Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Hej och tack så mycket för era kommentarer!
Har lett som en idiot till era fina kommentarer!
men helt ärligt tror jag inte att ni vill läsa mitt kladd här utan istället kapitel 12 ;3

fick lite inspirerad med titeln från en av mina favoritlåtar för tillfället; I'm Not Okay (I Promise)- My Chemical Romance...

hoppas ni gillar detta kapitel och glöm inte: kommentera er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det (please do so, för är bara fem tummar från 300) och fråga om ni undrar något.

K R A M! ♥
-----------------------------------------------------------------------------
Kapitel 12 Jag är inte okej, jag svär (Gabryellas perspektiv)

När jag gick genom korridoren hördes mina klackars slag tydligt och folk vände sig om för att se vem det var. Hade detta hänt för ett år sen hade jag inte brytt mig. Hade detta hänt i går hade jag flytt. I dag, log jag mot alla som tittade, men det var inte mitt egna leende. Mitt hår var långt och blont, mina ögon var gråa, jag var längre, kurvigare och gick genom korridorerna som jag ägde dem. Precis som Kelsey skulle gjort.

På avstånd kunde jag se den riktiga Kelsey och James stå och luta sig diskret vid den plats vi valt kvällen tidigare. De såg både panikslagna och stressade ut. De litade inte på min plan, och jag visste innerst inne att de hade rätt.

- Hej, hälsar jag glatt när jag nått fram till dem. De ser på mig med uppspärrade ögon.
- Gabryella, svarar James.
- Sovit gott? Frågar jag.
- Nej, svarar de i mun och jag himlar med ögonen.
- Okej, men Kelsey du borde nog gå och hålla dig på andra sidan skolan eller något, föreslår jag och hon ser surt på mig.
- Som ni önskar, svarar hon och börjar gå, men kommer inte långt förrens jag greppar hennes arm.
- Frukost, säger jag och räcker henne en lite påse med lite bröd och tillbehör.

När Kelsey gått står jag och James kvar en kort stund innan vi börjar gå mot stora salen som var proppfull av elever. Det kändes som det var år sen jag var där inne och saker och ting hade förändrats lika snabbt. Jag sneglade på James med jämna mellanrum och han såg skräckslagen och nervös ut. Han skulle bjuda ut Lily.

- Med det där ansiktsuttrycket går hon verkligen inte ut med dig, säger jag och han blänger på mig.
- Något mer peppande skulle vara tacksamt, svarar han och jag klappar honom på axeln.
- Det kommer gå bra. Tro mig, säger jag och tar ett djupt andetag.

Vid Gryffindorbordet kunde jag se dem; Sirius, Remus, Lily, Abigail och Marlene. Marlene satt för nära Sirius och jag kände ett sug inom mig som jag endast känt under mina forna förvandlingar som nu upphört. Suget att vilja slita stupen av henne.

- Djupa andetag, säger James till mig.
- Den där maran ska bara bort från Sirius, säger jag sammanbitet.
- Jadå, men var tyst. Annars är din förklädnad till ingen nytta, säger James och jag insåg att jag inte ens tänkt på det. Polyjuicen förändrar bara utseendet, inte rösten.
- Fega inte ur, viskar jag till James innan jag går och sätter mig bredvid Sirius.

Jag undrade om han saknade mig eller om han ens brukade tänka på mig. Jag visste att han var förbannad på mig för att jag lämnat honom. Det hade han uttryckt så fint i sina hotbrev till Pasha, men nu när Marlene kommit in i bilden visste jag inte längre vad han kände om mig.

- Är du färdig snart? Skrattar Marlene och jag ser irriterat på henne.
- Jadå, svarar Sirius och jag ser hur han skissat av henne. Den är noggrant gjord och innehåller alla detaljer av henne och det störde mig.
- Här, säger han och räcker skissen till henne och hon synar den noggrant.
- Du har talang, Sirius Black, säger hon efter ett tag och jag himlar med ögonen. Klart han hade.
- Tack, man måste ju ha någon B-plan, svarar han.
- Vad var A-planen? Frågar Marlene och jag börjar lyssna noggrannare.
- Gifta mig rik, men den planen rök ju rätt snabbt, svarar Sirius med ett skratt och Marlene skrattar med honom och jag ser förtvivlat ner i bordet.
- Allt bra Kelsey? Frågar Remus och jag inser att det är mig han tilltalar.
- Mhm, svarar jag och när jag möter hans blick är det som om han ser rakt igenom mig.
- Säkert? Frågar Lily och jag nickar.

