Fanny Valdez, it's me. ~SV~

Kapitel 18
(Halvblodslägret)(efter Fanny smugit på Argo II) (May POV)
Jag fattade ju att Fanny smugit på den där båten. Nu så saknade jag henne. En dag hade gått. En! Jag trodde iallafall någon på den båten hade tillräkligt med vett att släppa av henne!
"Det ordnar säg." hade Katie Gardner sagt massa gånger "Fanny är är en bra tjej."
Det är sant, men nu lämnar jag henne, på väg mot död! Det kommer inte ordna sig! Jag hade gråtit idag. Och igår.
Skratta du bara! Hon var min enda vän. : (
"Buhu! Min bästa vän kommer dö! Buhu!" hade Drew retats.
Den idioten!
---------------------
Ok, det var inte det ordet Fanny menat i början.

Super!

Jättebra! men Fanny, du får aldrig mer skriva när jag inte har wi-fi.

Kapitel 19
(I ödemarken)
Jag försökte minnas. Hur svårt kunde det va?
"Fanny, Roms ära..." sa Octavi-Anus.
"Käft Anus!" sa jag.
Han såg bestört ut.
"Jag är ledarvargen!" sa jag.
"NEJ! Jag är Augur!"
"Ja, men jag är ledarvargen."
Han såg bestört ut. Igen. Jag flinade.
"Val-" började Anus.
"Ja?" sa jag.
"Valdez."
------------------
Ledsen för seg uppdatering.

Kapitel 20
(samma tid)
"Valdez." stammade Octavi-anus.
"Vem?" sa jag "Förutom jag då?"
"Valdez. Leo Valdez." sa han med avsmak "Förstörde nya Rom. Med sitt skepp. På skeppet fanns det fler halvgudar."
Dong! sa det i hjärnan. Det lät så bekant! Var hade jag hört talas om det?
Leo Valdez...
My Brother.
-------------------
My Brother....(dam dam daaaaaa)

Bra!

Kapitel 21
(I Redwood City (japp dem har kommit så långt))
"stad!" stönade jag när vi kom till en skylt där det stod Redwood City. Anus ändrade ofc inte en min.
Han bara fnös. "Och du har pengar?"
"Såklart jag har!" sa jag och fiskade upp en bunt dollar ur väskan. Anus fnös mer.
"Asså, du får skärpa dig!" sa jag. "Vi gjorde slut på matsäcken för två dagar sedan, och när vi hittar en stad så fnyser du"
"Det var nog du som tog slut på den!" sa han. "Dessutom är vi jätte långt borta från long island!"
"jaha, och vem var det som slukade ankan som vi hade med oss för fem dagar sedan?" skrek jag. "och när vi dessutom kommer till en stad, skulle vi kunnat vara utfattig, men nu har jag med mig pengar, som jag inte ens tänker dela med dig!" Okej, kanske inte så smart att bråka med en kille, 2 år äldre och ha stridstränat helat livet, och aldrig tappat minnet och mist allt och strid.
Men vad gjorde jag då?
Fortsatte bråka såklart!
"Du kommer dela med mig!" han drog kniven. Jag tog upp mitt svärd.
"I dina drömmar!"
"Jag slåss inte med tjejer!" men han såg minsann ut att kunna göra det.
"Ha, okej, ångra dig efter då!" Jag skulle börjat fäktas om inte en familj parkerat bredvid nyss. Jag tog lugnt ner svärdet och satte det i slidan.
En bebis pekade på mig.
"Ja?" sa mamman, hon var direkt typ skitsnygg, jag tyckte pappan verkade som en lyllos. Hon hade klar rött hår med bruna ögon och såg typ ut som Bonnie Wright. "dem?" hon tittade på mig, och jag fick onda aningar.
Pappan kom ut med två tjejer. Dem hade korkskruvs lockigt hår med små onda ögon.
"monster." viskade Octavianus.
Jag nickade. Sedan hände nog oväntat.
Pappan kom fram och mot Octavianus. Han tittade lite på honom.
"Du är Charls Lion, son till Bacchus." sa Octavianus. "Jag har sett dig på bilder i Nya Rom. Och hon är Prospetina Wild, dotter till Venus."
"Va?" sa jag. "Och dem andra då? Och är inte Prospetina en gud?"
"Jo, mycket konstigt att döpa henne efter Prospetina." sa han.

Lite senare hade vi bekantats hos familjen Lion.
Mrs Lion hade sagt att Venus hade kommit till henne i en dröm, fast i grekisk gestalt.
"Jag förstod att jag måste hitta en grekisk halvgud." jag och Octavianus fattade inger. Han var släkting till Apollo, och jag var dotter till Vulcanus. Men fortfarande gnagde känslan om att jag var på fel sida i mig. Att jag inte alls var dotter till Vulcanus. Octavianus kommentar om Valdez. En båt. Det där flinet. En drake. Jordgubbar. May, allt!
Dem tre barnen i familjen Lion hette Ava och Betty, och bebisen hette Hovard.
"Du," sa Mrs Lion "Är en grekisk halvgud."
----------------------------
Inget dubbel kapitel idag.

Superbra!

Jättebra!

Kapitel 22
(Någonstans.)
Det var nära att vi började fäktas. Jag och Octavi-Anus. Vi hade gjort det, om inte Mr och Mrs Lion var där.


Vi hade vägrat prata resten av resan. Först fick vi skjuts av familjen Lion, sedan gick vi resten av biten in till Long Island.
"Jag fattar inte!" sa Octavi-anus. "Att jag gått denna resa med," han spottade i en buske. "DIG!"
"Jag hade tappat MINNET!" sa jag. "Och jag fattar inte att jag gjorde den här resan med DIG!" sedan tillade jag. "Jag skulle kommit ihåg dig från när vi hämtade Percy."
"Valdez!" sa han upprört.
"Och?" sa jag. "det är inget problem med mig eller min broscha, men med DIG!"
sedan sa vi inget mer.

På kvällen kom vi fram till tallen.
"Bye." sa jag och sprang mot den.
Jag hörde bara Octavi-anus rop: "Du ska få Valdez! Du och din eländiga bror!"
men jag brydde mig inte. Jag sprang ner mot halvblodslägret.
Keiron.
Det var det första jag tänkte.
Jag sprang mopt stora huset.

Keirons POV
"Keiron!" ropade Louisa från Athenas stuga. "jag såg någon komma hit!"
"Vem?" frågade jag.
"såg inte."
"Förbereder på strid. Meddela dem andra."
-----------------------------------------------
Så där ja

Jättebra!