Pradow [hungerspelen ff, sv]

Så sjukt braaaa!!!
Längtar tills nästa kapitel!!!

Väntar...

Du, du skriver fantastiskt!!!

Kap 11

Andas. Andas.

Jag stod i en glastub, bara några meter under arenan. Platsen där jag skulle dö. Men jag skulle inte dö idag, förhoppningsvis.

Röret började sakta röra sig uppåt och min klaustrofobi steg ytligare. Jag stannade hellre här än sattes in på arenan.

En ljusstråle kastade sig in i glastuben och jag kunde känna frisk luft strömma in. Träd. Det var det första jag kände igen. Tallar och granar. Det här var alltså arenan. Det knöt sig i magen när jag kom ihåg Eryns ord: "60 sekunder får ni på er att studera arenan, motståndarna och Ymnighetshornet. Sedan går gonggongen och Spelen börjar."

Jag vred huvudet åt motsatt håll, höger, och blev helt paff när jag såg bergstopparna täckta i snö. Wow. Det var rentav vackert till och med. Min blick rörde sig sedan runt bland deltagarna. Alla stod vi i en ring på varsin plattform, en plattform som vi inte fick kliva utanför innan gonggongen gick, annars skulle vi sprängas till småbitar. I mitten av den stora ringen av deltagare stod Ymnighetshornet. Det var dit Shadow skulle springa när gonggongen ljöd. Runtom hornet var olika saker utspridda. Ju närmare hornet, desto bättre saker. Vapen, mat, ficklampor…

Min och Shadows plan var relativt enkel, i alla fall för min del. Jag skulle springa och gömma mig, klättra upp i ett träd om det var möjligt, och invänta Shadow. Han där emot skulle plocka med sig de bästa sakerna han kom över vid Ymnighetshornet och sedan, utan att hamna i någon strid, leta upp mig.

Jag hittade Shadow i ringen av deltagare, några platser till höger om mig, och nickade kort mot skogen, så han förstod att det var där han skulle hitta mig. Shadow visade att han hade förstått och då ljöd gonggongen.

Jag sprang. Så fort jag kunde, bort från Hornet och in i skogen. Jag försökte springa så rakt som möjligt, så skulle det bli lättare för Shadow att hitta mig sen. Det var en barrskog. Höga tallar och granar sträckte sig mot himeln och skymde nästan solljuset på vissa ställen.

Jag hade inte sprungit så farsligt långt när jag stannade, men jag hade fått syn på ett perfekt gömställe. Jag såg mig snabbt omkring för att bli säker på att det inte var någon i närheten och konstaterade att jag var ensam. Ensam mitt ute på arenan. Granen, som var anledningen till att jag redan stannat, var stor och tät. Jag kröp under de hängande grenarna och fann mig själv i en liten hydda, skyddad av granens täta grenar. Det var visserligen inte särskilt stort. Men det skulle rymma mig och Shadow. Jag suckade tungt och satte mig med ryggen mot stammen. Det kunde dröja länge innan Shadow dök upp. Om han gjorde det. Jag trängde bort den hemska tanken och försökte istället koncentrera mig på att tänka på något annat. Som … mat.

Det avlägsna ljudet av fotsteg väckte mig ur mina tankar på mat och det första jag kände var att jag var riktigt hungrig. Det andra jag kände var hur hjärtat började bulta hårdare. Det var någon där utanför. Det kunde vara Shadow. Men det kunde också vara en karriärist och jag hade ingen som helst chans att kunna försvara mig. Så försiktigt jag bara kunde lutade jag mig fram och drog sakta en liten gren aningen åt sidan så det bildades en liten glipa jag kunde kika genom. Det första jag såg var benen, men sedan släppte jag ut en suck av lättnad. Det var Shadows mörka lockar som studsade runt hans huvud när han sprang.

"Shadow!" väste jag och stack fram en hand från grenverket. "Det är jag. Här!"

"Prune?" En hand drog undan en gren och Shadow kröp in under granen. "Hej, Prune", log han och drog in mig i en kram.


Det mörknade så småningom och jag hade krupit ner i sovsäcken som vi glatt upptäckt låg i väskan som Shadow fått med sig från Ymnighetshornet. Han hade insisterat på att jag skulle ha sovsäcken och själv hade han valt att använda ett tunt lakan, som också befunnit sig i väskan, som täcke och själva väskan som kudde. Shadow hade också lyckats hitta en slangbella till min stora förtjusning och ett par knivar som han skulle använda.

Jag stängde ögonen och försökte sova, men väcktes snart av en dånande musik. Panems nationalsång. Jag och Shadow stack ut huvudena från granen och kikade upp mot himlen. Varje natt skulle ansiktena på de deltagarna som dött under dagen visas på himlen och undertiden spelades nationalsången. Tio st. Det var så många som mist sina liv idag. Strax efter att Shadow hade dykt upp hade vi hört kanonskotten för de döda i blodbadet vid Ymnighetshornet. Sju st hade dött där. Ytligare tre hade alltså blivit dödade efter det. Nästa natt skulle det kunna vara mitt eller Shadows ansikte som lyste på himlen. Jag hoppades ingetdera. Jag hade överlevt en dag. Jag skulle nog kunna överleva en till.

--
a/n: Måndag betyder skola.. -.- ..men också ett nytt kap! ; att min gympa på något vis blivit uppskjutet tar jag denna tid till att publicera detta. Så det betyder jag att jag får mer tid till att plugga ikväll .. och ni får ett tidigare kap ;3

Du skriver asbra!!!!!!

FANTASTISKT!!!

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!

asså asfgdghjvf ♥