James ser på mig med samma frågande blick som de och höjer ögonbrynet och mimar ''Är du okej?'' och jag trycker in naglarna i min handflata och mimar ''jag är inte okej, jag svär ''. Han ser bort mot utgången som en utväg från mitt lidande, men jag skakar på huvudet.

- Kodspråk? Frågar Sirius plötsligt och jag inser att vi inte varit särskilt diskreta.
- Paranoia? Frågar James och ler mot sin bäste vän.
- Okej, svarar Sirius och höjer armarna.

Jag möter James blick igen och nickar diskret mot Lily som sitter bredvid honom med blicken fäst i en bok. James ser på henne snabbt innan han ser på mig och skakar på huvudet och jag smäller näven i bordet.

- Mår du verkligen bra Kelsey? Frågar Sirius förvånat.
- Ja, svarar jag sammanbitet och han hoppar till vid min röst och jag ler mot honom tills han viker blicken från mig.

Jag försöker hålla mitt lugn och försöker stänga ute allt. Abigails skeptiska blickar mot mig, Remus oroliga blickar, Peters tuggande, Marlenes röst och skratt och även Sirius skratt åt Marlenes kommentarer. Jag var inte okej, med detta. Irritationen blev inte bättre av att jag såg på James som för varje sekund backade ur planen om att bjuda ut Lily och jag blängde på honom tills han märkte av det. Han blundade snabbt och tog ett djupt andetag.

- Vad läser du frågar han Lily.
- Den frågan lät bekant och ett bekant svar blir det, svarar Lily och håller upp omslaget på stolthet och fördom. Jag kunde inte låta bli att le.
- Du läser historian om oss, svarar James och Lily slår till honom lätt med boken.
- Dröm vidare, svarar hon och fortsätter läsa.
- Gå ut med mig, säger James och Lily himlar med ögonen.
- Skulle inte tro det, svarar hon.
- Gå ut med mig, säger han igen och hon stänger boken och ser på honom.
- Varför? Frågar hon.
- För jag vill det och du vet att du vill det med, svarar han och Lily tänker efter snabbt.
- Bevisa att du verkligen vill det, svarar hon kort.

Och från hennes ord tog det bara ett par sekunder innan James reser sig upp och ställer sig på bordet. Han harklar sig och får allas uppmärksamhet och alla ser på honom med uppspärrade ögon.

- James Potter, ner från bordet, nu genast! Utbrister McGonagall argt.
- Inte ännu, Minnie, svarar James och börjar stapla runt på bordet.
- Lily Evans, i flera år har jag bett dig att gå ut med mig, men varje gång har du svarat samma sak; Nej, säger James och tar en kort paus och ser på en rodnande och chockad Lily.
- Så därför är detta allra sista gången jag någonsin frågar igen, fortsätter han och tar en dramatisk paus.
- Vill du följa med mig till den förbannade byn Hogsmeade? Frågar han och håller ut sina armar i en öppen gest.

Tystnaden sprids över hela salen och det enda som hördes var andetag och hjärtanslag. Lily såg snabbt på mig; precis som om hon vetat att det var jag och hennes ögon vädjade om ett svar och jag nickar. Hon fick inte säga nej.
Hon ser upp på James och alla stirrar på henne och väntar på ett svar.

- Okej, svarar hon kort och James tappar nästan balansen och alla ser chockat på henne.
- Vänta va? Frågar James förvånat.
- Jag går ut med dig, svarar Lily med ett leende och James ser ut att vilja spricka av glädje och hela salen brister ut i jubel och applåder från både elever och lärare. Från alla förutom Severus Snape som skyndar sig ut ur salen nästan helt osedd.

- Du gjorde det, din idiot! Skrattar Sirius och drar ner James och ger honom en kram.
- Bra jobbat, Tagghorn, skrattar Remus och klappar James på ryggen. James vänder sig om mot mig och ger mig en kram.
- Du är ett geni, viskar han.
- Varsågod, skrattar jag och släpper taget om honom och han går och sätter sig belåtet bredvid Lily som ignorerar kaoset omkring henne och fortsätter läsa, men hon kan inte dölja sitt leende.

