Quirrells första år på Hogwarts

Håller meeed!!

Ännu ett kapitel att läsa! Njut!
_____________________________________________________________


Kapitel 15- Det anonyma brevet


När Quirinus kom nerför trapporna, förmörkades hans synfält plötsligt av en stor hårmassa.
”Claire! Är det du?” frågade han och försökte hitta balansen. Claire hade tydligen kastat sig över halsen på honom så han var nära att ramla omkull.
”Välkommen hem!” utbrast hon.
”Seså Claire! Ta det lugnt så att du inte stryper honom!” sa en obekant, men vänlig röst.
Quirinus föste undan Claires hår från ansiktet och fick se en lång, gänglig pojke, med rödbrunt, rufsigt hår. Han log vänligt. ”Ja det här är John, som jag berättade om i brevet! John McMillington”, sa Claire och gjorde en gest mot honom.
John sträckte fram handen.
”Trevligt att träffas”, mumlade Quirinus och skakade hand med honom.
”Detsamma. Jag har hört en hel del om dig!” sa John vänligt.
Quirinus kunde se att John hade ett grönt och ett brunt öga
”John gick i Hufflepuff och vi hade förvandlingskonst samtidigt”, förklarade Claire och log strålande. ”Hans föräldrar är i Indien för att hälsa på några vänner , men John fick inte ledigt tidigare från jobbet, så han ska vara hos oss under julen”, tillade hon.
Dom gick in i köket. David kom fram mot Quirinus och slog armarna om hans ben. ”David, ta det lugnt nu. Din bror har inte mått bra”, sa mrs Quirrell strängt.
”Det är ingen fara, mamma”, mumlade Quirinus och lyfte upp David i famnen. ”Hej lilla busunge!” tillade han.
”Jag är ingen busunge! Vet du vad? Jag fick grannens katt att flyga, så pappa säger att jag får åka tåg till Hogwarts”, sa David och hans blågråa ögon lyste.
”Det låter ju toppen David!” sa Quirinus.
”Ja, visst gör det!” sa en röst.
Quirinus vände sig om och fick se mr Quirrell stå vid dörröppningen. Han satte ner David på golvet och började gå fram mot honom.
”Välkommen hem, Quirinus!” sa mr Quirrell och slog armarna om honom.
”Tack pappa”, mumlade Quirinus i sin pappas famn. Han kände sig konstigt nog yr och utmattad igen.
”Terminen har nog varit jobbig. Så var det för mig också”, sa mr Quirrell och log förståeligt. ”Vi har så mycket att prata om, och dessutom”, han sänkte rösten till en viskning, ”så vill jag gärna att du berättar för mig om Sharon!” Quirinus kände hur hjärtat sjönk, det gjorde ont att tänka på Sharon nu.
”Ja… hon är väldigt snäll…och väldigt duktig”, sa han undvikande.
”Det är förståeligt. Alla i Ravenclaw är duktiga, se på din mamma!” sa mr Quirrell och log.
Quirinus kunde inte låta bli att le tillbaka. Dom satte sig ner vid middagsbordet, vilket blev ganska befriande.


Jullovet var ovanligt kallt. Men det gjorde inget tyckte Quirinus. Det hade varit jobbigt att tänka på Sharon hela dagarna och det var fel att ljuga för mr Quirrell.
”Du har sett så ledsen ut sen du kom hem!” sa mrs Quirrell en dag. ”Du är väl inte sjuk?” tillade hon oroligt.
”Nej då, mamma. Oroa dig inte. Jag mår bra”, sa Quirinus och kollade ut genom fönstret. Snön virvlade ute på gården.
”Är det något annat som är på tok då?” frågade mrs Quirrell vänligt när hon kom fram till honom. “Du vet att du kan berätta för mig eller Harold”, tillade hon.
”Det… det är ingenting.” Quirinus bet sig i läppen. ”Vädret kan nog påverka en”, tillade han och kollade ner i golvet.
Mrs Quirrell log lättat och slog armarna om honom.
”Ja det gör det nog. Din morfar brukade bli på ett ruskigt dåligt humör, när det var snöstorm en dag när jag kom hem på julloven”, sa hon.
Quirinus kunde inte låta bli att le, Joe kunde verkligen bli arg om vädret var dåligt.
”Nåja huvudsaken är att du inte är sjuk”, fortsatte mrs Quirrell, ”för då hade det nog blivit tråkigt för dig.”
”Ja det hade det nog” sa Quirinus och lutade sig mot hennes axel. Det kändes mycket jobbigt att ljuga.
Plötsligt hördes ett högt ljud och Claire kom in i köket.
”Mamma! Pappa behöver lite hjälp så han vill att du går till vardagsrummet”, sa hon medan hon slätade till sitt hår.
Mrs Quirrell svängde på sin stav och fyllde lådorna och skåpen med bestick och tallrikar innan hon gick till vardagsrummet. ”Vad händer?” frågade Quirinus.
”Äsch. Det var bara krångel med spisen”, sa Claire och trollade fram två koppar varm choklad. ”Berätta nu. Vilka lektioner tycker du har varit bra?” tillade hon.
”Jo, trollformelläran och förvandlingskonsten var väl bra ”, svarade Quirinus och drack lite av chokladen.
”Inte Försvar Mot Svartkonster?” Claire lät förvånad. ”Det är ju den mest intressanta kursen på hela skolan!” tillade hon. ”Nja… inte precis, läraren är… lite…eh … öh…uh… tråkig”, sa Quirinus undvikande, det var inte värt att berätta hur hemsk Marrigburn hade varit mot honom. Men Claire verkade inte nöja sig med svaret.
”Lite tråkig? Professor Sandelton, är ju hur bra som helst!” sa hon. ”Han kan sina saker”, tillade hon och såg ännu mer förvånad ut.
”Vi har inte den där professor Sandelton, eller vad han nu heter. Vi har professor Marrigburn och hon är tråkig!” sa Quirinus.
”Oh, då måste han ha slutat ”, sa Claire.
Han skulle då inte vara elak mot mig! tänkte Quirinus bittert.
”Nåja, hon blir kanske bättre med åren”, sa Claire lugnt.
Gud vad jag hatar att ljuga! tänkte Quirinus. John kom in i köket och Quirinus blev glad över att samtalet var över, det var ganska jobbigt att ljuga för Claire, men det kändes inte heller rätt att göra henne orolig. Han drack ur sin choklad och gick sedan upp på sitt rum.


