En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Men hon får faktiskt skylla sig själv det var ju hon som inte var ärlig.

Yeeeeey Al är tillbaka på hogwarts

Yeey :3
Bara jag som varken tycker att James eller Albus passar med Sarah..?
Aja, asbra iaf

Hon borde typ va med eh jag vet inte men inte dom iallafall

Alltså så BRA!

Okej det är ju sant jag vet inte varför men jag liksom ... stödjer henne för mycket. Jag kan inte rå för det, det bara kommer naturligt antar jag. Men du har helt rätt, Sarah är också lite skyldig i det här

Det är det säker. Hon (Sarah) är säkert en omedvetet eller medveten favvis

marsvin 2 vill läsa denna underbara fanfiction

Superbra! Läst aaaaaaaalla kapitel nu (5 dar tog det^^)
ÅZUUUUM
SCORSE♥

Kapitel 89
Rose
Ingen kan undgå spänningen mellan Sarah och Albus. Vi vet inte riktigt vad som hände där bakom den där stängda dörren men det kan inte ha varit något bra. Ingen kan heller undgå de varma känslorna jag och Hailey har för varandra. När vi går fram i korridorren så är det nästan som om facklorna brinner extra mycket. När vi hand i hand tar en kylig promenad i den tidiga hösten så är det nästan som om de döda växterna återuppstår. Det finns inga ord för hur mycket jag känner för den där tjejen. Tjejen. Det känns fortfarande väldigt ovant men det pirrar alldeles extra i magen när ordet flickvän lämnar mina läppar. Jag kan faktiskt se oss tillsammans i resten av våra liv. Vi kanske sitter där på altanen, gråhåriga och med en guldig ring på det skrynkliga ringfingret samtidigt som barnbarn springer runt. Självklart förstår jag att vi inte kommer kunna få barn på det naturliga sättet men jag är säker på att det går att fixa. Huvudsaken är att vi sitter där på alten tillsammans. Jag stryker en bångstyrig lock ur ansiktet och bläddrar sen blad i boken. Hailey sitter på stolen bredvid mig och pilar rastlöst på nagelbanden. I ögonvrån kan jag se hur hon tittar på mig. Hailey sträcker ut sin hand och lägger den på min nacke. Hon böjer sig fram och kysser mig på halsen. Jag fnittrar.
- Jag tror att det räcker med plugg, viskar hon.
Hennes läppar lämnar min hals och möter mina. Jag nickar och låter mina händer åka upp i hennes blonda korta hår. Vi sitter på min favoritplats i biblioteket. Längst in. Helt utom synhåll för de andra eleverna. Men det finns de som vet precis vart de ska leta när de söker mig. Albus slår sig ner på en stol på motsatt sida. Vi vrider på våra huvuden och tittar på honom. Han sitter med armarna i kors och ler brett.
- Ni är verkligen så söta, säger Al.
Jag rodnar och sätter mig till rätta. Hailey ger Albus ett kort och surt ögonkast, som tack för att han störde vår mysiga stund. Jag tar tag i hennes hand och flätar samman våra fingrar för att få henne på bättre humör. Hon lägger upp våra sammanflätade händer på bordet och ser sen mycket gladare ut.
- Hur mår du? frågar jag och tittar på min kusin.
- Jag är tillbaka på Hogwarts, hur tror du att jag mår? frågar Albus och ler brett igen.
Jag fick ett brev av faster Ginny morgon efter att Albus kom hit. Hon berättade att Albus kommer bli bra. Han kommer bli frisk. Resan kan vara lång men så länge han tar sin tabletter kommer den gå smärtfritt men jag har en känsla av att det inte blir bättre av att få träffa Sarah men det är ett helt annat problem.
