Skinny Love (Marauders)

Nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu du.


Enjoy

Alltså wow - du vet ju hur fruktansvärt dålig jag är på att svara på kommentarer. Och nu är det nästan TRE månader sen jag uppdaterade så får väl helt enkelt bekänna att jag tänkt rätt mycket på Jessica det senaste... Hoppas du vill läsa. ♥


25.

Det är vackert lördagen den tionde mars. Fåglarna kvittrar och solen speglar sig i mitt morgonte där jag sitter i ytterkanten av herrgårdsträdgården. Det är snarlikt en labyrint för att komma in till den här delen av trädgården, med höga murar med magisk murgröna klättrandes över kanterna, och orkidéerna här är i full blom trots vårkylan som finns i luften. Säkert magisk jord från Nicaragua. Pappa älskade sin trädgård. Det är så lugnt, tyst, och skönt här. Jag märker inte ens när den isblonda påfågeln spatserar in i min lilla fredszon.
”Avery sa att jag skulle finna dig här. Han har full koll på vart hans lilla fågel befinner sig.” Olyckskorp byter jag tyst ut ordet mot.
”Hans favoritflicka.” Lucius slår sig ner på stenbänken intill mig. ”Vad har du på hjärtat, Lucius?” Jag knackar otåligt naglarna mot porslinskoppen. När han inte svarar sätter jag ner den och vänder ansiktet mot honom. Han betraktar mig med stålgrå ögon. Det går inte att undgå att förstå att Lucius Malfoy stålgrå ögon är ett renblodigt drag som för mina tankar till en annan ung man. Men Lucius saknar livsglöden.
”Vad funderar du egentligen på?” Frågar han hest och fäster mitt svarta hår bakom öronen. ”Att inte du och jag gifte oss, Jess.”
”Du har Narcissa. Du är lyckligt lottad.”
”Hon är en färdigmålad tavla. Du är en komplex kanvas.”
”Det var rar sagt…” Jag hinner inte avsluta min tanke.
”Malfoy. Om jag får be om egentid med min fästmö.” Evan Rosier – räddaren i nöden. Det trodde jag aldrig. Aldrig att jag skulle vara så lycklig att se honom.
Lucius reser sig med sådan hast och med näsan pekandes mot vädret att en skulle behöva vara blind för att undgå att det här – det här skulle den som stört få sota för. Lucius rättar till rosetten i håret och trycker myndigt ner sin käpp i marken.
Evan nickar hövligt men Lucius skiter fullständigt i honom. Sedan sätter sig Rosier intill mig.
”Malfoy är en kuslig typ”, säger han efter ett par ögonblick. Så fort vi slutat höra stegen och käppen slå i marken. Klumpen jag inte visste att jag hade i halsen löses genast upp av Rosiers närvaro. Jag et inte varför han har den effekten på mig.
”Är du redo för begravningen?” Undrar han.
”Helst av allt hade jag sluppit.”
”Det är över snart.” Han smeker försiktigt min handrygg med tummen. ”Jag borde ha förstått det där om trapporna”, säger han tyst och fumligt så en knappt hör orden.
”Oroa dig inte”, säger jag och när han är på väg att placera en kyss på mina läppar vrider jag undan huvudet. ”Inte en dag som denna”, viskar jag. ”Snälla.”
Jag blinkar bort ilskna tårar bakom slöjan av svart hår och ser hur han nickar i periferin. Jag tycker mig höra en suck. Tur han inte ser tårarna. De bränner ilsket i önskan att mitt liv hade varit annorlunda.
”Okej, Jess. Jag väntar på dig vid muren, med de andra.”
När han går skymtar jag något mörkt längs hans vänstra arm – något lyser genom den vita skjortan. Just som jag vänder bort blicken ser jag hur han förvandlar den vita skjortan svart. Ville han att jag skulle se?
Det är varmt för att vara mars även utanför den gömda trädgårdsoasen. Knoppar sprudlar här och där och ger liv åt Englands trista landsbygd. Trots att varma vindar värmer så är det för kallt för kortärmat. Den information har lyckats undgå Lara där hon står intill sin framtida man. Hon bär en lång sammetssvart klänning som släpar i marken och slutar vid halsen. Den täcker inte axlarna så hennes kritvita uppenbarelse mot det svarta tyget är som kontrasten mellan natt och dag. Hon hade kunnat vara Lucius syster. De står där allihop och väntar på mig. Trots knopparnas tappra försök att liva upp tillvaron står dödsätarnas dystra uppsyn i full kontrast mot växtligheten som försöker sprudla men inte lyckas. Evan räcker mig sin hand när jag närmar mig och jag tar den. Sveps in i den mörka kretsen. Tillsammans vandrar vi i tystnad ner mot gravplatserna. Någon enstaka gång hörs klapprandet från Bellatrix klackar där den grusvägen frusit.
Jag undrar hur Avery tagit Laras bekännelse men knappt märks kylan mellan dem av. Kanske är det dagens begravning som gör att stämningen mellan dem verkar annorlunda. Men de håller inte ens hand vilket till och med jag gör för synes skull. Min bror och Lara älskar ju varandra. Mer än vad det går att säga om pojken vars hand håller hårt om min. Men jag trivs med hans sällskap. Evan Rosier är rar.
Mammas kista är så svart det bara går. Simpel, svart, snordyr. Det finns inte ett enda träd på ängen som är gravplatsen. Ett staket går runt hela ängen och här är gräset kortklippt och grönt. En välskött minnesplats. Bortom staketen växer vetet högt och otyglat. Solens ännu lågt hängande strålar kastar ett kusligt sken över nejden. Om kistan mor ligger i är svart, då är ögonen på mannen som håller i begravningen ännu mörkare. Blicken är så svart att det är svårt att se en enda känsla i dem. Det går kalla kårar utmed min ryggrad – och när han ser på mig med sin spjutlika blick vet jag. Jag vet. Vet att han ser rakt genom mig. Rakt genom den bräckliga isen och fallfärdiga fasaden. En ryslig tanke far genom mig. Vi är inte här för någon begravning, tänker jag. Det här är något helt annat. När han viker bort blicken andas jag ut. En kraftig utandning som syns tydligt i den numer kalla luften. Det där är något jag aldrig mer vill uppleva. Uppleva att någon ser rakt genom mig. Jag lovar mig att det aldrig mer ska ske. Men det här – är något helt annat. När jag ser på Avery är han långt från Laras sida. Lara själv står rakryggad och blinkar knappt när mannen som håller i begravningen fastnar på henne med spjutögonen. Istället möter hon hans blick och de två vackra varelserna ser på varandra. Han är vacker, trots att han säkert närmar sig fyrtioårsåldern, men det hänger något illabådande över hela hans varelse. Det är något med hans mystik som bygger karisma. Han viker inte med blicken men när hon väl gör det stirrar hon rakt in i mina ögon med sådan intensitet att jag kippar efter luft.
Aldrig mer vill jag vara så transparent.

