PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Då blir det höger," sa Fanny och de följde den högra vägen längre in i mörkret. Det började bli kallare nu också, som om det drog någonstans ifrån.

"Varför luktar det fukt? Väggarna är torra." sade Ana efter en stund. Hon hade gått och känt på väggarna i flera minuter nu, och dem var fortfarande torra. Hon tänkte på drömmen om en båt i mörkret...
"Hoppas att det inte är några monster här," sade Lana. Theo såg förskräckt ut
"Hur ofta stöter ni på monster egentligen?" frågade han

"Det måste finnas vatten i närheten.." sa Fanny. Hon gjorde som Ana och kände på väggen, och mycket riktigt var väggarna torra.
"Inte så ofta, men oftare än vad jag önskat" sa Fanny.

Theo rös. Han hade inte ens ett vapen. Han undrade ifall han hade några speciella krafter, som My eller Lana.
"Ja, jag ser knappast fram emot det," sade han. Labyrinten hade redan börjat göra honom lite snurrig.

Juliette hade verkligen något emot labyrinten. När hon var yngre hade hon haft svårt för trånga och instängda utrymmen och labyrinten väckte den rädslan åter igen.
"Hur lång kan den här gången vara egentligen?" sa hon när de gått en stund till.

"De här gångarna kan fortsätta i flera dagar," sade Lana dystert. Hon tänkte tillbaka på sist hon var här. "Och ibland märker man att man bara gått i en cirkel."
Ana kände sig nedstämd av detta. Det hade gått kanske tre timmar på uppdraget och det kändes redan hopplöst.

My suckade. Flera dagar av de eviga gångarna eller så kunde de lika gärna gå i cirklar lät inte alls positivt.
De fortsatte i ytterligare någon timme och det syntes ingen förändring någonstans.
"Jag måste säga att jag är imponerad av dig som var själv här nere så länge. Jag har varit här i 4 timmar och det är redan jobbigt," sa My med en blick på Lana.

Lana rynkade på ögonbrynen. Om hon inte hade blivit galen förra gången skulle hon väl bli det nu.
"Ja du, jag hade väl helt ärligt hoppats på att slippa göra om det," sade hon med ett dystert leende.

"Har vi tur blir vi inte kvar här allt för länge," sa My. Något sa henne dock att de kanske inte skulle ha så mycket tur.

Ana önskade att de fanns något sätt att navigera labyrinten. Hon brukade vara väldigt bra på att hitta, det var bara en naturlig instinkt som alla Hermesbarn hade. Men i labyrinten var den fullkomligt försvunnen, vilket gjorde henne... obekväm. Hon hade tagit med sig ett armbandsur, och varje gång hon kollade på det hade sjukt mycket tid passerat. Hon trodde kanske att fem minuter gått, men när hon kollade på klockan visade den att det hade gått två timmar.
"Vi har inte gått i fyra timmar, My. Vi har varit här nere i närmare fjorton timmar," sade Ana