Folk som gick förbi James klappade honom på ryggen och gratulerade. Ingen kunde sluta le inte minst jag. Jag vänder mig om mot Sirius och våra blickar möttes och han höll fast blicken och jag kunde inte förmå att släppa den. Han hade inte glömt mig, hann jag tänka innan han vände sig om mot Marlene och log. Hon skulle bara bort.

Gaaaaaaahhhhhhhh *dör* har kompisar som sover över och fick dem att gå ut bara för att läsa! Så underbart och alltså JIIIIIIIIIIIILLLLLLLY! LOVE YOU!

Kan inte bara den där Marlene dö eller något för hon är

OKEJ NU HAR JAG LÄST KAPITLET TYP HUNDRA GÅNGER OCH ALLTSÅ BARA GUD JAG BEHÖVER ETT TILL KAPITEL! JILY, JILY, JILY!!!!!!!!

lily, luna: Tack så mycket gullis ;3 tror du kommer uppskatta detta kapitel med och kapitel 15 ;*

Lele: hahah, här hatar vi Marlene, men om det underlättar så kommer hon inte få det så lätt om ett tag för du är inte ensam om att vilja se henne död ;3
---------------------------------------------------------------------------------
Hej allesammans! Glad Halloween!
I dag är det inte vilken dag som helst (okej igår för jag skrev detta när det fortfarande var 31 okej?, men är bara seg...)
Den 31 oktober 1981 mördades James och Lily Potter så detta kapitel är för att hedra dem och nästa kapitel kommer vara lite halloween-tema troligtvis så hoppas det låter bra och hoppas ni har en bra dag/kväll/natt/eller när ni läser detta

KRAM!♥

Kapitel 13 Första, men inte sista (Lilys perspektiv)

När jag såg min spegelbild fick jag en klump i magen. Jag var inte redo för denna dagen. Dagen jag aldrig trodde skulle komma, dagen jag skulle gå ut med James Potter för första gången. Jag drog fingrarna genom mitt röda hår och rätade på min svarta blus och kjol.

- Det kommer gå bra, Lily, säger Abigail med ett leende innan hon fortsätter skriva på sitt brev till Pasha.
- Jag har tänkt ut varje mardröms scenario som är möjligt, svarar jag.
- Okej, vad är det värsta som kan hända? Frågar hon lugnt.
- Att det bara blir en besvikelse, svarar jag kort.

Abigail reser sig upp och går fram till mig och sätter sina båda händer på varsin av mina axlar. Hon drar mig en bit bakåt så min hållning rätas ut och sedan ler hon mot mig.

- Det kommer gå bra. Jag kände precis som du när jag och Pasha började dejta, säger hon med ett leende.
- Hur gick det? Frågar jag skeptiskt.
- Fruktansvärt, det var på en nyårsafton på Krum Gard och alla var smockfulla och det slutade med att jag var tvungen ta hand om Gabryella och Pasha om sina kusiner, skrattar Abigail och jag kan inte låta bli att göra detsamma.
- Vad tror du Gabryella skulle säga om hon visste vad jag ska göra? Frågar jag. Jag hade undrat detta väldigt länge.
- Gabryella hade varit helt till sig av lycka, svarar Abigail och jag ler.
- Vet du vart hon befinner sig nu? Frågar jag.
- Hon var hemma hos Pasha för ett par dagar sedan, men hon lämnade lika snabbt som hon kom, svarar hon och jag nickar.
- Nog om Gabryella, mer om dig och James, säger Abigail och jag känner nervositeten stiga återigen.

Tiden gick snabbare än någonsin och plötsligt stod jag utanför porträtt hålet och väntade på James. Jag försökte undvika att bita ner mina naglar och att se allt för nervös ut när folk gick förbi med nyfikna blickar. Men så fort James väl ankom försvann all nervositet och utbyttes mot förväntan.
Tills jag fick syn på resten av marodörerna som kom i släptåg efter.

- Hej, säger James när de kommer fram till mig.
- Hej, svarar jag och ser en aning frågande på resten av marodörerna.
- Oroa dig inte, Evi, vi ska dra snart, säger Sirius med ett stort flin och jag himlar åt honom och hans nya smeknamn på mig.
- Gå. Nu. Tack, säger James med ett hopbitet leende som skapar ett skrattanfall bland oss alla och till slut lämnar marodörerna oss ensamma.

