En kittel full av kärlek (3:e generationen)

bra skrivet jag älskar att sittaa och njuta av det du skriver

Så HIMLA bra! Alltså JULIETTE *arg röst*! Hon är dum i huvudet! NOOOO! Stackars Sarah... Och stackars Al, och Sarah, och JAMES! Jag längtar tills det kommer ett kapitel med James... Men ÅHH! Dumma Paparazzis! -.-'

stackars sara

Å Gud, stackars lilla Sarah!
Albus du ska inte vara glad för att vår lilla Sarah har fått hjärtat krossat! Fy!

Undrar vad Harry tänker när han ser det här, haha kan inte låta bli att tänka så..

James, du måste förklara nu på momangen, du är för snygg för ditt eget bästa! Och vilken idiot du är, hur lång tid extra skulle det ta att lägga till ett jag älskar dig i slutet av ett brev till den flicka du älskar, *skakar på huvudet*

Rose fatta du måste vara ihop med scorpius, de är så gulliga tillsammans, Hailey kan gå och slänga si i väggen, men det MJ ville berätta för Scorp är jag fortfarande så himla nyfiken på. Men när vi fått reda på det, då kan MJ gå och slänga sig J väggen med.

Och Albus, *snyftar* det är så himla synd om dig, kom igen grabben kasta dig upp på en kvast och kom tillbaka till laget, de förlorar utan dig! Quiddits är ditt livs kärlek du måste upp på en kvast!

Och så sist men absolut inte minst vår underbara författarinna, alltså himmelriket finns på jorden! Du skriver så himla underbart att man bara vill dö, (fast först måste man läsa klart ) varje dag kollar jag om det komigt något nytt kapitel och du skriver så ofta och bra att du måste vara en form av en Gud! Du har massor i skolan och ändå tar du dig tid med att förgylla våra liv! Tack, tack, tack ärade skrivgud!
Okej kortfattat DU SKRIVER BÄST PÅ HELA HIMLA MUGGLIS OCH ALLA I HEL VÄRLDEN BORDE LÄSA DETTA!!!!!!!!!!

Det här betyder att det snart är slut på terminen och ett nytt år kommer börja. Det här året har jag fått mitt hjärta krossat två gånger och krossat ett hjärta. Nästa år, då lovar jag mig själv att nästa kille jag kysser ska bli den jag tillbringar resten av mitt liv med. Jag vill aldrig mer få mitt hjärta krossat. Nästa kyss blir med mannen i mitt liv. Om han nu finns. Jag smyger tillbaka till sängen och tar av mig min tröja. Sen lägger jag mig ner under täcket igen och somnar om.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Al kommer vara nästa person Sara kysser det bara känns som det

Jag älskade kapitlet ♥

Åh, herregud! Jag älskar det! Jag hoppas att James löser detta på något vis! Han älskar ju henne! Och hon älskar ju honom! Kom igen nu, sann kärlek brukar ju segra till slut, right?

Och Rose och Scorpius borde verkligen prata igenom saker och ting >.>

I just love this! ♥

Kapitel 95
James

”James, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig. Det känns som om jag har blivit helt tom på känslor. Jag känner mig varken arg eller ledsen just nu. Men någonstans tror jag att jag känner mig sårad. Sårad och förkrossad. En del av mig har nog den senaste tiden inte riktigt kunna lita på dig. I alla fall inte när jag dagligen blir konfronterad av alla de tjejer du varit med. Men en del av mig älskade dig. Och jag trodde att du älskade mig. Jag hade uppenbarligen fel. Det är slut James. Det är så slut.”

