Ett Udda Par [SV]

För att ni är söta och det är nyårsafton imorgon

~


9. Balen
Hon låste inte in sig på sitt rum och slutade inte prata den här gången, som förra gången då hon varit ovän med någon. Nu hade Rebecca trots allt sina vänner att prata med, och nog för att Ron och Harry fortfarande inte riktigt accepterat faktumet att hon varit ihop med Draco, så tyckte de synd om henne och led med henne. De sa det i alla fall.
Hermione och Ginny visade desto mer förståelse, även om Ginny inte heller hade köpt idén med att vara ihop Malfoy, så förstod hon hur det var att gå med krossat hjärta.
Även det lät alltför grovt, att säga att hon hade ett krossat hjärta, men Rebecca kunde inte komma på bättre ord. Men det gjorde ont också, det gjorde ont varje gång hon såg honom i korridoren och i matsalen och på lektionerna.
Då kom deras senaste samtal forsande tillbaka. Varje gång måste hon smälla ihop käkarna och hindra sig själv från att storma därifrån, börja gråta eller rusa upp till honom och be om ursäkt. Varför skulle hon behöva be om ursäkt? Det var han som hade sårat henne.
Inte heller kunde Rebecca gå till McGonnagall och prata. Hon förstod ju inte - hon mindes ju inte hur det var att var ung. Nog för att Minerva var hennes gudmor och närmaste person i livet, men något sånt här var ingen av dem redo för.
Men trots det bestämde sig Minerva McGonagall för att på förmiddagen den fjortonde februari besöka sin guddotter. Där stod hon, med handen höjd för att knacka, redo att försöka tala vett i en sjuttonåring. Kanske var det helt värdelöst och kanske skulle det gå käpprakt åt skogen. Minerva tog tjuren vid hornen och knackade.
"Mm? Åh, kom in", svarade Rebecca, och krafset från en penna föreslog att hon skrev på något, antagligen en uppsats som skulle lämnas in på måndagen.
Minerva öppnade dörren, stannade till i dörröppningen, något förvånad. Det hade gått så många år sedan hon varit här senast. Rummet var förändrat. Från det barnrum det varit - med leksaksenhörningar, pussel och sagoböcker - hade det förvandlats till en ung magikers rum där böcker med trolldrycker och formler stod prydligt i bokhyllan.
Överkastet som en gång varit täckt med detaljerade trollstavar var utbytt mot ett enkelt, scharlakansrött sådant. Det låg inte leksaker var man än placerade sina fötter, knappt böcker, faktiskt, utan det låg prydligt travade på skrivbordet och nattduksbordet. Utanpå garderoben som stod i ena hörnet hängde klänningen, den Rebecca varit så förtjust i, men nu bestämt sig för att inte använda.
Varför skulle hon? Det fanns inte längre någon att gå med och hon hade dessutom ingen lust att gå heller. Hermione hade försökt med att säga att de kunde gå som en grupp, men, näe, hon ville inte förstöra för de andra med sitt (troligtvis) dåliga humör.
"Becca", Minerva smakade på smeknamnet hon inte använt sedan Rebecca började skolan, "vi måste prata." Hon tog sig friheten att slå sig ner på sängen och såg allvarligt på Rebecca, som vänt sig på stolen. Flickan såg ytterst skeptisk ut, orden 'vi måste prata' ledde aldrig till något bra.
"Senast vi pratade ...", började Rebecca, men blev hastigt avbruten innan hon hann säga något mer.
"... Var det med en lycklig utgång, inte sant? Du började prata med dina vänner igen."
"Om du har kommit för att föreläsa", sa Rebecca korthugget och rester sig från stolen, "så tänker jag inte höra på." Hon blåste på sin uppsats och lade böckerna till rätta i sina högar (ordnade i bokstavsordning efter ämne). "Jag trodde inte att du vill att jag ska gå tillbaka till honom ..." Det sista blev bara mutter, men hon drämde till lite extra med den sista boken i högen. Hon mumlade något om en fluga och klättrade sedan upp i sitt fönster.
"Nejdå. Jag tänkte inte prata om något sådant. Ville bara visa dig en bild, men om du är på det humöret kan det lika gärna vara." Den äldre kvinnan reste sig men lät ett gulnat foto falla ur hennes hand. Hon strök undan ett hårstrå som fallit ur den hårda knuten bak i nacken, och lämnade sedan rummet.
