Den oväntade förälskelsen[SV][PG]

haha ;') skulle gärna ge mer, men det är Malins tur

oj då.... okej, snälla professornpersson meer?!

Hej hej! NU, äntligen kommer nästa kapitel ^^.

---

Kapitel 8

[Remus]

Det var på eftermiddagen och Remus gick ensam i en korridor. Det hade vid midnatt gått en vecka sedan Lily och Remus nästan bråkat i korridoren. Remus visste att det var idag eller aldrig han skulle göra det. Men han tvekande och visste inte om han skulle våga. Han trodde sig veta att James skulle bli förbannad på honom. Han valde mellan vänner och kärlek. Vad skulle han göra? Vad kunde han välja på, Lily skulle aldrig prata med honom igen om han inte berättade och sa som det var till James.

[Lily]

Lily satt på trappen upp från entréhallen. Hon flätade sitt långa rödbruna hår och funderade. Hon satt faktiskt för ovanlighetens skull ensam. Fast folk gick i trappan eller ut från entréhallen ut på gården. Lily ville att hela skolan skulle veta att hon älskade Remus och att han älskade henne. Hon ville att dom skulle veta att hon var upptagen. Det var också en av orsakerna till att hon inte ville att det skulle vara hemligt längre. Hade hon en kille ville hon att andra skulle veta om det. Speciellt Potter som alltid gick och nästan dräglade efter henne så fort han såg henne. Samt att han alltid skulle envisas med att bjuda ut henne. Hon började smått tveka på att Remus verkligen älskade henne lika mycket som han brukade viska i hennes öra när de sågs i smyg. Han hade ju inte prata med henne knappt på en vecka och hon visste i och med det att han inte sagt det till James som hon bett honom.

[Remus]

Remus gick ner mot entréhallen och träffade James och Sirius på vägen. ”Tjena, Taggis och Trampen” sa Remus när han kom jämsides med dom. ”Tjo Månis” sa Sirius och log mot sin vän. Remus sa inte så mycket mer men dom gick ner mot entréhallen. Remus var lite fundersam över varför James inte sa något, men han la ingen tyngd på det. Remus tvekade om han skulle berätta nu eller senare. Hur skulle han säga det i så fall? Dom gick ner för trappan och Remus fick syn på Lily som satt där. Han kände sig illa tillmods att han inte sagt det än. Han såg att James var på väg mot Lily så han skyndade lite före ner mot henne. ”Hej, Lill” sa han lätt. Han såg hur Lily reste sig och stod framför honom.


[Lily]

Lily hade rest sig upp och stod öga mot öga med Remus, ”Hej” sa hon enkelt tillbaka. Hon såg upp över trappan och såg James smått förvånade min över att Remus skyndat ner före. Lily såg på Remus, ”Nå, har du sagt det än?” frågade hon honom lågt. Remus såg på Lily, ”Jag ska, jag har inte hunnit” löd hans svar. Lily såg på honom och nu med hög och smått upprörd röst sa hon ”Jag trodde faktiskt bättre om dig Lupin”. Hon gick ner med snabba bestämda steg ner sista biten i trappan. Alla runt om hade hört henne och stirrade som förstenade på Remus och Lily, det var den effekten hon ville ha. Nu skulle hon dra orden ur honom så alla fick höra det. Hon kunde höra Remus klagande röst bakom henne. ”Lily, jag ska…”. Hon fortsatte med snabba arga steg mot den stora ek dörren som ledde ut ur slottet. Lily blickade smått tillbaka såg James ännu mera förvånade ansiktsutryck och Sirius stora flin. Remus såg bara väldigt besvärad ut vilket hon ville. När hon gick igenom den vid öppnade dörren vände hon lätt på huvudet såg på Remus och med hög röst så folk hörde sa hon ”Jag trodde faktiskt att jag betydde något för dig, att du älskade mig men var det bara en lögn”. Hon fortsatte gå ut, hela entréhallen hade slutat andas av förvåning och av att det var något spännande som hände. Även dom som var utomhus stirrade upp mot henne.

