En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Kapitel 92
Sarah
Om jag skulle titta på Rose, skulle det vara som att se in i en spegel. Hon har samma bekymrade ansiktsuttryck som jag har. Både två är vi instängda i egna tankar och bekymmer. Hon har problem med Scorpius och jag har problem med James. Inte för att de vet om dessa problem men att berätta för dem skulle bara skapa mer problem. Igår fick jag det senaste brevet ifrån James. Jag ramlade nästan av stolen när jag läste. Rose var tvungen att skaka på mig för att jag skulle säga ett ord. Han berättade vad han hade hyrt. En lägenhet. Min gamla lägenhet. Allting är kvar skrev han. Märkena där mamma karvade in min längd. Märkena ifrån mina gamla planscher. Även märkena ifrån vår gamla soffa finns kvar. Och nu har han hyrt den. Han visste inte att det var min gamla lägenhet förrän hyresvärden berättade det. Han skrev att han älskar att bo hos Clair och Beau men att han ville ha något eget. Ett ställe där han inte kände sig i vägen. Ett ställe bara för honom. Och fortfarande inget jag älskar dig. Hur länge ska det här hålla på? Tecknen på att det snart är slut syns allt mer. Han säger aldrig jag älskar dig längre. Han skaffar en lägenhet som bara är för honom. Slutet är nära. Jag kan känna det. Vilket gör ont för jag älskar honom. Jag vill inte att det ska ta slut. Terminen har gått fort. Det är snart slut på oktober. Sen är det bara nästan två månader kvar. Jag trycker mina ben mot min bröstkorg och lägger hakan på knäna. Rose sitter skräddare på sin säng. Vi tittar på varandra och suckar.
- Jag är säker på att han inte vill något särskilt, säger jag.
- Och jag är säker på att James fortfarande älskar dig, säger Rose.
Vi försöker trösta varandra men ingen av oss kan bli tröstad. Inte just nu. Inte när vi ser världen ifrån en grå dimma. Rose berättade vad Scorpius sagt om hennes ögon och att han läst den där dikten. Hon vet inte riktigt vilken fot hon ska stå på. Hon är kär i Hailey men jag förstår att Scorpius ord får henne ur balans med tanke på deras historia. Vad har han i kikaren? Vad håller han på med? Jag erbjöd mig att prata med honom men Rose vägrade. Hon sa att det kunde förstöra att de äntligen har blivit vänner igen. Där har vi alla fall en krigszon som har slutit fred. Om bara Albus kunde gå med på fred så skulle även det kriget vara över. Men det kommer nog bli lite svårt att sluta fred med honom eftersom han vägrar prata med mig. Var jag tvungen att bli kär i två killar som är bröder? Var jag tvungen att krossa den enas hjärta eftersom jag valde den andra? Var jag tvungen att välja killen som en dag kommer krossa mitt hjärta eftersom han har blivit förälskad i en stad som jag tog honom till i första början? Eller det kanske inte är staden som han har blivit förälskad i, det kanske är någon annan...Jag lägger mig ner på sidan. Det här är inte rättvist. Varför ska just jag få ett stormigt kärleksliv? Jag som hade det perfekt. Jag hade underbara vänner, jag hade en pojkvän som avgudade mig och jag bodde tillsammans med min mamma. Sen dog hon och jag var tvungen att lämna staden, landet och vänner, samt inse att distansförhållanden inte skulle fungera så jag fick göra slut med min pojkvän. Mer än ett år senare sitter jag här med ett distansförhållande som uppenbarligen inte fungerar. Jag tror det gör mig till en hycklare. Tack gode gud att Jean-Claude inte är här för att se detta. Rose böjer sig ner och rotar under sängen. Hon får fram en chokladask.
- Vill du ha? frågar hon.
- Behöver du inte ens fråga? undrar jag och går över till hennes säng.
Chokladasken är slut väldigt snabbt och utan att tänka efter två gånger trollar jag fram ytterligare en. Vi slänger i oss chokladkittel efter chokladkittel. Ingenting kan få oss att må bättre. Inte just idag. Kanske imorgon. Eller övermorgon. Men inte idag.
- Har du träffat Hailey idag? undrar jag.
- Hon har blivit mer förkyld så hon har inte lämnat sovsalen. Och det kanske är bra. Jag vill inte att hon ska få se mig när jag är så förvirrad över det här med Scorpius. Vad håller han på med? frågar Rose frustrerat.
Jag skakar på huvudet.
- Jag vet inte Rose. Jag vet inte, säger jag och biter i ytterligare en kittel.
Hon grimaserar och slänger sig bakåt. Vi är tysta en lång stund. När vi inser att asken har slut på choklad tittar vi på varandra.
- En till! säger vi i samklang och Rose trollar fram den.
Choklad kanske inte är svaret men det får dig verkligen att glömma problemet.

