En mugglare i Slytherin

Det är så braaaa! Jag är kär i den har ff'n.

Spännande. Skall Draco sluta retas? =D

Tack så mycket! Jag tycker fortfarande den är ganska händelselös, så hoppas du kommer älska den ännu mer längre in!



Ja, tror du han klarar av det? Tack för din kommentar!


---

Hoppas nån mer vill kommentera nu så jag kan lägga ut nästa kapitel imorgon! Då blir det dags för Dracos perspektiv igen

Skriv mer!

Meeer

Meer

Godmorgon bästa läsare! Nu kommer det meeer och den här gången är det dags för Draco igen, yay! Tusentusentusen tack för era kommentarer! ♥

Men först vill jag bara säga GRATTIS till Harry Potter, J.K Rowling och Uppsala Slug Club som fyller år idag!! Hoppas ni passar på att äta tårta nu när det finns något att fira (och om det är nån läsare som också fyller år idag, så stort grattis till dig med!)

---

Kapitel 10: En rosa hink vatten

Draco suckade där han låg i sin säng. Det skulle bli svårt att hålla löftet han hade gett till Artemis. Men
han måste försöka.

Han hade känt henne i knappt en vecka och redan kändes det som om hon alltid varit en del av livet på Hogwarts. Han ville ha henne omkring sig, beskydda henne, se till att hon hade det bra. Och om det krävdes att han skulle vara snäll mot Potter och hans äckliga kompisar så skulle han vara det. Eller han behövde inte vara snäll mot dem, bara inte elak.

Han suckade igen och vände sig om så han låg på mage. Han hade legat så i flera timmar och vridit och vänt på sig och tänkt på henne. Han kunde inte sova.

-

När han vaknade nästa morgon hade han huvudvärk. Det kändes som om det stod en liten gubbe inuti hans huvud och dunkade hans hjärna mot skallbenet. Och den lilla gubben var misstänkt lik Potter.

Måndagsmorgon med huvudvärk, kunde det bli mer deprimerande?

I sängen bredvid hans gav Goyle ifrån sig en snarknig som kunde ha väckt de döda till liv. Han stönade lågt och la händerna om huvudet. Det var ett under att de andra inte vaknade. Men de var väl vana.

Han kom ihåg första veckan på Hogwarts. Han, Blaise och Theodore hade knapp fått en blund den veckan pågrund av Crabbe och Goyles snarkningar.

Alla lärare hade varit bekymrade över att de hade påsar och svarta ringar under ögonen, och att Crabbe och Goyle inte hade det. Lärarna hade trott att Crabbe och Goyle (som även då var ovanligt stora) skrämde dem så de inte vågade sova.

Han flinade åt minnet.

Han trasslade sig ut ur gardinerna som hängde runt hans säng och tog sig ut till killarnas gemensamma badrum.

Fast det var inte det lättaste.

På vägen snubblade han över Merlin vet vad. Vad han kunde urskilja vad det Goyles koffert, en hög av Crabbes böcker (täckta av damm), en större hög av Blaises kläder och några saker han inte kunde identifiera. Han tvivlade på att han ens ville veta vad det var.

Han tog sig någorlunda oskadd till badrummet och in i duschen.

Det varma vattnet gjorde att huvudvärken släppte lite och han kunde tänka klart igen.

Artemis. Fan.

Vad hade han sagt igår egentligen?

Han skulle aldrig kunna sluta vara elak mot Potter och co. Det var omöjligt, vad skulle de andra slytherinarna tro om honom? Han skulle helt förlora sin status, och det fick inte hända.

Han stängde av vattnet och klev ur duschen. Han torkade sig, virade handduken om höfterna och gick tillbaka till sovsalen.

”Hej Draco” sade en gäll röst bakom honom.

Han hoppade till av förskräckelse och var nära att tappa handduken. Han behövde inte vända sig om för att veta vem det var, men gjorde det ändå.

Där stod ingen mindre än Pansy och log glädjestrålande medan hon nyfiket granskade hans halvnakna kropp.

”Pansy, vad gör du i min sovsal?” undrade han med silkeslen röst och dold ilska.

”Tänkte bara komma och väcka dig” log hon. Hon verkade inte märka att han inte ville ha henne där överhuvudtaget. Han suckade.

Som om den här morgonen inte var tillräkligt illa som det var, utan att hon behövde komma och förstöra den ännu mer.

”Så snällt av dig”, sade han ironiskt och log ett falskt leende.

”Jag vet”. Hon log om möjligt ännu bredare och såg oerhört stolt ut.

Hon hade tydligen missat ironin totalt.

Han böjde sig ner över sin koffert med ett stadigt tag om handduken men ena handen och började rota efter något att ha på sig.

När han reste sig upp med en ren klädnad hamnade han ansikte mot ansikte med Pansy.

Han ryggade förskräckt undan. Han hade inte hört att hon flyttat på sig.

”Kan jag få lite utrymme så ska kan klä på mig kanske?” sade han irriterat till henne.

Hon backade två steg.

Två myrsteg.

”Lite mer kanske?”. Hon stod fortfarande ungefär en decimeter ifrån honom.

Hon backade två myrsteg till.

”Kan du inte bara gå ut ur rummet medan jag klär på mig!” utbrast han.

”Okej”. Hon log fortfarande lika fånigt men gick i alla fall ut ur rummet.

Merlin, vad den tjejen är jobbig.

Han klädde snabbt på sig innan någon annan hann störa honom eller Pansy tyckte han hade haft tillräckligt med tid på sig.