Varken jag eller James visste från början vad vi skulle prata om. Utan vi gick i ett par minuter under tystnad, men den byttes snabbt ut till prat om allt mellan himmel och jord. Det kändes underligt att inte behöva låtsas bry sig om vad James sa och att inte behöva dölja sina smygblickar för att någon skulle inse att jag hade potentiella känslor för honom för nu var det mitt ute: jag hade potentiella känslor för James Potter.

- Vart vill du gå? Frågar James när vi anländer till Hogsmeade.
- Det spelar ingen roll, svarar jag eftersom jag inte hade någon aning om vart jag ville och egentligen behövde jag inte det för oavsett vart jag än var så var jag där jag helst av att velat vara trots mitt inre krig i min kluvna hjärna; på dejt med James Potter.
- Tre kvastar? Frågar James och jag tyckte mig höra en svag ton av nervositet.
- Visst, svarar jag och ler mot honom.

Vi gick in och satte oss vid ett bord en bit avlägset från de platser som vanligtvis var ockuperade av Hogwarts-elever. Madam Rosmerta kom och tog emot våra beställningar och kom snabbt tillbaks med varsin honungsöl.

- Hur mår du då? Frågar James och tar en klunk från sin honungsöl.
- Bara bra, själv? Frågar jag och gör detsamma.
- Aldrig bättre, svarar han med ett stort leende och jag himlar med ögonen.

Vi fortsätter att prata om allt och inget tills timmarna gått och det börjar mörkna utanför i det kalla oktober vädret. Det var allhelgonaafton och ikväll var det som vanligt en fin middag på skolan, men den kändes inte lika viktig eftersom jag hade det redan trevligt med James.

Mina mardröms scenarion hade varit helt onödiga för allt gick bra, väldigt bra till och med och det kändes aldrig stelt eller obekvämt på något sätt utan flöt på och kändes helt naturligt.

- Ursäkta, vi stänger tidigt idag så ni får tyvärr gå nu, säger Madam Rosmerta plötsligt.
- Självklart, säger jag och tömmer mitt glas och reser mig upp och tar på mig min jacka.
- Du lyckades minsann få med dig Lily till slut, säger Rosmerta till James som ler med hela ansiktet.
- Jag sa ju att du inte skulle ge upp, säger hon och tar våra tomma glas och går. Jag ser frågande på James som fortfarande ler och börjar se lika frågande på mig.
- Vad? Frågar han förvånat.
- Vet alla om dina tidigare försök? Frågar jag.
- På sätt och vis, Sirius är stor i käften, svarar James med en axelryckning.
- Jo, tack, svarar jag och tar emot James arm när han räcker fram den.


Alla butiker var stängda när vi kom ut från tre kvastar så vi såg ingen annan utväg än att börja gå tillbaks till slottet. Det kändes en aning sorgligt att dejten var över. Trots att vi varit tillsammans hela dagen kändes det endast som ett par minuter. Ett par minuter av ren och skär glädje.

- Var det som du tänkt? Frågar jag när vi närmar oss slottet.
- Huh? Frågar James.
-Var vår första dejt som du tänkt dig? Frågar jag och han ler.
- Bättre, svarar han och jag kramar om hans arm en aning hårdare.
- Bra, skrattar jag.
- Men när du säger första...? säger han och ser på mig med skeptiska ögon.
- Vår första, men inte sista, svarar jag och jag ser hur ett leende sprider sig över hans ansikte och det är som om han vunnit högsta priset på lotto och det känns underligt att det är tack vare mig.
- Jag ser fram emot ikväll då, svarar han och jag ser frågande på honom.
- Tro inte att vår dejt är över ännu, svarar han.
- Vad har du för planer? Frågar jag skeptiskt.
- Det får du se sen, svarar han.
- När?
- Efter middagen, svarar han kort innan vi går in i slottet och in till Stora salen där alla blickar vänds mot oss.

Vi går in och sätter oss som vanligt vid marodörerna, Marlene, Abigail och Kelsey som börjat sitta med oss. Även om hon inte sa så mycket kändes det ändå som hon alltid suttit vid oss och tillhörde vår ''grupp''.