[Remus]

Remus hjärta slog dubbelt som fort som vanligt. Vad skulle han göra? Alla stirrade på honom. Han kände James svidande ögon bränna i nacken på sig själv. Remus vände sig om och såg på James, ”Ledsen James, men…” han sa inget mer innan han sprang ner för trappan bort mot dörren han stod i dörr öppningen och såg Lily gå ner över slottsgården. ”Lily Evans jag älskar dig” skrek han högt. Han fortsatte springa ner över ägorna mot Lily. Han log stort när han såg att hon vände sig om. Alla i entréhallen hade sprungit ut för att se vad som nu hände, alla utom James som sjönk ner på trappan och kunde helt enkelt inte förstå vad som hände. Men Sirius stod längst fram. Remus sprang fram till Lily kastade armarna om henne kysste henne djupt och snurrade runt med henne i luften. Dom som såg på började applådera och busvissla åt dem. Remus såg in i Lily ögon, ”Jag är ledsen att jag svek dig, men jag älskar dig och jag hoppas att det inte är för sent”.

Jättebra!

Riktigt bra, blev lite lost en stund, menmen, haha!

och allesammans.... nästa kapitel blir TVÅ kapitel eftervarandra av... ja, av förståeliga skäl (ni märker när ni läser), så nu vill vi ha MÅNGA härliga kommentarer innan jag lägger upp de nästa TVÅ kapitlena!

Yeeey!

he he he *lömskt leende*

Nå... vart är alla lässugna läsare? Kommentera är ni snälla

Jag är precis här, hejsan svejsan!

tänker vara snäll nu... orkar inte vänta på alla andra x)

Två kapitel var det!! ;')

---------------------------------------------------

Kapitel 9

[Regulus]

… och kysste henne. Han visste inte varför han gjorde det, han hade bara agerat på impulser, men han började ångra det! Hon ville säker inte, men till hans stora förvåning kysste hon tillbaka. Han lade sina armar om Beas midja och drog henne närmare intill sig. Sedan upphörde han kyssningen. Istället såg Regulus djupt in i ögonen på Bea. Hon verkade möta hans blick.’

[Bea]

Varför, visste hon inte, men hon kunde inte stå emot. Regulus var en underbar kyssare och hon var ju faktiskt kär i honom. Bea tittade nöjt in i Regulus vackra ögon och log mot honom.
”Så, varför gör du det här? En idé gömd bakom, så resten av marodör gänget kommer att komma instormandes hit snart eller?” Frågade Regulus och såg roat in i ögonen på Bea.
Hon bara log mot honom, hon höll stadig ögonkontakt med honom medan hon böjde sig fram och kysste honom igen. Hon kände hur hela kroppen darrade, hon var kär, kärare än hon någonsin varit. Kyssen blev med tiden allt mer passionerad, och de lade sig ned på den röda soffan som befann sig i rummet.

[Regulus]

Hon låg bredvid honom på soffan, hon hade allt sitt hår i ansiktet och sov gott gjorde hon. De hade inte gjort något speciellt, bara kyssts och kanske smekts lite, men inget annat. Regulus drog bort håret från Beas ansikte och log, han riktigt älskade henne. Då kom problemet upp, de kunde inte bli sedda med varandra. Sirius skulle ta död på honom och hata Bea, och hans egna kompisar skulle döda honom också. Han bestämde sig för att lämna rummet, försvinna. Då kanske hon skulle tro att hon bara drömt. Till Regulus förtret så vaknade Bea precis när han kommit ur soffan.

[Bea]

Bea satte sig tvärt upp och kollade med sömnen i ögonen på Regulus. Hon kunde inte ha sovigt länge, men hon kände sig ganska utvilat.
”Vart ska du?” frågade Bea förvånat.
”Jag måste gå!” fick hon till svar.
Hon såg Regulus rygg gå mot utgången. Hon hoppade ur soffan och sprang snabbt framför honom. Hon tänkte inte låta honom gå utan en förklaring.
”Varför” ville hon veta.
Regulus suckade lite och sa sedan:
”Vi kan ändå inte ha ett förhållande, vi kommer båda förlora våra vänner, vi skippar det! Okey?”
Bea såg sårat på honom, hon hade trott att han gillade henne, var kär i henne. Men i själva verket ville han bara hitta ett sårbart ställe på henne. Han skulle säkert använda det emot henne senare, men det var inte det som sårade henne mest. Utan det var det att hon trodde han gillat henne, hon gillade honom, han hade fått henne att tro att han gillade henne. Hela hennes hjärta sved.

[Regulus]

Regulus kollade på Bea, hon verkade ledsen, sårad. Han förstod varför, han var ledsen också. Men han ville förklara sig.
”Du måste förstå, jag gillar dig, jag gillar dig mycket. Men tänkt på responsen vi kommer få. Alla i Slytherin kommer vilja ha bort mig och Sirius kommer döda mig. De kommer också bli sura på dig och vi kommer båda må dåligt! Tycker du att det är värt det? Men jag gillar dig, jätte mycket!” sa han.
”Nej! Om du gillat mig hade du inte brytt dig om responsen!” sa Bea och han såg henne trava iväg ut ur rummet.

