En kittel full av kärlek (3:e generationen)

nästa kapitel är snart klart, jag har riktigt fullt upp i skolan just nu.
att gå andra året på gymnasiet och samtidigt försöka uppdatera en ff är inte lätt men jag försöker!
håll ut alla underbara läsare : D ♥

Ok! ♥

Awesome!

Jag hatar seriöst paparazzis! -.- Det här kommer förstöra allt!
Hoppas James kommer på något bra, annars blir jag riktigt arg! x)
De skulle kunna gifta sig Skulle älska att få läsa ett till bröllop!

Kapitel 93
Scorpius
De senaste dagarna har jag känt mig mer levande än någonsin. De mörka månader som varit är borta och jag får känslan av att någon har gett mig en nytt oskrivet blad som är redo att fyllas. Men det retar mig fortfarande att Al och Sarah inte kommer överens. Jag har försökt men Albus tar hela tiden upp vad jag tyckte om Rose efter hennes otrohet och då slutar jag att försöka. Albus är envis. Sarah är en tuff tjej men jag kan se att det tar på henne. Som om det inte vore nog att James inte är i närheten. Jag känner mig kluven. Vet inte vilken sida jag ska stå på. Nu känner jag hur Sarah och Albus kände sig när jag och Rose var som värst. Eller ja, när jag var som värst. Rose försökte. Det var jag som vägrade. Men allt är bra nu. Vi är vänner igen och jag kände verkligen hur lättad jag blev när den bördan lämnade mina axlar. Däremot så tycker jag att alla som säger åt oss att bli tillsammans igen borde lägga ner. De vet mycket väl att Rose är tillsammans med Hailey. Och att jag... är singel. Det hela med MJ är det ingen som vet om, tack och lov. För om de visste om henne så skulle jag nog behöva gå under jorden. Jag skulle inte kunna lämna sovsalen utan att folk viskade om hur jag blev kär i en mugglare men skrämde bort henne när jag berättade att jag är en trollkarl. Det gör lite ont när jag tänker på hur hon gick iväg. Hur hon rann som sand genom mina fingrar. Ibland kan jag ligga vaken på kvällarna och tänka på hur bra vi hade det. Just då saknar jag henne. Men när morgonen kommer och det är en ny dag, då saknar jag henne inte längre. Då är alla minnen av henne som bort blåsta. Endast minnen av hav och sol är det som jag minns när jag tänker tillbaka på sommaren som varit. Ivan och de andra har än så länge inte tagit upp MJ. De har väl inte kunnat smälta den än. Jag skrattar för mig själv när jag tänker på deras miner när jag berättade om min sommarromans. Den kvällen glömmer jag inte i första taget. Killarnas miner och Albus som kliver in i entrén. Det var underbart. Att få se min bästa vän igen, jag kan knappt beskriva känslan. Varje morgon som går och jag kan se hur han sover på mage med ena armen hängandes utanför sängen, och med täcket som endast täcker halva kroppen, gör resten av dagen till en bra dag. Däremot gillar jag inte att se alla de där tabletter han tar. Jag tittar alltid bort när Albus plockar fram burkarna. Han känner inte av olyckan längre. I alla fall inte fysiskt. Jag vet att han precis som jag kan ligga vaken om kvällarna. Men istället för att tänka på MJ tänker han på Trine. Och Peggy. Och quidditch. Det har redan varit tre stycken qudditchmatcher under terminen och Albush har inte varit och tittat på någon utav dem. Det går inte bra för Slytherin utan honom. I den senaste matchen så förlorade de med så mycket att vaktaren tillslut slutade vakta målringarna. Det var plågsamt. Och i smyg så tycker alla att det är Albus fel, men ingen vågar säga det till honom eftersom de har hört hur han blev ”galen” på bröllopet och ingen vill väcka den björn som sover. Inte