The star of the capital[SV//THG]

JÄTTEBRA!

BRA!!

Braa!

Bäst super azum grymt!

Bra! Känns dock som att det saknas en bit från kapitlet! Varför började hon blöda näsblod? xD

Cliffhangers xD

Näe men hon liksom råkar slå
sig själv xD

Sååååå bra!

Kapitel 4 More Then a Dream
<><><><><><><><><>

"Du elvan! Kom och sitt med oss!"
Jag snurrade runt och såg ett bord i hörnet där det verkade finnas massa karriarister.
Jag blev förvånad. Varför skulle dom vilja äta med mig? Ska jag sitta med dom? Dom är ju mina rivaler.... Man kanske kan bli skonad lite längre om man hänger med dom?
Jag går dit, det kan väll inte skada?
Jag grep om min bricka så hårt att mina knogar vitnade och skulle just ta och sätta mig där när jag såg att det inte var mig dom menade.
Det var Bill dom ville ha vid sitt bord.
Jag såg honom komma mot bordet och en ganska stark tjej hälsade på genom att dunka honom i ryggen.
Och Bill verkade trivas antar jag. För han flinade stort.
Jag suckade och satt mig vid ett eget bord så långt bort som möjligt från karriäristernas bord och börjar knapra på ett bröd från mitt hemdistrikt.
Det smakar gott och saftigt och jag kan inte låta bli att längta hem.
Vad gjorde mamma just nu?
Grät hon? Jobbade hon? Tänkte hon på mig?
Jag avbröts av mina tankar av ett högt vrål.
"MEN VA F**N??" Killen som var från Distrikt 1 som jag har ett svagt minne av att han hette...... Näe jag kommer inte ihåg.
Ställde sig äcklat upp vid andra sidan matsalen.
Hans "vänner" stirrade konstigt på honom.
"VEM HAR LAGT EN MASK I MIN MAT?!"
Jag kunde inte låta bli att fnissa.
Hans min var oemotståndligt kul.
Pojken vände sig om.
"Så det var du?" Väste han.
"Nej jag......"

_____________________________


"DET VAR INTE JAG, DET VAR INTE JAG!!!"
Lyras ansikte utstrålade rädsla och jag bara satt där. Helt stelfrusen.
Jag kunde inte röra mig. Visste inte vad jag skulle göra. Vad skulle man egentligen göra?
Sitta och se på när ens dotter skriker och det var tydligt att hon var rädd?
Var det inte nåt sånt här mammor var till för? Att trösta och lugna sitt barn?
Men nej. Jag vågade inte. Jag såg fortfarande bilden i huvudet när hon hade mord i blicken medans hon lösgjorde sig från stolen.
Jag började betrakta mina skor istället.
Ville inte tänka det där. Inte nu.
Jag hade ju inte sett min dotter på mer än 7 månader.
"M...ma...mamma?" Rösten lät ängslig och jag tittade upp och möttes av ett par välbekanta nötbruna ögon.

SÅ HIMLA BÄST ♥

Det var underbart!! ♥ Nästa J.K???