Sticks and stones [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Sticks and stones [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
bubbles
Elev |
Gud vad det hela är lyxigt för Madison. Hon får en hemlagad måltid och behöver inte riktigt göra så mycket själv.. med tanke på alla varor som Yuxuan köpt så verkar det som att det blir en rejäl middag också, hur ska de ens klara av att äta allt? Nu kommer de troligen aldrig kunna göra det på en kväll, men åh vad gott det ska bli. Hon har aldrig varit med om att någon lagar mat åt henne, hon kommer bli alldeles bortskämd. Kanske hon kan laga mat åt den äldre någon gång, men då kommer det bli väldigt, ja, basic rätter. Tacos, halloumi, pasta bolognese etc. Hon undrar om han kommer att gilla det, men hon ska bli bättre på att laga mat. Vissa kvällar blir det inte någon middag alls under veckorna.. eller ja, det händer rätt ofta faktiskt. När det kommer till matvanor så är hon väldigt dålig på det. Hon har haft problem med maten tidigare, och även om hon inte har samma tankegångar fortfarande så har hon inte riktigt börjat ta hand om sig helt. Det vill säga, äta regelbundet. Det är bara någonting som blivit, hon skippar inte måltider medvetet eller för att hon vill, hon bara glömmer bort och blir inte så hungrig. Madison fattar ju själv att det inte är hälsosamt och hon måste träna på det, men ja.. det är någonting hon kan berätta för Yuxuan vid ett senare tillfälle.
”Någon gång tänker jag laga mat åt dig också.. kommer säkert inte göra något bra jobb, men jag tänker bli bättre på det.” Säger hon och slår sig ner på en av de höga stolarna vid den lilla köksön. När den andre sedan säger att han finner det gulligt när Madison behöver stå på tå för att nå saker så blänger hon skämtsamt på honom. Åh, hon hade väldigt gärna varit längre än hon är, så att hon skulle slippa stå på tå för att kyssa den äldre, men det finns inte riktigt något man kan göra åt det. ”Äsch, det är bara för att du är så förbaskat lång. Så kort är jag inte,” svarar hon med ett litet leende på läpparna. Fan vad lycklig hon är, sådär nykär. Hon har trott att hon varit kär innan.. och på sätt och vis kanske hon har det, men det kan verkligen inte jämföras med det hon känner för Yuxuan. Trots att de bara varit tillsammans i två veckor så känner hon mer för honom än han någonsin känt för ett längre förhållande. Eller är de tillsammans? Ja.. det är de väl ändå? Är Yuxuan hennes pojkvän? Hon hoppas verkligen det. Är hon älskvärd? Leendet som vilar på Madisons läppar blir allt bredare och hon nickar långsamt. Kinderna är vid det här laget djupt röda, älskvärd.. det låter gulligt. Klämmer han på hennes kinder? Det är också rätt gulligt.. ”Jo, jag stickade den. Håller på med ett par vantar också till dig, men är inte helt klar med dem än..” Tjugoåringen lämnar en kyss på den äldres kind innan hon tar tag i vinglasen och räcker fram en till den äldre, och tar en åt sig själv. Var det för tidigt att sticka saker åt den andre? Borde hon ha väntat tills hon faktiskt vet till hundra procent att Yuxuan vill vara med henne, ha ett förhållande med henne? ”Så här i efterhand inser jag att du kanske inte ens vill ha några av de sakerna, men du får de ändå.. Det kanske var för tidigt att göra det?” Madison grimaserar åt sig själv, då hon än en gång bara babblar på. Sluta nu. 10 jan, 2024 18:44 |
l’Hospial
Elev |
Då hade Yuxuan något att se framemot, Madisons matlagning alltså. Och det kvittade fullständigt om hon var bra på det eller inte, det viktigaste var ju att de fick spendera tid tillsammans i lugn och ro. Nu klagade han absolut inte över deras små romantiska gester under arbetstiden, men de var korta, mer i förbifarten. Att vara hemma hos den yngre kvinnan var betydligt mer rogivande, plus att de kunde göra lite mer som de kände för.
”Jag ser framemot det..både att se dig laga mat men också att få spendera mer tid med dig, utan att behöva smyga omkring då”, hummade tjugotvååringen medan han letade rätt på några kastruller och en stekpanna. Därefter fyllde han en av kastrullerna med vatten, väntade tills det kokade och slängde i en hel hög med krabbor. Ja, det var definitivt för mycket och alldeles för extravagant, men han älskade krabbor. Och kött, som han snart låg och fräste i stekpannan. Det doftade redan extremt gott, så pass att Yuxuan nästan stod och dreglade medan han fixade och donade. Tyvärr fanns det en stor risk att han skulle börja plocka av maten innan den var färdig, speciellt eftersom han var både hundring och allmänt sugen. ”Okej, jag kan hålla med om att jag är lång, men du är också väldigt kort. Eller kanske inte väldigt kort, men i jämförelse..det ser nästan komiskt ut, våran längdskillnad”, sade han med ett lätt roat leende samtidigt som han fortsatte med förberedelserna, allt på samma gång. Kött som stektes, krabbor som stod på kokning och gurkor som lades in. Sedan kokade han även ris i en av kastrullerna, men det kändes nästan kriminellt. Riskokaren hemma var förvisso urgammal, men den var helt klart att föredra. ”Hade vi inte samma konversation om våra händer? Typ att antingen hade du väldigt små händer eller så var mina väldigt stora - eller att det var en blandning av båda alternativen?” Undrade den äldre och började röra ihop kryddorna. Han hade även plockat fram en påse med torkad chili och färdigblandade örter och kryddor. Smaka ordentligt skulle det allt göra, annars hade han gjort något fel. Det enda som var aningen mildare i smaken var väl den inlagda gurkan och riset, och kanske krabborna, men de tänkte han minsann drösa sås över när de var färdigkokta. De mörka ögonen strök sig då och då över Madison, som plötsligt fått väldigt röda kinder. Hur kunde hon vara så jävla söt hela tiden? Det borde inte ha varit lagligt ens, inte när det gick hans hjärta att smälta på det där sättet. ”Gör du? Jag behöver verkligen ett par vantar..” Yuxuan sköljde av händerna efter att han var färdig med den största delen av förberedelserna, för att därefter pilla lite med halsduken innan han strök en test med går bakom örat på den yngre kvinnan. Flickvännen? Åh, han skulle nog bli tvungen att få det där klargjort för sig själv förr eller senare, annars skulle det driva honom till vansinne. Kyssen som därefter placerades över kinden på honom fick även den äldres kinder att bli röda. De var olika på väldigt många sätt, men båda hade tydligen en tendens att rodna över minsta lilla. ”Det är klart jag vill? Du vet, nu när du har gett den här till mig kommer du inte få tillbaka den och jag kommer tjata om de där vantarna tills jag får dem”, sade tjugotvååringen med ett skratt. Han tog fortsättningsvis emot vinglaset som räcktes mot honom, bara för att ta några klunkar av den söta, lite syrliga vätskan. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 10 jan, 2024 19:29 |
l’Hospial
Elev |
Av någon anledning var det nästan rogivande att ränna omkring i köket, i alla fall nu när han faktiskt hade ett kök att ränna runt i. Kokvrån hemma var liksom inte mycket att hänga i julgranen, men han klagade inte heller. Även om den var liten och inte hade någon ordentlig ugn eller spis, var det bättre än ingenting. De kunde fortfarande laga mat och det var ju faktiskt det viktigaste.