för att jag tror att det är någon sovande björn inuti Albus men de andra är lite rädda för honom. Albus har nog inte lagt märke till det. Han har fullt upp med att njuta av att vara tillbaka på Hogwarts och plugga för att ta igen de han missade, så att han klarar av F.U.T.T. Det känns konstigt att det här snart är slut. Hela den här upplevelsen på Hogwarts. Vi ska snart lämna och sen aldrig komma tillbaka. Jag har lovat mig själv att njuta utav den tiden som är kvar. Leva som om varje dag vore den sista. Jag har redan börjat. Igår hoppade jag över middagen och åt bara utav efterrätterna. Och jag ska inte ens nämna för ett par dagar sedan då jag och Ivan bestämde oss för att hoppa ner för uggletornet. Vi stod där på kanten. Den kalla vinden drog i våra kläder och jag kände mig en aning illamående. Men innan vi hann hoppa kom Albus och Jasper och drog ner oss. Men egentligen berodde vårt mod på att Ivan smugglat ner Felix Felicis, som han hade snott ifrån Professor Snigelhorns kontor, i min bägare under frukosten. Det förklarade mitt illamående och varför vi skulle bli galna nog att hoppa ner från uggletornet. Tänk om inte Albus och Jasper hade dragit ner oss i tid. Nej, jag vill inte ens tänka på det. Albus berättade att hans pappa en gång tagit Felix Felicis. Harry gick på en jättespindels begravning. Så jag antar att den där drycken inte är att leka med. Något som inte heller är att leka med är Professor McGonagall. Sedan terminen började så har hon varit otroligt sträng. Och då menar jag strängare än vanligt. Man kan knappt andas under hennes genomgång utan att få en sträng, nästan mördande, blick. Rose har sagt att hon ska sluta efter det här året. Att hon har blivit för gammal. Jag är glad att jag slutar. Jag menar, Hogwarts utan Professor McGonagall, det är inte det samma. Det stämmer inte riktigt. Men att sluta Hogwarts innebär också att jag måste komma på vad jag ska göra efter skolan. Ska jag börja jobba eller ska jag återvända till solen och havet? Ska jag leta efter någon att starta en familj med eller ska jag leva singel och celibat i ett par år? Alla dessa frågor. Och inom en snar framtid måste jag svara. Men som tur är så är en snar framtid inte imorgon. Inte heller om en vecka eller tre månader. Fast om jag tänker efter så lever jag redan som singel och celibat, så det kanske är lika bra att fortsätta med det... Jaja, mamma skickade brev igår. Hon undrade vad jag önskade mig i julklapp. Det är snart jul. Farmor och farfar undrar också skrev hon. Jag skrattade när jag läste det. Farmor och farfar frågar aldrig vad jag önskar mig. De ger mig pengar. Dessutom så kan ingenting jämföra sig med bilen mormor gav mig innan skolan börjar. Sarah fick en likadan. Vi har redan bestämt att vi ska ut och köra så fort vi kommer hem. Höra hur motorn spinner. Jag tror att bilarna är mormors sätt att be om ursäkt för att alltid vara ganska frånvarande. Hon är inte den bullbakande mormorn som Albus har. Mormor är mer för middagar med dyr champagne och åka runt och umgås med rika män. Hon var i alla fall i rummet när moster Daphne gick bort. Jag har nog aldrig sett min mamma gråta så mycket som när beskedet kom. Begravningen var hemsk. Morfar var där. Han stod bredvid mormor. Det var första gången de träffades sedan han gick bort, så stämningen mellan dem var ganska tjock. Men han kom i alla fall. Och jag menar, varför skulle han inte? Det var trots allt hans dotter. Om jag är död när mina framtida barn går bort så tänker jag besöka deras begravning. Det lovar jag.