Några dagar senare blev vädret lugnare. Quirinus såg ett tillfälle att gå till Joes grav, det kunde vara bra att komma ut i friska luften.
”Du gör det som känns rätt”, sa moster Lucy, när Quirinus berättade vad han hade tänkt att göra. ”Du kanske får annat att tänka på än Sharon.”
”Var du förälskad i någon som föredrog en modig Gryffindorelev?” frågade Quirinus. Moster Lucy log vänligt.
”Nej, jag var aldrig förälskad i någon i mitt elevhem. Däremot var jag förtjust i en pojke i Hufflepuff, men det blev som inget av med det, vi var för olika”, sa hon. Innan Quirinus hann säga något, kom David in i köket. ”Mamma sa att du skulle gå ut. Får jag följa med?” frågade han och log förväntansfullt.
Quirinus bet sig i läppen och kände sig både skyldig och dum. I vanliga fall skulle David ha fått följa med, men inte idag. Han behövde vara ensam. Men David skulle bli så ledsen om han inte fick följa med.
”Det är nog bäst att du stannar här David. Jag tror att Quirinus vill vara lite ensam. Du och jag kan gå ut efter lunchen eller imorgon”, sa moster Lucy hastigt medan hon blinkade åt Quirinus. David sken som en sol.
”Imorgon. Då går jag till John istället”, sa han och sprang ut till vardagsrummet.
”Tack moster Lucy!” viskade Quirinus och gav henne ett svagt leende.
”Det var så lite så. Vänta ska du få se”, sa moster Lucy och drog fram en trollstav. Hon mumlade: ”Orkidéus” och en vacker blombukett sprang fram ur trollstavsspetsen. Quirinus tog emot den.
”Lägg den på graven. Jag har satt en värmande formel på den så den vissnar nog inte i första taget” sa moster Lucy och log sitt listiga leende.
”Vi ses senare”, sa Quirinus och gav henne en kram. Sedan gick han ut.


Vinden blåste och snön låg som ett mjukt täcke på marken. Quirinus gick med snabba steg till platsen där Joes grav låg. När han kom fram till platsen, var gravstenen täckt med en massa snö. Quirinus drog vinterjackan tätare om sig och strök bort all snö från stenen innan han satte sig på huk framför den. Bokstäverna glimmade av guld.
”Jag är ledsen, morfar, men jag kan inte göra framsteg! Visserligen svarar jag rätt på frågor och så, men det gick uruselt på flygövningen” , sa Quirinus och strök undan en tår från sin ena kind. ”Men jag har ändå klockan som en lyckobringare, den ger tur på frågor och prov”, tillade han.
Han drog fram blombuketten som moster Lucy hade trollat fram, och lade den på graven. Tre fåglar satte sig på gravstenen och kvittrade glatt, trots det kalla vädret. Det började snöa igen.
”Jag saknar dig, morfar!” sa Quirinus och kände hur tårarna rann nerför kinderna, medan snöflingorna lade sig i håret.
”Det gör jag också”, sa en röst plötsligt så Quirinus ryckte till.
Han vände sig sakta om för att se vem det var och blev så förvånad att han nästan ramlade omkull. Där stod hans mormor, Sheila Stevenson. Hon log vänligt mot honom, medan dom klarblåa ögonen gnistrade och det midjelånga, svarta, gråsprängda håret fladdrade i vinden.
”Mormor! Jag visste inte att du var här!” sa Quirinus och gav henne en kram.
”Nej, och jag visste inte att du skulle vara här. Jag tänkte nämligen besöka graven innan jag går till ert hus. Du ser förvånad ut. Har inte mamma sagt att jag ska komma hem till er?” frågade Sheila.
”Nej. Ingen har sagt att du skulle komma”, mumlade Quirinus.
Sheila log vänligt.
”Nåja. Dom har väl haft mycket att tänka på. Tänk va! Du hamnade i Ravenclaw, precis som Jodie, Veronica, Lucy och Claire!” sa hon.
”Ja, hatten tyckte att jag skulle passa där”, sa Quirinus. ”Och så har jag fått en vän”, tillade han.
”Ja, jag hörde det. Kom nu så går vi innan det blir för kallt”, sa Sheila och borstade bort snön från Quirinus hår.


