Tårar från himlen

Det är absolut ingen fara! ♥ Längtar till nästa kapitel! Hoppas att du haft en fin helg med föräldrarna.

EDIT: Nu har det blivit någon bugg, så att storyn lagt sig längst bak i forumet. mitchan scarhead kan ni hjälpa?

Kattbjörn hann fixa det! nu ska det vara löst

Tack så mycket!

Ånej, buggen är tillbaka, tråden ligger längst bak igen.
scarhead mitchan?

EDIT: nu när jag gjorde ett inlägg hoppade den fram igen!

Bra!!

(Kapitlet blev jätte bra)!

Okej jag har läst kapitlet och det var jättebra!

Idag har jag inte tid att skriva något längre så jag kanske kommer med en ny kommentar senare, eller så får du mer på nästa kapitel

Jag vill peka ut att i sista stycket skrev du:

Väl framme drog Nathan fram en filt som han bredde ut över marken och Mia plockade fram en jordgubbspaj, vars härliga doft gjorde så att det vattnades i munnen på Quirinus.

Eftersom att läsaren redan vet att det finns en jordgubbspaj sedan tidigare i kapitlet låter ”en jordgubbspaj” som om det fanns flera stycken eller som att läsaren inte visste om att pajen fanns. Jag skulle göra såhär:

Väl framme drog Nathan fram en filt som han bredde ut över marken och Mia plockade fram jordgubbspajen, vars härliga doft gjorde så att det vattnades i munnen på Quirinus.

åH VA SPÄNNANDE KAPITEL!
Har precis läst ikapp, perfekt sysselsättning när jag jobbar natt.

Va härligt att kapitlen var långa. Det gillade jag!
Åh så sorgligt när hans mamma skäller så på honom, mitt hjärta grät lite där. Det är ju så uppenbart att det inte är för att hon vill, utan för att hon mår så dåligt som hon gör. "Du är inte myndig", det är så tydligt att hon menar på ett annat sätt, att hon är så orolig över att försvinna, att inte få vara där för honom när han växer upp och blir äldre.

Två jättebra kapitel. Ska bli spännande att se när dem tänker berätta för honom... och vad kommer hända då?

Nu är jag här igen!
(Mest för att vi snart ska ha en gäst som heter Mia och det fick mig att tänka på din Mia…)

Kap 6.

Fortfarande en väldig hemlighet att bära, för Q’s föräldrar. Och visst är det oerhört sorgligt att ha så svårt för att bli föräldrar.

Åh, jag känner verkligen med dem… Dock är jag väldigt noga med att inte ta ut någonting i förväg om jag inte är oerhört säker på att det är så. Det är så fruktansvärt jobbigt att bli besviken.

Åh, visst känns det lika illa… Dåliga besked på fel platser skapar ju en slags hatkänsla mot dem. Och att allt bara kan gå fel där. För det har det ju gjort förr…

Kap 7.

Det är inte konstigt att Q, som står så nära sin mamma, börjar förstå att något är fel.

MIA! FY SKÄMS. Du kan inte skälla på din son för att han försöker bry sig. Oavsett hur sjuk du är så kan man vara ödmjuk! Men jag förstår Mia… Alla känslor som bubblar kan ibland komma ut på fel sätt.

Stackars lilla Q. Jag gillar lilla Q så mycket… ♥

Och Mia gör trots allt sitt bästa. Det är inte lätt att vara sjuk. ♥

Kap 8.

Ååh, köttgryta med äpple låter förvånande gott! Men visst kan frukt ge en viss arom till grytor.

Jag tycker väldigt mycket om ”den ljumma vinden som lekte med hans hår”

Då det är väldigt sorgligt men så barnvänligt att han inte tycks förstå livets tragiska vändningar.

Åh och det blir så tydligt att Mia har dåliga associationer med sjukhus när hennes hopp inte ens tänds av aningarna från Nathan i hennes Flashback från hur det var att vänta Q.

(Förresten, läkaren heter ju McKinnon och det får mig att tänka på Marlene McKinnon - är det nån släkting?)

Och lyckan, lyckan över att få veta att det finns ett barn i djupet av magen. Och jag kan tänka mig att det finns en oro över att allt ska tas ifrån henne. Om det varit så svårt att bli gravid kanske det är lika svårt att fortsätta vara det.. Utan missfall…

Förresten så tänker jag att tidsperspektivet kanske blir fel? Några dagar gravid har jag svårt att tro att en person märker av med illamående och så. Utan det märks väl först i vecka 4-5 och framåt och kan pågå hela graviditeten. Du bestämmer förstås själv hur du vill göra med storyn! ♥
(Det var mest för om barnet är väntat till september så är det ju ganska exakt nio månader kvar och då är allt så himla oklart kring en graviditet. Det är ju i början som en del får missfall.)

Q. ♥

Och Mia! Du är en bra mamma! Men även mammor tappar ibland sin superhjälte-ork… Särskilt när de är sjuka.


Kap 9.

Jag älskar verkligen deras idyll! Jag ser ängen, trädgården och den gröna villan så himla tydligt framför mig!

GUD familjen Quirrel! Varför har ni vasar exakt överallt! Hahahah

Men dumma Mia - du förstör idyllen med ditt varierande humör. Och jag förstår dig, men Q förstår inte och du måste tänka på det!!!

Tur att Nathan kan vara superlimmet i familjen litegrann. ♥

Oooh och tillbaka till idyllen på ängen. Hela familjen Q. Vad underbart. Men så förebådande och med en luften omkring dem tung…

Först tackar vi scarhead, som upplyste om att Kattbjörn lyckades rätta till buggen! Nu är tråden tillbaka, och vi hoppas så klart att den stannar! Tack, båda två!

