Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Jättebra kapitel! Blir spännande att läsa fortsättningen

Bara bra, men det trista vädret gör mig trött!

Nu kommer ännu ett kapitel! Hoppas ni gillar det.
___________________________________________________________________


Kapitel 12


På fredagmorgonen låtsades Amy ha ont i huvudet så hon kunde vara hemma, precis som Helen rådde henne till.
”Jag har igång ljudet på mobilen om du vill mig något”, sa Amber medan hon drog på sig kappan. ”Tänk också på att vila ordentligt. Och om du känner dig bättre och vill åka till stallet, måste du äta ett rejält mellanmål innan du tar dig dit.”
”Tack mamma”, mumlade Amy.
Så fort hon blev ensam satte hon sig tungt ner vid bordet. Gårdagens händelse gjorde sig påmind och hon kände sig illamående.
”Om Lionel inte hade kommit, hade jag blivit omvandlad till en pannkaka”, mumlade hon för sig själv. ”Jag undrar vem som gör dessa saker. Varför verkar mrs Dubois säker på att miss Moyes vill skada alla hästar?” Hon bet sig i läppen när hon tänkte på Arthur. Hur hade han det? Amy stönade för hon kände att alla frågor blev jobbiga.
Istället tog hon en smörgås och en kopp te innan hon skrev klart artikeln. Hon log för sig själv när hon hade skrivit ner sista raden och så fort hon lade allt i väskan drog en djup suck av lättnad. Telefonen i hallen ringde och hon gick dit.
”Hallå?” Ett väsande hördes i andra änden. ”Är det någon där?” undrade Amy. Inget svar hördes nu heller.
Hon kände att hon blev irriterad så hon sa:
”Vem är du? Vad vill du?!” När det fortfarande var tyst utbrast hon: ”Om du inte säger vem du är, ringer jag polisen!”
”Förlåt! Fel nummer”, sa en röst innan luren lades på.
”Vilken ohyfsad typ!” muttrade Amy. ”Den där människan kan inte ha några vänner!”
Hon gick till sitt rum och betade av hemuppgiften i kemi medan hon försökte lugna sina nerver.


När klockan var halv två stekte hon lite ägg och gjorde en smörgås så hon kunde få i sig något innan hon skulle till ridskolan fast först kunde hon läsa en liten stund. Just som hon skulle plocka fram sin bok, ringde det på dörren. Först blev hon frustrerad, men sen tänkte hon att hennes vänner skulle komma med läxorna och gick för att öppna, men på trappan stod Lionel.
”Jag erbjöd mig att besöka dig”, sa han vänligt. ”Ni har nämligen inga läxor idag.”
”Åh, så bra”, sa Amy samtidigt som hon rodnade. ”Det var snällt av dig att komma förbi.”
”Jag vill veta hur du mår.” Lionel såg ängslig ut.
”Bättre än igår”, mumlade Amy. ”Kom in, så bjuder jag på mellanmål.” Hon bet sig i läppen och tillade: ”Som tack för att du räddade mitt liv.”
De gick in i köket och hon gjorde i ordning en till smörgås för att sedan äta under tystnad.
”Jag glömde fråga vad mrs Dubois berättade för dig”, sa Lionel plötsligt.
”Åh, det var så konstigt!” sa Amy. ”Hon påstod att miss Moyes ljuger för att rädda sig själv.” Hon redogjorde för hur samtalet med mrs Dubois hade gått till.
”Jag tycker det är konstigt att mrs Dubois skulle säga sådana saker om miss Moyes”, sa Lionel.
”Jag vet”, sa Amy. ”Det märkliga är att mrs Dubois har varit borta på sista tiden.”
”Hon kanske har det jobbigt”, sa Lionel. Han kastade en blick på sin klocka och tillade: ”Jag tror det är bäst vi skyndar oss så vi inte kommer för sent.”
De tog sina cyklar och skyndade sig så fort de kunde mot stallet.
Jag hoppas att jag någonsin ska kunna säga vad jag känner, tänkte Amy medan hon betraktade Lionels rågblonda hår som fladdrade i vinden. Undrar om han har samma känslor för mig, eftersom han kom för att se hur jag mår.