Rebecca blängde ut genom sitt fönster på den gråa himlen och lade därför inte märke till fotografiet förrän en bra stund senare. Hon lade huvudet på sned och betraktade den från sin plats i fönsterkarmen. Funderade på om hon var tillräckligt nyfiken för att göra som hennes gudmor velat, eller om hon hade tillräckligt mycket tonårstrots i kroppen. Det första alternativet vann, och hon tog sig fram till sängen, plockade upp fotot och studerade det.
Två personer var det, unga också. En man och en kvinna. Kvinnan var till höger och mannen då, givetvis, till vänster. De såg strålande glada ut, bara så glada som man kan vara i tonåren. Kvinnans ljusa hår var flätat, och hennes bruna ögon glänste av glädje, och kanske tårar också. Glädjetårar. Mannen var liksom kvinnan blond, men hade blå ögon och även de hade en speciell värme, och han såg mer på kvinnan än i kameran.
Eftersom fotot var framkallat på magiskt vis avfyrades det leende om vart annat, och då och då viftade den unga kvinnan med sin vänstra hand. De kysste varandra, och log sedan åter in i kameran.
Rebecca betraktade dem en bra stund. De var väldigt välbekanta. Anletsdragen hos mannen påminde henne om hennes pappa, och just den värmen i den bruna ögonen hos kvinnan var så lik hennes egen. Hon vände fotot om, och såg på texten som stod skriven med lutad handstil i blått bläck.
14 februari, 1976. Lola & Tom.
Hennes mun föll vidöppen. Nåja, så chockade borde hon väl inte bli, då hon trots allt känt igen dem. Men aldrig tidigare hade hon sett några bilder på sina föräldrar i sina Hogwarts-uniformer (Tom i Ravenclaws blåa färger och Lola i Gryffindors röda) eller ens från deras ungdom. Hon hade när hon varit mindre betraktat många bilder på sig själv tillsammans med dem, och önskat dem tillbaka, men aldrig här ifrån.
Och absolut aldrig deras förlovning. Vad hade Minerva menat med att visa henne det här fotografiet? Inget särskilt? Eller ville hon påstå något? Det hoppades inte Rebecca, för just nu verkade det inte finnas någon chans till att hon skulle bli förlovad tjugotvå år efter att hennes föräldrar gjort det. Merlin, det var ju till och med slut mellan henne och Draco.
Medan hon låg där och funderade på alla möjliga, logiska, knäppa och bisarra teorier dök det upp en mening i vänstra hörnet på baksidan av fotot. Rebecca vände återigen på fotot då en brännande känslan dök upp i hennes handflata. Hon granskade orden länge, innan hon lät sina bruna ögon sväva bort till klänningen där den fortfarande hängde.
Jo. Hon skulle gå på balen. Hon tänkte inte låta den glida ur hennes grepp nu, inte hennes sista stora stund (förutom F.U.T.T.-proven) på Hogwarts och framför allt tänkte hon inte låta Draco beröva henne den stunden.
Lola Rebecca Good skulle gå på alla hjärtans dag-balen.

Hon hade börjat vackla i sitt beslut närmre sextiden på kvällen, osäker på om hon verkligen skulle göra det här. Utsätta sig för det som skulle komma, för något skulle garanterat hända, när han var i farten. Rebecca blickade upp i spegeln och mötte sina egna bruna ögon.
De var beslutsamma, även om hon inte kände så inuti. Fast kanske var det inte hennes ögon heller. Hela slottet var trots allt magiskt, så vad sa att det inte var hennes mamma som såg tillbaka på henne? För tjugotvå år sedan måste hennes mamma också gjort sig redo för en liknande bal, för det var något alla sjundeårselever gick på, och det var kanske då de hade blivit förlovade? Rebecca visste inte, men en sak visste hon. Att det inte längre fanns någon tvekan.
Hon spenderade den kommande timmen med att dra på sig den klänningen hon hittat i Hogsmeade under jullovet, tillsammans med Draco, fixade och trixade med sitt tjocka, blonda hår och slutligen satte hon sig ner för att göra en naturlig sminkning. Även häxor var tvugna att få sminka sig och Rebecca var inte helt bakom flötet, utan hade köpt smink på postorder under de gågna åren.
Närmre sju var hon klar, och då satt hon återigen framför sin spegel och mötte sina bruna ögon. Hon tog ett djupt andetag, betraktade klänningen i spegeln. Jodå. Den satt minst lika bra nu som då, även om det inte kändes som om det var rätt ha på sig den. Det var ju klänningen Draco hade hittat. På något sätt kändes det som om hon var tvungen att vara med honom för att få bära den.