Väl hemma drog Sheila fram trollstaven och en ånga sprang fram ur spetsen. Det värmde skönt tyckte Quirinus när Sheila pekade med staven på honom. Dörren öppnades och mr Quirrell klev ut och slog händerna för munnen.
”Sheila!” utbrast han. ”Skulle du inte komma på nyårsafton?” ”Är det förbjudet att ändra sig?” frågade Sheila med en glimt i ögat.
Quirinus kände hur humöret steg lite, Sheila missade aldrig ett tillfälle att skoja lite. Dom gick in i värmen och David kom in i hallen och sträckte fram armarna mot Sheila, som lyfte upp honom i famnen.
”Ja innan jag glömmer det”, sa mr Quirrell, som tydligen hade hämtat sig.” Din uggla kom med två brev, medan du var ute.”
”Okej”, mumlade Quirinus och hängde av sig jackan.
Han gick upp och fick se Henry sitta på sängen.
”Jaså. Du har tänkt förlåta mig för att jag tog en annan uggla”, sa Quirinus och strök honom försiktigt över vingen.
Ugglan hoade mjukt, vilket kunde betyda ja. Quirinus lossade breven från Henrys ben och tog det ena, som visade sig vara från Frank.

Quirinus.

Jag skriver till dig för att höra om du mår bra. Min mamma blev stolt när hon hörde att jag hamnade i Ravenclaw, men hon tjatar ändå om dom ämnen hon gillade! Usch! Jag vill byta med dig. Ja, innan jag glömmer bort det. Efter det att du hade farit, så gick jag till biblioteket, och då hörde jag James och hans gäng prata om flygövningen vi gjorde. Jag vet inte om dom skrattade åt dig, men James är fortfarande arg över blåtiran du gav honom, så jag klandrar dig inte ifall du är arg på dom, jag menar James ljög ju när han sa att han inte hade sett dig bli attackerad, så han bad ju om det. Nåja, vi kan försöka undvika dom. Sköt om dig, vi ses efter jul.

Frank.

Quirinus log lite. Frank hade säkert god lust att byta hus för ett tag. Han drog fram det andra brevet, men handstilen var okänd.

Käre Quirinus!

Jag vet att du har varit arg på mig sen flygövningen. Men jag tycker i alla fall att du ska försöka strunta i dom i Slytherin. Jag vill inte vara ovän med dig. Jag lovar, jag vill inte det. Nåja fundera på saken. Jag måste gå.

Det var inte ens undertecknat. Quirinus vände på pergamentstycket, men det fanns inget namn på baksidan. ”Vad konstigt!” mumlade Quirinus för sig själv.
Han skulle just läsa om brevet, när det knackade på dörren. Quirinus gömde hastigt brevet i en bok och ropade:
”Kom in!”
Dörren öppnades och John klev in.
”Ursäkta om jag stör, men din mamma är klar med maten och hon bad mig säga till dig”, sa han.
”Åh… visst, jag kommer snart”, mumlade Quirinus, som kände sig kallsvettig.
John log och stängde dörren efter sig. Quirinus kollade igenom brevet igen. Vem kunde det vara ifrån?

_____________________________________________________________________________________________________

Nu fick ni en tankeställare. Undrar vem det var ifrån det andra brevet! Det vet bara jag.

Megabra

Hjääälp vad bra!!!

Hej! Här kommer ännu ett kapitel! Hoppas ni gillar det.
___________________________________________________________


Kapitel 16-Erisedspegeln


Några veckor efter nyåret, var det dags att åka tillbaka till Hogwarts. Claire och John hade åkt till Sankt Mungos, och Sheila hade åkt hem till sig. Quirinus packade ner alla böcker, och även brevet från den mystiska avsändaren i sin väska. Sen han hade fått det, hade han sovit dåligt, men nu beslöt han sig för att be Martin om hjälp, han brukade kunna tyda handstilar. Henry hoade mjukt innan Quirinus satte en duk över buren. När han skulle gå ner, stötte han på moster Lucy. ”Det kommer nästan att bli tyst i huset utan dig, med tanke på att Claire ska jobba nästan hela dagarna”, sa hon och slängde en formel på väskan så att den svävade.
”Ja det kommer det nog att bli. Men jag kommer nog att få hjälp med brevet som jag visade dig”, sa Quirinus.
”Det får du säkert. Men nog är det konstigt att avsändaren inte hade skrivit sitt namn”, sa moster Lucy och log vänligt.
I köket höll mrs Quirrell på att stryka klädnaden.
”Åh, så bra att du kommer. Din klädnad är nästan klar”, sa hon och svängde på staven.
Quirinus tog emot den färdigstrukna klädnaden och stoppade ner den i väskan. Sedan gick dom in i vardagsrummet. Där stod mr Quirrell och försökte få fyr på spisen.
”Jag avskyr verkligen när elden inte tänds! Så här jobbigt var det inte när Claire skulle tillbaka till Hogwarts efter jullovet!” muttrade han argt och pekade med staven.
”Men snälla Harold, nu får du lugna dig! ” bad mrs Quirrell, medan det ryckte lite i hennes mungipor. ”Se! Nu går den igång!” tillade hon glatt när flammande eld syntes i spisen. ”Det är nog något fel på min trollstav. Jag går till mr Ollivander efter jobbet ”, suckade mr Quirrell. Sedan log han mot Quirinus och tillade: ”Oroa dig inte för mig. Jag överlever nog Jodies prat, medan hon är här!”
Quirinus kunde inte låta bli att le och gav sina föräldrar en kram.
”Oroa dig inte. Var bara lugn på Marrigburns lektioner och ignorera pojkarna från Slytherin”, viskade moster Lucy när Quirinus gav henne en kram.
”Jag lovar”, viskade Quirinus.
Han gick sedan in i eldstaden och tog en näve flampulver och ropade: ”Hogwarts!” och med ens försvann vardagsrummet, moster Lucy och hans föräldrar.


