Children of Us [SV] [PG]

Me Gustaaaaaaaa!
Fast du hoppade över min födelsedag :c
Du gick direkt från andra november till sjätte, jag fyller fjärde...

Oh, det var verkligen inte meningen Ber om ursäkt

Haha, det gör inget! Alexis fyller jättenära mig, det gör mig glad! X)

SPÄNNANDE, MEEER!

Jätte bra! Mer

jättebra mer!

Kapitel 4
It happens again!
3 December 1993


Alexis vaknade mitt i natten snön låg tät och tjock utanför fönstret.
Hon frös en aning och såg sig omkring. Hon kände en dragningskraft från kammaren igen, den här kvällen också. Hon hade varit där ett par gånger nu och hon skulle dit igen, det visste hon. Hon visste inte varför men hon farsinerades av stället och dess historia. Hon hadde läst mycket om kammarens historia sedan hon var där första gången. Hon rös till av kylan som tagit sig in i mergen på henne när ett fönster blåste upp med ett brakande ljud. Alexis tittade sig omkring och såg att de andra fortfarande sov tungt. Hon reste sig ur sängen och gick fram till fönstret. Hon kollade ut på den kalla vita snön och mörkret som var där ute. Alexis hade inte mycket till övers för vintern. Det ända bra med den var att hon fick vara på skolan och vara ifrån sin pappa, hon hatade honom. Efter en stund av tanke lätt hon sig förvandlas till orm och hennes äventyr började precis som alla andra gånger. Hon slingrade sig snabbt iväg ut ur rummet verken sedd eller hörd av någon. Hon slingrade sig genom sällskapsrummet och ut i korridoren. Upp och ner för trappor sligrade hon sig, ända bort till toaletten på andra våningen. Missnöjda Myrthels toalett, där väste hon, ”Lås upp” på parselspråket och försvann nedanför handfaten., in i tunneln.

Adrian som också denna natt hadde svårt att sova var vaken. Han kände sig fusen in till mergen. Aldrig todde väl han att Hogwarts fängelsehålla skulle vara så här fusen och kall under vintern. Han drog täcket tätt in till sig mumlade för sig själv. Han reste sig ur sängen och gick ut till Slytherins sällskapsrum där det i alla fall fans en brasa att värma sig vid. Han rös lite medan han gick dit. Han var less på sin syster som bara gjorde dumma saker, han tyckte synd som sin far för det, men var stolt över sig själv, Adrian Dolder, son till Lord Voldemort, en äkta Slytherin. Han satte sig med en tjock filt virad omkring sig i en soffa nära brasan. Han slöt ögonen och nästan somnade där han satt när han hörde barsan sparka till ordentligt och han tittade dit. Han såg ett aniskte uppenbara sig i den och hörden en snäsande röst. "Adrian min son, det är ikväll det sker, ikväll ska allt börja". Adrian kände genast igen sin fars röst och ansikte. Han nickade och sa hövligt, "Ja far, jag förstår" sen ändrades hans tonläge innan han forstatte nu mer åt det svartsjuka och fräsande hållet,
"Varför får inte jag göra det, varför ska hon? Hon är ju bara en skam för namnet Slytherin". Han såg osäkert på sin fars ansikte i elden,
"Det är så det är Adrian, hon är vare sig vi vill eller inte Slytherinsarvtagerska, det är krafter bortom oss själv som betsämt detta" hörde han sin far säga med lätt inte så glad åt det.
"Meeeeeeeen, hon förtjärnar det inte, jag gör det" sa Adrian klagande.
"Tyst min son, jag vet det mycket väl och jag önskar det vore du efter din systers svikande anlag, men det var allt för ikväll…" var det sissta han hörde sin far säga innan elden lugnade sig och ansikte försvan. Adrian muttrade för sig själv ända tills han somnade där han satt.

Orm-Alexis hade nu slingrat sig ner i kammeren genom dörrarna och fallet. Hon slingrade omkring där och tittade nyfiket omkring sig. Hon älskade känslan av att vara där nere i sina förfäders hemliga kammare. Hon undrade dock vad hennes far Voldemort skulle säga om han visste att hon var där. Plötsligt kände hon sig tung och konstig i huvudet. Hon hörde en snäsande röst på parselspråk viska i hennes huvud,
"Alexis, Alexis slytherinsarvtagerska, ta emot dit arv gör vad du måste och lyssna på mig, låt mig styra och låt mig leda dig och jag ska visa dig din uppgift"
Alexis föll i trans som hon blinka för en sekund och allt var anorlunda. Hon visste inte vad hon gjorde men hon släppte taget om sig själv och lät rösten kontrollera hennes ormskepnad. Hon slingrade sig längds med rörgångarna i slottet hon försökte hålla tillbaka då det skrämde henne, men det var försent, rösten hade tagit över. För Alexis var allting nästan svart, hon kunde inte kontrollera sig själv. Det var som om hon vore en docka i ett spel.

"Meeeeeeeen"!? Otacksamma unge! Han borde vara nöjd som har Mörkrets Herre som far!
Oh, by the way, AWESOME.

Mermermermer

Ehhh!!! Du orde inte slutat där, det blev för spännande slut...

MEEER!!!