James
Låten är klar. Den släpptes för två dagar sedan. Juliettes skiva är klar och ska släppas imorgon. Ikväll vill Lucille fira. Hon ska bjuda oss på middag. Jag knäpper sista knappen på skjortärmen och virar slipsen runt halsen. Men hur jag än försöker så vill den inte knyta sig.
- Clair! ropar jag.
Hon kommer gående med diskhandduken i handen. Hon fnissar åt min brottning med slipsen. Clair lägger ner trasan och hjälper mig.
- Jag kan knappat räkna hur många gånger jag har fått hjälpa Beau med det här. Ni män lär er aldrig, säger hon leende.
Jag skrockar.
- Jag brukar inte bära slips, erkänner jag.
Clair nickar och klappar på slipsen när hon är klar.
- Och hur kommer det sig att du bär slips ikväll? frågar hon och plockar upp de kläder som ligger på golvet.
- Lucille bjuder mig och Juliette på middag, säger jag och rycker på axlarna.
Clair nickar. Jag kan se att hon vill säga något. Hon har samma min som Sarah brukar få när hon håller inne någonting.
- Var bara rädd om dig James. Gör inget dumt, säger hon och klappar mig på axeln innan hon lämnar rummet med mina smutskläder i famnen.
Jag tittar efter henne. Göra något dumt? Vad skulle kunna hända på en middag? Jag sveper bort ett par dammkorn ifrån min axel och går sen ner. Restaurangen ligger med gångavstånd och jag går fram på gatan klädd i slips och kavaj samtidigt som fyra barn springer skrattande förbi mig och två damer lutar sig ut genom två fönster och pratar med varandra trots att fönstren ligger precis intill varandra. Solen håller på att gå ner och det börjar bli kyligt. Juliette och Lucille sitter redan vid ett bord när jag kommer in. Trots deras bråk förra veckan så har de blivit sams igen. Lucille ställer sig upp när de får syn på mig. Ikväll är hon klädd i en svart tajt klänning och det röda håret är uppsatt i en stram knut. Även Juliette är uppklädd i en safirblå cocktailklänning och hennes bruna hår hänger i vågor över axlarna. Jag slår mig ner och Lucille knäpper med fingrarna efter en flaska champagne. Våra glas fylls på och Lucille lyfter sitt.
- Skål för ett jättebra samarbete. Jag hoppas att det blir mycket mer av det i framtiden, säger hon.
- Jag håller med, säger Juliette och tittar leende på mig.
Jag nickar instämmande och vi skålar. Kvällen flyter på men lagom till desserten ursäktar sig Lucille.
- Jag har ett viktigt möte imorgon. Men låt inte mig förstöra er kväll. Sitt ni kvar. Be restaurangen skicka notan, säger hon och lämnar sedan restaurangen.
Jag dricker ur det som är kvar i mitt glas. Juliette tittar igenom dessertmenyn.
- Vad tycker du, chokladmousse eller crème brûlée? frågar hon.
- Ta en av vare. Lucille bjuder ju, säger jag skämtsamt.
Juliette ler och lägger ner menyn.
- Du är smart, säger hon.
Jag nickar. Juliette vinkar till sig en av servitörerna och beställer efterrätt och mer dricka. Egentligen borde jag inte dricka mer. Huvudet snurrar lite men det är inte så farligt än så länge. Efter ett par minuter kommer efterrätten in. Jag känner hur det vattnas i munnen. Jag sträcker mig snabbt efter moussen. Juliette skrattar åt min glupskhet. Chokladen smälter i munnen och jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett njutande stön.
- Det låter som att moussen är god, säger Juliette.
Jag nickar. Kan inte ens prata.
- Får jag smaka? frågar hon och lutar sig över bordet.
Jag tar min sked och fyller den med härlig chokladmousse innan jag låter Juliette smaka. Hon blundar och nickar.
- Den smakade som en bit av himlen, säger Juliette.
- Eller hur! Sarah skulle älska den. Särskilt om man garnerar den med jordgubbar, hon älskar jordgubbar, säger jag och skrattar.
Juliette tittar på mig.
- Är det inte jobbigt med distansförhållanden? frågar hon.
- Självklart, men vi kommer klara det. Jag älskar henne, så det är värt det, säger jag.
Juliette nickar och häller champagne i våra glas.
- Jag skulle aldrig klara av det. Distansförhållanden är inte min grej. Jag är mer en tjej som vill kunna vara nära min kille. Jag vill kunna ringa honom och träffa honom fem minuter senare. Jag menar, det finns inget bättre än att mysa i en soffa framför en bra film, säger hon.
Jag nickar. Det hon säger, jag håller med henne. Jag saknar allt det där. Men Sarah är värd att vänta på.
- Ska vi gå? frågar jag.
Juliette nickar och vi tackar för oss. Framför restaurangen ställer vi oss framför varandra för att säga hej då.
- Tack för ikväll. Jag hade jättetrevligt, säger jag.
- Jag med, säger Juliette och vi kramas.
Precis när vi sakta delar på oss och då jag har armarna på hennes rygg, kysser Juliette mig. Som från ingenstans blir vi plötsligt omringade av journalister med blixtrande kameror. Det tar mig ett par sekunder att inse vad det är som händer och jag backar snabbt. Kamerorna fortsätter att ta bilder och jag går snabbt där ifrån. Journalisterna följer inte efter mig. De stannar vid Juliette och följer efter henne till hennes bil. Jag lossar på slipsen. Det var nog det här Clair menade med att inte göra något dumt.

