Limly på rymmen

Oj, Oj, Oj. Vad BRA!!!!!!! SUPERDUPERBRA!!!!!!!!!!!!!

Hej! Jag tar och lägger upp nästa kapitel nu på en gång, eftersom jag måste stänga av strax. Är väl ganska nöjd med det, ska bli kul och höra vad ni tycker!


Kapitel 7 (Sofia)

Jag tittar på mitt bleka, smutsiga ansikte. Mina mörkt gyllenbruna ögon lyser. Hästsvansen som jag hade satt upp är nästan helt utsläppt. Så är det när man är i stallet. Och dessutom har en bruten arm som inte duger till något. Man ser inte alltid perfekt ut. Långsamt sliter jag blicken från det bleka ansiktet som stirrar på mig.

Jag går ut till det lilla cafét som är precis utanför den enda toaletten i hela stallet. Fast det finns säkert såklart en på kontoret också. En toalett alltså.
Trots skoförbudet är det lortigt på golvet.
Mestadels av ljuset i rummet kommer ifrån de stora fönsterna som vetter ut mot de stora hagarna, den lilla sjön och ridhuset. Vad vackert det är här. Med lätta steg går jag och ställer mig i det badande solskenet som lyser igenom de små regndropparna. Sluter ögonen. Det är så fridfullt och skönt. Det vore så härligt att stå kvar här. Men nu är det så att jag är här för att titta på Saga. Inte stå och fjanta mig i solskenet.

På vägen bort till Limlys box smiter jag in till Chio. Jag ler mot den häst jag älskar allra mest och pussar honom på mulen. Han nickar lite med huvudet och nafsar lekfullt på mina fickor där jag alltid har godis.
– Du är så bra på att gissa gubben, säger jag och tar ut en godis ur fickan. Jag ger den till honom och slinker sedan ut ur boxen.

När jag kommer ut ser jag en välbekant ryggtavla. Personen har rött hår och springer med en grimma i handen. Det är Saga. Vad har hänt nu då? Typ en miljon småtjejer kommer fram till mig och kacklar på om något jag inte kan uppfatta. Inte förrän det osammanhängande babblet byts ut till att alla säger en och samma mening:
– Så nu är Limly på rymmen, och Saga letar efter henne.

Medan jag varit på toaletten hade det börjat duggregna. Nu öser vattnet ned. Det har blivit mycket mörkare och kallare. Jag tänker på hur det skulle vara. Att vara ensam ute i skogen, utan regnkläder. Den tanken är inte alls lockande.
– Skit också, mumlar jag. Av någon anledning verkar det som att någon vill att jag och Saga ska vara vänner. Och av någon anledning känns det som att jag ska behöva ge mig ut i ösregnet och leta reda på henne.
Jag slänger en blick på Nikita. Hon ser inte alls sugen ut på att ge sig ut och leta. Varken Sagas mamma eller farfar är här.

Med snabba steg börjar jag gå bortåt. I stallgången hänger det en regnjacka som jag drar på mig i farten. När jag ska gå förbi kontoret hoppar en utav ridlärarna, Åsa, ut.
– INGEN ska ge sig ut och leta efter dem, det sköter vi vuxna! Säger Åsa med gäll röst. Hennes snälla ansikte med de gröna ögonen gör att man inte kan bråka i hennes närvaro. Det axellånga blonda håret är uppsatt i en prydlig, men inte snobbig, hästsvans.
Utan att bry mig om henne fortsätter jag framåt, men hon grabbar tag i min arm och ser in i mina ögon:
– Det gäller även dig, Sofia.