Albus
Han kom till Hogwarts. Jag blev hämtad ifrån trollkarlshistorian utav Professor Snigelhorn. Hann bad mig följa med honom. Jag gick tyst efter. Nyfiken men också undrande om vad som skulle hända. Han stannade framför dörren till sitt kontor, gav mig en nästan ursäktande, nej, medlidande blick innan han tryckte ner handtaget. Jag steg in och där satt han. Han sitter på stolen vid skrivbordet med en tjock bok i handen och glasögonen på nästippen.
- Trevligt att träffa dig igen Albus, säger Botare Wakefield.
Jag står stum. Vet inte riktigt vad jag säga. Eftersom jag inte trodde att jag inte skulle få se honom en på ett tag så är jag förvånad. Professor Snigelhorn lämnar sitt kontor och lämnar oss ensamma.
- Du är förvånad över att se mig, säger han och låter road.
Jag nickar.
- Är det något som har hänt? frågar jag när jag har kommit på hur man pratar.
Botare Wakefield skakar på huvudet och pekar på stolen framför skrivbordet. Jag går fram och sätter mig på stolen.
- Te? frågar han och svänger med staven.
En teservis dyker upp framför oss och han häller upp rykande te i två koppar. Med en lätt skakig hand tar jag emot den ena koppen.
- Varför är ni här egentligen? undrar jag och känner hur ångan ifrån teet värmer min haka.
Botare Wakefield rör runt med en liten tesked i sin tekopp. Han tittar på mig med sina granskande ögon.
- Jag tänkte bara komma hit och se hur du mår. Prata lite. Så, hur mår du Albus? frågar han.
Jag läppjar på teet och rycker på axlarna.
- Jag mår bra antar jag. Jag äter mina grönsaker och mediciner varje dag och jag får motion genom att springa till alla lektioner som jag är försenad till, säger jag.
Botare Wakefield skrockar.
- Jag gillar att du fortfarande har kvar din humor. Men om du skulle svara seriöst, hur mår du? frågar han och ställer undan koppen.
Jag ställer också undan min. Känner efter.
- Jag mår bra. Jag har inte haft några anfall och enligt mina vänner så sover jag som en sten genom nätterna. Vilket är konstigt för ibland när jag vaknar så kan jag känner mig helt utmattad men jag antar att det har med medicinerna att göra, säger jag helt utan humor.
Han nickar.
- Hur är det med Quidditch?
Jag suckar.
- Jag vill inte. Jag kan inte. Det känns fel, säger jag.
Wakefield nickar. Jag kan känna att nästa fråga är på gång. Han rätar på sig och harklar.
- Sarah, säger han.
Jag blinkar.
- Vad är det med Sarah? frågar jag.
Min röst dryper av avsky när jag säger hennes namn.
- Hur är det att träffa henne efter allt som ni har gått igenom? frågar Botare Wakefield.
Det är som om någon har stuckit en kniv i hjärtat på mig. Flera gånger. Eller som att lägga sig på en bädd av glest utsatta spikar.
- Det är ingen fara att träffa henne. Vi båda har gått vidare, säger jag och ger ifrån mig ett leende.
Jag kan se att hans ögon ser igenom mitt falska leende. Han vet att vi inte är okej. Men han vill höra mig säga det.
- Okej, vi kanske inte är särskilt bra vänner just nu. Men jag behöver tid, säger jag.
Botare Wakefield nickar.
- Tid är bra. Ta vara på din tid. Snart är det ut i den stora världen och då kommer tiden att susa iväg, säger han.
Jag nickar. Botare Wakefield ställer sig upp. Jag likaså. Han räcker fram en hand.
- Ta hand om dig Albus. Vi ses snart igen. Din mamma har redan bokat in en dag på jullovet, säger Wakefield.
- Vi ses då, säger jag och skakar hans hand.
Sen är han borta. Jag står ensam kvar på kontoret. Jag lyfter upp min tekopp igen och dricker en klunk. Det har blivit kallt. På den korta stunden så har det blivit kallt. Jag sätter mig ner i stolen igen. Det är inte alla som får besök här på Hogwarts. Och jag antar att det inte är många som får besök av sin psykolog. Jag gömmer mitt ansikte i händerna. Om jag bara hade åkt till Frankrike. Det är lätt att vara efterklok.