Efter några sekunder befann sig Quirinus i eldstaden på Flitwicks kontor.
”Välkommen tillbaka, Quirrell”, sa Flitwick glatt.
Quirinus klev ut och fick en obehaglig stöt i magen.
På en stol framför Flitwicks skrivbord satt professor Marrigburn. Hon blängde på honom, medan hennes grågröna ögon gnistrade elakt.
”Har du haft ett bra jullov?” frågade Flitwick.
”Ja, sir”, sa Quirinus, glad över att slippa möta Marrigburns blick.
Han tog sin väska och Henrys bur och började gå mot uppehållsrummet och skulle just gå ut ur kontoret, när Flitwick sa:
”Och din syster? Mår hon bra?”
”Eh… ja då. Hon mår bra”, svarade Quirinus och kunde inte undgå att se Marrigburns ansiktsuttryck i ögonvrån; hon log hånfullt mot honom.
”Nåja, då är det bäst du kilar nu, så hinner du snygga till dig innan lunchen” sa Flitwick och vände sig till Marrigburn, vars leende blev hånfullare.


Quirinus sprang mot uppehållsrummet och fick se Frank sitta vid brasan. Han såg upp från en bok när Quirinus satte sig ner. ”Hej! Har du sprungit?” frågade han.
”Ja”, svarade Quirinus och drog ett djupt andetag. ”Marrigburn var på Flitwicks kontor, och det var minsann ingen trevlig upplevelse!”
”Det kan jag fatta! Hon är ju en riktig mara!” sa Frank. ”Fick du mitt brev, förresten?” tillade han.
”Ja då. Men jag fick ett anonymt brev också!” svarade Quirinus och drog fram brevet för att visa Frank, som hade tappat hakan.
”Visst är det konstigt”, sa Quirinus, ”det är inte ens undertecknat och jag känner inte igen handstilen.”
”Det här var jätteskumt!” mumlade Frank och gav brevet en mystisk blick. ”Synd att Martin inte har kommit än, annars hade han nog hjälpt oss. Har du verkligen ingen aning om vem som kan ha skrivit det?” tillade han.
”Nja… det ser ut som att en tjej har skrivit det, men jag vet inte”, mumlade Quirinus.
”Nåja, när Martin kommer tillbaka, kan vi ju fråga”, sa Frank.


Senare, efter lunchen gick Quirinus ensam mot biblioteket. Han fick nästan en chock när han fick syn på Sharon. Det sved i strupen och han smet iväg för att slippa prata med henne. Quirinus gick med raska steg utan att tänka på att han gick in i Den Avskilda Bokavdelningen.
”Typiskt!” muttrade Quirinus för sig själv.
Om bibliotekarien, madam Pince, såg honom nu, skulle hon gå i taket. Han skulle just gå, när han såg en dammgrå katt en bit bort ifrån honom. Det var mrs Norris, vaktmästarens katt. Quirinus kände hur det knöt sig i magen när han såg vaktmästaren, mr Filch komma gående längst hyllorna. Katten började jama högljutt, som om hon kände att någon var på förbjuden mark.
Quirinus smög så tyst han kunde, och fick syn på en dörr om sin vänstra sida. Han slet upp dörren och kom in i ett tomt rum, där han aldrig hade varit förut, och drog en djup suck av lättnad när han såg att ingen hade upptäckt honom.
Han stängde tyst dörren och såg sig om i rummet han hade gömt sig i. Det såg ut som ett oanvänt klassrum; bänkar och stolar var upptravade mot väggarna och det fanns en upp- och nervänd papperskorg på golvet. Mot väggen mitt emot stod en praktfull spegel i takhöjd.
Den var försedd med två kloförsedda fötter och hade en utsirad guldram. Quirinus gick närmare spegeln och fick syn på en märklig inskription som stod inristad runt överdelen: Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi. Den verkade jobbig att tyda.
Quirinus såg in i spegeln och slog händerna för munnen för att inte gallskrika. Han var inte ensam. Men rummet var ju tomt. Hur kunde det komma sig? När Quirinus hade försäkrat sig om att ingen annan var i rummet, kollade han in i spegeln igen. Där, bredvid honom, stod Joe!
Det kan inte vara sant!tänkte Quirinus och kände både glädje och sorg inom sig.
”Morfar?” viskade han.
Joe log, medan dom bruna ögonen (som Claire och moster Jodie hade ärvt) glittrade vänligt i det halvmörka rummet.
Det syntes även några brunblonda slingor i det gråsprängda håret. Quirinus ställde sig närmare glaset och såg hur Joe satte en hand på hans axel.
”Jag kommer tillbaka. Frank undrar nog var jag är”, viskade Quirinus och slet blicken från sin morfars ansikte.
Han plockade upp sin väska och smet ut innan någon hann upptäcka honom.