- Läste du om Keith och Millie? Jag kan inte förstå att de ska gifta dig, säger Albus och byter smidigt samtalsämne.
- Jag vet. Det känns så konstigt. Jag menar, de är bara ett år äldre än oss och de ska gifta sig, säger jag.
Egentligen tycker jag inte att det är konstigt. Jag tycker att det är hemskt eftersom Keith är James kompis och Millie var James flickvän men jag vet vad Albus tycker om James just nu, så jag undviker att nämna hans namn.
- Vem vet, snart kanske vi få se era namn i den delen av tidningen, säger Albus och blinkar med ögonen.
Hailey och jag skrattar.
- Ja, säkert, skrattar Hailey och tittar på mig.
- Självklart, säger jag mjukt.
Jag känner hur det plötsligt blir väldigt blött mellan min och Haileys hand. Hon drar sin fria hand genom sitt hår och hon biter sig i läppen. Jag rynkar på pannan. Albus sitter kvar en stund till innan han går iväg för att träffa Ivan. Så fort han har försvunnit släpper Hailey taget om min hand. Hon stryker sina händer mot sina byxor och tittar ner i sin skolbok.
Men jag vill fortsätta där Albus avbröt oss. Jag lägger min hand på hennes haka och vrider på hennes huvud. Jag kysser hennes läppar men Hailey drar sig undan.
- Jag måste nog gå nu, säger hon och börjar plocka ihop sina saker.
Jag sitter bara där och tittar förvånat på henne när hon slarvigt och snabbt plockar upp sina saker. Jag ställer mig upp.
- Hailey? säger jag frågande.
Hon stannar upp och suckar. Hailey tittar på mig.
- Jag vill inte gifta mig Rose, säger hon.
Jag blinkar och skrattar lågt.
- Jag har inte friat. Dessutom så vill inte jag heller gifta mig nu, säger jag men Hailey skakar på huvudet.
- Jag vill aldrig gifta mig Rose, säger hon och sätter sig ner igen.
Jag står kvar och tittar ner på henne. Sen sätter jag mig också ner.
- Okej, säger jag.
Det gör ingenting. Hon kommer säkert att ändra sig. Jag menar, vi är bara sjutton år. Vem vet vad vill om imorgon, om tre månader eller om tio år?
- Vi behöver inte prata om det nu. Okej? frågar jag och stryker hennes kind.
Hailey nickar och vi kysser varandra igen. Hon plockar fram sina saker igen och vi fortsätter med pluggandet. Jag tittar på henne med jämna mellan rum. Det kommer bli bra. Hon kommer ändra sig. Jag är säker på det. Vi sitter en stund till innan vi båda känner att det räcker med trollkarls historia och örtlära. Jag kysser Hailey hej då. Hon säger ingenting utan håller bara kvar mig längre i kyssen. Sarah sitter i sin säng och läser igenom astronomi boken när jag kommer in. Nathalia, Azmarie och Stephanie sitter nere i sällskapsrummet och gör allt annat än att plugga. Ibland vet jag inte riktigt varför jag umgicks med dem. Tack gode gud att Sarah kom hit.
- Sarah, vill du gifta dig? frågar jag och sätter mig på sängkanten.
- Friar du? undrar hon och ler retligt.
Jag himlar med ögonen och kastar en kudde på henne. Sarah skrattar.
- Självklart vill jag gifta mig. Vilken tjej har inte drömt om sitt bröllop sedan de var små? Klänningen. Tårtan. Brudgummen, säger hon. Varför frågar du?
Jag skakar på huvudet.
- Jag bara undrar, säger jag.
Hon nickar och återgår till läsningen. Jag tar på mig min pyjamas. Sarah har rätt. Vilken tjej har inte drömt om sitt bröllop. Hailey kommer ändra sig och vi kommer leva lyckliga resten av vårt liv.