- Tjenare, hälsar Sirius belåtet.
- Hej, svarar jag och han fortsätter se förväntansfullt på oss.
- Vad vill du? Frågar James ironiskt.
- När är bröllopet? Frågar han och James himlar med ögonen.
- Samtidigt som ditt, svarar jag och James skrattar medan Sirius skakar på huvudet.
- Hon är elak, säger han och blinkar med ena ögat till mig och jag kan se ur ögonvrån hru Kelsey ler.
- Marlene, mår du bra? Frågar James plötsligt och jag vänder mig om mot Marlene som är kritvit i ansiktet och ser ut att ha sett ett spöke.
- Jadå, svarar hon, men övertygar ingen. Men vi går inte in på det mer.

Middagen gick långsamt eftersom jag endast hade James i åtanke och om vad som skulle hända efter. Det som ingen kunde ana skulle hända...

Wow! Alltså gode gud jag dööööööör! Sitter här med ett leende lika stort som om jag vunnit på lotto! ALLTSÅ GUD VILKET KAPITEL!!!!!! HUR UNDERBART KAN MAN SKRIVA OCH ALLTSÅ BARA ÅH DEN FÖRSTA MEN INTE DEN SISTA GUDARS JAG DÖÖR! NU FÅR DU MIG ATT LÖNGTA IHJÖL MIG EFTER NÖSTA KAPITEL! ELAKT! OCH JAG VILL HA SIBYRELLA NU OCKSÅ! Men vad har hänt med Marlene, Gaby har du gjort något. Har hon listat ut det? GAAAAHHHH! nu ska jag sluta uppehålla dig med min fangirling, bara skriv, skriv, skriv!!!!!!! Jag behöver ett till kapitel!!!!
Kram!

Meeeeer. Det är jätte spännande. Ge mig mer nu annars tar jag självmord och blir ett spöke som hemsöker dig och tvingar dig att skriva ett nytt kapitel

Hej!
allt bra?
själv försöker jag få jily inspiration, men det går inte bra...
fml.
men har inte så mycket mer att skriva förutom att jag hoppas ni gillar det jag skriver för tillfället...
kom gärna med förslag om vad ni vill läsa mer om så att jag inte tröttar ut er med mitt skrivande...

Glöm inte kommentera, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något.

Kram ♥

UTSPELAR SIG SAMTIDIGT SOM FÖRRA KAPITLET FAST I ANNAT PERSPEKTIV-

Kapitel 14 In i skogen (Marlenes perspektiv)

Jag skyndade mig ut ur sovsalen. Jag var redan försenad och jag ville inte låta Sirius, Remus och Peter vänta onödigt länge. Vi skulle mötas vid utgången från slottet vid klockan elva, och klockan var nu fem över elva.

- Spring inte ms. McKinnon, hörde jag någon lärare ropa efter mig, men jag ignorerade det helt för jag var nästan helt framme vid mötesplatsen då jag såg dem.

De såg med stora leenden efter James och Lily när de gick iväg mot Hogsmeade och märkte inte av mig förrens jag nått fram till dem helt. Jag ställde mig bredvid Sirius och när han fick syn på mig hoppade han snabbt till innan han log mot mig. Jag kunde inte göra något annat än att le tillbaks.

- Det var på tiden; känns som du är fem timmar försenad, säger han och jag skrattar.
- Jag försov mig, skyller jag.
- Jaja skyll ifrån dig, retas Remus och jag himlar med ögonen och vi börjar gå mot Hogsmeade.

Marodörerna pratade hej vilt om något och jag hummade lite till svar med jämna mellanrum för att verka intresserad, men jag hade svårt att koncentrera mig på något annat än Sirius som gick bredvid mig. På den senaste tiden hade känslor börjat spraka mellan oss från min sida, men jag kunde inte avgöra hur han kände.

Jag hade hört hur folk påpekat att jag hade likheter med Gabryella Krum och jag var rädd att det var därför Sirius kunde ha eventuella känslor för mig. Att jag skulle vara som en andrahandsval för honom. Jag bestämde mig för att ignorera den tanken.

