Rollspel från värld till värld

Klaus tog tag i pilarna som sköts mot honom, en träffade faktiskt i bröstet på honom.
"Much! Du dödade honom!"utbrast Allan åt en kort man som storögt tittade på Klaus. Utan att bry sig något mer drog Klaus ut pilen ur bröstet och kastade den på marken.
"Du förstörde mina kläder", sade Klaus hårt, alla stirrade på honom.
"D-du dog inte", stammade Allan och Klaus suckade.
"Nej", svarade Klaus ointresserat och vände sig till mannen med pilbågen. Han var defintivt ledaren av gänget, det såg man på honom. "Du måste vara Robin Hood, förmodar jag?"
Mannen nickade långsamt med pilbågen spänd mot dem alla, precis som resten av hans gäng.
"Vad vill ni?"frågade Robin så lugnt som han kunde medan Klaus gjorde en gest mot Richard medan han drog upp skjortan för att titta till såret, men det hade redan försvunnit så det var ingen fara.

Richard såg på manen som hette Robin
"jag letar efter en kvinna vid namn Kahlan Amnell" sa han och stoppade ner svärdet "har ni sätt henne"
"det namnet låter bekant. Hur ser hon ut?" frågade Robin
"hon är lång, har långt brun här, riktigt gröna ögon. Du kan inte missa henne, hela hennes ställning representerar liv" sa han och Robin såg fundersamt på honom
"hade hon en konstig vit klänning?" sa Robin och Richard nickade, så de hade skickat henne i hennes bekännar kläder
"hon var här till för två veckor sedan. Hon mindes inte vem hon var och vi försökte hjälpa henne. Hon verkade leta efter något och så en dag var hon borta" sa Robin och Richard nickade
"då är hon inte fången i alla fall" sa Richard
"jag hade en känsla av att den som försökte sätta henne i fängelse hade misslyckats" sa Robin och Richard nickade och såg på de andra
"ja om Kahlan inte är här har jag iget mer att göra här men om ni vill upptäcka världen får ni göra det" sa Richard

Fai hade utan problem undvikt pilarna, men han hade inte rört sig mer än han måste. De kunde ändå inte döda honom. Han såg på de andra och log
"det är en fin skog" sa han leende och såg sen på Robin
"har ni några kläder jag kan låna?" frågade han och Robin nickade och gav honom kläder och Fai gick för att byta om och kom sen tillbaka ochgick kläderna till Mokona
"jag trivs här, vi kan väll se oss omkrin och få oss något st äta?" sa Fai leende
"Mokona vill ha mat" sa han glatt

"Robin", sade en storvuxen man, "jag gillar inte det här."
"Ta det lugnt John, de ska inte göra någon illa", sade Robin lugnande men mannen såg inte det minsta mindre misstänksam ut för det.
"Jag har i alla fall inget mer att göra här", sade Klaus. "Har du någon aning om vart Kahlan kan ha försvunnit nu då?"
Hela Robins gäng var fortfarande kvar, Much och Allan stirrade storögt på hålet som fanns i Klaus skjorta men han struntade i det.
"Varför dog du inte? Vart försvann såret?"sade Much nyfiket. "Är du död?"
"Om jag vore död så skulle jag väl inte stå här", muttrade Klaus irriterat. "Jag är en vampyr, såren stannar inte kvar på min kropp."
"Ni får gärna stanna på mat hos oss", sade Robin vänligt. "Much har just lagat middag."
"Men då blir det mindre kvar åt oss!"gnällde Much men Robin bara skrattade, förmodligen var Much alltid hungrig.

Richard såg på Klaus, ja han var i tvungen att vara så dramatisk, han såg på Fai som verkade le hela tiden och Richard undrade om det var ett äkta leende
"Mokona vill gärna äta med er" sa den vita saken och de gick mot ett läger i skogen. Richard såg på männen
"oroa er inte vi ska inte göra något så länge ni inte gör något" sa han och tog i mot en skål med mat och såg på köttet och tog ut det
"vad är fel med maten" sa Much surt
"inget, men sen jag blev trollkarl tål jag inte kött" sa han enkelt och lgo mot dem
"trollkarl kan du använda magi?" sa Robin
"inte frivilligt. Den funkar oftast när nån jag bryr mig om är i fara så jag brukar inte förlita mg på min gåva" sa Richard tålmodigt. Han folk förväntade sig att han var magin mot magin medans de va stålet mot stålet. Han kunde en del om magi men inte använda den.
"jag gillar ett svärd får bag titta på det?" Will
"nej. Det är ingen leksak, de har en särskild sorts magi i det" sa han tålmodigt och la en hand över svärdet och de andra såg på honom men han sa inget mer