Jättebra!

underbart skrivet jag fick också insperation att jag skulle skriva en egen bok här

Om han bara hade åkt till Frankrike.
Om
om
Det är frågan.

Ett superägigt kapitel! ♥

Underbart skrivet!

när kommer nästa kapittel

Eftersom nu fick vänta ett bra tag på det senaste kapitlet så ger jag er ett nytt kapitel med en gång.
Hoppas ni gillar det! Ni är underbara läsare. Långa kommentarer tack, jag älskar det! ♥
__________________________

Kapitel 94
Rose
När Sarah och jag kommer in i Stora salen för att äta frukost tittar alla på oss. Det är tyst. På borden ligger det tidningar och brev. Posten har kommit. Vi går fram med osäkra steg. Blickarna följer oss. Jag tittar på Sarah, som går ett par steg bakom mig. Hon rycker på axlarna. Vi passerar Nathalia. Hon lägger en hand på Sarahs arm.
- Jag antar att ringen inte fungerade, säger Natalia och håller upp ett exemplar av HäxornasVärld.
Jag tar tidningen ifrån henne. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Hela framsidan består av två unga som kysser varandra. Killen är lite längre än henne. Han har armarna på hennes rygg. Tjejen är Juliette Dupin. Rubriken lyder: ” Vem är superstjärnans nya romans?”. Jag vet svaret. Det är James. Helt plötsligt står Scorpius vid vår sida. Han försöker krama om Sarah men hon trycker ifrån sig honom. Sarah tar tidningen ifrån mig och tittar på bilden. Tårar bildas i hennes ögon. Hon tittar på Natalia.
- Jag antar att du har rätt, viskar hon och låter tidningen falla till golvet innan hon lämnar Stora salen.
Scorpius försöker gå efter henne men jag hindrar honom. Hon behöver vara i fred. Jag känner mig skakig. Jag tar ett stapplande steg bakåt. Scorpius tar tag i mig. Sätter mig ner på bänken och sätter sig bredvid mig. Folk tittar fortfarande på oss. Men de har börjat viska. Tiden går och Stora salen börjar sakta tömmas.
- Ska du inte försöka äta någonting? frågar Scorpius.
Jag skakar på huvudet. Sarahs blick när hon fick se bilden. Den var den blick som man får när något man väntat på händer. Men den var också fylld av förvåning. En del av henne trodde inte på vad alla sa. En del hoppades på att han verkligen älskade henne. Men del delen vann inte. Och jag känner mig hemsk över att jag har haft rätt. Man kan inte lära en gammal hund sitta. En leopard tappar aldrig sina fläckar. Åh stackars Sarah. Jag tittar bort mot Slytherinbordet. Albus tittar inte åt mitt håll. Jag kan se hans ansikte. Han har ett svagt leende på läpparna. Som om han tycker att Sarah har fått som hon förlänade. Jag ställer mig upp för att gå fram och säga vad jag tycker och tänker men Scorpius, som verkar ha läst mina tankar, hindrar mig.
- Det där är nog ingen bra idé. Låt Al tro att han kommer må bättre ju sämre Sarah mår. Tro mig, han kommer snart till rätta igen. Jag har själv varit i samma sits, säger Scorpius och leder mig ut ur salen.
Jag ger honom ett surt ögonkast men han verkar inte se det. Ute i korridoren tar jag mig ur hans grepp och börjar gå fram och tillbaka. Scorpius lutar sig mot väggen och tittar på mig.
- Jag kan inte tro vilket kräk James är! Hur kan han? Vad tänker han med? frågar jag.
Han svarar mig inte.