Så fort de kom till London Riding gick Lionel för att prata med sin mamma och Amy mötte Melanie och sina kompisar i stallet. ”Känns det bättre?” undrade Helen vänligt.
”Ja det är inte lika jobbigt som i går”, sa Amy. ”Men nu ska ni få höra vad som hände!” tillade hon och berättade om telefonsamtalet.
När hon var klar sa Melanie:
”Det var kanske någon som blev förvånad över att du svarade, eller också var det ett dåligt skämt.”
”Låt oss hoppas det”, sa Kate.
”Om det händer igen, måste du tala om det för din mamma.” Janice såg bestämd ut. ”Om hon blir så arg att hon ger dig utegångsförbud en vecka eller månad så får du finna dig i det! Jag tycker att höbalen var nog så otäck! Jag menar det Amy. Nästa gång kanske personen attackerar dig när du är utomhus på kvällen.”
”Oroa er inte”, sa Amy. ”Jag ska vara försiktig.”
Steg hördes plötsligt och i nästa minut stod miss Moyes i dörröppningen.
”Vi måste ställa in lektionerna”, sa hon förtvivlat. ”Jag hade tänkt att vi skulle öva på att hoppa över hinder men all utrustning är tyvärr förstörd.”
”Det är orättvist!” utbrast Melanie ilsket.
”Det kan inte hjälpas”, sa miss Moyes. ”Vi hinner inte få ihop ny utrustning på en timme. Så det är lika bra att ni åker hem. Jag ska åka över till polisen nu genast.” Hon vände på klacken och gick.
”Det här är otroligt”, sa Helen argt.
”Jag håller med”, sa Janice.
”Vem vill förstöra för oss?” undrade Kate.
De hade just hunnit ut på gården när ett gällt skrik hördes.
”Åh gode Gud!” utbrast Melanie och såg förskräckt ut. ”Det lät som mrs Dubois!”
”Melanie, spring och hämta Lionel!” befallde Amy bestämt. ”Vi andra ser vad som händer!”
_____________________________________________________________

Oj, vad kan ha hänt?

Känner någon annan att Amors pilar finns i närheten? Tänker på Amy och Lionel!

My ship is sailing

Superbra♥!

Underbart kapitel!

Wooooohoooo!!!!!!!!! I ship it!!! ♥♥♥♥

Längtar till nästa kapitel

Jag är superledsen att göra er besvikna, men den här helgen blir det inget kapitel.
Det beror absolut inte på er, ni visar stort tålamod och är duktiga på att kommentera var gång det kommer ett nytt avsnitt!

Anledningen är att jag har drabbats av skrivkramp och jag är superkritisk mot mig själv, så jag vill att kapitlet ska bli bra.

Tråkigt att det måste bli såhär, men vad ska jag göra? Det får hellre ta lång tid så att kapitlet blir bra än att det finns en massa slarvfel. Ni kan leta upp en annan berättelse medan ni väntar. Eller varför inte läsa/läsa om "Quirrells första år på Hogwarts"?!

Hoppas på förståelse. Ska försöka knåpa ihop några avsnitt så ni får något att läsa under helgen.

Det gör absolut ingenting! Det är din berättelse och du ska såklart inte lägga upp ett kapitel som du inte är nöjd med. Ta den tid du behöver så kommer i alla fall jag läsa när du uppdaterar, oavsett hur lång tid det tar ♥♥♥

Det gör ingenting!
Du måste få ta den tid du behöver!

Jag säger samma sak som jag sagt förut. Man ska aldrig känna sig tvingad att skriva, man ska inte behöva kämpa för att få ut orden. De ska komma flytandes till ens händer. Stressa inte med kapitel. Folk som tjatar förstår inte hur jobbigt det kan vara att skriva ibland

Jag kommer vänta på ditt nästa kapitel oavsett vad.♥♥♥

Ni är riktiga gullungar alla tre! Och nu äntligen får ni ett kapitel som ni har väntat tålmodigt på! Hoppas ni gillar det! ♥
_________________________________________________________________


Kapitel 13


Amy och hennes vänner rusade så snabbt de kunde mot mrs Dubois kontor och när de kom fram, kände Helen på dörren. ”Den är låst!” upplyste hon förfärat. Amy gjorde ett försök att knuffa in dörren medan hon ropade:
”Mrs Dubois?! Svara mig! Vi ska hjälpa er!”
En duns hördes följt av ännu ett skrik. Någon kom springande och i nästa sekund kom Melanie tillsammans med Lionel, som hade en nyckel i handen. Efter några sekunder fick han upp låset och alla sex tog sig in.
”Åh, tack och lov!” sa mrs Dubois som såg chockad ut. ”Jag trodde att personen skulle göra illa mig!” Hon strök undan en hårslinga ur ansiktet och hennes läppar darrade.
Amy tog tag om hennes händer och frågade:
”Vad hände?”
”Det var förfärligt!” sa mrs Dubois med gäll röst. ”Jag skulle bara sätta mig framför datorn när någon med svart huvtröja stod vid skrivbordet.” Hon drog upp en näsduk och snöt sig. ”Jag skulle just fly för att hämta hjälp men inkräktaren stängde dörren för mig och började vifta med sin pistol. När ni äntligen kom hoppade människan ut genom fönstret.” Hon pekade mot fönstret som stod på vid gavel.
”Åh, mrs Dubois!” sa Kate med uppspärrade ögon. ”Så otäckt det måste ha varit.”
Amy ryste av obehag.
”Hann ni se vem det var?” undrade Helen.
”Tyvärr inte, men jag känner på mig att Martha har anlitat någon för att verka oskyldig!” Mrs Dubois såg arg ut. ”Jag säger då det! Inte nog med att hon försöker skada hästarna och förstör sadlarna, nu får någon hjälpa henne med hennes dumheter! Nej, nu ska jag prata med din mamma, Lionel och hoppas att hon sparkar Martha!” Med de orden klampade hon ut.
När hon var borta, sa Lionel:
”Jag har fått nog! Jag tänker hålla vakt utanför stallet i kväll för att få reda på vem som gör dessa dumheter!”
”Jag hjälper till!” utbrast Amy utan att tänka sig för.
”Men Amy! Amber sa ju åt dig att du inte får gå ut i kväll eller i morgon!” sa Janice förfärat.
Amy bet sig i läppen för hon kom ihåg löftet hon hade gett sin mamma.
”Typiskt också!” muttrade hon argt.
Men Melanie sken upp.
”Det tror jag vi kan lösa!” utbrast hon ivrigt. ”Men vi måste gå någonstans där vi kan prata ostört”, tillade hon.
”Ingen är hemma hos mig”, sa Helen raskt.
”Då åker vi med en gång”, sa Lionel. ”Jag ska bara säga till mamma.”