En stund senare sitter jag i bilen och ser hur stallet bara blir mindre och mindre. Regnet smattrar mot rutan. Innan jag hade blivit lämnad i stallet hade mamma varit mycket noggrann med att jag skulle ta det lugnt (jag har ju trots allt hjärnskakning). Om det skulle bli några som helst problem så skulle ridlärarna ringa. Och det var precis vad Åsa hade gjort. Ringt. Mamma hade genast kommit med bilen och hämtat mig. Jag hade försökt räkna hur många gånger jag hört ”Vi vuxna löser det här gumman, okej?” eller ”Det ordnar sig”. Det har jag gett upp nu. Att räkna alltså.

Min mamma gör allt och lite till för mig. Det vet jag. Min snälla mamma som ser ut som en kopia av mig, bara lite äldre. Eller så är det jag som är en kopia av henne. Vem bryr sig.

Den kalla rutan svalkar min varma kind. Jag nynnar med till musiken. Men jag kan inte bli lugn. Av någon anledning vet jag att de varken kommer hitta Saga eller Limly.

(TIDSHOPP TILL MORGONEN DAGEN EFTER)

Mat, vatten, regnkläder, filtar, första hjälpen, ficklampa, karta, nycklar, liggunderlag, kompass och mobil. Det borde vara allt. Eller? Jag biter mig i underläppen och funderar på om jag verkligen borde göra det här. Ge mig ut i skogen och leta efter Saga. Svaret blir självklart ja.

Klocka. Det måste jag ha med mig också.
När jag packat klart så smyger jag nerför trapporna i vår stora villa. Försiktigt öppnar jag dörren och låser efter mig. Det är en fin morgon. Solen skiner och vattendropparna i gräset blänker som små diamanter.
Jag går ut genom grinden och tar upp min iPhone. Skickar en bussbiljett och ställer mig vid hållplatsen. Efter tre minuter kommer bussen. Busschauffören är en gammal, tjock gubbe som ser skitsur ut. Som vanligt sätter jag mig på ett dubbelsäte längst ut och lägger min väska bredvid mig. Jag är ensam på bussen. Utanför svischar träd, hus, skolan, hundar, joggare och en fotbollsplan förbi.

Jag går av på stationen som stannar precis utanför Ärs. Stallet är stängt. Men det är ju inte dit jag ska.
Min enda plan är att försöka att hålla mig på ridstigarna.

Det är sagolikt vackert i skogen. Fåglarna kvittrar och jag ser en och annan ekorre hoppa fram på grenarna. Det växer lite bär här och var som jag plockar och äter. Jag strövar omkring lite överallt i skogen men håller mig alltid nära en utav ridstigarna. Jag ser en massa djur. Men ingen Saga. Eller Limly för den delen. Jag plockar lite granskott, de där limegröna skotten som man kan äta. De smakar kanske inte direkt som godis, men på något sätt gott ändå.

Halva dagen har gått nu. Men inget spår utav Saga. Nu när jag tänker efter är det nog bara Saga jag letar efter. Inte Limly. Benen börjar bli lite matta så jag tar fram liggunderlaget och sätter tänderna i mackan jag gjorde i ordning. Smaken påminner mig om alla utflykter på dagis. Då jag, Mitra och Julia alltid lekte ”Mamma, Pappa, Barn”. Egentligen en asfånig lek, men det var kul då.
Då var det så självklart. Sofia, Mitra och Julia. Julia, Mitra och Sofia. Mitra, Sofia och Julia. Att det var vi tre och ingen annan. Men sen så fick Julias pappa jobb i Göteborg. Och Mitra flyttade till USA. Då stod jag kvar där. Ensam. Ensam fick jag gå det stora steget från dagis till skolan. Ensam fick jag äta uppe i caféterian. Ensam. Men sen visade det sig vara väldigt populärt. Mitt utseende. Jag fick så kallade vänner. Men de är falska. De skulle inte tveka en sekund med att lämna mig. Bara det kom en snyggare som är bättre på att övertyga. Förresten så behöver man inte vara snyggare. Bara man är bra på det sista. Men jag hittade i alla fall äntligen Julia och Mitra på Facebook igår. Det var därför jag kom försent till stallet. Vi ska kanske träffas nästa helg. Om det här har ordnat sig.