Varsågod, ett paket tillbaka ♥

Avis Fortunae ♥ ♥

Som vanligt har du naturligtvis rätt i att Lucius och Sirius inte är släkt. Vilket snedsteg av mig.

Jag älskar faktumet att du ser alla mina små ledtrådar och hintar - men att det ändå är så vagt att man inte genast förstår vart eller vad de ska leda till. Särskilt hintar jag väl till att du anser att Evan smyger märket på Jessica.

Jaa - vem kan han, som ser genom alla, vara för en typ? Jag hoppades att det skulle bli mer uppenbart - samtidigt som det inte gör mig något att det inte är det.

Dina kommentarer och ditt sätt att se allt det där extra. Som pralinerna en gång - är PRALINER. Fullkomligt genial. ♥



Kapitel 26.

Englands väder skiftar ständigt. Herrgården ligger som i ett dunkel av det fallande regnet. Det är ett mjukt men ihärdigt droppande. Hellre hade jag suttit i min oas med en varm kopp te i kupade händer och en luva över huvudet. Istället sitter jag tyst med svalnat te, te av den lite finare sorten, ståendes på bordet framför mig. Flygeln är full av människor. Ett ohörbart mummel fyller rummet från vägg till vägg. Det är ovanligt för att vara den här gruppen av människor. De som jag minns som stökiga och oanständiga från skolan. Som alltid lät lite för mycket, som det gick alldeles för många rykten om. Som gick klädda i de mest avslöjande kläder. Här sitter de som aristokrater och låtsas som ingenting. Plötsligt fina och korrekta. Det är osmakligt och ger det fina téet en bitter eftersmak.

En stadig, bestämd, hand tar tag i min axel men tvingar inte runt mig utan inger en känsla av att jag har ett val. Sakta vänder jag mig om och möter kolsvarta ögon. De är nog bruna egentligen. Återigen är jag transparent. Han vet om det. Hans leende, kusligt och utan glädje, avslöjar det.
”Fröken Raven”, säger han och det blir genast tyst i flygeln. Allas ögon bränner min plats på jorden, ”eller vill du måhända bli tilltalad Fru Rosier?”
”Vilket som går bra”, säger jag och försöker låta vördnadsfull.
”Ett ord?” Det är ingen fråga från hans sida – det är ett krav. Men jag kan inte låta bli.
”Inte en dag som denna”, försöker jag som ursäkt. Någon flämtar till och när jag blickar över rummet viskas det. Tills han gör likadant och det tystnar. Jag söker Averys blick och när jag möter den är hans blå ögon hårda och något ilskna. Han håller det inom sig och förutom ögonen märks det inte på honom. Men det ändras fort och hans fingrar vitnar i greppet om glaset eldwhiskey när Avery håller min blick. Jag vänder mig mot mannen intill mig igen. De bruna ögonen avslöjar ingenting. På studs, osmakligt måhända, reser jag mig ur min stol och som om han vore beredd på det håller han ut sin arm för att eskortera mig. Greppet om min arm är stadigt men inte påtvingat. En illusion eller en fara? Det underliga sällskapet som håller min arm får mig att känna mig trygg trots att jag vet min exakta plats i världen. Han vet var han har mig. Bakom oss stängs de tunga ekdörrarna med ett högt duns och sedan ett klick. Det ekar kusligt genom hallen. Han träder framför mig som om han visar vägen. Men jag inser snart att han faktiskt gör det. Han tar med mig till herrgårdens kontor.