På förvandlingskonsten, medan professor McGonagall skrev upp anvisningar på tavlan, berättade Quirinus om spegeln för Frank, som såg ut att bli imponerad.
”Vilken häftig spegel!” viskade han upphetsat. ”Jag skulle gärna vilja se din morfar!”
”Vi går dit under fredagskvällen, vid midnatt”, sa Quirinus och log vid tanken att få sin morfar igen.
När lektionen var över, kom Martin fram emot dom.
”Frank berättade för mig att du hade fått ett brev, som inte var undertecknat”, sa han.
”Men om du inte vill att jag ska läsa det, så är det okej.”
”Jo! Tack för att du påminde mig! Jag hade faktiskt tänkt be om din hjälp ”, sa Quirinus och drog fram brevet ur fickan och räckte det till Martin. Han såg Sharon komma förbi och han kollade hastigt ner i golvet; han kände ingen större lust att fräsa åt henne igen.
”Ja, jag känner inte igen handstilen, men jag kan då säga att det är en tjej som har skrivit det, jag menar bokstäverna är så små”, sa Martin. ”Men jag är ledsen, jag vet inte vem som har skrivit den”, tillade han.
Quirinus vaknade upp ur sina tankar och kände sig lite besviken.
”Tack i alla fall för att du ville hjälpa mig”, mumlade han och tog brevet.
Martin log medlidsamt och gick sedan iväg med Adam och Jake.
”Tråkigt att det inte gick!” sa Frank medan dom började gå mot Stora salen.
”Ja, men det är inte så mycket att göra åt nu, nu måste vi planera hur vi ska ta oss till den där spegeln”, sa Quirinus. Dom gick in i salen för att äta lunch medan dom planerade färden till spegeln.
”Varför kan vi inte gå ikväll?” frågade Frank medan han tog för sig av maten.
”Lärarna skulle tycka att det var konstigt om vi satt och sov på lektionerna”, svarade Quirinus och såg sig om så att ingen tjuvlyssnade.
”Än sen? Professor Binns skulle inte märka något, dom flesta sover ju på hans lektioner!” sa Frank.
Quirinus kunde inte låta bli att le, men istället sa han:
”Jag vill inte ta några risker.”
Frank suckade men det såg ut som om han höll med.
Under dagarna kände Quirinus att han blev orolig; tänk om han hade glömt bort vägen. Eller om bibliotekarien var vaken? Äsch! Det är klart hon inte är! Vi är nog snabba om någon skulle komma! tänkte Quirinus.


På fredagskvällen var det äntligen dags att gå till den mystiska spegeln. Vid midnatt smög Quirinus och Frank ut från sovsalen och gick bort mot biblioteket. Det drog iskallt om kroppen.
”Kan vi inte gå tillbaka?” bad Frank. ”Det är iskallt, och dessutom är vaktmästaren kanske vaken!”
”Jag vet vad jag gör. Det är inte långt till Den Avskilda Bokavdelningen, se vi är ju i biblioteket!” sa Quirinus uppmuntrande.
”Om din morfar var envis, så har du ärvt det av honom”, muttrade Frank, men Quirinus kunde se att han log.
Äntligen kom dom fram till dörren. Quirinus såg sig om men ingen hade följt efter dom. Han sköt upp dörren och smet in, med Frank tätt efter sig.
”Vilken häftig spegel! Den skulle mamma gilla!” utbrast Frank när han fick syn på den.
Quirinus gick närmare den och fick se Joe stå där och le mot honom. Frank ställde sig närmare.
”Kan du se honom?” frågade Quirinus, medan han såg hur Joe log bredare.
”Jag ser bara oss.” Frank lät besviken.
”Ställ dig här istället!” sa Quirinus ivrigt och ställde sig åt sidan.
Frank ställde sig framför spegeln och såg förvånad ut.
”Vad ser du för något?” frågade Quirinus efter en stund.
”Jag är vuxen… och håller i en liten pojke!” sa Frank och gapade. ”Han ser ut som…mig, och en söt, rund flicka kommer och…” Frank tystnade.
Quirinus blev förvånad.
”Tror du att den här spegeln visar framtiden?” frågade Frank. ”Hur skulle den kunna göra det? Min morfar är ju död!” sa Quirinus och ställde sig närmare. Men han kunde bara se sig själv och Frank i spegeln.
”Vad konstigt!” sa Quirinus.
Plötsligt hördes det ljud utanför rummet; det lät som om någon hade tappat en hel hög böcker.
”Quirinus… jag tror det är bäst vi sticker!” sa Frank med panikslagen röst.
”Jag håller med!” väste Quirinus och tryckte försiktigt ner handtaget och öppnade dörren så tyst som möjligt. En skugga av en lång gestalt syntes på golvet.
”Vem är det?” frågade Frank.
Quirinus svarade inte utan tittade närmare. Han grep ett hårt tag om dörrhandtaget för att inte svimma. Den mystiska skuggan kom fram mot en av hyllorna och nu syntes det vem den mystiska personen var. Det var Remus! Han verkade leta efter något. Men mitt i natten? Quirinus väntade tills Remus gick ut ur biblioteket, innan han grep tag i Frank, och dom sprang så fort dom kunde upp till uppehållsrummet.
”Jag fattar inte! Vad gjorde Remus uppe mitt i natten?” sa Frank när dom hade hämtat andan.
”Skrik inte så högt!” väste Quirinus och såg sig hastigt om. ”Jag har ingen aning. Han kanske hade somnat i biblioteket av misstag, och han ville väl se ifall vaktmästaren var där”, tillade han.
Frank bet sig i läppen.
”Ja… det låter vettigt. Jag vet inte. Men en sak är då säker, jag tänker inte utsätta mig för självmord en gång till!” sa han och gick upp mot sovsalen.
Quirinus följde efter och lade sig tillrätta. Han fick något att tänka på.


Följande dag satt Quirinus framför brasan och stirrade in i elden; han hade gärna velat gå till spegeln redan nu, men då hade väl dom andra eleverna undrat.
”Ska vi gå en promenad?” sa Frank så plötsligt att Quirinus hoppade till.
Han kände sig illa till mods när han såg oron i Franks blågröna ögon.
”Jag vet inte om jag har lust”, sa Quirinus.
”Jag vet vad du tänker på. Gå inte dit. Rätt som det är stöter du på Filch, mrs Norris eller kanske professor Flitwick! Jag skojar inte Quirinus! Ligg kvar i sängen i natt!”
Men Quirinus hade redan bestämt sig för att gå dit på kvällen, och ingen skulle få hindra honom.


