Life - Lupple & Medi PRS

Hon kunde inte sluta att le och nickade.
Regnet ösade ovanför och hon kunde höra ännu en blixt slå ner.

"Kan han inte bara sluta`?" Kíh såg upp mot taket.
"Han gör det inte bättre och han slog ut elen." Han muttrade och såg på Ethan.
"Är du rädd för blixten?"

Gabriel log. "Vi skulle ha tagit med oss en kortlek eller något." Viskade han och kysste henne försiktigt men med ett lyckligt leende på läpparna.

Mi flinade till och såg på Kíh. "Oh kom igen, du vet att det inte fungerar- att be. Jag tror han är lite upprörd." Sa hon ärligt och såg sedan på Ethan och hindrade sig själv från att klättra upp i hans knä, det var inte direkt passande här, bland folk.

Hon skrattade mjukt och såg upp på honom.
"Men det är så mysigt här. vi se ändå inget så hur skulle vi spela trodde du?" Viskade hon mjukt och ladehuvudet på sned.

Ethan drog henne i famnen oc suckade.
"Åskmonstret? Han jävlas bara. Han märker folk är rädda och slår mer blixtar. Han kanske inte märker att väktaren är här."

Gabriel nickade. "Det är mysigt." Instämde han för att sedan flina till och skratta mjukt. "Åh jag ser otroligt bra. Men jag inser att du inte gör det."Viskade han och drog henne närmare. "Nåväl, då kan vi bara njuta av varandras sällskap." Log han. "Och det är ännu bättre."Viskade han ärligt.

Mi såg upp på honom, leendes och lutade huvudet mot hans axel. Men nickade sedan. "Jag vet." Suckade hon och ryckte på axlarna. "Han är inte direkt med i pakten. " Sa hon ärligt, det var mer så att han tillät pakten.

"Det kan kallas för fusk av andra." Hon flätade in sin hand i hans och lade den om sig.
"Det låter som en underbar ide. Att bara sitta här är underbart." Hon hade slappnat av och sjönk mer in i hans famn.

Ethan såg på Mi.
"Du menar pakten här? Klart han inte är med. han åker runt och jävlas." Han muttrade och lade huvudet på sned.
"Hur ser han ut egentligen? ut som en man eller monster?"

"Att bara sitta här."Viskade han och höll om henne och såg på henne. " Det är bra att vi har hittat ett ställe du känner dig trygg på under åska."Viskade han och smekte hennes rygg med händerna.


Mi såg på honom och flinade. "Du gillar verkligen inte åskan, eller hur?" Viskade hon mjukt och smekte hans kind lätt för att sedan skratta. " Varken eller Ethan, varken eller."Viskade hon mjukt. "Och det vore inte rätt av mig att avslöja det."Viskade hon ärligt.

Hon hade lyckats somna i hans famn och hade huvudet mot hans axel och handen i hans.

"Så? Ja jag gillar inte åskan. Inte när den är så här nära." Han log och lade armarna om henne.
"Men så länge jag har dig så är allt så bra." Viskade han.

Gabriel log när hon lyckades somna och satt stilla med ett leende på läpparna. Hon var verkligen vacker, nästan omänskligt vacker och han ville inte släppa taget, inte någonsin.


Mi såg på honom, med ett mjukt leende. "Det är helt okej." Viskade hon och la armarna omkring honom och nickade. "Och du har mig så länge du vill ha mig. "Viskade hon mjukt och pussade hans kind lätt.

Han lade armarna om henne lite hårdare och såg på henne.
"Jag vill aldrig låta dig gå." Viskade han och såg henne djupt i ögonen.
Det hade slutat att regna och det knackade snart på dörren.
"Vem öppnar? Väktaren är där nere..."

Mi såg på honom med ett mjukt och förstående leende. "Jag vet att du hatar att höra detta Ethan, men jag lovar dig. Det kommer komma en dag då du vill leva ett riktigt liv, med en riktig kvinna. Och när den dagen kommer så ska du veta att jag kommer låta dig gå. Jag kommer ta bort dina minnen av mig."Viskade hon försiktigt, men ärligt. Pussade hans panna och tog sig ur hans famn och gick mot dörren för att öppna den.