”Du har ett val”, säger han. Hans röst är lugn och bestämd. Precis så är det. ETT val.
”Jag vill poängtera att du inte ska tilltala mig så som du gjorde där nere. Aldrig igen.”
”Jag ber om ursäkt”, säger jag och sänker blicken mot golvet.
”Vad är mitt val?” Undrar jag.
”Anslut dig till mig, framtida Fru Rosier.” Jag nickar stilla utan att förstå vad det är som får mig att göra det. Nicken kommer jag aldrig förstå. Men jag försöker.
”Kom närmre, Korp.”
Stegen jag tar är ljudlösa. Jag liksom svävar fram över parketten. ”Räck mig din arm. Vänster.”
Han tar ett grepp om min underarm och tyget försvinner när hans kalla fingrar snuddar vid det. En temporär illusion. Hans hand är iskall. Som en dödens omfamning. Hans stav är hårt tryckt mot min bleka hy. Smärtan är som en sylvass egg när en orm slingrar sig ur staven ut på armen liksom en kran som öppnas sakta och kyligt vatten faller porlande mot ett handfat. Konstrasten, kolsvart mot likvitt är vacker men smärtsam. Jag är märkt. Märker han att jag darrar?
”Jag är din herre”, säger han och lägger en tung hand på min axel. ”Det kan verka som fel val nu, fröken Raven, men framtiden är ren och ljus. Vi skapar vår egen värld. En värld utan hot från smutsskallar och orent blod. Ett hot mot all den magi vi besitter. Din första och främsta uppgift är att låta blodet gå vidare. Ett barn.”
Hans iskalla tumme torkar bort en tår.
”Visa inga känslor.” Orden är en order.
”Du har begravt din mor idag. Men andra dagar ska du inte visa dig sårbar. Det kan de andra dra nytta av. Och som min följeslagare måste du skydda dig. En mur omkring dig.”


Tystnaden ligger som ett tjockt snötäcke över rummet. Den är olidlig. Lara skyndar fram till mig. Tar mina händer i sina. Ännu pulserar blodet i hennes ådror.
”Kom. Följ med mig och sitt.”
Det slår mig nu att jag var beredd på tortyr och smärta. Är det vad Lara tror har skett?
”Behöver du något att dricka?” En snabb hand på axeln från Lucius som ställt frågan påvisar en gest att han är en aning orolig.
”Jag hämtar en kopp te till dig Jessica”, säger Evan och vinner ett leende från mig. Just som han försvinner iväg ut i köket som en mystisk skugga lägger min bror en hand på min axel. Inga ord behövs utan jag reser mig upp när jag möter hans blick i full förståelse för att han vill att jag följer honom. Avery tar med mig till köket där Evan befinner sig. Han ordnar med téet men med en blick och nick åt Averys håll slinker han iväg. Precis som skuggan han är. Den varma koppen värmer mina kallar händer då jag sätter mig på bänken och dinglar med benen.
Han säger inget utan lägger en slinga av mitt hår bakom örat och tar min vänstra hand i sin och låter tyger glida uppför den bleka hyn. Averys tumme stryker den svarta markeringen.
”Vad har du för uppdrag. Vad är ditt mål?”
”Uppdrag?” Hans fråga gör mig konfundersam. Men hans tumme trycker till märket och jag kvider till av ilsk smärta.
”Nej, Ave. Han..- herren sa att jag var hans följeslagare.”
”Du måste göra dig förtjänt.”
”Vad gjorde du?”
Avery tar ett samlat andetag. ”Jag dödade vår mor.”
En klump klättrar ner i mitt svalg och täpper till strupen innan den bosätter sig i maggropen. Egentligen är det inget som väcker känslor hos mig vad det gäller mor. Men att Avery gjort det gör mig gråtfärdig. Var är min bror? ”Vad bra”, säger jag.
”Fick du ont, när du var däruppe?”
”Ont?” återigen är jag konfunderad. Varför skulle jag ha ont?
”För tilltalet mot herren.”
”Nej. Han bad om min arm och gav mig märket.”
Avery tittar misstänksamt på mig. Som att det jag säger är lika orimligt som att påskharen finns. Men sedan nickar han och släpper min arm. Låter mig dra ner tyger över märket själv.
”Du har förstått att ingen kan se det här? Ditt märke?”
”Inte ens Evan?”
Avery, som vänt sig för att lämna köket och mig, vänder sig skarpt om. ”Var inte dum, Jessica. Du förstår vilka och vad för typ av människor jag menar att du ska dölja det för. De förstår helt enkelt inte.”

Dörren slår igen efter honom. Téet intill mig ryker pittoreskt och när jag klättrar upp på köksbänken med benen och sitter uppepå bänken med koppen i händerna ser regnet utanför väldigt välkomnande ut. Ogenomträngligt. Så som jag ska bli.

Attans att jag bestämt mig för att hålla igen på pralinerna åtminstone fram till nyår. Dock inte den här godbiten!

HUR kunde jag inte se vem han var? Förstod det ganska tidigt i detta kapitel, dock. Jag tänker aldrig på honom som vacker eller ens karismatisk, men han måste ju ha varit både och vid den här tiden.

Nu till kapitel 26. Älskar bilden av dekadens som blivit aristokrati. Så syndigt och lockande. Teet får symbolisera förändringen och känslorna kring den.

Så vacker 'melodi' i texten, kan ju inget bra ord för det, men hur orden samspelar. Till exempel hela partiet när han lägger sin hand på hennes axel och hans leende avslöjar att han vet. Melodin är perfekt.