- Visst, jag hade mina aningar. Jag menar, det är James vi pratar om men jag trodde verkligen att han kände någonting för Sarah! Åh stackars Sarah, hon är helt förkrossad, säger jag och tittar på Scorpius.
Han tittar leende på mig.
- Dina ögon lyser verkligen när du är arg, säger han.
Jag stannar upp. Tittar på honom. Andfådd efter att ha gått fram och tillbaka samtidigt som jag pratade. Scorpius tittar tillbaka på mig. Ler fortfarande.
- Du måste verkligen sluta säga så, säger jag.
Han rynkar sin panna.
- Säga vadå? frågar han.
- Du ger mig komplimanger för mina ögon. Du läser romantiska dikter! Sådant måste du sluta med! Jag är tillsammans med Hailey, säger jag.
- Jag vet att du är tillsammans med Hailey. Jag visste inte ens att jag har sagt sådana saker till dig. Det är inte någonting som jag själv har reagerat på. Jag antar att det bara blir så naturligt med tanke på vår historia, säger Scorpius.
- Med tanke på vår historia så borde det inte vara naturligt. Jag var otrogen mot dig Scorpius! Det är ingen bra historia, säger jag.
Han stoppar händerna i fickorna.
- Jag vet men det bara händer, säger Scorpius. Jag älskade dig en gång Rose. Det är inte något som går att komma över.
Jag blinkar. Tar ett steg bakåt. Han reagera över sina ord. Spärrar upp ögonen.
- Säger du att du fortfarande har känslor för mig? frågar jag.
Scorpius öppnar munnen men han blir avbruten utav Albus och killarna.
- Vad pratar ni om? frågar Ivan nyfiket.
Jag skakar på huvudet.
- Jag borde gå och se till Sarah, säger jag och går därifrån.
Jag kan höra hur folk står i korridorer och viskar om det som hänt. Vissa står till och med och bläddrar i tidningen. Jag får lust att gå fram och skälla ut dem men jag måste verkligen gå till Sarah. Uppe i sällskapsrummet syns tidningen överallt.
- Sarah och Juliette. Den killen har verkligen bra smak, säger en kille i någon yngre årskurs.
- Stackars Sarah. Men vad tror man ska hända när man blir tillsammans med James Potter? frågar en tjej ifrån fjärde årskursen sina kompisar.
Jag himlar med ögonen och går upp till vår sovsal. Sarah sitter på sängen. Hon håller ett eget exemplar i handen.
- Någon hade skjutit in den under dörren, säger hon och hennes röst är tom.
Jag går fram och tar tidningen från henne. Slänger den på golvet och plockar fram min stav.
- Confringo, säger jag och det kommer eld.
Snart är tidningen helt borta medan elden är kvar. Jag mumlar Aquamenti och elden försvinner. Inget syns av varken eld eller tidning. Jag sätter mig ner på sängen bredvid Sarah.
- Jag känner mig dum. Jag trodde verkligen att han älskade mig, säger hon.
Jag kan se hur hon breder ut handen på sitt ben. Hon tittar på den lilla ringen. En blöt fläck syns på hennes mörka byxor och jag förstår att hon gråter. Jag lägger armen runt hennes axlar och hon borrar in sig i min halsgrop. Jag känner hur hennes tårar rinner ner för min bröstkorg. Hennes gråt får det att tåras i mina ögon. Jag stryker henne över ryggen.
- Jag är så ledsen Sarah. Jag är så ledsen, säger jag.
Nästa gång jag träffar James lovar jag mig själv att ge honom en örfil. Det förtjänar han. Han måste lära sig att växa upp någon gång. Han kan inte vara 18 för alltid.