Som han hade misstänkt kom Pansy in igen alldeles för snart. Hon såg lite snopen ut när hon såg att han hade hunnit klätt på sig, men snart log hon samma fåniga leende som förut.

”Ska vi gå ner till frukosten då?” undrade hon glatt.

”Okej, ska bara väcka de andra” svarade han. Och han visste precis hur han skulle väcka dem. Han flinade elakt för sig själv.

Han gick ut till badrummet igen och hämtade en hink.

När han kom tillbaka till sina intet ont anande klasskompisar pekade han med trollstaven på hinken (som var illskär) och sade: ”Aguamenti”

Hinken fylldes av kristallklart iskallt vatten. Han flinade ännu bredare.

Nu var bara frågan, vem skulle ut sättas för detta?

Theodore? Nej, han blev alldeles för arg.

Crabbe? Nja… han hade faktiskt gjort det senast på
honom, så han slapp.

Goyle? Kanske… det var rätt så längesen han hade gjort det på honom.

Blaise? Han flinade elakt. Perfekt.

Han smög fram till Blaises säng och drog undan gardinerna. Blaise sov på rygg.

Draco hällde hela hinken med vatten rakt i Blaises ansikte.

”AAHH! HJÄLP! Va, vad händer?!” skrek Blaise förskräckt och flög upp ur sängen. Han spottade och fräste och hoppade runt i rummet i någon sorts krigsdans.

Draco skrattade så mycket att tårarna rann.

”DRACO!” röt Blaise argt.

”Det var inte jag” sade Draco oskyldigt och tryckte hinken i händerna på Pansy som fortfarande stod där. Även hon skrattade men tystnade tvärt när Blaise fäste blicken på henne.

Hon stirrade på hinken hon plötsligt hade i händerna.

”Det var inte jag!” tjöt hon och kastade ifrån sig hinken.

”Varför håller du då en hink i handen?” frågade Blaise misstänksamt medan vattnet droppade från hans svarta hår.

”För Draco gav mig den” sade hon.

”Va? Skyller du på mig nu också?” sade Draco med låtsats upprördhet. Fast det märkte inte Pansy.

”Va? Nej, Draco det gör jag inte” sade Pansy förskräckt och vände sig mot honom. ”Men… men…”

”Och dessutom tror jag inte Draco skulle använda en rosa hink” sade Blaise eftertänksamt.

”Men… men…”, var det enda Pansy kunde få ur sig.

Blaise kom fram och ställde sig rakt framför och tittade ner på henne.

”Då så, då är det alltså du som är skyldig till det här” sade han och höll upp en av sina våta hårslingor. Pansy bara stirrade på honom.

”Du ska få igen någon dag” sade han lågt och stirrade in i hennes ögon.

Pansy pep till och skyndade sig ut ur rummet. Draco och Blaise började skratta igen.

”Jag vet att det var du som gjorde det, Draco, och DU ska få igen någon gång” sade Blaise när de hade slutat skratta. ”Men det var kul att retas med Pansy”. Han flinade.

”Okej, vi får väl se hur det blir med det” sade Draco och flinade han också. ”Jag sticker ner till frukosten nu i alla fall”.

När han gick därifrån satt de andra killarna upp i sina sängar och kollade på förödelsen runt sig. Och Crabbe hade en rosa hink på huvudet.

Han skrattade för sig själv när han gick in i uppehållsrummet.

Han såg att Artemis satt i en fåtölj vid eldstaden och lästen en bok och han styrde stegen ditåt.

”Draco!” tjöt Pansy och tacklade omkull honom från ingenstans. Han var helt oförberedd på det och hann inte ta i mot sig med händerna innan han slog i golvet.

Han stönade och puttade av Pansy. Han hörde att någon skrattade låg och han gissade på att det var Artemis.

Då uppenbarade sig Pansy över honom och tog tag i hans axlar och började skaka honom fram och tillbaka medan hon tjöt: ”Draco, du måste skydda mig mot Blaise!”

”P-Pansy slä-släpp mig-g-g-g!” fick Draco fram
genom skakningarna.

”Åh” hon släppte honom med en duns på golvet.

Han stönade igen. Och han kände hur huvudvärken kom tillbaka.

Han ställde sig mödosamt upp en ena handen om huvudet.

”Jaja, han kommer inte göra nått så länge jag finns här” sade han och blinkade med ena ögat mot henne.

”Vad var det där för?” undrade Artemis som hade kommit fram till dem. Det såg ut som om hon skulle bryta ut i gapskratt vilken sekund som helst.

”Blaise kommer försöka hämnas på Pansy för hon hällde vatten på honom så han vaknade” svarade han och när Pansy inte såg böjde han sig fram och viskade i Artemis öra: ”Fast det var egentligen jag som gjorde det”.

Hon flinade skadeglatt åt Pansy.

”Ska vi gå ner till frukosten då, mina damer?” sade Draco och log.

”Jaaaa, Draco” sade Pansy, viftade med ögonfransarna och klängde sig fast i hans högra arm.

”Okeeeeej” sade Artemis och härmade Pansys sätt att fånigt vifta på ögonfransarna.

---

Det här var ett av de roligaste kapitlen att skriva, haha. Hoppas ni tyckte det var lika roligt! Lämna gärna en kommentar så jag vet vilka som läser, det skulle göra mig superduperglad! Kram på er!

Superbraaaaa

Jag är ny läsare. Du skriver jätte bra. Skriv mer

OMR. GWAHAHAHAAAAA


Du skriver så sjukt bra!