En stadig, bestämd, hand tar tag i min axel men tvingar inte runt mig utan inger en känsla av att jag har ett val.

Så sorgligt och paradoxalt för om Jessica har ett val är det fruktansvärt svårt: Allas ögon bränner min plats på jorden.

Borde han inte nia henne fullt ut också? Skulle inte det bli pricken över i när det pratas så mycket om titlarna?

Tänker osökt på Sirius, som också säger att Jess har ett val, men han säger det på ett helt annat sätt ...

Och jag gillar skarpt att hon markerar. Gillar det stenhårt, faktiskt. Att hon inte bara går med utan ett ord.

Någon flämtar till och när jag blickar över rummet viskas det. Tills han gör likadant och det tystnar.

För mig är det oklart vad 'likadant' är. Missar jag något för alla uppenbart?

Men det ändras fort och hans fingrar vitnar i greppet om glaset eldwhiskey när Avery håller min blick.

Snyggt med gestaltningen hur Avery håller i glaset. Tycker inte att du ska nämna hans namn; det har gjorts strax innan och man förstår vem det är

Hela partiet där herren för Jessica ut ur rummet var otroligt spännande att läsa. Skickligt!

Intressant hur ordet val definieras. Anslut till mig eller ... så blir det inte bra. Alls. Typ.

Jag nickar stilla utan att förstå vad det är som får mig att göra det. Nicken kommer jag aldrig förstå. Men jag försöker.

Det finns hela tiden det här motståndet i henne som aldrig riktigt försvinner.

Du vågar vara kreativ och ta ut svängarna med dina liknelser, som med det kalla vattnet som porlar mot handfatet. Det är inspirerande! Jag är lite försiktig med sådant, inser jag.

Åååh helt fantastiskt skrivet i styckets sista del! Så avvägt i detaljerna, så starkt! Jag inser ju att det här är en del av vägen mot hur hon härdas. När han berättar om den ljusa världen och hur hon måste bygga sin mur. Undrar hur pass mycket ha kan förstå hennes känslor, även om han ser dem?

Usch, när de andra skyndar till Jessica efter märkningen, hämtar te och allt, vill jag bara be dem dra åt pipsvängen allihop. Lara är först, såklart, tätt följd av Lucius. Hur orkar Jess le mot Evan? Undrar om hon tvingar sig till leendet eller om det faktiskt kommer spontant? Så träffsäkert att beskriva Evan som en skugga! Jess kanske ser honom som det. Kanske till och med är tacksam över det skugglika. Jämfört med att ha blivit fast med någon mycket starkare och mer dominant?

Jag var tvungen att googla ordet 'konfundersam' och det verkar som om det antingen ska heta konfunderad eller fundersam. Eventuellt kan man se det som en nybildning. Det är inte så tokigt, enligt mig.

Hittade även några små tryckfel (tveksam ang. den i mitten dock)

”Vad är mitt val?” Undrar jag.

Han säger inget utan lägger en slinga av mitt hår bakom örat och tar min vänstra hand i sin och låter tyger glida uppför den bleka hyn.

Den varma koppen värmer mina kallar händer då jag sätter mig på bänken och dinglar med benen.

***

Men att Avery gjort det gör mig gråtfärdig. Var är min bror? ”Vad bra”, säger jag.

Återigen dubbelheten. Tankarna är något helt annat än det som sägs. Lätt att förstå och sympatisera med de tankarna. Och så svårt när ens älskade bror, släkt, lekkamrater alla är med i rörelsen. Så svårt det måste vara att gå sin egen väg då.

Det har betydelse att en smärta saknas i samband med märkningen, en smärta de andra förväntar sig. Verkar som om herren har låtit henne slippa undan den av någon anledning. Känns åter som en detalj jag ser men inte fullt ut förstår. Manipulerande?

Du förstår vilka och vad för typ av människor jag menar att du ska dölja det för. De förstår helt enkelt inte.

Som vännerna från det röda elevhemmet till exempel ... och en viss ung man med kvicksilvergrå ögon ... ♥
Och slutet knyter ihop allt. Hur Jess ska bygga sin skyddsmur.

Ja, kära du. Vilken kvalitetsläsning. Din skicklighet kommer verkligen till sin rätt, när de här överklassmänniskorna skildras. Du kan beskriva dem och deras attribut på ett speciellt sätt. Gillar att vi får vara med utifrån den intima jagformen, men trots det är Jessica komplex och inte helt lätt att förstå sig på, när vi följer vägen som är den 'enkla' men samtidigt så svår.

Undrar när fotografiet togs.

Avis Fortunae
Vad sjutton har jag gjort för gott i mitt liv för att förtjäna allt du ger mig? Det är balsam för själen.

Kapitel 27.

