Life - Lupple & Medi PRS

"Mitt namn är egentligen Tonitrua men Mi envisas att göra det lättare. Hon är lat." Han skrattade med ett bullrande skratt och såg på sin hustru.
"Regn min älskade har du ont?" Regn skakde på huvudet.
"Inte har jag ont och säg inte det där skämtet. Det är inte roligt."

Willow såg storögt på dem och såg sen över axeln.
"Gabriel." Viskade hon och sträckte sig efter honom. Hon var livrädd fortfarande.

Mi såg på dem, på honom och skrattade hon också. "Så sant så sant, jag är fruktansvärt lat." Flinade hon och drog handen igenom håret. "Hur har ni haft det sen sist?" Frågade hon leendes.

Gabriel klev fram, hade ju redan hälsat men hade sedan dragit sig tillbaka och ville helst av allt bli till en varg men tvingade stegen framåt och la armarna omkring Olivia.

"Åh vi har haft det så bra." Regn log och såg oroad på Olivia.
"Skrämmer vi dig?"

Olivia nickade lite men såg bara på dem. Vände inte bort blicken och svalde hårt.
"Men ni är inte farliga. Jag är bara rädd för blixten." förklarade hon.
"Blixten slog ner utanför så jag blev rädd."

Mi nickade. " Det glädjer mig." Log hon. "Att ni haft det bra." Förtydligade hon innan hon backade ifrån dem alla och satte sig i soffan och drog upp benen till hakan.

Gabriel studerade dem med nyfiken blick och ville lukta på dem, få en bättre bild av deras energi men stod stilla vid Olivia. "Ni, ehm du. Åska- Tonitrua- sir." Mumlade han. "Kanske kan undvika att använda era krafter i närheten av Olivia- väktaren." Fortsatte han i en osäker ton och såg på dem. Hade ingen aning om hur han skulle tilltala dem men insåg att det vore bra att säga något om detta.

Ethan hade gått efter och kravlade sig in i Mis fam och smekte hennes kind.
"Lämna mig aldrig. Jag skulle aldrig orka det. Det är du som plågas." Han smekte hennes kind.
"Åh älskade Mi.."
"Åska var tyst innan han skrattade sitt bullriga skratt igen och nickade.
"Jag lovar att inte kasta dem nära. Men jag måste ibland. Men lovar på mitt namn att inte kasta såhär nära igen."
'Olivia såg på Gabriel och gav honom en kram. Seda kramade hon om Regn och viskade ett tack och kramade sedan om ska.
"Tack åska. Jag uppskattar det."

Mi log mjukt och smekte honom över håret. "Du skulle minnas allt vi gjort Ethan, alla resor och alla du träffat. Du skulle bara inte minnas mig. Du skulle inte plågas, inte det minsta. Du skulle minnas det som galna ungdomsminnen med otroligt många fester." Viskade hon och log stort. " Och det är det viktigaste. Att du inte plågas." Log hon ärligt och kramade om honom.

Gabriel nickade. "Jag uppskattar ditt löfte. Jag förstår att ni måste skapa dessa väder. Men bara inte här. Olivia var väldigt rädd." Fortsatte han och kramade hennes hand. "Och det står jag inte ut med."Viskade han sedan som förklaring och sträckte på sig. Han hörde ylanden från skogsbrynet och han visste att hans tid här var begränsad. Att han behövdes hemma.

"Men du förstår inte!" Ethan såg frustrerad ut, som ett litet litet barn.
"Jag vill att DU inte ska plågas. Detta kommer plåga dig så hårt- Jag är inte älskad av min fosterfamilj. Du älskar mig så jag vill vara med dig." Han såg bort och snyftade tyst.

Åska log och nickade.
"Det är våra hedersord. Men vi måste ge oss av." Regn och åska gav sig i väg och Olivia vände sig om.
"Han var så stor." Viskade hon.
"Så lång." Hon log och kramade om Gabriel.
"Men du är helt perfekt."

