Den tredje generationen

SUPERMEGAFANTSTISK!!!!! Du är verkligen AWSOME på att skriva♥


Shippar Jaline upp till 110%

Tack alla fina läsare! Nu kommer kapitel 11 och stämningen i Gryffindor är nu sämre än någonsin. Det här är ett lite längre avsnitt än förr, hoppas dock ni gillar det och kommentera gärna vad ni tyckte!

Kapitel 11 – Andreas Hewitt

James visste inte vad han skulle göra, säga eller ens vart han skulle ta vägen. Han var nog inte ensam om att känna det här. Sara storgrät och Fredrika började också gråta. Oliver blev helt stum och likaså blev James.

’’Vi måste åka till Sangt Mungos’’ sa Fredrika efter väldigt många långa minuter. Alla sneglade upp på henne, hon hade nog rätt.
’’Jag vet inte om jag klarar av det’’ sa Sara. James trodde inte han skulle klara av att se flickan, som han så innerligt var kär i, död. Dödad av pojken han hatade allra mest.

Det hade inte ens gått några timmar innan hela Gryffindorhuset visste om händelsen, och stämningen var nu värre än någonsin. Inte ens quidditchmatchen höll James glad något mer. Han kunde inte fatta det, hur skulle han klara av att gå på lektionerna och se Elines tomma stol? Eller veta att sängen Eline sov i nu kommer att vara tom?

En dag när Gryffindoreleverna hade Trolldomshistoria tillsammans med Ravenclaweleverna, hojtade Andreas till:
’’Hördu Potter, varför så ledsen? Har du sett dig själv i spegeln och insett hur ful du är eller vad är det frågan om?’’. Hans vänner skrattade lågmält. James reste sig upp med väldig kraft och gick emot Hewitt.
’’Det är ditt fel, det är ditt fel Hewitt och jag kommer mörda dig för det’’ vrålade James.
’’För vad, ditt utseende?’’ skrockade Andreas.
’’För att du dödade Eline’’ skrek James. Andreas blev kritvit. Allt skratt och all lust att reta James hade försvunnit ur Andreas.
’’Hon är inte död’’ svarade Andreas men såg inte helt övertygad ut över hans egna påstående.
’’Potter och Hewitt, nu slutar ni genast störa min undervisning om ni inte båda vill ha straffkommendering!’’ pep professor Binns som tydligen vaknat av James skrik. James gick och satte sig bredvid Oliver igen, som såg helt mållös ut. I och för sig, gjorde hela klassen det.

Det var dagen som matchen mellan Hufflepuff och Gryffindor skulle äga rum. Läktarna var proppfulla med hurrande och tjoande Gryffindor och Hufflepuff elever, samt några Slytherinare och Ravenclaware som tagit sig ut för att kolla på matchen.

James gick fram och skakade hand med lagkaptenen William Levios och Madam Hooch blåste igång spelet. Det blev en riktigt tuff match, som varade länge. Spelarna från Hufflepuff spelade bra, men det gjorde också Gryffindorarna. James lyckade få in en hel del mål men det var oerhört jämnt. Plötsligt, susade Rose och Hufflepuffs sökare iväg. De hade antagligen fått syn på kvicken, men det kunde James inte tänka på just då, eftersom en mycket arg slagman från Hufflepuff kämpade för livet för få dunkaren att träffa James. Plötsligt hördes ett jubelrop från Hufflepuffs sida, det verkade som att Hufflepuff vunnit.

Det var en riktig besvikelse, eftersom de hade varit så säkra på att de skulle vinna mot Hufflepuff. På kvällen försökte laget och de andra gryffindorarna fira i alla fall, som de brukade göra, men det lyckades inte. Alla var så nedstämda över en hel del saker, förlusten, Eline, examensproven och en hel del annat. Det som inte gjorde saken bättre var att Peeves också hört att Gryffindor förlorat, och han gjorde verkligen allt han kunde för att det inte skulle bli en bra kväll.

Det mörknade utomhus och alla Gryffindorare hade hittat till sällskapsrummet och de flesta satt och läste, spelade trollkarlschack eller satt och pratade.
James och Oliver diskuterade halvhjärtat vad som gick fel på matchen och vad de kunde ha gjort bättre, vilket var en hel del grejer.
’’Vi kanske måste byta ut Viktor Eagle, jag menar såg du inte hur många mål han släppte in?’’ viskade Oliver så att ingen skulle höra.
’’Har du tappat förståndet Oliver? Vi kan inte sparka ur honom ur laget bara för att det gick dåligt en gång. Fast i och för sig måste vi kanske ge honom glasögon, såg du hur han slängde sig åt fel håll, TRE GÅNGER?’’ sa James. Oliver nickade instämmande.
’’För vi bara kan inte förlora mot Slytherin, för då vet jag inte hur bra jag kommer kunna hindra mig från att förhäxa dem allihop…’’ mumlade Oliver. James var också nervös inför Slytherin matchen, men han hann inte fundera mera på hur de skulle kunna utklassa slytherinarna, för Oliver hade nu börjat koncentrera sig på något annat.

”Herregud” sa Oliver och lade handen för munnen. James tittade mot porträtthålet dit Oliver tittade, han kunde inte tro att det var sant.