För en gångs skull önskar jag att jag fått sitta ensam på ett tåg i alldeles för många timmar för att komma tillbaka till Hogwarts. Istället möter jag och Lara upp hennes elevhemsföreståndare i Diagongränden och han hjälper oss att transferera oss till Hogsmeade. I dessa svåra tider håller han oss även sällskap på väg upp till slottet för att vi inte ska komma på villovägar. Även om jag tror – eller snarare vet – att han vet precis vad vi har för allianser i dessa tider. Det är en mulen morgon och klockan är inte mer än åtta när vi tar oss genom Hogwarts entrédörrar med trolldrycksprofessorn i släptåg. Han hummar ett smått farväl och vi söker oss in i stora salen för frukost. Lara ger mig en kram och kysser ömt min kind innan hon skyndar iväg till sina vänner vid slytherinbordet. James vinkar mig till deras – våran – plats vid gryffindorbordet.
”Hur har du haft det?” frågar han och ler brett. Utan att släppa Lilys hand under bordet ger han mig en halvdan men hjärtfylld kram.
”Åååh, helt perfekt”, säger jag och när jag möter Sirius blick ser jag att han himlar och jag kan inte låta bli att le. Jag drar ner ärmarna på tröjan över händerna och ser att Remus tittar skeptiskt mot mig.
”Är det så kyligt ute?” undrar han och jag nickar. Men innan han hinner fråga mer brister Sirius ut i ett gällt skrik så att jag spiller pumpajuice över klädnaden.
”POSTEN!”
”Vid merlins skägg Sirreboy! Vad har du nu beställt för din nyförvärvade rikedom?” skrattar James och synar Sirius breda, pärlleende och fågelskådarögon. En enorm svart uggla landar i hans baconfrukost och roffar åt sig en bit medan han knyter upp paketet som är lindat runt dess klo. Av ugglans storlek att döma så är paketet tungt. Det lyser i Sirius märkligt stålgrå ögon men min uppmärksamhet rycks bort när en tung hand läggs på min axel. Jag vänder tvärt huvudet om och tittar upp på ingen mindre än Severus Snape.
”Professor Snigelhorn bad mig söka upp dig, för trolldrycken. Verkar inte som Rosier kommer tillbaka”, säger han utan att vika av med blicken från mig. Jag sneglar tillbaka på marodörerna och Lily och känner hur min hals knyter ihop sig och mina naglar snärter till varandra nervöst. Men jag märker ändå att Lily har fäst sin blick i något långt borta och vägrar titta på Snape – av ren plikt mot sig själv. James håller alldeles för hårt i sin gaffel och Sirius blick är lika mörk som hans efternamn.
”Direkt, Raven”, poängterar han och jag tittar ner i bordet och nickar innan jag drar till mig mina saker och reser mig från bänken.
”Rör du, dör du”, hotar Sirius just som vi ska gå. Snape stannar upp, knappt märkbart, men rör sig sedan bortåt igen.

Hela vägen ner till fängelsehålorna ökar han takten för varje steg han tar. Hårtestar har flytt från bakom mina öron och kittlar mitt ansikte när jag febrilt rättar till väskan över axeln så att jag inte ska tappa den. Han får mig att känna mig som en femåring som gjort allt fel och väntar på reprimander.
”Sakta ner, Snape!” ropar jag till sist när det känns som mina andetag förrått mig.
Han stannar upp och ser bak på mig som om han hellre skulle dött än befunnit sig i min närhet. När jag väl är intill honom inser jag att det bara är tio meter kvar till klassrummet där min trolldryck står och puttrar. Han håller chevalereskt upp dörren åt mig men jag undgår inte att höra grymtet när jag smiter förbi honom in i rummet. Bakom oss slår den tunga ekdörren igen med ett eko. Jag hinner knappt få upp min bok innan han smäller ner sin bok på bordet framför oss.
”Jag har bättre anteckningar än du, din brygd kommer bli perfekt och inte bara godkänd om du gör som jag säger.”
”Okej, jag tror dig.” Och det gör jag faktiskt. Ingen har kunnat undgå att märka hur begåvad han är i brygdernas kunskap. Han har en naturlig fallenhet för det.
”Du kan tända lågan, vrid upp den till tre fjärdedels kapacitet, räkna till tre och rör motsols åtta gånger under arton sekunder.”
Det DÄR stod definitivt inte i boken. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon baktanke till att Snigelhorn bett Snape att hjälpa mig. Visserligen har han gjort det en gång innan men en fortsatt hjälp trodde jag var utesluten. I värmen från kitteln så pärlar sig svetten i min panna och när jag torkar den med klädnadens ärm hör jag Snape flämta till.
”Det trodde jag inte om dig, Raven.”
”Vadå?”
”Vad säger din vän Black om ringen du bär?” säger han lågmält och mortlar ingredienser som ska tillsättas i brygden. Ringen som i rätt, eller är det fel, miljö bärs på mitt ringfinger har jag nu på mitt pekfinger och glimmar svagt i skenet från kittelns eld. Snape sänker lågans kraft.
”Du har inte med det att göra”, biter jag ifrån.
”Vet han om det?” frågar Snape som om han inte fattat att jag inte tänker diskutera det med honom. Det är så enkelt för mig att visa min inre styrka när jag känner mig attackerad. Och Snape trampar på exakt fel nerver.
”Ja – han vet om det.”
”Ändå tillåts du umgås med…”
”Säg det, du har sagt det innan.”
”Vad hade storebror sagt om han visste?”
”Lara har sagt att det inte spelar någon roll – och snart spelar det ingen roll.”
”Du kommer gå sönder av dina val.”
”Det inte som att du vet något om att ha vänner.”
”Hon var min vän!”
”Och du kallade henne för smutsblod.”
”Jag älskade henne.”
”Vad i helvete vet du om kärlek, Snape? Det är något du aldrig kommer att uppleva. Inte i detta liv och inte i nästa. Du är patetisk.” Jag rycker åt mig min väska och hinner nästan lämna rummet innan hans ord hindrar mig.
”Vad hade de sagt om de sett märket på din arm?” Min hand stannar på dörrhandtaget och jag vänder mig om för att se att han är i färd med att kavla upp sin tröjärm. Ormen slingrar sig ur skallen – identisk med min – och jag kan inte låta bli att visa min heller.
Jag hoppas att han känner kylan tränga sig ur mina ögon och rakt ner i hans själ. ”Snape. DU hade ett val att välja det här livet. Jag föddes in i det. Det är ett fängelse, ingen befrielse.”
”Du är ett mysterium, han kommer att hata dig för det.”
”Vet du ens vad du pratar om?”
”Sirius Black, så klart. Hans hundvalpsögon och tomma hot är snart ett minne blott. Det kommer inte spela någon roll vad du säger.”
”Jag säger väl ingenting då.”
Han ska precis sära på läpparna igen men jag lyfter en hand som tystar honom. ”Håll käften, snorgärsen. Ett ord till någon om detta…” jag håller upp armen med märket, ”och jag mördar dig personligen.”