Sarah
Det har regnat i dagar. Jag har suttit i fönstret och sett hur de stora dropparna smattrat mot rutan. Ljudet har dränkt alla tårar jag fällt. Rose och de andra har kommit och gått. De har sett mig variera mellan sängen och fönstret. Jag har inte gått på lektioner. Jag har inte ätit. Jag har sagt till Madame Pomfrey att jag är sjuk. Ont i magen och vet inte när det kommer gå över. Men det är inte i magen det gör ont. Det är i hjärtat smärtan sitter. Jag kryper ihop och lutar tinningen mot rutan. Himmelen är grå och det verkar inte finnas något slut på ovädret. Precis som det inte finns något slut på mina tårar. Trots att jag knappt fått i mig någon vätska de senaste dagarna så tycks jag ha liter som vill ut. Jag tittar på min hand. Ringen sitter fortfarande kvar. Jag har inte tagit av mig den sedan James trädde den på mitt finger. Jag snyftar och lägger min tumme och mitt pekfinger på varsin sida av ringen och drar den försiktigt av mitt finger. Ett ljust märke syns där ringen har suttit. Jag plockar upp kuvertet som ligger framför mina bara fötter. Jag lägger ringen i kuvertet och stänger det sen. Jag gör slut. Vad det än är som vi har kvar så är det nu slut. Om han inte vill vara med mig så ska han inte behöva. Rose kommer in. Hon tittar på mig. Jag måste se väldigt sorglig ut där jag sitter i fönstret klädd i en för stor tröja, som kanar ner för min axel och slitna byxor.
- Det är dags för mat. Ska du följa med? frågar Rose.
Jag räcker henne brevet.
- Skickar detta åt mig, säger jag.
Hon tittar på adressen. Känner hur brevet är tungt. Kanske till och med ser konturerna av den.
- Du ger tillbaka ringen, säger Rose.
- Jag vill inte ha den längre, säger jag och dra upp min tröja.
- Är du säker? frågar hon.
- Skicka det, suckar jag.
Rose suckar men nickar. Hon står kvar en stund, väntar på att jag ska ångra mig och följa med henne ner. Men jag sitter kvar. Tittar inte ens åt hennes håll. Håller bara blicken stadigt på fönstret. Ser hur regndropparna rinner ner för rutan. Ser ur två droppar krockar med varandra och smälter samman. Rose lämnar rummet och stänger igen dörren efter sig. Jag suckar. Genom rutan så kan jag se mig själv. Mitt bleka ansikte. Mitt mörka hår som omringar mitt bleka ansikte. Ögonen är svullna och min blåa iris är alldeles blank från allt gråtande. Han sa alltid att jag var vacker. Tänk om han såg mig nu. Såg vilket vrak han gjort mig till. Jag undrar om han skulle känna skuld. Eller skam. Men varför skulle han? Han är ju tillsammans med Juliette Dupin. Varför skulle han behöva känna skam över en sommaromans? För det var de jag var för honom. En sommarromans. Inget mer. Det är så uppenbart nu. Om jag bara förstått det tidigare. Om jag bara pusslat ihop alla tecken tidigare så skulle jag inte behövt sitta här. Jag skulle inte vara ledsen och sårad. Jag skulle sitta i Stora salen tillsammans med Rose och skratta. Vara lycklig. Jag snyftar och lämnar fönstret. Jag kryper ner under mitt täcke. Det är varmt. Jag blundar. Lyssnar till regnet. Minnen om hur jag och James tillbringade regniga dagar i sängen hemsöker mig. Vår första natt tillsammans dyker upp. Jag minns hur det kändes när han för första gången rörde vid mig. Hur det kändes när vi var sammankopplade. Jag mådde så bra morgonen efter. Det var en av mitt livs bästa kvällar. Att älska är verkligen någonting som James är bra på. Någonting som jag antar att Juliette kommer få uppleva varje kväll framöver. Bilden av när de kysser varandra får mig att gråta ännu mer. Han skulle inte kyssa henne. Han skulle inte kyssa någon annan än mig. Det här skulle aldrig hända. Det skulle vara vi. För alltid. Men nu är det slut. Nu är det över. Jag kan knappt tro att för ett år sedan så var jag världens lyckligaste tjej med en annan kille. Nu hatar han mig och hans bror har varit otrogen mot mig. Hur lyckades jag förstöra allting? Jag undrar vad min mamma skulle säga om hon fick höra allt som hänt. Undrar om hon skulle stryka mig över håret och låta mig gråta ut i hennes knä. Eller om hon skulle säga att det finns flera fiskar i vattnet. Jag skulle verkligen vilja ha henne här. Jag skulle vilja att hon träffade Rose. De skulle komma bra överens. Det är jag säker på. Jag suckar och öppnar ögonen. Det är mörkt och regnet har stannat. Ljudet av mina rumskamraters låga andetag fyller rummet och jag förstår att det är mitt i natten. Jag tar tyst av mig mina byxor. Försiktigt lämnar jag sängen och smyger fram till fönstret. Ja, regnet har slutat. Men något annat har kommit. Blöta, vita flingor faller ner ifrån himlen. Den första snön är här. Imorgon, eller om några timmar, när vi vaknar så kommer marken vara täckt av ett tunt lager vit snö. Det här betyder att det snart är slut på terminen och ett nytt år kommer börja. Det här året har jag fått mitt hjärta krossat två gånger och krossat ett hjärta. Nästa år, då lovar jag mig själv att nästa kille jag kysser ska bli den jag tillbringar resten av mitt liv med. Jag vill aldrig mer få mitt hjärta krossat. Nästa kyss blir med mannen i mitt liv. Om han nu finns. Jag smyger tillbaka till sängen och tar av mig min tröja. Sen lägger jag mig ner under täcket igen och somnar om.