Jag vänder på kuvertet och ringen faller ut och landar på golvet mellan mina ben. Den landar med ett klingande ljud som ekar i det tomma rummet. Jag plockar upp den och håller den mellan tummen och pekfingret. Jag sitter lutandes mot väggen i vad som var Sarahs sovrum. Intill mig ligger tidningen. Kyssen mellan mig och Juliette klär framsidan. Inuti tidningen, på mittuppslaget, finns flera bilder av mig och Juliette när vi skålar, skrattar och även när jag matar Juliette med min chokladmousse. Jag böjer bak huvudet och höjer blicken till taket. Jag blundar. Framför mig kan jag se Sarahs ansikte. Jag kan se varenda detalj, varje skugga på hennes ansikte. Varenda liten detalj som jag älskar mer än allt i hela världen. Och nu är det slut. Jag klantade mig och nu är det slut. Ingen mer Sarah. Tårarna rinner. Det var inte så här det skulle bli. Inte för oss. Det var vi två som skulle klara det. Vad ska jag göra utan Sarah? Gå tillbaka till att vara den där skitstöveln som behandlade tjejer som tidsfördriv? Hon har förändrat mig. Gjort mig till något bättre. Och nu är det slut. Och vad jag kan göra? Vad kan jag säga som varje otrogen kille inte redan sagt? Hur ska jag förklara för Sarah att det som hände, det som paparazzierna fångade på bild, bara var ett missförstånd? Jag plockar upp tidningen och slänger den i den motsatta väggen. Tidningen glider ner på golvet och landar med mittuppslaget synligt. Jag tar mig upp på skakiga ben. Stapplar ut ur rummet. Det är tomt i lägenheten. Jag har ännu inga möbler att ställa in. Och nu börjar jag undra om det här någon idé. Ska jag bo här själv? Jag som stått här, mitt i rummet, blundat och föreställt mig lukten av bacon och äggröra och ljudet av små barnfötter. Jag torkar tårarna och lämnar lägenheten. Tidningen får ligga kvar i rummet. Jag låser dörren efter mig och börjar gå tillbaka till Clair och Beaus restaurang. När jag går ner för gatorna kan jag se hur folk tittar efter mig. De har alla sett och läst. De vet alla vad som hänt. Jag skyndar på stegen för att komma bort ifrån deras blickar. Jag vill bara komma in, stänga dörren och gömma mig. Jag ser varken till Clair eller beau när jag kommer in. Huset är tyst, så jag antar att de har tagit med sig barnen ut. Jag tar trappan i stora kliv och öppnar dörren till gästrummet men snubblar nästan in. Jag tittar ner och ser att min resväska står precis vid dörren. Sängen är bäddad. Dörren till balkongen är stängd och låst. Jag kliver över resväskan och tittar mig omkring. Det finns inga spår av att jag bott här sedan i somras. I ögonvrån ser jag hur det står någon på tröskeln och jag vänder mig snabbt om. Det är Clair.
- Jag vill inte göra det här James men Sarah är som en i familjen och jag vet inte riktigt vad hon säger om att du bor kvar här, säger hon.
Jag blinkar. De slänger ut mig.
- Jag gjorde det aldrig med flit. Jag älskar Sarah, säger jag.
Clair suckar.
- Jag vet James, jag vet. Men det hände. Jag är så ledsen, säger hon.
Jag nickar. Jag förstår Det gör ont. Men jag förstår. Jag börjar gråta igen. Tar min resväska. Clair ställer sig på tå och kramar om mig.
- Fixa det här James! Prata med henne, säger hon.
Jag kramar tillbaka och nickar. Går sedan ut med väskan efter mig. Nere i restaurangdelen står Beau och barnen. Bradley springer fram och kramar om mina ben. Jag släpper taget om resväskan och sätter mig ner på knä. Han tittar på mig med stora, frågande ögon.
- Connie säger att du har varit dum mot Sarah. Är det därför du flyttar? frågar Bradley.
Hur ska jag komma ur den här knipan?
- Sarah och jag har inte träffats på länge, så det har hänt lite grejer. Men jag ska åka och träffa henne för att fixa det som har hänt och sedan kommer jag tillbaka hit, säger jag.
Han biter sig fundersamt i läppen innan han slänger sig runt min hals och kramar om mig.
- Jag kommer sakna dig, säger Bradley.
- Jag kommer sakna dig också Bradley, säger jag och biter ihop för att inte börja gråta igen.
Han släpper taget och jag ställer mig upp. Beau tittar på mig med samma blick som Clair. Han hatar mig inte men han tänker på Sarah. Jag nickar och han nickar tillbaka. Sen lämnar jag restaurangen bakom mig och går ut på torget. Alla tittar fortfarande på mig. De står till. Gör inget försök till att ens titta diskret. Jag står där med min resväska i hand. Alla beskådare undrar samma sak som jag: Vad händer nu?