- Vart vill du gå först, Marlene? Frågar Remus när vi börjar närma oss.
- Jag måste till postkontoret och hämta ut en beställning från mina föräldrar, säger jag.
- Usch, jag hatar det stället. Fullt av hemska ugglor, muttrar Sirius och jag ser frågande på honom.
- Sirius har en konstig rädsla för fåglar när de är flera av dem på samma plats, förklarar Remus.
- Du skulle också haft en konstig rädsla om du blivit attackerad av dem som barn, säger Sirius och jag kan inte låta bli att skratta.
- Det trodde man inte om dig Sirius, skrattar jag.
- Som vanligt blir man utskrattad, säger Sirius med spelad förolämpad ton.
- Se det som terapi mot din underliga fobi, föreslår jag och han skakar på huvudet.
- Du är inte den enda som försökt ge mig fågelterapi, säger Sirius och sjunker snabbt in i sina egna tankar.

Vi gick under tystnad under ett par minuter eftersom samtalet om fåglar verkat få marodörerna in i sina egna tankar. Jag antog det hade något med att göra Gabryella. Jag hade lagt märke till det den senaste tiden som jag umgåtts med dem att flera samtalsämnen kunde få dem gå från spralliga till tysta och folk har berättat att det kan ha med henne att göra, så jag brukade enkelt låta dem själva komma ur sina tankar.

Vinden blåste kallt och jag stoppa ner mina händer i jackfickan. Det var kallare än vanligt och det var bara en tidsfråga innan marken var täckt av snö. Löv virvlade runt i vinden och det var inte förrens då jag upptäckte hur nära vi var den svarta skogen och hur en obehaglig känsla spreds i kroppen som om vi var iakttagna.
- Satan, utbrister jag när jag drar ut min hand ur fickan och det lilla pergamentstycket med beställningen på flög ut ur fickan rakt in i skogen.
- Vad? Frågar Sirius som vaknat upp ur sin dvala.
- Min lapp flög in i skogen, svarar jag och börjar gå in mot skogen och hör hur marodörerna följer efter.
- Ser ni den? Frågar jag när vi kommit in i skogen.
- Nej, stammar Peter.
- Där säger Remus och jag ser hur lappen fastnat i en liten buske.

När jag närmar mig den flyger den iväg längre in i skogen som om någon kontrollerade den. När jag stannade, stannade lappen och när jag flyttade mig, flyttade även den.

- Vad i, muttrar jag och följer efter.
- Marlene vänta, hör jag Sirius ropa efter mig.
- Vad? Frågar jag och vänder mig om mot honom.
- Hittar du den? Frågar Sirius och just när jag tänkte svara att den bara var en bit ifrån oss ser jag hur lappen försvunnit ur sikte.
- Nej, den är borta, säger jag och känner irritationen stiger inom mig.
- Vi hittar den, om Sirius och Peter går dit bort så går vi hitåt, föreslår Remus och vi splittrar oss i de riktningar Remus pekat ut åt oss.


Jag och Remus skiljs snabbt från varandra och jag börjar gå längre och längre in i skogen och för varje steg känner jag mer iakttagen och hur det hela är ett misstag, men jag har inget annat val än att ignorera känslan ifall jag ville ha tillbaka min lapp. Det var då jag såg något rött som rörde sig.

- Hallå? Frågar jag svagt och börjar försiktigt gå mot det röda.

Gestalten börjar sakta gå in i skogen och jag följer efter. Det var något skrämmande och lockande med det och slutligen kunde jag inte göra något annat än att följa efter den trots alla varningsrop i mitt huvud. Men plötsligt stannar gestalten upp och jag kan se hur det är en människa i en lång röd kappa och i handen har den min lapp.