”Är jag?” Undrade Yuxuan med ett snett leende och började lägga upp det som var färdigt. Till exempel de kokade krabborna som han delade på mitten och hällde en massa sås över. Det skulle nog bli lite småpilligt att äta dem, men han kunde nästan garantera att det smakade fantastiskt. Zhíyuan må ha varit dryg, men han var duktig när det kom till såser och kryddningar. ”Jag menar, du köpte frukost till både mig och mina otacksamma bröder..måste ju gengälda dig på något sätt, eller hur?” Fortsatte den äldre efter en stunds tystnad och plockade undan alla skärbrädor och knivar han använt sig av. En bra kock städade undan efter sig under tiden han lagade maten, så det så. Ordning och reda skulle det minsann vara. ”Gör du?” Hade det inte varit betydligt lättare om jag varit kortare?” Frågade Yuxuan, med samma lilla sneda leende dansandes över läpparna. ”Tycker om din längd också..även om det är en jävligt skum komplimang”, sade han därefter och skrattade till. Vad fan höll de ens på med? Vad var det här för typ av underligt småprat? Tjugotvååringen ruskade på huvudet åt sig själv och fortsatte med sitt diskande, som han snart var färdig med. Sådär, nu fanns det typ inget mer att göra förutom att vänta på riset. Och ta bort köttet från spisen, det skulle få ligga och vila en stund innan han skar i det. Kanske de kunde börja duka fram? Han hade tagit med sig ätpinnar, men resten av porslinet skulle Madison behöva stå för. Hade det varit konstigt att säga sådär? Urk, varför kunde han inte bara hålla sin förbaskade mun stängd? Nu såg han verkligen framemot de där vantarna och han uppskattade halsduken något enormt, men att säga att han skulle sitta och tjata om dem var nog att gå lite över gränsen, eller hur? ”Det låter bra”, konstaterade tjugotvååringen och betraktade Madison när hon tog sig en titt på maten. Förhoppningsvis såg det gott ut, för även om det inte nödvändigtvis var svårt att tillaga, hade han spenderat en hel del pengar på råvarorna. ”Jag lovar, det är inte speciellt svårt..man måste bara våga krydda allting ordentligt”, förklarade Yuxuan och lutade sig mot en av köksbänkarna, med händerna som stöd. ”Är inte heller vidare duktig på det här med matlagning. Skulle du be mig att laga något franskt skulle det sluta i ren katastrof”, fortsatte han och fortsatte snegla mot den yngre kvinnan, som verkade ha ögonen fästa på honom. Blev han generad? Lite, det kändes alltid lite nervöst när folk kollade på honom. ”Vad tittar du på?” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 11 jan, 2024 13:23 |
l’Hospial
Elev |
Ögonbrynen drogs sakta samman när Madison nämnde att hon inte ätit riktigt mat sedan deras lilla dejt. Deras lilla dejt som ägt rum för hela två veckor sen. Herregud, hade hon verkligen inte fått i sig något ordentligt mål med mat sedan dess? Det lät allt annat än hälsosamt. Kanske det var bra att han tagit med sig så mycket mat trots allt? Då skulle det ju finnas en del rester att ta av, åtmsintone några dagar framåt.
”Antar att jag måste komma hit oftare så att du faktiskt får i dig någonting..”, mumlade Yuxuan, som helt plötsligt såg allt annat än glad ut. Snarare orolig. Han hade inte förstått det innan, att Madison var dålig på att få i sig tillräckligt med mat alltså. Visst, hon åt säkert någonting, men tydligen inte tillräckligt. Ögonen följde den yngre kvinnan när hon plockade fram tallrikar och så, bara för att försvinna ut från köket för att duka fram allt. Han borde ha tagit med sig ännu mer mat, så att hon kunnat frysa in matlådor eller något. Nästa gång skulle han definitivt göra det, det lovade han sig själv där och då. ”Tycker nog att det är den absolut skummaste komplimangen, men lets agree to disagree”, sade den äldre med ett frustande, innan han började lägga upp maträtterna på både tallrikar och i skålar. Okej, han hade ändå fått en hel del mat på bordet, så om han inte åt lika mycket som han brukade, skulle det nog ändå räcka till en matlåda eller två. Eller fem. Med ett blekt leende på läpparna plockade han upp två av faten och svansande iväg med dem mot bordet, där han ställde dem i mitten. Marinerad gurka och mungbönsgele i sås, förmodligen ingenting hon provat på innan. Gurkan var inte så konstig, men den där gelén var..tja, udda. Men