Vad du har gjort för gott för att förtjäna respons? Du har skrivit dessa rader, denna story som bara blir och mer fascinerande. Den perfekta verklighetsflykten när livet är allmänt joxigt. Även om de inte har det speciellt lätt i de här historien, tvärtom.

Du har verkligen en helt egen stil i ditt berättande. Jag förstår vad de menar med 'en helt egen röst', du-vet-vad. Bara en sådan sak som den tillbakadragna beskrivningen av Laras 'elevhemsföreståndare', 'trolldrycksprofessorn'. Inte något namn eller någon detalj i utseendet, bara ett svagt hummande. Men det måste ju vara Snigelhorn? Han håller ovanligt låg profil kan jag tycka. Inte sitt vanliga, fryntliga jag. Intressant i sig.

Oh là là, 'Lara kysser ömt min kind'. Vad ska jag tycka om det? Hon är nog säker nu, viss om att Jess är på deras sida. Hur känner hon inför det? Hon kan säkert vara väldigt öm och lojal mot dem som befinner sig inom den egna kretsen.

Sen vill läraren i mig in och ändra 'våran' till 'vår' ... take it or leave it.

Och därefter kvittrar jag förtjust över dessa originella uttryck à la Trezzan ... de blir bara bättre

Sirius breda, pärlleende och fågelskådarögon (fast jag skulle slopa kommatecknet)

Haha ljuvligt, hur är ett par fågelskådarögon? För det har väl inte bara med ugglans ankomst att göra? Fågelskådarögon måste vara nyfikna, observanta. Med sinne för mycket små, subtila detaljer. Äventyrssugna. Spanande mot skyn. Och så vidare.

Självklart blir jag totalt knäsvag av Snapes tunga hand på axeln. Tänker mig att han har stora händer, trots att detta bara är en tonårig liten Snape trots allt. Men du skildrar honom inte så; han har redan tyngd, och en utstrålning som påverkar hela platsen:

mina naglar snärter till varandra nervöst. Men jag märker ändå att Lily har fäst sin blick i något långt borta och vägrar titta på Snape – av ren plikt mot sig själv. James håller alldeles för hårt i sin gaffel och Sirius blick är lika mörk som hans efternamn.

Det här måste ju vara gestaltningar, och väldigt bra sådana. Känner hela den ödesmättade stämningen. Kraftfulla repliker från både Snape och Sirius sedan också.

Superbra beskrivning av hur de går till trollbrygden, kan inte säga något speciellt mer än så. Allt känns precis rätt och typiskt beskrivet för deras karaktärer och jag läser och lär av alla gestaltningar. Undrar förresten vad Snape har för tanke med att hjälpa henne med sin berömda trolldrycksbok fylld av anteckningar. Är det allmän välvilja, eller vill han imponera på Snigelhorn? Eller så har Snigelhorn själv någon baktanke, som Jess misstänker.

Spännande, dramatisk dialog mellan Jess och Snape! De säger en del obehagliga sanningar till varandra, båda två.

”Du kommer gå sönder av dina val.”
”Det inte som att du vet något om att ha vänner.”

Båda har ju sina poänger här. Och båda kommer att uppleva kärlek, om än på olika sätt.

När Jess säger till Snape att han hade ett val, men att hon föddes in i det, förstår jag henne av hela mitt hjärta. Precis så måste det upplevas från hennes perspektiv.

Åh, den här raden är så klurig, och jag skulle verkligen vilja förstå:

”Du är ett mysterium, han kommer att hata dig för det.”

Riktigt så mystiskt är det ju inte att hon väljer som hon gör; hon har en hård press från många håll. Kan ändå inte låta bli att dra på munnen åt formuleringen hundvalpsögon i samband med Sirius

Och Jess som använder marodörernas öknamn på Snape ... men hon är nog väldigt rädd att märket ska avslöjas. Tänk att vara i Gryffindor och vara tvungen att bära omkring på märket. Det är inget att avundas, precis.

Några korrigeringar (i spoilern)

Jo, jag tänkte på en sak också: Varför inte publicera Nineteen Seventy-Seven här på Mugglis? Det är mycket lättare att kommentera här, där man kan citera och redigera. Håller på och läser den - så bra!