Mi såg på honom med en allvarlig och ärlig blick. Smekte försiktigt hans kind. "Det är sant att jag skulle plågas."Viskade hon och tog ett djupt andetag, trots att hon inte behövde andas. "Men det som skulle plåga mig mer Ethan. Vet du vad det är?" Viskade hon och såg på honom. "Det är att binda dig till mig för evigt. Det ödet skulle jag inte önska på någon."Viskade hon men blev sedan riktigt ilsken, det både syntes och kändes på hennes kropp. "De där människorna avskyr jag."Morrade hon irriterat, för det var sant, hon hatade dem för vad de utsatt honom för. Varsamt la hon två fingrar under hans haka och vinklade hans ansikte mot sitt och log. "Men detta behöver vi inte oroa oss för än på ett tag."Viskade hon mjukt. "Det är först när en annan, helt underbar tjej lyckas stjäla dig från mig. "Viskade hon mjukt och kysste honom ömt.

Gabriel lyckades le mot dem. "Ha en säker resa." Sa han efter dem, fortfarande i något slags chocktillstånd men Olivias ord lyckades rycka honom ur detta. Även han började skratta. "Så stor, det var helt galet- värsta gigantisk."Viskade han skrattandes och kramade om även henne. Log stort och lyckligt. "Du, sanningen är att du är den perfekta."Viskade han och smekte hennes kind lätt och gav henne en mjuk kyss. "Nu är det väl ändå dags för mat.."Började han och tänkte leda henne mot köket men stelnade till och stirrade ut mot dörren. Han kände doften, hörde fotstegen och visste att honorna som var här för hans skull var på väg hitåt. Han stelnade till och tvingade undan Olivia åt sidan. "Stanna inne. Stanna med Mi."Viskade han allvarligt innan han gick till dörren, öppnade den och tog en språng ut för att skifta i språnget och landade på alla fyra på gräsmattan. Honorna- kvinnorna började cirkla honom och han visste att de skulle försöka slåss för äran att få honom. Han visste det innan någon hoppade på honom och bet tag i hans nacke. Han morrade ilsket - det gjorde ont men det som irriterade honom var att det var precis detta han inte ville dra in Olivia i. Irriterad så skakade han av sig vargen som bet honom och kände några klor möta hans hud och han började irriterad gå bortåt - mot skogskanten och de följde efter- om än motvilligt. De var nästan vid skogen när attackerna började på allvar och han tvingades att försvara sig. Morrningar, kvidande och hårda knuffar hördes men en efter en gav honorna upp eftersom han inte visade ett gnutta intresse.

"Om det händer. att mitt hjärta brinner för en annan mer än för dig. Då får du lämna mig. Men jag vll inte. Jag är så kär i dig så du kan nog inte ana." Ethan smekte henne och reste sig när han såg Olivia.
Sen hörde hanbråket utanför.
"Mi vad är det som händer?"
Kíh suckade och såg ut genom fönstret.
"Ser ut som honorna vill ha Gabriel. Han verkar inte ge sig." Han log och lade en skyddande arm om Olivia för att inte få henne att springa ut.
"Han klarar sig. Jag lovar dig det."

Mi log mot honom och kramade hans hand hårt, för hon ville inte släppa taget men så märkte hon av närvaron och reste sig snabbt upp och gick mot fönstret. Roat såg hon på det hela. " De vill gifta sig med en alfa."Viskade hon som förklaring till de som var närmast. "De är absolut inte värdiga."Kommenterade hon sedan. De var knappt skrubbsår de orsakade honom.

Gabriel såg uttråkad på de som gick iväg med svansen mellan benen. De hade utstått betydligt mer skador än honom. Han vände om och märkte inte att en hona, Clara som han lekt med som liten. Som kom från en familj som hans familj var vänner med hoppade på honom. Med både klor och tänder höll hon sig fast, och det gick djupt ned- in i hans muskler. Det smärtade otroligt och blödde. Tidigare hade han knappt behövt anstränga sig men nu? Hon tvingade sig in i hans tankar så att de blev sammanvävda. Slåss, du gör dig till åtlöje. Det var som spikar och han insåg att hon hade rätt. Det blev genast betydligt mycket blodigare mellan dem.