Rebecca skakade på huvudet åt sina egna tankar och reste sig snabbt. Dags att gå. Gå genom de oändligt långa korridorerna ner till Stora salen. De var öde, då alla antagligen redan samlats där nere, eller gick andra vägar dit. Hon tvingade sig att ta djupa, långsamma andetag under vägen dit, och då hon gick ner för trappan ner till Entréhallen såg hon alla de elever som nyfiket hängde där, men som inte fick vara med på balen.
Även par som skulle gå minglade i hopen då de stora dörrarna in till salen inte hade öppnats än, och Rebecca började genast spana bland de balklädda eleverna. Hon behövde inte leta länge förrän hon såg de personer hon sökte efter.
Närmast dörrarna in till salen stod Hermione tillsammans med Harry och Ron, båda iklädda enkla kostymer - och Ron hade tack o lov en ny sådan, för den förra balklädnaden han ägt hade varit förskräcklig. Hermione själv var lika vacker som på julbalen tre år tidigare, om inte ännu vackrare. Det verkade Ron tycka, som inte riktigt lyckades slita sina ögon från henne.
Det förstod Rebecca. I sin midnattsblå klänning, med en snörning i vad som såg ut vara siden i silver. Hennes bruna hår var återigen slätt, och mycket troligt hade hon använt sig av lika mycket sån där gelé som senast. Hon skynadade sig ner till gruppen av vänner och fick kramar från dem alla, och då hennes och Hermiones kjolar stötte emot varandras skrattade de både glatt.
“Jaha”, sa Ron, och blängde på de fortfarande stängde dörrarna - han hade slitit sig från Hermione då Rebecca kom. “Tänker de öppna? Jag är hungrig, och de har väl mat därinne?” Oron speglades som hastigast över hans ansikte.
Harry gav sig in ett samtal för att övertyga Ron om att det givetvis skulle serveras mat därinne, medan Ginny och Hermione gav sig på Rebecca som vargar på sitt byte.
“Nå?” frågade Ginny uppmanande, granskade Rebecca noga.
“Vadå ‘nå’?” frågade Rebecca oskyldigt och tog sig friheten att se sig om i hallen. Det borde hon inte ha gjort. Hjärtat hoppade upp i halsgropen då hon fick syn på Draco. Enkelt och stilrent var han klädd, precis vad som kanske väntades av honom som en Malfoy. Men ändå lyckades han fånga hennes blick mer än någonsin, fast han själv inte såg på henne.
“Har du pratat med honom?” frågade Ginny, som inte upptäckt att Rebecca var upptagen med annat. Hermione gjorde det i alla fall, och följde hennes blick. Ett ögonbryn höjdes, och sedan grep hon tag i Rebeccas arm.
“Uppenbarligen inte”, mumlade hon som svar till Ginny, och drog sedan in hela sällskapet i Stora Salen, vars dörrar äntligen hade öppnats.
Salen var dekorerad med hundratals ljus, svävande i luften alla olika nyanser av pasteller. Flera stora, runda bord var utplacerade runt dansgolvet, alla med en duk i rosa, blått, lavendel, grönt eller gult. Golvet, som annars var grå, tråkig sten hade på något sätt lyckats få färg, bli mer intressant för just den här kvällen.
Ron häpnades av maten som var placerad på ett långbord längs med den bakre väggen. Alla sorters god mat fanns där, och Rebecca tvivlade inte på att den skulle minskas avsevärt under kvällen, med tanke på alla husalfer som jobbade hårt med att få det att gå runt. Hon tvivlade inte heller på att det skulle dyka upp läckra efterrätter senare under kvällen.
Så snart alla var inne i salen började förtrollade instrument att spela. Musiken som ljöd var samma vals som de tränat till, och det högg till i magen för Rebecca. Det var då hon först hade dansat med Harry … och sen med Draco. En av de finare stunderna under året tillsammans med honom. Givetvis hade de flesta stunder med honom varit fina (absolut inte alla) men när de dansat …
Hon suckade och satte sig på en stol vid det bord de bestämt sig för att sitta vid, Gryffindor eleverna. Hon såg ut över dansgolvet, såg den relativt fungerande vals som Hermione styrde istället för Ron, Harry och Ginnys dans flöt också på. Neville dansade runt med Hannah Abbott och de råkade trampa på varandra ungefär lika mycket.