Alltså sååå spännande?!?

Superbra! Nu är det riktigt spännande!

Jättebra!! Det blir bara mer och mer spännande!!

Äntligen att nytt kapitel!!!!!!!
DU RÄDDEDE SERIÖST MIN DAG!!!!!!!!!!
Tack för att du skriver denna ff, jag älskar den!!!!!!
Jag tror att det är Eline, hoppas det!!!!!!!!!!!!!
♥♥♥Jaline♥♥♥

ELINE MÅSTE VARA TILLBAKA!!!!!!!! DET VAR RYKTEN. DE ÅTERUPPLIVADE ELINE OCH HEWITT ÄR DÖD =)

(Måste jag ens skriva hur bra? För det är bättre än förra gången?!!)

Såå bra och så himla spännande i slutet!!!!

SÅ braaa! Och spännade!

God kväll allesammans, här kommer kapitel 12! Hoppas verkligen att ni gillar det, kommentera gärna ifall att ni gör det! Trevlig lässtund!

Kapitel 12 - Bråket

Ur porträtthålet steg en flicka med rött, lysande hår. Hon hade en väldigt blek hudfärg och stora påsar under ögonen, men med ett litet leende på läpparna. James kunde inte förstå det han såg, det gjorde nog ingen annan heller. Den första som reagerade var Sara, som bokstavligen hoppade upp och omfamnade henne. Till och med James insåg nu att han inte drömde, det var verkligen Eline som stod där.

Då gjorde han någonting som han verkligen knappt själv insåg att han gjorde. Han skyndade sig fram till Eline, och utan att tänka; kysste henne.
Det var som om Gryffindors sällskapsrum exploderade. Alla jublade och hurrade, kanske mest över att Eline var tillbaks. När kyssen sedan tog slut, såg Eline väldigt förvånat på honom, men hon såg glad ut.

’’Vi trodde du var död!’’ snyftade Fredrika som föste bort James och kramade om Eline.
’’Död? Varför skulle jag vara död?’’ utbrast Eline och skrattade nästan. Allas blickar vände sig nu mot Sara.
’’Jag hörde McGonagall och professor Sprout prata en dag, hon sa: ’’Hur ska vi berätta för Fredrika och Sara att hon har dött? De kommer att bli förstörda’’ berättade Sara. Alla vännerna kollade på varan och plötsligt, började Fredrika gapskratta.
’’Sara, du inser väl att de talade om vår mandragora som vi odlat på Örtlära? Om den dog skulle vi få underkänt i Örtlära…’’ sa Fredrika och stelnade till efter de sista orden hon sagt. Nu började verkligen alla skratta, alla förutom Sara. Det var förstås väldigt förståerligt, för det var ju en väldigt pinsam händelse.

’’Så ni har alltså allihopa trott att jag var död?’’ frågade Eline. Alla nickade och kvällen som varit den värsta på länge, blev plötsligt den bästa någonsin.
Nästa dag blev till den bästa söndagen på länge.

Det som annars skulle varit en dag där James och vännerna varit tvungna att öva till prov, blev en dag fylld av glädje. De hade pratat om allting som hänt medans Eline var borta. De diskuterade matchen mellan Hufflepuff och Gryffindor, Peeves som verkligen inte gjort annat än förpesta Gryffindorelevernas liv, hur Andreas varit en idiot och andra aktuella (mycket viktiga) saker.

Eline och James hade suttit bredvid varandra hela dagen och hållit hand. James kunde fortfarande knappt fatta vad han gjort kvällen innan, och ännu mindre förstod han att Eline var tillbaks. Det var när de satt bara de två och Oliver (som låg och sov eftersom Fredrika övat en besvärjelse på honom som kastat fel och fått honom att sova en timme i sträck) som Eline sa någonting om gårdagen.

’’Duvet James, när jag låg på sjukhus tänkte jag verkligen mycket på dig’’ sa hon. James undrade bara vad Eline skulle säga om hon visste hur mycket han tänkt på henne. James svarade inte utan bara log och lät Eline luta sig mot hans axel.

Dagen efter, en måndag morgon satt James, Oliver, Fredrika, Eline och Sara satt tillsammans och åt frukost. Sara var djupt försjunken i dagens The Daily Prophet och Fredrika och Oliver satt och diskuterade deras uppsats som de båda haft i Astronomi. Eline satt bredvid James, det hade varit en konstig, men bra stämning mellan dem sen lördagens händelse.

Då plötsligt kände James hur någon stod bakom dem. Han vände sig om och där stod Hewitt. Hewitt smällde James hårt på käften. James var inte långsam med att svara, han steg upp och slog Andreas så hårt han bara kunde i ansiktet. Han gav blanka katten i att de råkade vara i Stora Salen och alla såg dem.
’’DU LJÖG DIN PATETISKA LILLA IDIOT, HON ÄR JU INTE ALLS DÖD!’’ vrålade Andreas, som tog fram sin trollstav och kastade en hel massa förhäxningar på James. James lyckades avfärda dem allihopa och svarade:
’’DET TRODDE JAG OCKSÅ, OCH BARA SÅ DU VET VAR DET SISTA GÅNGEN DU NÅGONSIN, NÅGONSIN RÖR MIN FLICKVÄN!’’ vrålade James.