Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det var en sån otroligt lättnad att de var på god fot med varandra. Den senaste tiden hade varit alldeles för jobbig, hon hade varit så osäker på dem två och främst sig själv. Ifall hon inte dög längre av hur åtskilja de båda varit, något som inte blev bättre av alla rykten. Men nu var det som om hon kunde slappna av igen, som om hon hade tillbaka den man hon älskade igen. Hon besvarade mjukt hans kyss och skrattade till, på riktigt gott humör med de här omständigheterna.
"Herregud ja, lite vilda? Jag är rätt glad att vi var dem enda tokiga nog att bege oss ut hit." flinade hon roat, flätade ihop sina fingrar med hans.
"Jag älskar dig med." log hon stort.

Han skrattade lågt och såg på henne, verkligen såg henne och visste att han bara älskade henne mer och mer för varje dag som gick- hur det nu ens var möjligt.
"Det var rätt tur. " Flinade han och smekte hennes kind sakta.
Men blev ganska snart allvarlig igen.
" Jag vet att allt hände så fort mellan oss. Vi träffades, sen kom barn efter barn. Vi har haft våra toppar och våra dalar. Men oavsett allt Sienna. Så har jag alltid älskat dig. Jag kommer alltid älska dig. " Viskade han och log ärligt.
Han lyfte av henne från knäet, reste sig upp och drog upp henne så hon stod upp.
Sjönk sedan ned på ett knä framför henne.
" Jag vill be dig om din hand igen. För att gifta sig en gång är inte tillräckligt. Jag vill förnya våra löften. Förnya allting med dig. Låta barnen vara med på den tillställningen. Få berätta för alla ännu en gång hur mycket jag älskar dig, att jag alltid kommer älska dig." Viskade han och tog fram asken och öppnade den.
Såg upp på henne.
"Så älskade Sienna, den mest fantastiska och enda kvinnan i mitt liv. Vill du förnya våra löften?" Log han och såg på henne.

Sienna blev nästan generad utav hans blick. Men det var en sådan sak hon älskade med honom, en av alla dem sakerna - att han fick henne att känna sig sedd och älskad. Inte bara någon han kastade åt sidan så fort hon fött barnen åt honom, så som det tyvärr inte var alltför ovanligt att det blev. Då han verkade bli mer allvarlig blev hon först nästan oroad för att han skulle berätta något allvarligt, men också glad över de fina orden.
Men det var när han gick ner på knä som han verkligen förvånade henne.
Först förstod hon ingenting - vad skulle han ner på knä och göra, dem var ju redan gifta? Men det dröjde inte länge förräns hans ord fick polletten att trilla ner.
Han ville förnya löftena. Ett brett leende spred sig snabbt på läpparna, och hon kände sig minst sagt rörd - hur fint var inte det här?
"Åh älskling. Såklart jag vill." log hon lyckligt, med ett lyckligt skratt - inte heller tårarna var särskilt långt bort.

Samma stund som hon sa ja så nästan flög han upp och slog armarna om henne. Kysste henne passionerat.
" Jag blir så glad." Viskade han lyckligt och tog ut ringen och satte den försiktigt på hennes finger.
"Tänkte att du skulle få en ny. Som ett bevis på våra förnyade löften, att vi ska förnya dem. Och att det är fem års sen idag som vi träffades. "Viskade han och kysste henne igen.
" De bästa fem åren i mitt liv." Log han och såg på henne med ett brett leende på läpparna.
Han torkade försiktigt bort hennes tårar, kysste även bort några andra.
"Du är mitt allt Sienna. Jag vill verkligen att du ska veta det." Viskade han och smekte undan några hårslingor från hennes ansikte.

Sienna log stort och besvarade glatt hans kyss, lade genast sina armar omkring hans hals.
"Det är så otroligt fint gjort." viskade hon leendes, lyckligare än på evigheter - lyckligare än hon kunde komma ihåg att hon varit på länge.
"Jag älskar dig så otroligt mycket, utan dig skulle jag varken vara eller ha någonting." log hon, besvarade passionerat hans kyssar och flätade nöjt in fingrarna i hans hår. Den här kvällen var än så länge många gånger bättre än vad hon förväntat sig, hade aldrig trott lågor sånt här - men det var ju sannerligen en positiv överraskning.