“Får jag lov?”
Rösten var för bekant för att Rebecca skulle behöva titta på Draco. Det behövde hon visserligen inte ens göra - hon hade bestämt sig för sitt svar. “Nej, tack.”
Hon älskade och hatade honom på samma gång, hatkärleken fanns där och skulle nog aldrig försvinna riktigt. I så fall skulle det nog snarare vara kärleken som blev mindre efter tiden, och hatet som växte sig starkare. Hon suckade igen, och hörde hur han drog sig tillbaka.
Dean Thomas bjöd upp henne inför andra dansen, och den sa hon minsann inte nej till. Han kunde både dansa och föra ett samtal under tiden, ett samtal som var enkelt och obesvärligt, ett sådant samtal som Rebecca behövde hålla just då. Hon skrattade och log med Dean under dansen, och tackade honom för den efteråt.
“Tack själv”, svarade han och flinade mot henne, och hon log återigen brett mot honom.
Terry Boot från Ravenclaw erbjöd också henne en dans, och sedan Justin Finch-Fletchley. Den senare tyckte Rebecca särskilt mycket om att dansa med, eftersom hon inte behövde oroa sig ett dugg om att bli trampad på tårna.
Draco återkom med jämna mellanrum för att bjuda upp henne, men antingen var hon uppe på dansgolvet och kunde inte svara, eller så svarade hon konsekvent nej var gång. Hans humör blev visserligen sämre efter varje gång, men det var inte på något sätt Rebeccas problem och därför struntade hon fullständigt i det.
Ron lyckades slutligen övertala dem till att sitta ner och äta allesammans, och han var den enda som lyckades göra ett berg av mat på sin tallrik. Han gluffsade i sig som aldrig förr, medan Rebecca njöt av gott sällskap.
Det var bättre än hon trott att det skulle vara. Hon hade på något vis föreställt sig att hon skulle sitta och titta på när alla andra dansade, men det hade blivit roligare än så. Hon hade fått dansa själv! Ett leende spred sig i Rebeccas ansikte när hon tänkte på det, hon hade till och med fått höra från Ernie McMillan att hon borde få “ett Utomordentligt för utseende”. Hon hade skrattat bort det, men det slog henne när Dean fortfarande tittade på henne med beundrande ögon att det kanske stämde.
“... med till Kråkboet på påsklovet! Snälla? Det kan inte vara särskilt roligt här då”, sa Ginny till Harry, lade sin hand på hans och såg bedjande på honom. Han var visserligen inte svårövertalad, utan svarade glatt ja, varpå Hermione snärtade till honom med handen.
“Du måste läsa på inför F.U.T.T-examen under påsklovet! Vem vet hur mycket du kommer att ha halkat efter, särskilt med alla quidditch-träningar du har inplanerade till finalen.”
“Kom igen, Hermione, vi kan plugga hemma”, försökte Ron, varpå han fick en fnysning till svar.
Ginny hade fullkomligt struntat i vad Hermione sagt - och gav sig in i ett samtal om quidditch (något som fick Rebecca att himla med ögonen, i samförstånd med Hermione) och hur deras träningar skulle se ut framöver.
“Snälla, ni två. Kan ni ta det … någon annan dag?” bad hon dem, och även om de egentligen inte ville sluta blev det tyst på dem. Rebecca riktade istället sin uppmärksamhet på Parvati och Lavenders samtal om vem som var den bästa danspartern under kvällen. Hon tänkte berätta för dem att både Dean och Justin var utmärkta dansare, men Hannah hann före med något helt annat.
“Varför är han på väg hitåt?”
“Vem ‘han’?” frågade Harry, och vred på nacken med sitt glas i handen.
“Malfoy”, svarade Hannah och rynkade på ögonbrynen.
Rebecca suckade tungt och slog handen för pannan. Inte igen. Hade han inte insett att det inte var lönt att komma? Hon skulle ändå undvika att tala med honom, för allt vad hon var värd. Inte en chans att han skulle få veta att hon hade en svaghet - och att han var den svagheten.
“Rebecca?”
Hon smälte fullkomligt då han sa hennes namn. Dracos röst var låg, med undertryckt ilska över att hon ignornerat honom hela kvällen, han var arg och irriterad på henne, men där fanns också en mjukhet, den mjuka sida av honom som hon hade lärt känna under alla läxläsningskvällar.
“Jag trodde att vi skulle gå hit tillsammans.”