Väl hemma hos Helen satt Amy bredvid Lionel på golvet och hon kände hur glädjen spred sig inom henne.
Vad Melanie än har hittat på, ger det mig en chans att komma nära Lionel. Hon vände sig mot systern som såg bestämd ut.
”Okej hör upp nu”, sa Melanie. ”Amy, du får ju inte gå ut men jag tror vi kan lösa det.”
”Hur då?” undrade Amy. ”Mamma blir tokig om hon upptäcker att jag har varit borta.”
”Inte om hon inte vet något.” Melanie log listigt. ”Vi behöver bara bädda din säng så att det ser ut som att du ligger i den!” ”Jag fattar!” utbrast Helen glatt. ”Man använder kuddar eller något liknande och sen använder man täcket för att dölja sakerna.”
”Precis. Vi behöver bara ta lite garn som påminner om Amys hårfärg”, sa Melanie.
”Det kan vi åka och köpa på vägen hem!” sa Amy som kände sig stolt över sin syster.
Helen plockade fram sin börs och tog fram några sedlar.
”Jag betalar gärna lite för garnet”, sa hon. ”Du är så snäll och hjälper mig när det gäller Arthur!”
”Ni kan behöva en boll”, sa Janice och tog fram lite pengar. ”Så kan ni klistra garnet på den så det ser ut som en människa.” ”Jag bidrar med pengar till klistret.” Kate log strålande.
”Då hjälper jag er att handla det”, sa Lionel. Han kastade en blick på Melanie och sa: ”Du är väldigt smart, så det är konstigt att du inte har fått hoppa över några klasser!”
Melanie rodnade.
”Jag trivs bra i den klassen jag går i. Om vi skyndar oss hinner vi innan mamma kommer hem.”


Med Lionels hjälp gick det lätt att hitta alla saker som behövdes för att fullfölja planen.
”Då träffas vi vid stallet halv tio”, sa Lionel.
”Det gör vi”, sa Amy. ”Om mamma inte märker något, blir det lätt som en plätt.”
När systrarna kom hem, började de genast sätta sin plan i verket. Amy letade fram några extra kuddar medan Melanie klistrade fast garnet på basketbollen de hade köpt.
”Det här ser perfekt ut!” sa Amy och betraktade bollen med garn. ”Fast jag vet inte hur jag ska smita utan att mamma märker något.”
”Oroa dig inte syrran”, sa Melanie lugnt. ”Du låtsas att du får ont i magen under middagen och vill gå och lägga dig, men istället ska du göra i ordning sovsäcken och skor som du ska ha med dig. Jag håller mamma sällskap en stund och när klockan är ungefär halv nio lurar jag in henne i badrummet så hon får göra en ansiktsmask eller liknande. Därefter kommer jag med lite mat och dryck som du och Lionel kan dela på!” Hon log stolt.
”Du är nog den bästa systern man kan ha!” skrattade Amy och gav henne en kram. ”Jag lovar att vi ska se Ringaren i Notre Dame tre kvällar i rad! Visste du förresten att Lionel också gillar den?”
”Gör han?” Melanie gjorde stora ögon. ”Hur vet du det?”
”Jo, i måndags efter att Arthur hade blivit stulen, så råkade jag knuffa till honom i skolan”, svarade Amy som kände hur hon rodnade men hon fortsatte berätta hur det hade gått till.
När hon var klar, sa Melanie:
”Ja, han har bra smak! Det var dessutom snällt att jag får vara med och se den om han kommer hit.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Mamma kommer om en timme så vi gömmer sakerna och du bör sova lite så du orkar hålla vakt efter vandalen.”
___________________________________________________________

Haha! Melanie är listig som en räv! Ja, jag blev inspirerad av tv-serien "MacGyver", för han är väldigt smart! Hoppas ni gillade kapitlet.