Han sjönk ned på sin jacka igen och drog ned henne i sitt knä.
La armarna tätare omkring henne.
" Utan dig skulle jag vara vilsen." Viskade han ärligt och kysste henne igen.
Han återfann den där känslan han haft så många gånger förut, att det inte var tillräckligt.
Att han aldrig kunde få nog och det var underbart.
Han kramade om hennes hår med ena handen och började lyckligt och passionerat att utforska hennes mun.
Avslutade efter en stund, han visste inte hur länge kyssen och försökte hämta andan.
"Älskling." Viskade han och såg på henne, smekte hennes kind sakta.
"Tar du det där som doktorn gav dig?" Frågade han och såg på henne.

Sienna log bredare igen, både utav att hon strax befann sig i hans knä och av orden som lämnade hans mun.
Det var bara helt fantastiskt att allt var som vanligt emellan dem igen. Att allt var så bra, att hon återigen kände sig sådär sprillande lycklig hos honom och inte ville något hellre än att bara få vara i hans famn resten av dagen.
Hon placerade en hand mot hans bröstkorg och virade den andra omkring hans nacke medans hon ivrigt besvarade hans kyss. Som hon saknat såna här stunder, att bara få vara såhär med honom utan ett bekymmer i världen, en stund där de två fick bara vara utan barnen.
"Ja, det gör jag." svarade hon med ett litet leende, rätt road av att han frågade det.

Han kände hennes händer, armar och log bredare.
Det var perfekt.
Han visste att de fortfarande hade saker att jobba på, att han- att de båda behövde fortsätta kämpa för detta äktenskap för att inte hamna i en sån där dålig period igen.
Men just för tillfället så kändes ingenting jobbigt.
Det var bara han och Sienna, utan något som helst bekymmer, eller problem.
Eller någon eller några andra som upptog deras tid. Utan det var bara dem två och han visste att de behövde mer såna här stunder tillsammans.
Att de behövde anstränga sig för att ta såna stunder, för att få återknyta till varandra.
Hennes svar fick honom att bibehålla leendet och han smekte henne sakta över kinden.
"Och de kommer fungera? Göra så att du inte blir gravid igen?" Viskade han och såg på henne.
Det var fortfarande lite sorgligt enligt hans mening, men samtidigt så förstod han ju hennes synpunkt på det hela.

Sienna njöt av varje sekund här ihop med honom. De hade ju varit väldigt dåliga på att ta stunder åt sig själva det sista, även under en period innan det blivit som värst emellan dem. Fast innan dess hade dem väl också lilla Andrew att skylla på, med en nyfödd var det ju minst sagt svårt att hinna mycket annat - särskilt när man hade tre andra barn samtidigt som alla tiggde uppmärksamhet.
"Jag hoppas det." enligt läkaren skulle dem fungera, och varför skulle hon inte tro på honom?
På ett sätt så hade hon väldigt dåligt samvete ännu för att hon inte ville ha fler medans hon visste att han hade en annan åsikt i frågan. Men problemet var ju egentligen inte att hon inte ville ha fler, utan att hon var rädd.
Rädd för ännu en graviditet och förlossning, och dessutom rädd att dem inte skulle klara av att ge alla barnen den tid dem förtjänade med ännu fler. Hon log litet och kysste honom igen, såg sen på honom med ett nästan lite busigt leende.
"Men det vet vi ju inte om vi inte provar, inte sant?" sade hon lätt retsamt.

Han mötte hennes läppar med sina och drog med fingrarna längs hennes rygg.
" Det är okej att du inte vill ha fler, jag förstår att du är rädd." Viskade han lågt.
För någonstans så visste han att dessa ord som han nu sade var sanna.
De hade ett perfekt liv och fyra helt underbara ungar.
Vad mer behövde dem? Förutom varandra? Att lyckas hitta tillbaka igen.
Han såg hennes busiga leende och sprack själv upp i ett brett leende.
" Du har helt rätt." Viskade han och kysste henne igen.
Förde in händerna innanför hennes kläder och lyckan av att få känna hennes kropp, att röra vid hennes hud var otrolig.