Kapitel 10

[Regulus]

En vecka har gått, sedan grälet. Det kändes tomt, ensamt och Regulus började undra om han valt rätt. Skulle han ha valt det andra alternativet? Han skakade huvudet hårt för att få tankarna att försvinna och det funkade faktiskt ganska bra. Regulus tog på sig skoluniformen och gick ned till stora salen för att äta frukost, han kunde känna lukten av stekt bacon och rostat bröd och vipps så var allt bekymmer bortglömt, för en stund.

[Bea]

Bea satt på sin rödbäddade säng och tänkte. Hon kände sig ensam och dum. Hon kanske hade överreagerat lite, det kunde hon erkänna själv. Hon visste att hon inte borde ha skrikigt åt honom, hon var rädd för att berätta för sina kompisar också. Men hon hade önskat att han var modig, att han skulle vara stolt över henne. Det faktum att hon överreagerat visste hon nu, men vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte spola tillbaka tiden precis.

Hon gick tills sin lektion, hon skippade frukosten av den enkla anledningen att hon inte var hungrig. På vägen dit mötte hon killarna.
”Tjena lillan!” skrattade James när han såg henne. ”Jag hoppas att du har ätit, du är hemskt mager!”
Efter att han lade till det sista kastade Bea irriterade blickar åt honom.
”Åhh, någon här är sur!” sa James med barnslig röst.
Sirius och Remus gjorde någon fånig dans med James. Bea höjde lätt ögonbrynen och den ända tanke hon hade var ”Är jag kompis med en bunt dagisbarn”? Hon suckade högt och fortsatte att gå till lektion salen.

[Regulus]

Varför han skulle känna en sådan skam visste han inte. Det är som den gången han snubblade och välte ut brunsåsen på hans pappa. Hade han valt fel? Men hur skulle han kunna veta vilket val som var ”rätt”? Han gjorde inget på lektionerna innan lunch, all hans tid gick åt att tänka på hur vida rätt och fel han hade valt när han sagt till Bea att han inte ville vara med henne. I sig är det som att säga till mormor att du inte vill hälsa på.

Lunchen kom och Regulus gick hoppfullt till Stora salen för att äta lunch. Men när han väl satt vid bordet försvann hans matlust. Han ville inte äta alls. Han ville bara se Beas ansikte och hålla om henne. Men på hela sin lunch såg han inte en skymt av henne. Typiskt tyckte han, han behövde verkligen prata med henne.

[Bea]

Lunchen skippades också, även denna gång av att hon inte var hungrig. Istället satt hon ute vid sjön. Det var sen höst nu och löven var färgade. Det var mycket kallt och svala vindar dansade fram. Hon satt på en platt klippa, en bit in i sjön. Hennes långa hår flög med vinden och hennes ögon var tårögda.
Bea bara satt där och grät, hon tänkte på allt som hänt, och egentligen borde hon skratta sig lycklig. Hon hade underbara vänner, som hon egentligen inte förtjänade och här sitter hon och gråter över att den hon är kär i inte är kär i henne.

[Regulus]

Regulus tog upp schemat ur fickan och kollade. SKIT, tänkte han, historia med gryffindorarna, typiskt! Men han skulle ju träffa Bea i alla fall! Regulus gick med stora steg mot lektionssalen. Tydligen var han lite sen för dörren stod redan på glänt. Han gick in i klassrummet och satte sig med sin vanliga klass. Läraren hade inte ens märkt att han kommit in.

[Bea]

Bea kollade klockan och ställde sig förvånat upp och hoppade i land. Sedan sprang hon till klassrummet. Hon var 10 minuter sen. Hon öppnade tyst dörren och satte sig ljudlöst på sin plats och hoppades att ingen skulle märka att hon var sen. Professorn gick fram till henne och öppnade munnen. Men innan han hann öppna munnen hördes ett enormt oväsen utanför, hon kände igen den rösten, LILY!

Bea sprang ut i korridoren och kollade sig runt. Där marscherade Lily med Remus stående förtvivlad kvar. Men sen blev det fart på honom. ”Lily Evans jag älskar dig” skrek han högt. Hon bara log stort, och såg att James stod kvar väldigt hjärtekrossad. Hon skulle just gå fram till honom när läraren drog in henne i lektionssalen igen.