Klaus såg på maten, i vanliga fall hade han ätit. Men han var inte intresserad av det den här gången.
"Har någon annan märkt att ekorrarna har försvunnit?" skämtade Allan och såg sedan menande på köttet. Much fnyste ilsket.
"Om ni inte gillar min mat, så strunta i att äta det!"sade han nonchant, Klaus struntade i dem, han hade en konstig känsla av att de var följda. Någon tittade på dem. Han ställde sig upp på stenen där han suttit och tittade ut över området, det var fler än en som såg på dem.
"Vad är det?"frågade Robin tyst. Klaus höjde ett finger och lyssnade spänt. Det var röster, två stycken, som talade mycket lågt. Manliga röster.
"Två män är här, de talar om dig Hood", svarade Klaus tyst och hoppade över sju meter upp i luften för att slippa upp i trädets tjocka grenar. Han gjorde ett tecken att det var tio soldater och två män på häst på östra vägen.

Richard reste sig upp och såg på Robin
"sheriffens män" viskade han och Richard såg på honom "vi dödar dem" sa Robin och han nickade och drog svärdet och de smög bort mot männen och Robin spände bågen och sköt iväg
"Robin är här. Hitta honom" sa en av männen på hästarna och Richard såg på Robin som log rost när han och hans män sköt några pilar och Richard önskade han hade sin båge med sig. Männen kom närmare och Richard började dansen med döden och märkte knappt när mänen föll ner döda. Han såg de andra i ögonvrån och hur herrarna på häst tog till flykten med de överlevande soldaterna. Richard återgick till det normala och gjorde rent vapnet och stoppade ner det
"vart har du lärt di det där?" sa Allan
"dansa med döden?" sa Richard "jag lärde mig det i gamla världen, det är något som kommer med svärdet. Jag lärde mig det för att inte dö. Gåvan kan ha hjälpt" sa han och tänkte sen på att han kallas dödsbringaren men sa inget

Klaus hoppade ner från trädet och såg på de döda soldaterna, männen på hästarna hade försvunnit och Klaus hade ingen lust att jaga dem. Han satte sig på huk framför en av männen, drog fingret på hans sår så att det kom blod på det och lade fingret i munnen.
Allan tittade äcklat på honom.
"Vad gör du?"sade han äcklat och Klaus flinade.
"För att få styrka måste jag dricka blod, det är därför det heter vampyr", svarade han som om det inte vore något alls. Han tog upp soldatens kropp och kastade den på en annan.
"Ska vi begrava dem, eller bränna dem?"frågade han, han märkte även att Robins män hade dragit sig ifrån honom. "Jag tänker inte döda er."
"Jag har läst om vampyrer, djävulens skapelse som gick snett. Du är en mördare", sade den saracenska kvinnan som var med i gänget.
"Just där har du fel, det var min mor som förvandlade mig och mina syskon", svarade Klaus hårt. "Hon var en häxa."

Richard såg på Klaus
"Låt dem ligga" sa Richard ointresserat
"de är människor" sa Will
"som försökte döda oss, man har inte tid att begrava människor i krig och de hade inte begravt oss" sa han enkelt och undrade om han hade varit i ort för länge.
"det är sant men vi kan ju inte låta dem ligga" sa Much
"gör som ni vill, jag tänker inte begrava män som försökte döda mig" sa han och ryckte på axlarna och tog upp en resedagbok och skrev till de andra i hans värld. Han ville veta att de var okej.

Klaus såg på kropparna, han skulle behöva någons blod ganska snart, men inte riktigt än. Förresten så tyckte han inte att det var kul att dricka från en kropp som redan var död.
"Vi begraver dem, det brukar vi göra", sade Robin bestämt. De andra i gänget hade inget att säga till om. Klaus flyttade villigt på sig om satte sig på en sten för att beskåda deras långsamma verk.
"Ska vi åka någon annan stans? eller ska vi förbli här?"frågade han och lutade sig bakåt.