det kvittade, han hade växt upp med den där förbaskade rätten så det hade varit lika bra att göra iordning den. Och som tur var fanns det ju andra rätter att ta för sig av, till exempel kyckling i chiliolja med ben, kryddad biff som kanske var en aning för rå och såklart krabborna. Sedan fick de ju inte glömma riset eller musslorna. Som sagt, han kanske hade gått lite till överdrift med sitt handlande. Helt ärligt så tvivlade Yuxuan på att Madison faktiskt var en katastrof när det kom till matlagning. Det berodde nog mer på att hon inte verkade laga mat alls, så det var förmodligen där problemet grundade sig. ”Tror inte att du är en katastrof, tror bara att du måste spendera mer tid med att faktiskt laga mat för att bli bättre på det. Man lär sig ju inget om man inte övar, eller hur?” Tjugotvååringen drog smått på munnen och sneglade ner mot fingrarna, som den yngre kvinnan börjat pilla med. ”Skulle gärna smaka på din matlagning någon gång, så tänker inte tacka nej”, konstaterade han fortsättningsvis och vek undan med blicken igen. Varför kollade hon på honom ens? Det kunde knappast vara mycket att se, speciellt inte nu när fullmånen så sakteliga var på ingång. Påsarna under ögonen började minst sagt bli definierade, även om han fortfarande såg bra ut. Egentligen. ”Tycker du? Hm, inte lika fin som du, långt ifrån”, svarade Yuxuan och lät ögonen vandra mot Madison igen. ”Ska vi äta? Är hungrig..men det är jag ju förstås alltid.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 13 jan, 2024 12:38 |
l’Hospial
Elev |
Jo, det var nog lite av en turn off för Yuxuan, men han hade verkligen inget att säga till om egentligen. Hur många turn offs hade inte han själv liksom? Pälsproblem och en väldig oförmåga att vara flexibel, och då pratade han inte om fysisk flexibilitet, även om den var extremt bristfällig. Nåväl, de behövde inte fundera över det där mer o den stunden, det hade redan förstört stämningen tillräckligt och han hade ingen lust att sitta och älta det under middagens gång. Nej, nu skulle de ha det trevligt, så det så.
”Hm, hade mest tänkt mig sniglar eller grodlår, men halloumigrytor kanske också räknas som franskt om man stoppar rätt grejer i dem?” Tjugotvååringen himlade med ögonen åt sig själv och skrattade till. Ja, han drev med henne, även om han personligen inte direkt associerade halloumi med det franska köket. Snarare Cypern faktiskt, där osten härstammade från. ”Tror inte det spelar någon roll vad du lagar, skulle äta det oavsett..”, fortsatte han efter en stunds tystnad och slevade upp riset i en skål. Urk, det kändes så fel att ta riset ur en kastrull och vackert var det inte heller. Skulle han spendera mer tid i Madisons lägenhet skulle han nog bli tvungen att införskaffa en riskokare till lägenheten, för att koka ris i kastrull kändes, som sagt, kriminellt. Med ett blekt leende strykandes över läpparna travade han tillbaka mot matbordet, där han ställde ner den smått rykande skålen. Därefter skyndade han tillbaka in i köket för att hämta ätpinnarna, som han placerade på vardera skål. Den äldre skakade på huvudet med samma lilla leende på läpparna, innan han också slog sig ner vid bordet. ”Jag är bokstavligen definitionen av a wolf in sheep’s clothing”, påpekade Yuxuan och öste upp riset i skålarna som stod framför dem. ”Du är åtminstone fin på riktigt..hela jag är bara en stor illusion. Med andra ord håller jag absolut inte med”, fortsatte han med en axelryckning och rätade på ryggen. De svarta ögonen strök sig hastigt över den yngre kvinnan och han kunde inte undgå att fundera över vad det var hon tänkte. Han undrade ju däremot alltid vad det var som försiggick bakom det där pannbenet, men det kändes underligt att fråga om det. Vad tänker du på? Nej, varför skulle han sitta och undra vad det var hon tänkte på? Mind your own business, Yuxuan. ”Hm? Åh, tja..det finns uppenbarligen ris och det här..” Tjugotvååringen pekade mot fatet närmast dem, nästan samtidigt som han plockade upp ätpinnarna och förde över en bit till Madisons skål med ris. ”Det här är mungbönsgele i vinägersås med vitlök”, fortsatte han och plockade upp en bit åt sig själv också. ”Och det här är krabba, också i vinägersås. Sen har vi kött, kan inte leva utan kött..och det här är musslor med chiliolja”, rabblade han därefter på, för att stanna upp och ta ett djupt andetag. ”Alltså ingenting är direkt jätteunderligt, så bara testa lite av varje. Kycklingen är dock ganska stark, bara en liten förvarning.” Yuxuan gled ner lite i sätet, med kinder som plötsligt blivit rosiga. Det var alldeles för mycket mat, något som blivit ännu mer uppenbart nu när allt stod framdukat. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 14 jan, 2024 11:01 |