Dina kapitel blir bara mer och mer underbara. Tycker man kan se att du har utvecklas i din uttrycksglädje, och då var det väldigt bra redan från början. Tack för att du delar med dig av denna värld. ♥

Du är underbar och tack för all respons. Avis Fortunae


Nu!!! Ett litet längre kapitel…

Kapitel 28.


Det känns som om jag svalt hundra liter saltvatten när jag sprintar upp ur den mörka avgrunden. Kippar efter andan som aldrig tycks återvända till mig. Tårarna flyr mina ögon och i sprintens fart tycks de inte ens rinna nerför kinderna utan bara faller av mitt ansikte. Bär mina ben mig? Jag vet inte.

Det bränner, det bränner och det bränner. Märket är som ett glödgande järn mot min sköra hy. Jag gör allt i min makt för att inte lägga en kylande och lugnande hand över vänster underarm. Det stressar mig att inte veta om jag inbillar mig eller om detta är verklighet. Det stressar mig att inte veta om Snape vill fortsätta att hjälpa mig efter morgonens händelse. Innan jag rör mig mot lektionen i transfigurering så stannar jag till vid toaletterna. Dränker mitt ansikte i iskallt vatten och i hopp om att ingen ser mig så drar jag försiktigt upp den tajta tröjärmen över den ömmande, glödheta, armen. Håller märket under kranen. Låter det isiga vattnet pärla sig över den svärtade huden. Hoppas att den ska rinna av kanvasens blanka yta. Rakt ner i avloppet. Ett djupt andetag får mig tillbaka i nuet och jag vrider genast av kranen och torkar av min våta arm. Drar ner ärmen och styr stegen mot biblioteket.

Min hand rör sig över böckernas slitna ryggar. Svarta, grå och bruna böcker. Vissa har bokstäver längs med ryggens smala sida. Snirkliga ord och namn skrivna i guld och silverfärg. En särskilt gammal fångar min uppsyn och genast minns jag vart jag sett den innan. I herrgården. På fars – min brors – kontor. Tillsammans med ett fåtal utvalda böcker står den på hyllan i hörnet och väntar ivrigt på att någon ska uppmärksamma den. Nu gör jag det. Med en puff rycker jag ut boken ur dess hylla och ser på när de två böckerna intill den faller mot varandra med en svag duns. Som om ödet gett mig denna slitna läderpärm slår jag upp den slumpmässigt och låter mina kalla fingrar röra dammet som samlats på dess sidor. Ocklumenering står det skrivet i en uråldrig handstil jag knappt kan tyda. Men just rubriken går det inte att ta miste på. I mitt stilla sinne ber jag en bön till självaste Salazar att det är just en slump att jag funnit denna bok liksom den funnit mig. Att ingen står över mina axlar. Håret reser sig i nacken av tanken och jag tvingas se mig om. Biblioteket är fullkomligt öde. Irma Pince syns inte till. Efter ett ögonblicks funderande smugglar jag ner boken i min väska. Men kan inte undgå att tro att någon iakttar mig. Lara?

Morgonens bråk med Snape och känslan av att ha varit iakttagen håller mig fängslad av ängslan. Jag är åtminstone inte sen till vår lektion. Professor McGonagall må vara snäll men tider håller hon hårt på. Och jag kan inte riskera att få poäng avdragna. Skulle inte klara av de föraktfulla blickarna och gliringarna.

Och just som jag är på väg att runda ett hörn på väg till Professor McGonagalls lektion i transfiguration stannar jag tvärt när jag hör Sirius röst.
”Vilken jävla tur vi har att vi slipper Rosier och resten av det där fördömda gänget. Det är inte direkt någon förlust att inte de återvänder.”
”De har väl tagit varsin spritpenna och kladdat teckningar på varandras armar”, skrattar James och jag hör Sirius skratta lika högt han. Ängslan greppar ett hårdare tag om mig och jag tvingas kippa efter luft. Men jag hinner inte samla mig förrän en mjuk hand läggs på min skuldra.
”Jessica? Hur är det fatt?” Remus ser på mig med en bekymrad blick. Genuin och ömt. Min läpp skälver till och återigen dränks jag i smaken av salt. Han lägger fort två armar om mig och jag bryter ihop med mina händer i ett hårt tag om hans skolklädnader. Väter ner hans skjorta på rekordtid och hör snart fotsteg närma sig oss.
James och Sirius. Peter också.
”Jess? Vad har han gjort? JAG SKA HA IHJÄL HONOM!” Jag vet inte om det är James eller Sirius röst jag hör.
”Nej!” gråter jag och känner hur min röst sviker mig. En hand grabbar tag i min och drar mig undan från grabbgänget. Jag ser ett rött svall i ögonvrån och inser att den som drar mig undan inte är Lily. Det är Lara. Hennes kalla hy håller ett stadigt grepp om mina våta fingrar och just som vi kommer ur pojkarnas syn lägger hon sina händer på mina armar.
”Jess? Hur står det till?” Om det varit Lily som stod här – som ville veta så hade jag nog brustit ut i ännu mer gråt. Men Lara får se min starka sida. Ett djupt andetag som gör ont från insidan och ut får min andning att stabilisera sig.
Jag talar tyst. ”Snape…” Ser upp i Laras lugna ögon, hon är huvudet längre än mig med klackade stövlar på sig. Ögonen tindrar i mörka violetta och scharlakansröda färger. ”Snape såg det”, säger jag till sist och håller mig över armen snabbt för att ingen ska se. Tittar mig oroligt omkring men Lara lägger en hand på min kind.
”Oroa dig inte, jag ska prata med honom. Det är viktigt att vi håller detta ytterst hemligt. Han har ju ett likadant så jag vet inte vad det tagit åt honom.”
Jag nickar och mumlar om att jag håller med men rör mig sedan ur hennes grepp.
”Jag måste gå nu – vi har lektion.”
”Ja, vi har samma. Vill du att vi sitter ihop?”
”Det spelar ingen roll.”