- Ursäkta, säger jag och den vänder sig om och jag känner hur mitt hjärta stannar upp.
- Ja? Säger hon. Gabryella Krum.
- Kan jag få tillbaka min lapp? Stammar jag fram.
- Alldeles strax, Marlene, men först ska vi prata lite, säger hon med ett leende som inte når upp till ögonen.
- Vad vill du? Frågar jag skrämt.
- Att du håller dig borta från Sirius, svarar hon kort och ler mot mig när hon sätter sig ned på en sten.
- Han har valt att vara vid mig, svarar jag eftersom jag inte kommer på något annat.
- Och då kan du välja att hålla dig borta, svarar hon och fortsätter.
- Eller så kan jag få dig att hålla dig borta, säger hon och ser på mig med ilskna ögon.
- Du äger inte Sirius, säger jag och hon reser sig upp och närmar sig mig.
- Jag uppskattar att du tänker på Sirius vilja, men håll käften angående min fästman, fräser hon och jag tar ett steg tillbaks.
- Marlene? Hör jag Remus ropa i närheten och jag vågar inte svara.
- Det är oartigt att inte svara, säger Gabryella med ett leende, men jag behöver inte svara Remus innan han står vid oss och ser chockat på Gabryella som fortsätter att le.
- Hej Remus, hälsar hon kort.
- Gabryella? Säger Remus chockat och Gabryella ler.
- Detta möte blir som rödluvan. Röd kappa, en varg och ett offer, säger Gabryella med ett skratt och sätter sig ned på stenen igen och sträcker ut sin högerarm och plötsligt uppenbarar sig även Aurora Krum i spökform och ler mot Remus. Jag börjar känna mig yr.
- Mår hon bra? Viskar Aurora till sin syster och Gabryella ser uttråkat på mig.
- Ja, hon är nog bara chockad, svarar Gabryella och rättar till sin kappa.
- Vad gör ni här? Frågar Remus.
- Snabb visit bara, svarar Gabryella.
- Vet Sirius om detta? Frågar Remus en aning dömande.
- Jag tror inte han bryr sig, svarar Gabryella och ser anklagande på mig.
- Skyll inte på Marlene, suckar Remus och Gabryella ser ut att vilja explodera.
- Vad vill du jag ska skylla på då? Fräser hon.
- Du har inte hört av dig till någon av oss under hela sommaren. Vi har inte ens vetat om du varit vid liv eller inte, svarar Remus argt.
- Jag har skyddat er! Jag är efterlyst i praktiskt taget hela världen och jag tänker inte sätta någon av er på samma lista, svarar Gabryella argt.
- Gabryella, lugna dig, säger Aurora försiktigt, men hennes syster ignorerar henne.

Gabryella reser sig upp och jag ser hur svaga ärr blir synliga i hennes ansikte och hur hennes ögon mörknar. Hon trycker ner sina naglar i sin handflata och jag inser att detta inte skulle hanteras lugnt och sansat. Tills hennes ansiktsuttryck ändras från rosenrasande till endast sorg och bitterhet.

- Ni har ingen aning, någon av er, vilken smärta jag känner. Tror du verkligen jag lämnat er frivilligt? säger Gabryella ilsket och jag kan se hur tårar håller på att bildas i hennes ögon.
- Jag tror vi alla gjorde det klart att vi struntade i det i våra brev, svarar Remus.
- Och det är så in i helvetes korkat av er! Vad hade ni tänk göra om ministeriet fick tag i er? Utbrister Gabryella.
- Tror du ett brev hade gjort någon skillnad i det? Frågar Remus misstroende.
- Jag tar hellre det säkra framför det osäkra, säger Gabryella bestämt.
- Jaha, så det är därför du är här, säger Remus ironiskt och Gabryella ser förolämpat på honom och plötsligt hörs Sirius röst ropa mitt och Remus namn. Rösten kommer närmare och jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare.
- Inte ett enda ord till honom, säger Gabryella stressat och reser sig upp och vänder ryggen mot oss.
- Så du tänker dra nu, igen? Suckar Remus och Gabryella vänder sig om och ser på honom.
- Ingen av er är redo ännu, suckar hon innan hon försvinner och lämnar mig och Remus oförstående kvar.

- Vad var det? Frågar Sirius nyfiket.
- Vad? Frågar jag och Remus i mun.
- Det röda, förklarar Sirius.
- Inget, svarar Remus snabbt.
- Vad var det? Frågar Sirius mig och jag blinkar till.
- Inget, säger jag och känner hur chocken börjar svagt stiga igen.
- Okej, om ni inte vill säga, suckar Sirius och går fram till stenen Gabryella suttit på och lyfter upp lappen hon lämnat kvar.
- Tappa inte bort den, säger han och räcker mig den.
- Ingen chans, svarar jag och vi börjar gå ut från skogen och gå mot Hogsmeade, men allt var förändrat.

Jätte bra. Vill ha mer nu. Och jag vill fortförande att Marlene dör.

Jätte bra! c: