan jag går ett par steg bakom dem. Det här är en dålig idé. Det är verkligen en dålig idé. Arenan närmar sig. Den växer ju närmare vi kommer. Jag sväljer. Det är först nu jag har tänkt på hur stor den är. Mina vänner bryter sig in i quidditchförrådet. Jag tittar på alla olika kvastar. Kläder. Det luktar speciellt. Det luktar quidditch. Scorpius tar en kvast och styr sedan stegen mot planen. Det är snö på marken. Så om jag skulle falla landar jag mjukt. Kanske. Men det är vindstilla. Perfekt väder att flyga i. Vi står i mitten. Min bästa vän vänder sig mot mig. Han räcker fram kvasten. De andra tittar spänt på mig. Jag känner hur varenda muskel i min kropp anstränger sig för att motvilligt lyfta min arm. MIn hand sluter sig runt kvastens skaft. Det är inte min kvast. Men det är en kvast. En värme sprider sig. Jag gränslar kvasten och trycker ifrån. Jag lyfter. Chocken, eller känslan, av att lyfta får mig att dra efter andan. Paniken av att falla av slår mig men jag sitter kvar. Inte en centimeter glider jag. Jag kommer längre och längre upp. Snart kan jag se hur långt som helst. Jag kan se alla berg och dalar som omringar skolans område. Jag tar ett djupt andetag. Känner hur hela jag slappnar av. Sen lutar jag mig framåt. Kvasten böjer och jag åker ner mot den vitklädda marken. Mina vänner tittar spänt och nervöst på mig. Jag känner hur marken kommer allt närmare. Precis innan toppen nuddar snön vänder jag uppåt igen. De ger ifrån sig ett glatt tjoande. Jag ler på vägen upp igen. Jag flyger. Jag flyger igen. Jag stannar där uppe. Njuter av utsikten som man inte kan se på något annat sätt. En bris kommer ifrån ingenstans. Den smeker genom mitt ansikte och jag måste dra efter andan. Brisen viskar i mitt öra. ”Bra Albus”. Jag vänder blicken mot himmelen och ler.

Rose
När jag blundar ser jag hennes ansikte. När jag drömmer om en framtid så är det jag hon som står bredvid mig. Men när vi kysser varandra, då är det inte Hailey jag kysser. Det är inte några brungröna ögon jag tittar in i. De är gråa. Ett par ögon som inte tillhör henne. Jag är kär i henne. Scorpius är bara min vän. Men, hans fråga... Hans otroligt idiotiska fråga. Den har fastnat i mitt huvud. I mina tankar. Och den hemsöker mig om nätterna. Vore det så farligt? Ja! Det vore... Hemskt? Nej inte hemskt men det vore.. . dåligt? Nej inte dåligt men.. Jag vet inte vad jag tycker. Allt jag vet är att jag inte kan sluta tänka på det. Om bara Hailey visste vad jag föreställer mig när vi kysser varandra. Jag undrar vad hon skulle säga. Jag undrar hur ledsen hon skulle bli. Jag vet hur ledsen jag skulle bli ifall Hailey skulle fundera på hur det skulle vara att bli tillsammans med sitt ex. Men inte för jag tänker på det. Inte för att jag vill bli tillsammans med Scorpius igen men hans fråga tar mig till de där tankarna. Varför kunde han inte bara låta det vara som det var? Vi var äntligen vänner. Allting var bra igen. Också går han och gör allting komplicerat igen. Eller ja, det var egentligen jag som började genom att konfronterade honom genom att anmärka de där orden. Men det var han som inte släppte det. Det var han som spann vidare på det. Jag bara önskar att han kunde ha låtit det vara som det va. Allt jag ville var att vi skulle vara vänner. Att vår historia skulle lämnas bakom oss. Att vi skulle kunna börja om ifrån noll och strunta i att vi en gång sagt jag älskar dig till varandra. Jag vill kunna gå vidare. Med Hailey. Jag kan se mig själv bilda familj med henne. Ett liv. Det är med henne som jag ska vara. Scorpius är ett avslutat kapitel. Vi är bara vänner. Men hur mycket jag än intalar mig det så försvinner inte frågan. Jag kan inte prata om det här med Sarah. Faktiskt så kan jag inte prata om någonting med Sarah. Hon säger inte ett ord. Inte ens en stavelse. Hon har börjat magra. Äter knappt någonting längre. Men hon har börjat gå på lektioner. Inte för att hon är särskilt aktiv där heller men jag antar att huvudsaken är att hon går på dem. Jag har fått brev ifrån kusiner och farbröder samt ingifta fastrar. Alla har de sett och alla vill de veta vad som hänt. Mina svar är inte långa. Jag skriver det jag vet. Att Sarah och James gjort slut. Sen vet jag inte mer. Ingen verkar få tag på James. Han verkar ha gått under jorden. I Ginnys brev kan jag se hur orolig hon är för sin son. Eller söner snarare. Albus nämns ett par gånger bland meningarna. Han har inte heller hört av sig till sina föräldrar på ett tag. Och han har nog knappast haft kontakt med James. Eller Sarah. Det där flinet han hade på läpparna när bilderna på james publicerats. Jag ville gå fram och slå det där flinet från hans ansikte. Att han, Albus Severus Potter, som alltid har varit den mest varmhjärtade personen som jag någonsin träffats, njuter av att någon annan har blivit sårad. Det är någonting som jag inte förstår. Hur kan världen bli så upp och ner? Vad kan få en människa att bli så förändrad? Allting har förändrats. Och allting började med mig. För ett år sedan startade jag vad som skulle bli ett hopkok av olika känslor och kärleksförklaringar. Att så mycket kan hända på ett år. Om någon bad mig berätta allt som hänt det senaste året så skulle jag be den sätta sig ner och göra sig bekväm, för det skulle ta ett bra tag att berätta ifrån början. Snart är det nytt år också. Sen börjar månaderna om igen. Ytterligare ett år ska vi snurra runt solen. Jag undrar lite vad som kommer hända nästa år. Vad kan hända som inte redan hänt? Ett avslut på allt det här hoppas jag kan ske snart. Jag vill ha tillbaka min bästa vän. Jag vill att Albus ska bli den där kramgoa killen som alla älskar. Men framförallt så vill jag nog att alla ska bli glada igen. För om alla andra är glada, vad har jag att vara ledsen för?
_____________________________
Nästa vecka har jag höstlov. Tyvärr kommer jag inte få särskilt mycket tid till att skriva eftersom jag ska åka bort men jag hoppas att ni tycker om det här kapitlet!

Lång men bra

UnderbartAWSOME!
DU VET ATT DU SKRIVER BÄTTRE ÄN SJÄLVASTE J.K ROWLING, STEFHANIE MAYER OCH ALLA ANDRA HIMLA FÖRFATTARE I HELA VÄRLDEN!