På lördagskvällen, medan dom andra pojkarna sov, smög Quirinus upp ur sängen och började gå raka vägen till rummet, fortare än föregående kväll. Han satte sig bekvämt på golvet och fick återigen syn på Joe. Ingen kunde hindra honom från att sitta där hela natten.
”Så du är tillbaka?” sa en röst plötsligt.
Quirinus kände sig iskall inombords. Han ställde sig upp och vred försiktigt på huvudet för att se vem det var. Där stod ju rektorn, Albus Dumbledore.
”Sir, jag… såg er inte!” sa Quirinus och bet sig i läppen. Skulle han få en utskällning? Eller ännu värre; skulle han bli relegerad?
”Nej. Det är inte så lätt när man är ivrig”, sa Dumbledore och log vänligt, vilket fick Quirinus att känna sig lättad.
”Så du har upptäckt Erised-spegeln, som flera andra har gjort”, sa Dumbledore och gick fram till spegeln.
”Vilket konstigt namn”, sa Quirinus.
”Du har väl förstått vad den gör?” frågade Dumbledore. Quirinus funderade en stund, sedan sa han:
”Den visar oss vad vi önskar oss… vad vi än önskar oss. Jag menar, jag såg min morfar… och Frank såg sig själv med fru och en son…”
”Låt mig få förklara. Det är alldeles sant att den visar oss vad vi önskar, men det är våra hjärtans djupaste önskan”, sa Dumbledore. ”Men spegeln ger varken kunskap eller sanning”, tillade han.
Quirinus kände sig ängslig, det lät nästan otäckt.
”Många människor har försvunnit framför den, andra har blivit vansinniga”, fortsatte Dumbledore, ”så därför, Quirinus, ber jag dig att inte att inte leta efter den igen. Det kan vara farligt att klamra sig fast vid drömmarna.”
”Jag lovar. Jag ska inte gå tillbaka hit igen”, sa Quirinus och huttrade till, det hade blivit kyligt.
Dumbledore log och sa: ”Men du kan få kolla en sista gång i den, så får du se något annat än din morfar.”
Quirinus kikade en extra gång i spegeln. Han kunde se sig själv, men han var vuxen. Två smala, ljusa armar lades ömt om hans midja bakifrån, och plötsligt dök en kvinna upp bakom honom och log vänligt.
Quirinus kände hur det pirrade i magen, när han såg vem det var. Det var ju Sharon! Hon var också vuxen, men hon såg lika vacker ut som hon var nu. Quirinus slet undan blicken från spegeln.
Det var för bra för att vara sant. Han följde med Dumbledore ut ur biblioteket och gick sedan till uppehållsrummet. När Quirinus kröp ner i sängen, tänkte han att han skulle be Sharon om ursäkt för sitt konstiga beteende. Hon kanske gillade honom trots allt.
_________________________________________________________

Snälla, bli inte arga på mig! Jag vet att det som Dumbledore säger, är exakt samma sak som...

Jag är ledsen för det, men jag var bara 15-16 år när jag skrev den här storyn och jag var inte lika erfaren skrivare då. Jag fick helt enkelt slut på idéer och härmade boken.
Snälla bli inte sura på mig! Försök att ha överseende.

I övrigt hoppas jag ni gillade när han såg Sharon i spegeln?

Åh, jättebra!

superduper

Det är ändå jättebra
Längtar till nästa del

Äntligen helg! Och äntligen kan ni belöna er med ett nytt kapitel! Njut kära vänner!

__________________________________________________________


Kapitel 17- Osynlighetsmanteln


Frank såg fullkomligt förskräckt ut följande morgon, när Quirinus hade berättat om sin nattliga utflykt.
”Du är ju galen! Kila iväg så där! Och så stöter du på rektorn till på köpet!” väste han och såg sig försiktigt om i uppehållsrummet.
”Snälla Frank! Lugna dig. Professor Dumbledore var hygglig, han lovade till och med att inte säga något till Flitwick”, sa Quirinus. ”Jag har då lovat att inte gå tillbaka dit i alla fall”, tillade han hastigt.
Frank öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Quirinus stirrade in i elden och ägnade tankarna åt den senaste synen han hade sett. Han hade sett sig själv som vuxen, och Sharon hade stått vid hans sida.
”Men vad var det för något du fick se sen?” frågade Frank. Quirinus kände hur han log och berättade om den sista synen. ”Så nu har jag tänkt be Sharon om ursäkt. Hon gillar nog inte James trots allt!” avslutade han några minuter senare.
”Det lät ju bra”, sa Frank , som såg gladare ut. ”Du kan ju inte vara sur på henne hela livet. Lucy hade nog rätt”, tillade han. Quirinus log och återgick till sina funderingar.