Sarah
Breven börjar bli enformiga. I början var de fulla av romantiska verb men nu, det börjar nästan kännas som om jag får brev ifrån mormor och inte James. Det spelar ingen roll hur jag än vrider och vänder på brevet. Orden blir inte något annat än kallprat. Jag kanske har haft fel. Det kanske inte kommer fungera. De vi hade kanske bara var en sommarromans.
- Så hur går det med James? frågar Scorpius.
Vi går runt i kängor och tjocka ytterkläder. Hösten har lagt sig över Hogwarts och det är isande kallt utomhus. Jag rycker på axlarna.
- Breven börjar bli kortare och jag kan nog inte komma ihåg senaste gången han avslutade med jag älskar dig. Jag vet inte om det här kommer fungera länge till. Han kanske har träffat någon annan.
Scorpius skrockar och lägger en arm runt mina axlar.
- Du inbillar dig bara Sarah. James älskar dig. Jag menar, han gav dig ringen, säger han.
- Du låter precis som Rose. Hur går det med er två föresten? frågar jag.
Han nickar fundersamt och tittar sen ut över sjön som vi går förbi.
- Det går bra. Vi är vänner. Det är bättre än förra året, säger Scorpius.
Jag kan se hur minnet av Roses otrohet fortfarande sårar honom.
- Det känns skönt att ni kan lägga det gamla bakom er och börja på nytt, säger jag.
Scorpius skrockar.
- Du låter precis som Albus. Hur är det mellan er? undrar han.
Hemskt. Värre än hemskt.
- Behöver jag verkligen säga hur det är? Hela skolan vet mycket väl att han avskyr mig, säger jag.
Min kusin skakar på huvudet som om han inte vill tro det jag säger. Jag suckar. Scorpius börjar prata på om att Albus bara har gått i genom väldigt mycket och att han behöver tid. Väldigt mycket tid. Jag orkar inte ta in allt han säger eftersom jag inte tror på vad han säger. Albus avskyr mig. Så enkelt är det. Han avskyr mig.
- Du lyssnar inte på mig, säger Scorpius efter en stund.
- Du säger ändå inget viktigt. Jag vet att Albus avskyr mig. Precis som du avskydde Rose. Dessutom så har Albus själv sagt att han aldrig ens vill röra vid mig igen, så jag tror inte at prata med mig ligger särskilt högt upp på listan, säger jag.
Vi, eller ja Scorp, slutar att gå. Han tittar på mig. Jag får hålla mig för skratt. Scorpius hy är fortfarande solbränd. Inte lika mörk som den var i början men den är långt ifrån sådär normalt blek som den brukar vara.
- Vad mer har han sagt till dig? frågar Scorpius.
Jag suckar.
- Kom igen, vi går tillbaka till slottet igen, säger jag och önskar att det här samtalet kunde vara över.
Men min kusin verkar inte vilja ge upp.
- Sarah, säger han med en ton som mamma använde när hon kom på mig med att slänga brysselkålen på golvet.
Jag suckar.
- Han sa väldigt mycket. Men hans meddelande var tydligt: Han avskyr mig! Så, kan vi gå tillbaka nu? Det börjar bli kallt, säger jag.
Scorpius pressar ihop sina läppar. Han tittar surt på mig men nickar sen. Vi går bredvid varandra. Tysta. Väldigt tysta. Framme vid entrén stannar vi. Jag kan se att Scorpius inte har kommit över vad jag berättade om Albus.
- Säg ingenting till Albus. Jag vill inte att ni ska börja bråka. Så lova mig, var snäll, säger jag och hytter med fingret.
Scorpius himlar med ögonen.
- Visst. Jag gillar det inte men jag ska inte lägga mig i ert bråk. Jag lovar, säger han och grimaserar.
Jag ler och ger honom en puss på kinden.
- Du är bäst Scorpius, säger jag och går sedan in i skolan.
På min bäddade säng ligger brevet, precis där jag lämnat det. Samtidigt som jag tar av mig halsduken läser jag det för säkert åttionde gången. Men nej, det har inte förändrats. När jag tar tagit av mig ytterkläderna lägger jag mig på rygg i sängen. Efter en stund öppnas dörren och jag kan se Rose ansikte över mitt. Hennes röda lockar kittlar mitt ansikte. Rose lägger sig ner bredvid mig.
- Vad håller vi på med? undrar hon.
- Vi är ledsna, suckar jag.
- Saknar vi James? frågar Rose.
Jag nickar.
- Det kommer gå snabbt. Snart är det jullov och då får ni träffas igen, säger hon.
- Ja, jag antar det. Vet du vad som skulle vara perfekt i ett sådant här tillfälle? frågar jag.
Rose vrider på huvudet och tittar på mig.
- Vadå? frågar hon.
- Att ha en mamma som man kunde prata om sådant här med, säger jag och känner hur en tår lämnar mitt öga.
Min vän letar efter min hand och kramar den. Rose säger ingenting och det behövs inte. Vi ligger bara där hand i hand. Ytterligare ett par tårar rinner ner för mitt ansikte. När jag blundar kan jag se mamma framför mig. Om hon bara kunde vara här. Då kanske det här skulle vara lättare. Om hon bara kunde säga att allting kommer bli okej och sedan krama om mig. Men det kan hon inte. Och hon kommer aldrig kunna. Jag har nog aldrig saknat och behövt henne lika mycket som jag gör nu.

Underbart kapitel! Väldigt vackert skrivet, hu Hailey vill inte gifta sig, undrar hur det förhållandet kommer att arta sig. För att inte tala om James korta brev, älskar att när man tror att allt är bra för det paret så ställer det till sig igen verkligen troget och gör så att läsaren aldrig tröttnar.

Jättebra skrivet, du vet nog redan hur mycket jag älskar din fanfiction, när jag började läsa det här var jag lite tveksam, jag läser inte så mycket tredje generationen. Men efter bara något kapitel var jag fast och viste att jag aldrig skulle kunna sluta läsa. Jag kan stolt säga att jag har hängt med enda från starten till den här underbara resan som tar en till talanger man aldrig mött förut.
För du har talang! som en fullärd författare redan från början och du utväxlas hela tiden, just när man tror att du har nått toppen så blir din skrivartalang bara mer och mer utökad. Du kommer gå långt om du bestämmer dig för att satsa på skrivandet, jag är säker att det inte dröjer länge förrän ditt namn står på böcker som läst över hela världen. Så satsa på skrivandet, du kommer att gå långt, sanna mina ord!