Sedan vill jag tacka er, ni fina gullungar! Era kommentarer gör mig rörd. ♥ Detta kapitel är skrivet ur Nathans perspektiv.


Avis Fortunae ♥




Leoney ♥



ginnymollyw ♥




Pixelow ♥





Elzyii ♥





Trezzan ♥



catradora & boknörd_ ♥


______________________________________________________________


Kapitel 10



Nathan betraktade sin son, innan han stängde dörren till hans sovrum och gick ner till köket. Vid bordet satt Mia med en bok och ett glas vatten.
”Jag vet att jag var hemsk mot honom”, mumlade hon när hon tittade upp. ”Tur att han godtog min förlåtelse”, tillade hon med ett blekt leende.
”Ja, det var väldigt bra”, mumlade Nathan och satte sig ner bredvid henne. ”Men jag gillar inte att vi ljuger för honom.” Hans fru lade en hand på hans arm.
”Jag vet”, viskade hon. ”Men vi får hoppas det går bra i morgon. Jag har inte känt av hjärtat under hela kvällen.” Hon log hoppfullt.
Nathan log tillbaka och gav henne en puss på kinden.
”Vi får hoppas det går åt rätt håll”, sa han.
De satt tysta en stund.
”Jag går upp och tar ett bad”, sa Mia och reste sig upp.
”Gör det du”, sa Nathan. ”Jag… jag ska snart gå och lägga mig.”
Så fort han blev ensam, stirrade han ut genom fönstret. Han tyckte inte om att ha hemligheter för Quirinus, men han hade lovat Mia att de skulle låta bli att oroa honom. Utan att fundera smög han uppför trapporna och öppnade försiktigt dörren till sonens sovrum.
Quirinus hade vänt ansiktet mot väggen och det hördes att han sov djupt. Nathan kände hur hjärtat slog av lycka, när han mindes hur han och Mia hade åkt till sjukhuset den tjugosjätte september för snart tretton år sedan.



Nervositeten spred sig inom Nathan, när han betraktade sin fru där hon låg och kämpade. Svetten rann nerför ansiktet på henne, och Nathan kramade hennes hand hårt.
”Det går bra!” sa han medan han höll hennes hand hårdare. ”Du är jätteduktig!” Han kunde fortfarande inte fatta att deras första barn var på väg.
Mia gav ifrån sig ett skrik.
”Det går ju inte!” flämtade hon. ”Barnet kommer aldrig!”
”Jo då, försök en gång till”, sa Nathan uppmuntrande.
Mia knep ihop ögonen och kämpade.
”Det är bra”, sa doktor McKinnon. ”Bara lite till! Jag ser huvudet”, tillade hon.
”Snälla Mia”, bad Nathan, samtidigt som det pirrade i magen. ”Försök! Det kommer!”
Efter bara några sekunder hördes ett skrik som fyllde rummet.
”En bestämd liten krabat!” skrattade en manlig läkare.
”Vilken fin liten pojke!” sa doktor McKinnon innan hon räckte över barnet till Mia.
”En son”, viskade hon och log ett matt leende när hon höll om bebisen. ”Vårt första barn är en liten son!” Hon sken som en sol, medan hon strök bebisen över huvudet, där mörkbruna fjun syntes.
Nathan betraktade barnet, som hade lugnat sig, och stirrade på dem med stora, safirblå ögon. Han kände hur strupen snördes samman när han höll i den lille pojken.
”Han är så fin!” viskade Nathan. Han svalde och lät en tår av glädje rinna nerför sin ena kind.
Mia hade också tårar i ögonen.
”Han är ett mirakel”, sa hon.
Den lille pojken gnydde till, så Nathan räckte honom till sin fru.


Steg gjorde så att Nathan vaknade ur sina funderingar, och när han vände sig om, stod hans hustru bakom honom, klädd i sin röda morgonrock.
”Vad tänker du på?” undrade hon.
”Jag kom ihåg hur det var när Quirinus föddes”, mumlade Nathan och lade en arm om hennes axlar. Mia nickade instämmande och kastade en blick på Quirinus.
”Vi får försöka hålla oss lugna”, sa hon. ”Har vi tur, kommer hjärtat inte att krångla igen.”
”Jag hoppas det”, mumlade Nathan.
När Mia hade gått till deras sovrum, stod han kvar och såg på sin son, vars tunga andning var det enda som hördes. Med viss motvilja gick han till badrummet för att göra sig i ordning för sängen.
Mia sov redan när han kom in. Han lade sig försiktigt ner för att inte väcka henne, men han hade svårt att somna. Han stirrade upp i taket medan alla tankar snurrade runt i huvudet. Hustruns utbrott hade varit skrämmande, inte bara för Quirinus, utan för honom också.
Hon hade kunnat få en hjärtattack, tänkte han. Då hade det blivit obehagligt för Quirinus. Han skulle tagit på sig skulden, även om det inte hade varit hans fel. Tur att det gick bra den här gången. Det tog några minuter innan han äntligen somnade.

_____________________________________________________________________________

Återigen tackar vi Avis Fortunae!

Ett kort kapitel idag! Passar perfekt när jag egentligen ska sova (men vi ser ju alla hur det går med den saken...)!

Det var ett väldigt bra kapitel, intressant att se saker ur ett nytt perspektiv!

Såklart att det måste ha varit skrämmande för Nathan när Mia blek sur, det hade jag också blivit. Oron för hennes hjärta och Quirinus ovetskap måste ta knäcken på honom, men han står ändå ut, för familjen ♥

Jag ska nog återgå till det där med att sova snart! Längtar till nästa fredag!