l’Hospial
Elev |
Även om Yuxuan lagat på tok för mycket mat, verkade det uppskattas. De satt där väldigt länge och mumsade på allting och när de väl var färdiga var ungefär hälften kvar. Definitivt tillräckligt för några matlådor, som tjugoåringen packade ihop och ställde in i frysen, efter att ha spelat lite Tetris med det som redan fanns därinne. Sedan hjälptes de även åt med disken, så att allting utom vinglasen var bortplockade och undanställda. På tal om vin så hade de fått i sig en hel del vid det laget och tjugotvååringens kinder var precis lika rosiga som de varit i början av måltiden. Han var inte direkt dyngfull, men lite rund under fötterna.
Efter att ha fyllt glasen med ännu mer vin, bar Yuxuan bort dem mot soffbordet, där han sedan ställde ner dem, försiktigt naturligtvis. Som tur var lyckades han hålla sig undan från att spilla, det hade bara blivit konstigt. Madison var den som gick omkring och spillde saker, inte han. Inte ens när han var full, uppenbarligen. Gud, det spelade ingen roll hur borta han var, såg han någon form av röra någonstans hade han städat upp det direkt. Med en liten, förnöjd suck, gled den äldre ner i soffan och lutade huvudet mot ryggstödet. Paltkoma, han hade hamnat i någon form av paltkoma. Nu hade han inte ätit lika mycket som han brukade göra, men han var ändå mätt. För stunden, det ville säga. Det hade inte förvåna honom om han skulle vakna mitt i natten och behöva gå upp för att äta någonting. Fast å andra sidan var det precis vad han brukade göra, det krävdes helt enkelt en hel del mat för att hålla honom i drift. De svarta ögonen fäste sig så småningom på Madison och ett leende spred sig över läpparna. ”Varför är du så fin? Blir typ knäpp”, sade han, med en lätt klagande ton på rösten. Det var inte riktigt klokt egentligen, hur perfekt den yngre kvinnan var. Till och med hennes lilltår var perfekta, och han skojade inte ens. Så hur fan hade hon gått och fallit för en så förbaskat komplicerad, men framför allt, tråkig person? För han var verkligen tråkig, så sjukt tråkig. Hans största intresse var liksom att hålla sin omgivning ren och organiserad och ja, han kunde lätt spendera fem timmar i sträck åt att städa. Och då menade han inte ens hela lägenheten, nej han kunde sitta inne i badrummet och skrubba golvet med en tandborste och få bort varenda liten fläck som kunde tänkas existera. Det var nästan sjukligt, nu när han tänkte på det. Men samtidigt var det väl inte så konstigt att han hade ett så stort behov av att ha kontroll - han hade inte den lyxen till och från, att ha kontroll över sin egen kropp alltså. Urk, hemska tankar. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 14 jan, 2024 19:58 |
l’Hospial
Elev |
”Helt ärligt vet jag inte, det är lite av ett mysterium”, svarade Yuxuan och rynkade lätt på ögonbrynen, för att därefter ruska på huvudet med ett skratt. ”Är det verkligen så konstigt? Du är fascinerande..okej, kanske dåligt ordval, men vet inte hur jag ska beskriva det”, fortsatte han med ett snett leende, medan fingrarna pillade med de mörkblonda lockarna. ”Har liksom aldrig varit intresserad av någon innan, så det måste ju vara någonting med dig som är väldigt speciellt..särskilt eftersom jag terroriserade din trädgård i flera månader, brukar inte vara särskilt äventyrlig under fullmånarna annars.” Tjugotvååringen kvävde en suck och placerade en hand över ansiktet. Ja, herregud, det måste ju vara någonting med Madison som var väldigt intressant och lockande. Zhìyuan brukade förvisso strö omkring som en osalig ande när månen var full, men han var också lite snurrig i skallen hälften av tiden. Tänk om det var en grej dock? Att bli så fäst vid någon som Yuxuan blivit? Urk, han skulle nog inte stå ut med den yngre brodern om han blev likadan.