Scorpius
Kan det vara sant? Kan det vara så att jag fortfarande har känslor för Rose? Jag ligger på rygg med armarna under huvudet och tittar upp på det gröna sängdraperiet. Det är natt. De andra sover. Det har gått en vecka sedan vårt samtal men vi har inte kunnat slutföra det. Rose har fullt upp med att få liv i Sarah, som har stängt inne sig i sig själv. Sarah säger ingenting. Hon äter ingenting. Enligt Sarah och Roses rumskamrat så bär hon inte längre ringen han gav henne. Det var i alla fall vad hon sa till en kille utanför ett klassrum när jag passerade på väg till försvar mot svartkonster. Jag har knappt sett Sarah sedan hon lämnade Stora salen den där morgonen. Men jag glömmer aldrig hennes blick. Det gör ont i mig när jag tänker på hur ledsen hon blev. Och jag förstår precis hur hon känner sig. Jag vet precis hur det känns. Att få se den man älskar tillsammans med någon annan, det är inget som man kan komma över. Trodde jag i alla fall. Men nu börjar jag undra. Alla dessa månader då jag trott att mina känslor för Rose brann upp tillsammans med våra minnen. Tänk om det bara var minnena som försvann? Jag suckar och lägger mig på sidan. Det snöar säkert igen. Jag gillar snö. Det är så långt ifrån sol och strand som man kan komma. Dessutom så längtar jag till julen. Julen är alltid något speciellt. Mamma överdriver alltid med dekorationerna men jag älskar det. Tända ljus, varmchoklad och stora högar med paket. Eftersom jag är det enda barnet i familjen, bortsett ifrån Sarah, så brukar min hög med paket alltid vara högst. Dessutom så brukar dessutom farmor, farfar och mormor tävla om vem som ger de mest exklusiva paketet. Det kan bli allt ifrån dyra tröjor till dyra klockor. Någonting som jag bara får användning av hemma, vilket kommer bli mycket oftare efter nästa termin. Som om inte att komma på sommarplaner var svårt, nu måste jag snart komma på vad jag vill göra med resten av mitt liv. Pappa jobbar för ministeriet. Precis som farfar gjorde. Men jag vet inte om det är vad jag vill göra. Jag lägger mig på rygg igen. Blundar. Tillslut somnar jag. Däremot vaknar jag inte lika utvilad som Al och de andra. De skrattar åt mig.
- Vad höll du på mig i natt som var viktigare än att sova? frågar Jasper och skrattar.
Jag rycker på axlarna. Om jag förklarade så skulle de inte lyssna på mig. De skulle säga att jag inte behöver tänka på det nu. Att jag är ung och ska leva livet. Al ger mig en liten fundersam och misstänksam blick men jag struntar i det. Vi klär på oss och går ner för att äta frukost. Ivan, Jasper och Lucas går ett par steg framför mig och Albus. De pratar om någon inlämning vi fått och som de sedan glömt bort.
- Så, hur är läget? frågar Albus.
- Det är bra hurså, säger jag.
Vid entrén till Stora salen kommer det en grupp med elever ifrån Gryffindor. Jag känner igen dem ifrån våra lektioner i örtlära. Vi går igenom gruppen och utan att jag märker det krockar jag med Rose. Hon tittar på mig.
- Åh hej. Det är du, säger hon.
- Du behöver inte låta så besviken, säger jag skämtsamt.
Rose drar på smilbanden och går sedan vidare. Jag tittar efter henne en kort stund innan jag går in i Stora salen. Killarna sitter redan vid vårt bord.
- Fortfarande bra? frågar Albus när jag sätter mig ner bredvid honom.
