Life - Lupple & Medi PRS

Hon nickade och såg sedan genast orolig ut.
"Vart bor du? Långt härifrån?" Hon gick mot hallen och tog på sig skorna, halsduken och kappan innan hon vände sig om.
"Jag kommer behöva lite mer hjälp ikväll eller senare så vill du komma över? Eller ska jag komma till dig?"

Han såg på henne med ett snett leende. " Så länge du tittar noggrant så kan du hitta till vad som helst." Log han och följde med till hallen och såg på henne. "Vad exakt behöver du hjälp med? " Frågade han, det kändes som relevant information för att kunna besluta vem som skulle gå vart. Han steg ut ur huset och såg på henne. " Bli inte rädd." Bad han och gick sedan till sidan av huset för att vara dold från henne och fick av sig kläderna och skiftade sedan form och steg fram så hon kunde se. Som en stor, svart varg precis som färgen på hans hår. Ögonfärgen var den samma som vanligt, gröna fast kanske mer intensiva som varg.

"Mer information kanske? Kanske hjälp att komma till ro liksom." Hon vände sig om och när hon hörde något bakom sig vände hon sig om. Leendet blev beredare och hon sjönk ner på knä.
"Åh du är så vacker." Hon sträckte ut en hand.
"Du kan gärna vara så här om jag åker någonstans för att hålla mig säker." Hon skrattade mjukt. Hon var inte alls rädd utan något inom henne visste hon att allt skulle vara bra.

Han såg upp på henne och nickade lite, då behövde han absolut komma till henne. Att hon sjönk ned på knä, gladde honom och han mötte hennes hand med sitt huvud och pressade det mot hennes i en lätt rörelse. Vacker? Vad det rätt beskrivning, kanske - han tänkte i alla fall ta den beskrivningen hellre än alla andra. Han undrade ifall hon kunde läsa av hans känslotillstånd och på ett sätt hans svar, hennes mormor verkade ha kunnat det. Han hann inte tänka speciellt mycket längre på det innan han hörde, kände - var medveten om nästan hela flockens oroliga tankar. Vad hade hänt? Vart var han? Behövde han hjälp? Och så vidare. Han tog några steg ifrån henne och riktade sig mot skogen- mot deras boende och så ylade han och oron han kände för att dem kände blev helt stillastående. De var lugnande och han tog några steg närmare henne igen.

Hon log och smekte hans huvud med den andra.
"Gåd du. Du ser så oroad ut." Hon kramade lätt om hans hals och log.
"Glöm bara inte bort mig för då kommer du inte få komma in nästa gång." Hon släppte taget och reste sig.
"Vill du att jag ska följa efter?" Hon såg mot skogen.

Han studerade henne, glömma henne? Det skulle aldrig vara möjligt men så lyste hans ögon upp- följa med? Såklart hon fick följa med. För hans del fick hon, men han insåg att det antagligen inte var det bästa- de andra typer av väsen som fanns i samförstånd med huset skulle kanske se det som om hon favoriserade vargarna mer så han skakade på huvudet. Greppade varsamt tag om hennes jackärm med sin mun och ledde henne mot huset innan han släppte taget, vände om och började springa. Han skulle komma tillbaka senare.

Hon log och började gå innan han ledde tillbaka henne.
"Så jag får inte?" Hon log mjukt och lade huvudet på sned.
"Hejdå vi ses sen." Hon gick runt huset och började promenera på en liten stig och såg sig om. Det var så vackert att hon glömde bort vad hon skulle göra. Efter kanske en halvtimmes vandrande stannade hon upp och såg sig om. Hon skulle lätt hitta tillbaka för hon hade bara gått frammåt.

Gabriel hoppade in i gläntan, den delen av skogen- marken som var deras ungefär en halvtimme senare och möttes direkt av vargar men också människor, barn- hans familj och de alla ställde tusen frågor och han hade inte lust att svara på en men gav flocken svaren först, de hade en märklig men perfekt kommunikation, sedan gick han in till familjestugan, huset. Steg in, tog sig till badrummet - skiftade form och tog en dusch innan han klev ut igen med kläder på för att möta de äldre i ett rådslag. Där han berättade allt de behövde veta.

Hon vände sig om när hon såg något längre bort. Försiktigt tog hon sig närmare och stannade upp.
En glänta av något slag? Hur hade hon aldrig set denna? Lite förbryllat klev hon ut på ängen och sjönk ner bland det höga gräset innan hon slöt ögonen.

"En ny väktare?" Det var vad de äldre hade frågat flera gånger och Gabriel hade svarat samma sak, ja precis- hon är bekant- Olivia, hon själv minns inte speciellt mycket om oss och så vidare. Nästan så att det vi tionde gången var tröttsamt.