När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag nickade och såg sorgset på dem.
- Ja, det var ju tråkigt, men det var ändå färre än vad jag hade trott, sa jag sorgset och såg sedan på Cara.
- Så vad har ni gjort med Vilma, hon har det väll bra?, sa jag oroligt och såg på henne.
- Han är ju dum att de inte gör det, men ja de är ju ändå med varandra, sa jag leende till Cara och såg på henne.
- Varför träffar du inte dem?, kommer ni inte överens längre eller?, sa jag och höjde på ögonbrynen.

jag såg på Laura "det är säkert fler, bara att jag inte har koll på det" sa jag och ryckte på axlarna och funderade "jag vet inte, hon är väll med Weasleys lr nån annan" sa jag utan att egentligen bry mig
"Tror du mörkrets herre gifter sig?" sa Jezebel roat och jag såg på Laura
"Nej vi kommerr inte överrens, jag blev trött på att hjälpa dem hela tiden utan att få något tillbaka" sa jag trött

Jag såg på Cara och nickade.
- Jag får väll ta reda på det då, jag vill ta farväl av alla jag misst, sa jag sakligt och såg på Jezebel.
- Nej, det tror jag inte, men jag tycker att han borde.
De passar bra tillsammans eller hur?, sa jag och log lätt.
Jag nickade och såg på Cara.
- Ja, jag förstår det, jag undrade när det skulle ta och ske.
Det var ju lite orättvist att du skulle göra allt liksom, men jag hoppas att de har det bra åtminstone, sa jag lätt till henne.

"Ja gör du det, men jag kan nog inte hjälpa dig med det" sa jag och ryckte på axlarna
"ja det gör de väll. men de är inget par som gifter sig" sa Jezebel uttråkat
"Ja men de såg det inte så, och jag vet inte hur det har de. men jag antar att det inte har det så bra. vi kan väll åka och träffa dem om du vill?" sa jag

Jag nickade och log glatt.
- Japp, det gör vi, jag tänker se hur de har det, sa jag glatt och ställde mig upp.
- Jag kan bara tänkamig vad Molly kommer att säga.
Å, lilla barn du är ju bara skinn och ben, vänta så lagar jag mat till dig, sa jag och flinade.

Jezebel log roat
"Det kan ju bli riktigt roligt, det var länge sedan vi besökte dem" sa han och fingrade på skalpellen
"Jag vet det, men idag behöver du inte göra något" sa jag bestämt och vi transfererade oss till kråkboet
"att det här stället inte rasat än är väll ett under" sa jag elakt och Bill fick syn på oss och kastade sig till marken
"Härskarinna, herre" sa han lågt utan att se på oss
"jag hade glöömt hur kul det var att vara på besök här." sa Jezebel och såg på Bill som darrade lite
"hämta resten av familjen" sa jag trött och Bill reste sig långsamt och jag suckade "crucio" sa jag och han skrek till och jag avlägsnade förbannelsen efter en stund "skynda dig nu" sa jag vänligt och han sprang in i huseet
"varför är folk alltid så sega?" sa jag till Jezebel
"Jag vet inte, ibland tror jag nästan de tycker om att bli torterade" sa han roat och jag nickade och familjen Weasley kom ut
"din tur Laura" sa jag

Jag såg förskräckt på vad Cara gjorde med Bill och jag vände mig om mot henne när han sprang in i huset.
- Vad i helvette gör du?, kan du inte ens bete dig normalt mot Weasleys, du kan väll åtminstone låta pli att tortera dem, sa jag ilsket till henne och såg sen på Weasleys eller spilrorna av Weasleys som var kvar.
De såg hemska ut och de verkade dödsförskräckta över Cara och Jezabel.
Jag sökte efter Vilma med blicken och suckade ut av lättnad när jag såg henne.
Jag klev fram och familjen bara stirrade på mig.
- Laura, du lever, sa Vilma och sprang fram till mig och kramade om mig.
- Och du med jag är så glad att se dig, sa jag leende ochkramade om Vilma.
Resten utav Weasleys stod skrämt kvar och jag undrade om de verkligen var Gryffindorare allihopa och det inte bara var Vilma som var det.
Jag gick fram till dem och log.
- Ja, nu är jag här, hur mår ni alla?, sa jag och kramade om en efter en.

jag såg på Laura och fnyste
"De borde veta att inte sega" sa jag trött
"Det var väll inget" sa Jezebel och såg på Laura "ara att vänja sig" sa han
jag såg på familjen Weasley och bara log elakt, men sa inget de fick klarar det själva

Jag himlade med ögonen till dem.
- Det är väll inte så lätt att ta sig från golvet och ställa sig upp, det borde du väll fatta, sa jag ilsket till Cara och blängde på Jezebel.
- Jag kan vänja mig vid mycket, men inte när man torterar mina vänner, sa jag och vände mig mot Weasleys.
- Jo, vi mår väll så bra man kan må, sa Bill och hissade upp en flicka på sina axlar.
- Så vad heter den här lilla sötnosen?, sa jag och såg på henne.
- Jag heter Victorie och är 4 år, läspade hon glatt.
- Trevligt att träffas, jag heter Laura, sa jagglatt och såg mig om efter fler små.
- Victor och jag har fått en son, han heter Albus, sa Ginny leende och jag kramade om henne.
- Grattis, vad trevligt, sa jag och såg på ett mörkhårigt tvillingpar.
- Det här är min och Angelinas, sa George stolt.
- Och vad heter ni?, sa jag leende.
- Fred och Roxanne, sa glatt och jag flinade.
- Ja, ni verkar ju ha det så bra man kan ha det, sa jag leende.

"inte egentligen, det går fort, de behöver bara tränna" sa jag irriterat
"Vänj dig bara! det finns inga undantag egentligen, ja förutom Cara" sa han och jag log lite och såg på deras barn och undrade hur de tänkt, men visst ville de skaffa barn som kunde käna oss så visst. de såg oroligt på oss
"Vad är det?" sa jag trött "det är lite sent för kallprat" sa jag