Regnet piskar mot fönstret när vi intar våra platser i Professor McGonagalls klassrum. Lily tar försiktigt min hand när jag slår mig ner intill henne. Lara sitter längst bak med Snape som med allt han förmår ignorerar hennes brännande, ilskna, blickar. Undrar om han vet vad som väntar. Om han vet eller kanske inte ens bryr sig om reprimanderna.

McGonagall talar om våra FUTT-prov just som en blixt skiner upp klassrummet och Professorn i fråga ryter argt åt en av marodörerna. Vad Black gjort – det vet jag inte.
”SIRIUS BLACK!”
”Ja, Minnie?”
”Stoppa undan den där manicken genast!”
”Men du gör dig så bra på bilder”, och med ens förstår jag vad han fått i paketet samma morgon, ”du blir så kattig.”
”BLACK!”
”Jaja!” säger han och stoppar ner den svarta mackapären i sin väska. Men flinet lämnar aldrig hans läppar och när klassrummet är i tumult av skratt och tjatter hinner Lily fråga mig.
”Vad gjorde, Sev- Snape?”
”Ingenting, Lils. Eller alltså – jag…” men jag hinner inte säga något mer innan Professor McGonagall genast tystar klassen med att förvandla sig till en katt och tillbaka igen. Hennes sammetsgröna hatt har första två spetsar men just som hon rättar till den går den ihop till en. Som att hatten har något att göra med hennes transfigurering.
James kan inte låta bli att fråga. ”Professorn?”
”Ja, Potter?”
”Har din hatt något att göra med din animagus?”
Hon nickar och tar ett djupt andetag, som att hon leta efter ett sätt att formulera sig rätt. ”Det kan bli så när en trollkarl eller häxa länge bär något. Det behöver inte vara en hatt, ett halsband eller nagellack kan ha samma effekt. Emellertid kan färgen ha att göra med färgerna på kläder. Men det krävs mycket övning och ett band till föremålet i fråga.”
”Intressant!” utbrister han och knuffar till Sirius som flinar finurligt åt honom. Det smala strecket i Minervas ansikte rycker till. Vad vet hon?

Förmiddagen skrider vidare. Just som jag tar mig in i sällskapsrummet avtar regnet och när jag placerat mig i soffan kryper jag ur min skolklädnad och omges av en känsla av befrielse. Solen spricker fram och slänger sina varma strålar över de röda sofforna vilket gör rummet varmt och behagligt. Med viss hjälp från eldstaden förstås. På dess mantel står nu ett fotografi på Minerva med texten ”från din älskade elev Black” på. Jag kan inte låta bli att skratta. Två händer läggs om mina ögon och stunden därefter får jag en kyss i panna innan Sirius sätter sig intill mig. Eller, ja, han lägger upp benen i soffan och anpassar sin sits så att jag är lutad mot hans bröstkorg med bakhuvudet och håller armarna om min midja. Min bröstkorg sprängs av ängslan medan fjärilar fladdrar i magen. Det är en besynnerlig känsla att känna så mycket starka men så skilda känslor på samma gång.
”Har du saknat mig?” frågar han lågmält och någonstans tycker jag mig känna att han luktar på mitt hår.
”Du anar inte”, viskar jag mot huden på hans arm. Hans klädnad har åkt upp till armbågen och jag känner mig automatiskt tvungen att rätta till mina egna tröjärmar.
”Fryser du?” frågar han och drar mig mjukt mot honom och sveper sin klädnad om min överkropp.
”Nej, jag är faktiskt ganska trött. Det har varit en lång dag.”
”Mmh, vad hände egentligen imorses? Remus sa att du var alldeles uppbruten?”
”Äsch – det är inget, Sirius.”
”Något är det ju…” han pillar med en test av mitt hår med ena armen fortfarande i ett mysigt grepp om min midja. ”Men om du inte vill säga så väntar jag tills du berättar.”
”Oj? Vem är du och vem har gjort dig sådär tålmodig?” skämtar jag och han skrattar till.
”Det är kul att jag kan få dig att skratta åtminstone.”
”Bara du, Sirius.”

Någonstans bland struntpratet och omfamnandet börjar regnet återigen att falla men när solen går ner bryter strålarna genom de tunga, grå, molnen. Strilar sig genom det hårda regnet. Får strecken i de fluffiga regnmolnen att se ut som spindelvävsliknande mönster av purpur, orange, violett och gyllene flammor. Där somnar jag i Sirius famn och vaknar inte förrän natten tagit över världen. Och mörkret med det. Sirius kysser min panna god natt och när jag tar mig upp till sovsalen och kryper under täcket så kan jag inte sova på hela natten. Mörkret är ständigt närvarande.

Jag vet inte var jag ska börja..

_________________________________________________

Hejhej! Jättebra ff bevakar!

Läs gärna min ff ”James och Sirius”