I Will Always Love You (roooolspeeel)

((Be happy for that o_o))

Hannah hör ett bråk längre bort men vägrar att lyssna till det. Hon hatar sociala situationer och sitter helst instängd någonstans där ingen hör eller ser henne. Slytherinarnas prefekter ,John och Louise, är inte långt bakom henne och bråkar om vilket lösenord det är.
"Nej, det är Severus Snape!" Säger Louise irriterat och John svarar argt.
"Det betvivlar jag, det är Piskande Pilträdet." Men Hannah vet att båda har fel. Lösenordet är någon enhörningshorn, av någon konstig anledning. Idioti måste vara prefekternas mellannamn. Hannah säger lösenordet och kommer in i det gröna rummet.

((Inte jag heller, pappa är pälsallergiker... MEn vi har fiskar xD))


Kiara skyndade sig ut från salen med stora steg men stannade till lagom för att se Damon slå till en Slytherin elev. Det samlades flera och flera elever, som inte gjorde något.

Jacob sa lösenordet till Den Tjocka Damen och steg in i det mysiga uppehållsrummet där de flesta redan var. Jacob brydde sig inte om någon av dem utan bara stegade vidare till sitt sovrum och himmelsäng. Väl där bytte han om till pyjamas och la sig ner på sängen. Det här skulle bli ännu ett outhärdligt år.

Efter någon minut tröttnade Kiara på bråket och gick upp till Hufflepuffs uppehållsrum. Hon gick direkt till sin sovsal där Maya, Lana och Kelly redan var, och gick och la sig.

"Vad håller ni på med!"ropade en sträng röst vid sidan om Damon, men han brydde sig inte. För ett år sedan hade sjundeårseleven kunnat slå ner honom hur lätt som helst, men Damon hade tränat hela sommarlovet vilket hade gett gott resultat.
Slytherineleven fick några blåtiror innan någon faktiskt drog undan Damon som försökte streta emot. Ingen förolämpade hans syster!

((Måste logga ))

Kiara hade svårt att sova, som alltid första natten på hogwarts. Lillie låg vid hennes fötter, hon sov redan. Tillslut tog Kiara fram sin bok och hennes trollstav.
"Lumos."

(( okej ))

Damon skyndade sig snabbt därifrån så att han inte skulle få någon straffkommendering.
Väl uppe i sovsalen så lade han sig fullt påklädd i sängen och försökte somna, men det gick inte. Sam snarkade högljutt från sin säng, vilket var ytterst irriterande.

Hannah lägger sig i sin säng, självklart bara för syns skull. Hennes 'sovsalskamrater' behöver ju inte misstänka något. Resterande av sovsalen lägger sig i sina sängar och det känns som om de pratar i timmar. Till slut tystnar de eländiga barnen och Hannah hör på andningen att alla sover. Utom hon. Hannah reser sig och blixtsnabbt är hon ute ur uppehållsrummet och vandrar runt i slottet.

Efter att klockan slagit ett så somnade äntligen Damon, inte för att han sov gott den natten. Han kastades hit som dit och hela tiden samlades minnena från då hans mor och lillasysters kroppar bars fram till honom och hans far. Både bleka och livlösa, utan ett minsta lilla leende kvar i ansiktet. Båda hade chockade uttryck, hans far hade lagt en hand på Damons axel. Men han hade bara slagit undan den och sprungit så snabbt han kunde.

Det ödsliga slottet är välkänt efter flera tusen nätter här. Ingen har upptäckt henne på någon av nätterna. Men det är ensamt. Ingen annan än hon är vampyr, iallafall inte vad hon vet, och detta, samt vinterkvällar, är nog den enda tidpunkten hon kan vara ute utan att riskera att brännas sönder. Plötsligt minns hon anledningen till varför hon går runt och har melankoli över minnen. Hon är törstig. Hannah styr genast stegen ut och mot förbjudna skogen.