Lärare-elev-romans

Bra!

Jättebra!

Jättebraaaa!!

Tack för alla fina kommentarer! Det värmer verkligen ♥

ELLINORE

Kapitel 27
Det hade förstås bara varit inbillning. Hennes egna känslor för honom hade förblindat henne och lurat henne att tro att han kände likadant. Men det fanns absolut ingenting som tydde på att han skulle besvara hennes känslor. Han såg henne bara som en vän och elev. Ingenting hade förändrats. Allt var precis som tidigare.
Hon fick en snabb kram efter varje promenad, men så hade det varit hela hösten. Det var den lättsamma typen av kram, som man delar vänner emellan. Han var definitivt inte intresserad av henne på något annat sätt.
De har inte setts lika ofta som innan. Ellinore har nästan undvikit honom. Allt som hände på den där lektionen var bara så himla pinsamt. Visst, patronusen var väl bra men resten var så hemskt att hon bara vill gräva ner sig själv i ett hål.
Hon var nog lite deprimerad. Plugget var mycket tuffare än tidigare och det gick inte lika bra för henne längre. Men framförallt tyngde det här med Remus. Hon hade ju bestämt sig för att nöja sig med att bara ha honom som vän, men tanken på att han inte gillar henne på samma sätt som hon gillar honom gör henne ändå ledsen.
Men så händer en sak som muntrar upp henne lite.
Edward från årskursen över henne frågar om hon vill ta en fika med honom. Han är slagman i quidditchlaget och väldigt populär bland tjejerna. Han är både snygg och trevlig.
Eftersom Remus ändå inte vill ha henne och det aldrig kommer bli nåt mellan dem tackar Ellinore ja till Edwards förslag. Hon måste gå vidare, hon kan inte klänga sig fast vid en löjlig lärarförälskelse för evigt. Och Edward verkar vara en lovande kandidat.

När Ellinore berättar för Remus om sin dejt känns det som om en dolk genomborrar hans hjärta. Han visste att den här dagen skulle komma. Klart att hon inte skulle vilja vara med HONOM. Han inbillade sig ett tag att hon kanske gillade honom också, men så var det såklart inte. Det skulle aldrig bli nåt mellan dem. Han har vetat det hela tiden, men har ändå inte kunnat låta bli att hoppas. Hon verkar lite gladare, efter att ha varit nedstämd en tid. Han borde vara glad för hennes skull. Stötta hennes val och uppmuntra henne att träffa killar i sin egen ålder. Dessutom är han hennes lärare så även OM hon skulle besvara hans känslor skulle han vara tvungen att avvisa henne. Det är bättre om hon träffar nån som hon faktiskt kan vara med. Han måste släppa henne.
Han ler när hon berättar, visar inte vad han egentligen känner.
Han ler och säger att det är fantastiskt att hon ska träffa Edward.
Han ler, men inombords gråter hans krossade hjärta tårar av blod.

Madam Puddifoots är ett mysigt café i Hogsmeade.
Ellinore och Edward dricker te och pratar. Det känns lite stelt men Ellinore antar att det är så det brukar vara på första dejten. Han är trevlig ändå, lite smårolig, snygg om man gillar den typen, och som sagt populär bland tjejerna. Hon borde vara tacksam för att hon fått chansen att gå ut med honom. Han är ju rena kapet.
"Du är vacker" säger Edward plötsligt.
"Eh...okej... tack." svarar Ellinore. Edward lutar sig framåt och plutar med läpparna. Ellinore blir så förskräckt att hon på ren automatik tar sin tekopp o kastar drycken i ansiktet på honom. Han spärrar upp ögonen i chock men innan han hinner göra nåt annat har hon flugit upp ur stolen och sprungit ut ur caféet.

Remus skrattar så att tårarna sprutar när Ellinore berättar för honom vad som hänt. Han borde inte vara det, men han är otroligt lättad och glad att det inte blev nåt mellan dem.
"Men hålla! Det är inte kul!" klagar Ellinore. "Hela skolan vet om vad jag gjorde och nu tycker alla att jag är helt knäpp!"
Remus försöker behärska sig men börjar asgarva igen. Till slut lugnar han sig.
"Förlåt... det lät bara så kul... du kastade... teet... i ansiktet på honom!" säger han och börjar skratta igen. Ellinore boxar honom lätt på armen.
"Jag ska skärpa mig nu" säger Remus men skakar fortfarande av undertryckt skratt. Ellinore suckar.
"Här, du kan få en chokladgroda så blir du glad igen!" säger Remus. Ellinore hade ju aldrig kunnat tacka nej till choklad i hela sitt liv, i vilken form den än kom. Hon mumsar glatt i sig grodan.
När de säger hej då får hon en extra lång kram. Ellinore blundar och njuter. Hon vet att han bara ser henne som en vän, men i det ögonblicket kan hon låtsas att han tycker om henne lika mycket som hon tycker om honom.