Framåt eftermiddagen gick Quirinus ut på gården. Snön låg fortfarande som ett vitt täcke över Hogwarts, och luften var kall. En massa elever stod vid stora sjön, däribland Sharon. Hon satt på en sten och läste, medan några snöflingor lade sig i håret. Quirinus tog några osäkra kliv mot henne.
När han kom fram till henne, sa han:
”Sharon? Skulle…skulle vi kunna gå iväg till… till…skogen…eller slottet… jag skulle vilja prata med dig…i enrum.”
Sharon såg upp från sin bok med ett förvirrat ansiktsuttryck, men sedan log hon, ett tveksamt leende.
”Visst. Om du vill det så”, mumlade hon och slog igen sin bok. Dom gick iväg mot skogen. Det såg ganska mörkt och otäckt ut därinne, trots att det var dagsljus.
”Jo”, började Quirinus och kollade in i Sharons varma ögon, ”jag är ledsen för att jag har varit så otrevlig mot dig innan jullovet. Förlåt!”
Han stirrade ner på sina skor och ingen av dom sa något på en stund.
”Det är ingen fara. Ibland kan det vara svårt att vara trevlig när folk gör narr av någon”, sa Sharon efter ett tag.
Quirinus tittade upp på henne och log. Sharon log försiktigt tillbaka och sedan började dom gå tillbaka till sjön. Dom andra eleverna gav ifrån sig utrop av någon underlig anledning.
”Vad håller dom på med?” frågade Quirinus när dom kom fram till sjön.
”Äsch, någon hade sett en jättebläckfisk under isen och ett hål har trollats fram av två elever från Gryffindor”, svarade Sharon lite uttråkat. ”Dom håller på att reta upp den stackars bläckfisken”, tillade hon.
Quirinus kollade på sjön och nu såg han vilka som höll på att reta bläckfisken. Det var James och Sirius som använde sina trollstavar mot bläckfisken. Bredvid dom stod Remus och Peter och tittade på.
”Dom kommer att dras ner i vattnet”, sa Quirinus när en lång tentakel kom upp från hålet.


Före middagen gick Quirinus och Frank ner till biblioteket. Där fanns en massa elever som pluggade.
”Jag är glad över att du och Sharon inte är ovänner längre”, sa Frank.
”Det är jag också”, mumlade Quirinus och gick fram till ett ledigt bord. ”Fast jag önskar att jag visste vad James och hans vänner höll på med. Jag menar, den där bläckfisken hade ju kunnat dra ner dom under vattnet. Men är man omogen så är man!” tillade han och log.
Frank log också, medan han tog fram sina böcker. Just som Quirinus skulle sätta sig ner på en stol, fick han syn på något konstigt tygstycke på golvet en bit bort ifrån bordet. Han gick fram och plockade upp det. Tygstycket var nästan flytande och silvergrått. Det kändes som om han höll i vatten som hade vävts till stoff. Han gick till bordet och visade tyget för Frank.
”Det är nog en mantel. Min farbror har nog haft en sån här, tror jag ”, sa han, medan han kände på det.
”Den är verkligen fin”, sa Quirinus uppriktigt. ”Vi kan nog kolla upp den nu…”
”Trubbel på ingång! Marrigburn är här och hon kommer hitåt! Göm den där manteln kvickt!” avbröt Frank med skräckslagen blick.
Quirinus stuvade ner manteln i sin väska och lyckades stänga den när Marrigburn kom fram till deras bord. Hon ställde sig vid bordet och gav Quirinus en mördande blick.
”Får man fråga vad ni två håller på med?” sa hon och hennes grågröna ögon sköt blixtrar.
”Ingenting!” svarade Quirinus och Frank i kör.
Marrigburn blängde på dom ett tag, sedan böjde hon sig närmare Quirinus och väste:
”Jag varnar dig, Quirrell! Du ska inte tro att du kan lura mig, bara för att Lucy Stevenson är din moster! Om jag kommer på dig med att hitta på några dumheter, kommer jag personligen att relegera dig!”
”Jag gör inga dumheter, professor Marrigburn!” sa Quirinus argt.
Marrigburn fnös innan hon vände ryggen åt dom och gick iväg, med den gråsvarta långa manteln släpandes i marken. Quirinus drog en djup suck av lättnad.
”Hon kan ju alltid försöka!” sa han och log.


Sovsalen var tom när Quirinus och Frank kom dit.
”Kan vi kolla upp det där tygstycket nu?” frågade Frank. ”Visst, det är ju ingen här”, sa Quirinus och drog upp tyget ur väskan. ”Det ser verkligen ut som en mantel”, tillade han när han höll upp det.
”Sätt på dig den!” Frank lät ivrig.
Quirinus svepte den över sina axlar. Frank gapade.
”Din kropp är borta!” skrek han.
”Är den?” frågade Quirinus och kollade ner. Han kunde inte se sina skor.
”Det är en osynlighetsmantel! Jag tyckte väl att jag kände igen den! Min farbror hade en sån där när han skulle hålla vakt över några mystiska typer som hade försökt stjäla på Gringotts!” sa Frank.
Quirinus drog av sig manteln och räckte över den till Frank, som satte på sig den direkt. Hans kropp försvann, medan huvudet svävade.
”Jag undrar vems det är”, sa Quirinus.
Frank synade den och sa:
”Jag vet inte. Men personen som lämnade den i biblioteket, måste vara ruskigt dum!”
Quirinus brast ut i skratt. Det var förstås sant.
”Vi skulle kunna spionera på Lestrange och hans kompisar! Då skulle åtminstone du vara förberedd, när Snape får för sig att attackera dig”, sa Frank.
”Eller så skulle jag kunna gå och kolla in i Erised-spegeln igen! Jag blir ju osynlig om jag har på mig manteln!” föreslog Quirinus och log. ”Jag skojar bara!” tillade han hastigt när han såg hur Frank spärrade upp ögonen.