Hon vägrade att se upp från sin tallrik, hon behövde inte se de andras miner för att förstå den förvirring som rådde runt bordet. Helvete, det här behövde hon inte. Inte att ha stod och skämde ut henne inför alla andra, för hon gissade att hennes bord inte var de enda som tittade hitåt just nu.
“Du hade väl fel då”, påpekade Rebecca artigt.
Han lämnade deras bord med sekunder från ett raseriutbrott, med händerna knutna för att hindra sig själv från att göra något riktigt dumt. Hans bristande självkontroll gav henne bittert nöje, men hon hörde bara honom gå. Hon såg inte när han drämde ner sitt glas i bordet han satt vid så hårt att det gick sönder.
De var ungefär lika ilskna båda två efter det mötet.
Han påbörjade en ny taktik. Draco Malfoy dansade med alla sjundeårsflickor i hela salen. För att inte göra det första steget alltför stort dansade han först med Padma Patil, renblodig som hon var och tillhörande Ravenclaw, vilket var det elevhem han själv var minst fientligt inställd till. Hon var mycket söt i sin lila klänning, konstaterade Rebecca med ett sting av avundsjuka, som hon genast knuffade bort.
Sakta men säkert tog han sig igenom danser med alla flickor, oavsett elevhem och blodstatus. Men om han trodde att han kunnde att det skulle omvända Rebecca misstog han sig gruvligt. Hon satt envist kvar vid bordet och avböjde så många danser med andra killar som möjligt, bara för att kunna sitta och kritisera hans sätt att gå till väga tillsammans med Lavender och Parvati. Slutligen blev de båda, en efter en, också uppbjudna av skitstöveln.
Vägen till en flickas hjärta gick sannerligen inte genom att dansa med andra! Det var bara ett spela player, och även om det funkade på vissa tjejer, så gjorde det inte det på Rebecca och och var nog så avundsjuk på alla andra som dansade med honom. Hon kom ihåg lättheten de haft under lektionen då de övat, mindes hur enkelt det hade varit och hur allt hade varit bara för någon månad sen.
Hon satt med sitt chamagneglas mot läpparna och betraktade honom noga med sina bruna ögon. För tillfället dansade han med den något klumpiga Hannah Abbott, som han pratade lugnt och sansat med. Men inte kunde han prata med Rebecca utan att bli arg eller visa passionerade känslor. Tanken fick ett snett leende att spela på hennes läppar.
Efter att ha dansat med Hannah dansade han med Lavender, och då denna kom tillbaka berättade hon att han varit fruktansvärt oartig. Lavender sa att han bara pratat om Rebecca, oavbrutet och konstant. Den lilla kommentaren värmde på något lustigt vis, och hon sträckte sig en aning.
Men det var så retfullt att sitta och titta på när alla andra dansade med honom. De lyckades inte göra honom rättvisa, när han gled över dansgolvet så elegant och aktade sig för att bli trampad på fötter. Det fanns givetvis de som kunde föra sig med honom, till exempel Parvati, och det gjorde Rebecca bara ännu mer rastlös och irriterad.
Hon var sugen på att visa alla andra att det var hon som dansade vackrast med honom, eller snarare visa dem det igen. Det verkade som om de hade glömt det. Fast, hon hade avböjt så många av Dracos danser nu att hon inte kunde storma upp på dansgolvet och kräva att få dansa med honom. Det skulle han bara se som en seger, och det var det inte.
Ron var fruktansvärt surmulen när han kom tillbaka och satte sig. Hans blick mörknande avsevärt och allt Rebecca behövde göra var att följa den ut på dansgolvet. Oja, Draco dansade nu med Hermione. Det såg ut som om de hade den bästa tiden i sitt liv, och båda log stort samtidigt som de dansade med varandra. Hermione nickade mot Draco i samförstånd, och sneglade mot bordet där Rebecca och Ron satt, båda med bitter uppsyn. Hon skrattade och såg på Draco igen.
Vad i Merlins kalsonger skulle det där betyda?! Hade Rebecca varit en dramatisk hade hon först krossat kristallglaset, sedan stormat ut från salen och aldrig kommit tillbaka. Nu var hon inte det, utan bet ihop samtidigt som hon vände sig bort från dem.
Hon hade klarat av allt som hade med Draco att göra. Att han dansade med alla, att han hade svikit henne, men det där var droppen som fick bägaren att rinna över. Han kunde inte bara förvänta sig att … att … att det var acceptabelt att sno hennes bästa vän, framför näsan på dennas pojkvän!