Jag förstår att han pratar om Rose.Jag tänker efter en stund, vrider sedan på kroppen så att jag sitter mot honom och tar sedan ett djupt andetag.
- Enligt Rose så har jag sagt kommentarer som kan betyda att jag fortfarande har känslor för henne, säger jag lågt, så att inte Ivan, Jasper och Lucas ska höra.
De är fortfarande inne i sin diskussion om hur de ska försöka berätta för Professor Sinistra att de glömt bort inlämningen men när Albus, efter att jag berättat, sätter sin juice i halsen så tittar de frågande på oss. Jag skakar på huvudet och de fortsätter att diskutera.
- Har du känslor för Rose igen? frågar Albus efter han återigen kan andas ordentligt.
Jag blinkar.
- Jag vet inte. Jag har inte riktigt tänkt på det, säger jag. Jag menar, jag visste inte ens att jag sa de här kommentarerna.
Albus skakar på huvudet.
- Du och Rose tillsammans igen, jag vet inte om det är en bra eller dålig idé, säger han.
- Vi är inte tillsammans igen. Rose är ju tillsammans med Hailey dessutom, säger jag.
- Sommarromanser håller aldrig i längden. Se bara hur det gick för James och Sarah, säger Albus och döljer ett leende bakom sitt juiceglas.
Jag himlar med ögonen.
- Skadeglädje är inte någonting som passar dig, suckar jag.
Albus rycker på axlarna. Jag häller upp flingor och mjölk i en skål. Rör runt med skeden. Vore det så dåligt? Jag ställer mig upp. Mina vänner tittar på mig. Skyndar ut ur salen. Ute i korridoren börjar jag springa. Vore det så dåligt? Jag rundar ett hörn men måste bromsa in. Där står hon.
- Rose! ropar jag.
Hon tittar på mig. Jag skyndar fram till henne.
- Vore det så dåligt? frågar jag.
- Vad pratar du om? undrar Rose.
Jag andas häftigt.
- Vore det så dåligt om jag sa att jag fortfarande hade känslor för dig? frågar jag.
Rose spärrar upp ögonen. Jag väntar. Runt hörnet bakom Rose kommer Hailey. Rose vrider på huvudet.
- Hej, säger Hailey och ger Rose en kyss. Vad pratar ni om?
Rose tittar på mig. Hon har fortfarande inte sagt något. Jag måste säga något.
- Jag frågade bara hur Sarah mådde. Jag har inte träffat henne på länge, säger jag.
Rose nickar.
- Sarah mår bra. Vi kanske kan prata mer om det vid ett annat tillfälle? frågar hon och hennes röst säger att detta inte är något bra tillfälle.
Jag nickar.
- Det kanske är bäst så, säger jag.
Hailey ler och tar Rose i hand. De vänder om och går iväg. Jag väntar på att Rose ska vrida på huvudet och titta på mig. Men det gör hon inte. Jag biter mig i läppen. Om det nu fanns en chans, har jag nu förstört den?

Kom igen James! Så länge du har dina känslor så kommer det funka utmärkt ^-^ Sarah älskar ju trots allt dig ^^

Och, ja, äntligen! Scorpius och Rose kanske lyckas få ihop det ändå? :3 *hoppas på det*

johhana, det du skriver är helt fantastiskt! Och att jag precis kar läst kapitel 95 är ofattbart! Det känns inte som om det har gått 95 kapitel, men ändå har jag ju trots allt läst så mycket av denna ff att jag egentligen inte borde vara förvånad över att det redan är 95:te kapitlet!
Längtar verkligen efter nästa kapitel fastän jag redan har läst två stycken idag (det förra som jag först hann läsa nu, och det som du lade ut "nyss" !

Jag är oerhört nyfiken på hur du kommer lösa allt kärlekstrubbel Men jag litar på dig då du är en fantastisk författare

Jag verkligen älskade det här kapitlet också! ♥

så bra de kapitelna jag har läst och snälla skriv mer