Bra!

Superbra!

ELLINORE

Kapitel 28
Ellinore blir mer och mer nedstämd igen. Hon försöker hålla humöret uppe och tänka positivt, men det är svårt. Det går inte att bara nöja sig när hon egentligen vill ha mer. Att träffa Remus börjar nästan bli mer plågsamt än njutningsfullt, då hon vet att han inte känner likadant för henne som hon känner för honom, och hon kan inte sluta älta det.
Lektionerna och alla läxor är också väldigt jobbiga. Hon har ingen energi och kan inte koncentrera sig. Flera lärare har sagt åt henne att hon börjat komma efter och att hon måste jobba hårt och ta tag i studierna igen.
Hon sover dåligt och har ingen matlust. Hon är ständigt trött och orkar inte umgås med någon, så hon drar sig undan från sina vänner.

Det knackar på Remus dörr en eftermiddag i slutet av hösten. Han undrar stilla vem det kan vara, men han hoppas på en viss person... Han lägger ifrån sig boken han höll på att läsa och går och öppnar.
Det är nästan hon. Men inte riktigt. Han ser förvånat på den andra systern Dunhill, Sofia.
"Goddag, miss Dunhill, vad för dig hit?" frågar han förvånat.
"Goddag professor Lupin, jag måste prata med dig." säger hon och utan att vänta på svar tränger hon sig förbi honom och in i rummet. Remus stänger förbryllat dörren efter henne.
"Vill du ha te?" frågar han. Hur ska man behandla systern till sitt hjärtas skatt egentligen? Te borde funka.
"Öh, okej." säger Sofia. Hon verkar lite stressad.
Remus gör i ordning te i lugn och ro medan han funderar över vad Sofia kan tänkas vilja. Sofia har satt sig i soffan och trummar otåligt med foten medan hon tittar runt i hans kammare.
Remus serverar te på det lilla bordet framför soffan och slår sig ner bredvid Sofia. De börjar kyssas (hahaha nä skoja bara).
Han kommer att tänka på den gången Ellinore spillde te över hela bordet. Det var ganska exakt ett år sen.
"Så. Vad kan jag hjälpa dig med, miss Dunhill?" frågar Remus och tar en klunk av teet. Det är för hett och han bränner tungan. Han ställer det på bordet för att låta det svalna lite.
"Det gäller min syster. Ellinore." svarar hon snabbt.
Remus rycker till. Kan hon ha listat ut hans känslor för henne...?
Men Sofia fortsätter på en gång.
"Jag vet att ni två är vänner, hon har berättat det. Du kanske inte fattar det, men du betyder väldigt mycket för henne. Hon tycker mycket om dig." Hon tar en kort paus för att hämta andan. "Som du måste lagt märke till har hon inte varit så glad på sistone... jag vet inte helt vad det beror på... jag har försökt prata med henne men det går inte så bra..." hon tystnar.
Jo, han hade märkt det. Det var riktigt jobbigt att se henne må dåligt, och inte veta varför, eller vad han skulle göra, eller hur han skulle hjälpa henne och få henne att må bättre! Han kände sig så otroligt maktlös.
"Du måste prata med henne... du kanske tänker att du inte kan påverka men det kan du! Jag vet att hon lyssnar på dig! Snälla, hjälp mig..." vädjar hon. "Jag står inte ut med att se min syster må så dåligt... jag vet att du kan hjälpa henne!" Sofias ögon är blanka.
"Jag... ska försöka. Jag vet inte om hon lyssnar på mig men..."
"Det gör hon! Jag lovar att hon lyssnar på dig! Du är nog den ENDA hon lyssnar på just nu!" avbryter Sofia.
"Okej... jag ska prata med henne. Jag lovar." säger Remus.
"Tack" Sofia tar sin tekopp och sveper innehållet. Aj, tänker Remus, hoppas det inte var för hett, men Sofia verkar inte bry sig. "Och tack för teet."
Han följer henne till dörren. Sofia ser allvarligt på honom.
"Jag litar på dig nu. Adjö, professor Lupin."
Remus nickar. "Adjö, miss Dunhill."

Skit bra!!!!!!♥♥♥

Superbra!

Jättebra!!!