Vid middagstid, gick Quirinus och Frank ner till stora salen. Det hade varit en hård eftermiddag tyckte Quirinus när han tog för sig av maten. Han kollade upp mot lärarbordet. Dumbledores ögon mötte Quirinus blick en stund. Han log vänligt och blinkade åt Quirinus, som blinkade tillbaka. Det betydde att Flitwick inte visste något om hans nattutflykter. James kom gående med snabba steg längst deras bord. Han såg upprörd ut tyckte Quirinus.
”Jag undrar vad som kan ha hänt”, viskade Quirinus till Frank. ”Vi kanske ska se efter.” Frank lät spänd på rösten.
Quirinus lade ner besticken och skulle just resa sig upp, när han fick en knuff av någon som kom . Det var Sirius, som tydligen hade tänkte följa efter James, med Peter och Remus tätt efter sig.
”Vänta på oss!” ropade Sirius.
”Kom, vi följer efter!” väste Quirinus.
Både han och Frank gick i rask takt för att hinna med.
”Det skulle vara ett bra tillfälle att använda manteln”, sa Frank, när dom såg James och hans vänner vid en staty. Quirinus drog försiktigt fram manteln ur sin väska.
”Det är bäst att du använder den först, jag får ont av att springa efter maten. Vi kan använda den tillsammans sen”, viskade Frank och tog sig för sidan.
”Okej. Då ses vi sen”, mumlade Quirinus och räckte Frank sin väska. ”Om någon undrar varför du bär min väska, kan du säga att jag glömde den i ett klassrum”, tillade han.
Sedan svepte han manteln om sig och följde efter James, Sirius, Peter och Remus så fort han kunde. Quirinus följde dom fyra vännerna till biblioteket, som lyckligtvis var tomt. ”Remus! Hur kunde du slarva bort min osynlighetsmantel på det där sättet?!” utbrast James plötsligt, vilket fick Quirinus att smyga närmare.
Han kunde se att Remus hade tårar i ögonen. Både Sirius och Peter gav honom en nu-förklarar-du-vad-som har-hänt-och-det-snabbt-blick.
”Jag gjorde det inte med avsikt! Jag var här nere på fredagsnatten för att…ja du vet! Och det var så svårt att använda en hand, så jag lade manteln på ett bord. Sedan hörde jag röster från rummet där vi hittade Erised-spegeln under vårt första år! Det var otäckt!” pep Remus. ”Jag blev så rädd så jag skyndade mig iväg, ifall Filch eller madam Pince skulle komma och i all hast slog jag ner några böcker. Då glömde jag bort manteln!” tillade han med svagare röst.
”Åh nej! Någon har förstås hittat den!” sa Peter och tog sig för pannan.
”Det är kört!” sa Sirius.
”Minst sagt! Om min pappa får reda på att jag har slarvat bort manteln, är jag död!” stönade James.
Rätt åt dig!tänkte Quirinus med bitter skadeglädje. Men vad var det Remus hade letat efter? Det lät som att det var hemligt.
”Jag kunde inte hjälpa det!” sa Remus förtvivlat. ”Den föll nog ner på golvet sen!” tillade han medan tårarna rann ner för kinderna. Quirinus kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom, det verkade jobbigt att ha en sådan dominerande vän som James.
”Vi får hålla utkik efter den. Om någon lärare hittar den, är det definitivt kört”, muttrade Sirius, och både han, James och Peter gick ut ur biblioteket.
Remus gick efter dom medan tårarna fortsatte rinna ner för hans kinder. Quirinus drog osynlighetsmanteln tätare omkring sig och gick iväg mot Ravenclaws uppehållsrum.


Vid brasan satt Frank. Quirinus slet av sig manteln och stuvade ner den i sin väska, eftersom att Sam och Fiona satt vid ett annat bord i närheten av dom.
”Hur gick det?” frågade Frank i viskande ton.
”Det gick bra. Vill du veta vems mantel det är? Det är James som äger den!” viskade Quirinus tillbaka. ”Va?!” utbrast Frank och tappade hakan.
Quirinus berättade om samtalet han hade hört.
När han var klar, sa Frank:
”Jag måste erkänna att det är rätt åt James, men jag tycker synd om Remus.”
”Det gör jag också, lite grann”, erkände Quirinus. ”Men jag undrar vad han letade efter. Det måste ha varit något som är olagligt, det lät då hemligt i alla fall”, tillade han.
”James kanske söker en bok om hur man blandar till kärleksdrycker.” Frank log oskyldigt.
”Ja vem vet. Men jag tror inte att det skulle funka”, skrattade Quirinus, ”inte skulle Lily låta sig luras, jag hörde att någon sa att hon är klyftigare än dom flesta i Gryffindor!”
Han gick upp till sovsalen och gömde osynlighetsmanteln under sin madrass.
Sharon skulle nog inte heller låta sig luras av någon kärleksdryck, även om det var en modig tredjeårselev från Gryffindor som skulle försöka! tänkte Quirinus och log vid tanken.
___________________________________________________________________

Ja, tur att Quirinus och Sharon blev sams igen. (Hoppas du blev glad Atira! )

Och innan ni säger något om slutet; ja, Quirinus skulle ha lämnat igen manteln till gänget, men i och med att han och James fortfarande är ovänner, vill han ge igen, bara lite förstås, men ändå! Dessutom är det en viktig del i storyn att han har manteln.

Om ni har läst sjätte boken så...

Spoiler:
Tryck här för att visa!...blev ju Ron och Hermione arga på varandra, dels för att Harry hade låtsats hälla ner Felix-drycken i Rons saft innan quidditchmatchen och dels för at Ron och Lavender blev ihop.

Hejhejhej. Kan jag bara fråga en sak?
Jag känner igen denna FF otroligt mycket och undrar om du lagt upp den någon annanstans än här?
Och du skriver Amazing :3