Fingrarna fortsatte att dra genom de mjuka, silkeslena hårstråna medan tänderna gnagde febrilt i underläppen. För honom var det ju mer än uppenbart varför han börjat gilla den yngre kvinnan - hon var rolig, smart och bara allmänt charmig. Däremot kunde han inte förstå varför hon kände på samma sätt, alltså varför hon gillade honom tillbaka. Visst, han såg rent tekniskt sett bra ut, men utöver det fanns det väl ändå inte så mycket att uppskatta? Fast samtidigt så visste han att Madison inte var med honom bara för det fysiska heller, så det måste ju ha funnits något annat att gilla. Kanske hans..eh..nej. Det fanns verkligen ingenting. Den enda förklaringen var, kort och gott, att hon var från vettet. ”Jag är inte helt dum, jag vet att jag ser hyfsad ut och jag är lång, vilket verkar vara en grej för många men..finns det någonting bra med min personlighet? Ärligt talat alltså. Det känns som om jag är världens tråkigaste människa hälften av tiden. Den andra halvan är jag bara konstig, vilket inte heller är något direkt positivt”, rabblade tjugotvååringen på, med ögonbrynen sammandragna igen. Han släppte ur sig en liten, bedrövad suck och gled längre ner i soffan. Det där förbaskade babblandet var ett perfekt exempel på hur både tråkig och skum var han. Vem ställde ens såna frågor? Kanske Zhìyuan, men återigen, han var minst lika udda som sin äldre bror. Och den yngre, för den sakens skull. Inte undra på att deras föräldrar stuckit, inte med tanke på vilken kaotisk skara med barn de gett liv åt. Den äldsta hade alla möjliga typer av problem, den mellersta var spritt språngande absolut knäpp och den yngsta ville inte lämna sitt rum, inte ens för att äta eller gå på toaletten. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 15 jan, 2024 16:17 |
l’Hospial
Elev |
En hel drös med flickvänner? Gud nej, raka motsatsen faktiskt. Men nu kanske han hade en, även om de inte riktigt haft den konversationen.