Ah. Draco var så jädra korkad, dum i huvudet, fantastiskt dum i huvudet, till och med, just nu att Rebecca inte visste vart hon skulle ta vägen utan att sprängas av känslor.
För mitt i allt det där, så hade han lyckats såra henne igen. Hon hade trott att han kanske, efter allt hon sagt och vägrat att säga, kanske han fortfarande älskade henne. För älskade man någon som älskade man dem genom allt, kom Rebecca fram till där hon satt i stora salen på alla hjärtans dag, med hjärtat som bankade så hårt att det nästan gjorde ont.
Hon hörde hur Hermione och Draco närmade sig bordet hon och Ron satt vid. I övrigt var det tomt. Alla andra hade lyckats behålla kärleken så här länge.
Rebecca strök sitt pekfinger under ögonen, för att fånga eventuella tårar som kanske hade smygit sig från ögonvråna. Hon tog ett djupt andetag, och gjorde sig redo för att gå. Hon hade fått nog av ikväll. Det var dags att lämna festen när man var på sin topp, inte sant? Ett darrigt skratt åt sig själv åstadkom hon när hon reste sig, och när hon sedan vände sig om stod hon öga mot öga med Draco.
Han hade öppnat munnen för att säga något, men nu när de stod närmre varandra än på flera veckor pös luften ur honom. Hans grå ögon betraktade henne, det kände hon, och helvetes mög, han kunde inte se henne så här. Hon försökte tränga sig förbi honom, men hans hand fick grep runt hennes handled.
Återigen öppnade han munnen för att säga något, men stängde den igen. Han såg på henne, och Rebecca kunde inte låta bli att möta hans blick. Shit. Han hade sett att det var något som var fel, kanske till och med att hennes ögon var bara lite röda (men uppenbarligen för röda för att gå obemärkt) av de små tårar som smygit sig fram.
”Rebecca …” Hans röst sprack, den var så svag, så laddad av allt möjligt. Draco harklade sig försiktigt och tog ett steg närmre henne.
Hon gjorde inte längre någon anstats till att fly. Varför visste hon inte riktigt. Det kan ha varit värmen som utstrålades från stället där han höll runt hennes handled. Rebecca hade inte riktigt förstått hur mycket hon saknat att känna hans hud mot hennes. Om än så lite som en hand kan erbjuda.
”Jag är så ledsen.” Hon hade heller aldrig insett hur känslosamma de där grå ögonen kunde vara. Just nu såg det ut som om de höll på att fyllas av tårar. ”Jag ville aldrig att det skulle gå så här extremt fel … Jag är inte modig som du.” Ett plågsamt leende infann sig på hans läppar, och Rebecca kunde inte hjälpa att hon kände ett lika plågsamt leende utvecklas på sina egna.
”Jag är inte lärd att stå upp för mina åsikter, eller min kärlek. Och jag vet att du var väldigt klar med vad du tyckte och tänkte då … Men de här veckorna har varit så oerhört jobbiga utan att få se dig le, utan att få hålla din hand. Det gick inte att missförstå dig, men jag trodde … Jag vet att jag älskar dig. Och om du inte älskar mig, så säg det nu, så glömmer vi allt det här, vi pratar aldrig mer, vi …” Dracos röst var plågad, på gränsen till gråt. Kärleken han hyste för henne lyste genom, lika stark som den starkaste stjärnan på natthimlen ovanför dem.
Hon stod inte ut. Hon tog de få steg som fanns kvar mellan dem, ökade laddningen något. ”Sch. Säg inte så.” Rebecca ställde sig på tåspetsarna och kysste honom.
Den elektriciteten som utlöstes av kyssen var mäktigare än något hon varit med om. Allt som legat och bubblat inom henne under kvällen släpptes ut och allting sprakade. Hans händer som letade rätt på hennes midja utlöste en lång rad av välbehag inom Rebecca, och där hon drog handen genom hans hår spred sig den fantastiska elektriciteten ännu mer.
Bara några centimeter ifrån varandra med nästipparna, såg de i varandras ögon.
”Jag hade fel”, mumlade Rebecca. ”Jag har inte slutat älska dig.”

Underbart (... Får jag kalla dig vad jag brukar kalla dig? )! Fast, ska jag vara ärlig så har jag inte läst kapitlet än, bara på KpWebben.

// You know ho. (Not Voldemort.)