När jag sitter där och spanar ut i den ändlösa skogen så hör jag lite prassel bakom mig. Hastigt vrider jag på huvudet och ser ett rådjur. Rådjuret nosar på marken och buffar på något. Försiktigt reser jag mig upp och går mot djuret. Den flyr iväg. Men det är inte den jag är intresserad av. Utan det den nosade och buffade på.
– Saga! Utbrister jag när jag ser det röda håret.
– Saga! Vakna Saga! Vakna!
Men det gör hon inte. Hon är medvetslös. Jag försöker att minnas vad man ska göra. Först se om personen är vid medvetande. Det är hon inte. Känna om personen har puls och andas. Det gör hon. Lägg i stabilt sidoläge. Jag suckar och lägger den medvetslösa kroppen i stabilt sidoläge. Ringa på hjälp. Jag tar upp min iPhone och ser att den är urladdad. Typiskt smartphones.
Så nu sitter jag här i skogen med en medvetslös Saga.

Något rött sticker upp ur Sagas tävlingskavaj. Jag tar upp det och ser att det är en mobil. Jag suckar djupt. Bara en mobil. När jag suttit där, uppgiven, i fem minuter kommer jag ihåg vad jag har i handen. En MOBIL! Snabbt trycker jag på en utav knapparna och ser att den har låskod. En låskod. Så typiskt Saga. Efter att ha tryckt på knapparna lite överallt så har jag det klart för mig. Det är dags att tänka. Egentligen så är jag väldigt smart. En utav de smartaste i klassen faktiskt. Det kanske inte verkar så. Men så är det.

Plötsligt blir jag arg. På den lilla flickan som var så slarvig. Jag menar, att stänga en boxdörr är väl inte så svårt. Lymmeln Limly. Att hon ska ta den chansen och smita. Limly. Bara för att det är kul så provar jag att trycka in koden: 54659 som bildar ordet Limly. Det vekar som att den gamla Nokian behöver tänka en stund. Men till slut ger den med sig. Jag ler när jag ser bakrunden. Det är en jättefin bild på Limly i hagen. Saga har skrivit ”Limly!” och satt dit ett hjärta.

Jag sätter mig och vilar en stund. Nu vet jag att det kommer att bli bra. I alla fall någorlunda. Saga kommer visserligen vara jätteledsen. Tills vi hittar Limly. Det är jag säker på. Jag är säker på att vi kommer att hitta Limly. Jag vet inte hur. Jag vet bara att.

Nokian hinner låsa sig igen. Men det gör inget. Jag kan ju koden. En kall vind får mig att förstå att det är dags att ringa Sagas mamma nu. Ett snabbt telefonsamtal och hon får veta vart vi är. Hon säger att hon kommer så fort hon kan.

Det är en halvtimme sen jag ringde Sagas mamma nu. Det verkar som att hon börjar vakna. Saga alltså. Jag tycker att jag ser hennes ögonlock fladdra till och hennes bröstkorg höjas och sänkas snabbare. Mer stötigt. Fast det är säkert bara inbillning.

Saga ställer sig plötsligt och ser med vilda ögon på mig. Sedan springer hon. Bara rakt ut i skogen.



Ja, det var det!
PS. Inget kapitel imorrn eftersom vi är i stallet hela kvällen...

Aaahhhh!! Limly är på rymmen!!!

Tack så JÄTTEMYCKET!!!

Bambarabam....

Aahhh! Saga är också på rymmen !!!

Awsome
( tredje gången jag läser detta men ändå AWSOME)

ÅÅÅ Den ÄGER skriv mer NU annars kommer jag kolappsa!!!!Men innan jag gör det ska jag bara skriva SUPERDUPERMEGABRA!!!!!!!!!

Stressa inte, de skriver när de vill och har tid.

Det sköna är att den är färdigskriven