”Du är väldigt speciell, tvivla aldrig på det”, svarade den äldre och drog på en av mungiporna. Och det var hon också, på alla möjliga sätt och vis. Att han gått och fallit för henne bekräftade det ytterligare, med tanke på att han sällan visade något intresse alls i andra människor. Visst, han hade haft fysiska förhållanden innan, men de hade varit extremt ytliga och inte heller hade de varat vidare länge. Kanske lite mer än två veckor, däremot tvivlade han inte på att de skulle vara längre än så. Betydligt längre, förhoppningsvis. För han tyckte verkligen om Madison, förmodligen mer än han själv insåg i den stunden. Precis allt hos henne lockade honom något alldeles förskräckligt - utseendet, personligheten och till och med doften. Allt, som sagt. Fan, han hade till och med börjat gilla hennes katt, trots att det var en katt och han var smått rädd för katter. ”Är det uppenbart att jag inte har det heller? Känt liknande för någon annan innan alltså?” Undrade tjugotvååringen med samma, sneda leende strykandes över läpparna. De satt åtminstone i samma sits, så det var nästan lite skönt. Betryggande, rättare sagt. ”När du säger det låter det så..jag vet inte, nästan åtråvärt?” Yuxuan frustade till och betraktade den yngre kvinnan, som satt sig i grensle över benen på honom. Hm, okej, dumt gjort. Hon satt på tok för nära honom för att han skulle lyckas hålla sig anständig någon längre stund. Som tur var hade han dock hjärnceller nog att lyssna på det hon faktiskt sa. Var han klyftig? Kanske, till viss grad. Och de där comebacksen hade han ju förvisso blivit ganska bra på, men hans sällskap kunde väl knappast ha varit vidare underhållande eller roligt? Eller så hade det varit det, bara för att han var så jävla skum att det blev ett spektakel. ”Hm, håller med, du är ganska konstig”, började tjugotvååringen trevandes och flinade till. ”Men på ett bra sätt, gillar att du inte följer någon stereotypisk mall”, fortsatte han och lät händerna glida upp över midjan på Madison, där de placerade sig. De svarta ögonen studerade det vackra ansiktet i några moment, innan han lutade sig lite närmare henne. Inte tillräckligt för att deras läppar skulle mötas, men bra nära, deras näsor snuddade i vilket fall varandra. ”Förstår inte hur du kan dofta så jävla gott efter att ha ätit så mycket vitlök. Är du säker på att du är mänsklig?” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 15 jan, 2024 17:40 |
bubbles
Elev |
Tjugoåringen känner sig väldigt speciell, som får sitta där hos honom. Hon tycker inte riktigt att det är just hon själv som är speciell, men det känns bra att Yuxuan åtminstone tycker det. Det känns oerhört betryggande för Madison när den äldre berättar att han finner henne speciell, att känslorna han har för henne är annorlunda från vad han har känt tidigare. Hon har blivit sårad så oerhört många gånger tidigare när det kommer till romantiska relationer att det nästan är konstigt att hon ens vågar ge sig in i ett nytt, men hon känner inga varningsklockor. Även om några har lyckats manipulera henne tidigare så vet hon att den andre inte skulle göra det. Hon vet inte riktigt hur hon vet det, men djupt där inne känner hon att hon kan lita på honom, någonting hon inte varit säker på i tidigare relationer.
”Nej, det är inte uppenbart. Har du inte det?” Inte för att det riktigt spelar någon roll egentligen, Yuxuan skulle ha kunnat känt samma sak för någon annan tidigare och deras relation skulle fortfarande kunna vara stabil, men det är ändå betryggande att veta det. ”Men du är ju åtråvärd, att du inte har lärt dig det ännu.” Svarar Madison med ett litet flin och drar en hand genom de långa lockarna. Ja, en av sakerna som Yuxuan är, är åtråvärd. Redan första gången hon lagt ögonen på honom så tyckte hon att han var snygg, sedan så öppnade han munnen och hon började ogilla honom. Desto längre tiden gått desto mer har hon insett vilken personlighet han har, och hur även den är väldigt åtråvärd. Tjugoåringens fingrar börjar försiktigt att pilla med den andres mörka lockar medan hennes ögon fastnat i den andres. Madison håller med, hon är rätt konstig, hon känner sig konstig majoriteten av tiden. Med tanke på allt hon slänger ur sig om dagarna så finner säkert alla henne konstig, men det gör det väl bara roligt? ”Mhm, och du är också konstig på ett bra sätt.” Svarar hon med samma leende på läpparna. När den andre låter deras näsor snudda vid varandra så gnager hon sig lite i underläppen. ”Hm, jag tycker då att din andedräkt luktar förskräckligt.” Skämtar tjugoåringen innan hon tillslut sluter avståndet mellan deras läppar. 15 jan, 2024 18:11 |
Du får inte svara på den här tråden.