Ta inte det här som en förolämpning: men jag tror inte att du har någon aning om vad det är jag har planerat. Dessutom så skriver jag inte efter vad alla har skrivit/ gissat. Historien är redan klar, jag kommer inte på efter hand. Jag älskar att ni gissar och skriver, det är det som får mig att skriva. Tack för din kommentar men jag är säker på att du inte har någon aning om vad som kommer att hända ♥

den här är bra

Phew!
Bra, jag tycker alltid att nästan alla (självklart inte riktigt alla, men...) ff:s slutar likadant. Skulle vara skönt med något annat slut/någon annan händelse än det gamla vanliga...

Ny läsare! Har sträckläst, och den är underbar! (Alltså FF:n)
"Det här är inte rättvist. Varför ska just jag få ett stormigt kärleksliv?" alltså ärligt Sarah! -.- Tänk på Albus och Scorpius då! Jag förstår henne, men det låter så otroligt, med tanke på vad hon har gjort! Visst, hon får ju var med sin älskade, men hon kunde sagt ngt?

*Senare

OMFG! Juliette din jävel! >:| Hur kunde hon? Stackars Sarah! Hade Juliette planerat det? Hade hon gömt journalister i bakrunden? Det kan ju inte har varit en slump, för James pratade ju om Sarah sådär på "kär-sättet". Var Lucille med på ett hörn! STACKARS SARAH! </3
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Bra Bättre johhana

hej

... Sarah sweetie stackars dig jag lider med dig

James my friend hoppas du skriver jag älskar dig till Sarah snart annars BLÄ

Och jag älskar den här ffn

FAN TA DIG JÄVLA JULIETT JAG VISSTE ATT DU VAR EN MANSLUKARE FUCK YOU JULIETT


Jättebra johhana ♥

Juliett you're bastard! :C

Anywayyy älskar din ff

När kommer det ett nytt kapitel?