Den onämnda magiska trekampen (SV)

JAG LÄSER, JAG LÄSER, JAG LÄSER!!! OCH JA JAG SKIPPAR JILY (väldens bästa shipp) och JA JAG ÄLSKAR ALLA DINA KAPITEL!

JAG LÄSER ABSOLUT ♥

Vi är typ de bästa läsarna EVER!

Ja haha, och kanske liiiite beroende hehe xp

Helt klart de bästa läsarna någonsin! x3

Japp! Och du kan vara den bästa författaren!

haha, tack vad gullig du är, men nu ska vi inte sno åt oss det från J.K Rowling eller J.R.R Tolkien

Jo, det tycker jag...nämen du skriver så inlevelsefullt och perfekt! Men ni kan väll va på delad första plats tills du ger ut din bästsäljare

omg så bra, perfekt! älskar allt du skriver!!!
heheh skratta nervöst för behöver mer....


men jag läser, har alltid gjort och kommer alltid göra till denna fanfictionen är slut! eller tills du slutar skriva, vilket knte kommer hända för isåfall kommer jag och tvingar dig!
♥

nu förväntar jag mig något riktigt poetiskt av dig Katta (;♥

Hej allesammans! kommer med ett nytt kapitel skrivet i tre perspektiv: Gabryellas, Auroras och Pashas! är ganska nöjd med det, men kommer förmodligen ''redigera'' det i helg när jag är hos min mamma med en bättre dator, men är inte säker

Hoppas ni gillar det och glöm inte slänga in er åsikt, konstruktiv kritik och fråga om ni undrar något!

Kram! :3

Kapitel 75 skadan är skedd del 1 Gabryellas perspektiv

jag väntade tills de andra hade gått och jag blev kvar med mina syskon. jag väntade på att Pasha skulle smälla igen dörren och slaget han skulle ge mig. jag klandrade honom inte, jag hade glömt bort datumet och kunde ha dödat någon. jag förtjänade det.
- Är du helt från vettet? du hade kunnat mörda någon! skriker Pasha och örfilar mig så jag faller ner på marken.
- Pasha, viskar Ritané och försöker stoppa honom men han slår till henne med.
- Jag är trött på behöva reda ut era problem! är det för mycket begärt att ha koll på förvandligsdatum och försöka att inte ha död på någon? vrålar han och går arg fram till sitt vinskåp och tar ut en flaska.
- Ni undrar varför jag har spritproblem, jag måste ju stå ut med er idioti! säger han argt.
- Du är inte den enda som får stå ut med idioti, muttrar jag och reser mig upp.
- Ursäkta? frågar han och jag ser hur han snart skulle explodera.
- Ingen av oss får för oss att skada varandra! säger jag och han börjar gå mot mig.
- Det verka vara det enda sättet att få in vett i er! säger han argt.
- Kanske, men man skadar inte de man älskar, vilket du sagt att du gör! säger jag argt och vet hur dessa ord kommer få honom rasande.
jag hade rätt, och innan jag hann blinka låg jag på marken och kände den bekanta känslan av Cruciatus förbannelsen. Avlägset kunde jag höra hur Rita och Aurora försökte få honom att sluta och de måste ha lyckats eftersom han tillslut släpper mig ur förhäxningen och stormar ut ur rummet.
- Gaby, är du oskadd? frågar Rita oroligt och hjälper mig upp.
- ja, det är ingen fara, svarar jag besvärat.
- Jag ska prata med honom, säger hon bestämt.
- Nej, han kommer börja med samma sak mot dig, svarar jag och håller fast i hennes arm.
- Gabryella, du kan inte förvänta dig att jag bara kan se på när han så småningen kommer ta död på dig! säger Rita och jag ser hur hennes ögon börjar fyllas med tårar.
- Just nu så är det enda vi kan göra är att gå, säger jag och Rita skakar på huvudet innan hon går ut ur rummet.
- Är det säkert att du mår bra? frågar Aurora oroligt och jag vänder mig om och kramar om henne.
- jadå, svarar jag.

Vi går ut från Pashas sovrum och går in i hennes. Hon hade fått ett eget rum eftersom några varit tvungna att återvända till Durmstrang för att de inte nått sina bestänkta betyg. Den enda anledningen jag fortfarande fick vara kvar var därför att jag var en trekampskämpe. Jag visste att jag skulle vara tvungen att vara noggrannare att dyka upp på mina lektioner eftersom far inte skulle få reda på att jag planerade att inte klara av det slutgiltiga proven för att kunna läsa vidare.
- vad tänker du på? frågar Aurora och ser roat på mig.
- Inget särskilt, svarar jag.
- Du tänker säker på Sirius, skrattar hon och jag slår lätt till henne på armen.
- bara för att du tänker på Remus, skrattar jag och hon ser skrämt på mig.
- hur visste du? frågar hon förskräckt.
- Jag är din storasyster, jag vet allt, svarar jag och kan inte hålla mig för skratt åt hennes min,
- vet han om? frågar hon oroligt.
- Inte vad jag vet, svarar jag och rycker på axlarna.
- Det sa förbli så, Gabryella, säger Aurora allvarligt.
- Hotar du mig, Elisaveta? frågar jag och hon slår till mig.
- Kalla inte mig det, Gabrijela, säger hon.
- Jag har bytt namn, det har inte du, skrattar jag och hon lägger armarna i kors.
- Elisaveta låter inte som jag, säger hon bestämt.
Vi sitter och pratar tillsammans en stund eftersom vi inte haft tillfälle att göra det på länge och det kändes väldigt skönt att kunna veta vad min lillasyster hade för tankar. Det märktes på henne att hon började växa upp mer och jag började fundera på hur mitt liv skulle ändras när jag gått ut på Durmstrang och flyttat hit för att vara med Sirius, eller om jag ens skulle överleva så länge. Trekampen hade nästan livet av mig i den förra uppgiften och den sista uppgiften skulle inte vara lättare.
- Du tänker inte bli dödsätare, eller hur? frågar Aurora eftertänksamt.
- Nej, aldrig, svarar jag.
- Varför blev Pasha det? han är ju inte ond! säger Aurora
- Nej, det är han inte, men jag vet inte varför han gick med. Det har han aldrig berättat, svarar jag och börjar fundera på olika orsaker till att min bror gått med dödsätarna.
- Jag tänker inte heller gå med, säger Aurora bestämt och jag ler mot henne.
- Bra, men du ska iallafall gå på dina lektioner, säger jag och ser på klockan. Lektionerna skulle börja snart.
- Du också, säger hon och jag nickar.

Aurora reser sig upp och tar några av sina böcker och rusar iväg till sin lektion. Jag inser att jag inte har någon aning om vad jag ska ha för lektion och går ut ur Auroras rum och år raka vägen till Karkaroffs kontor. När jag nått dörren bankar jag hårt på den innan jag går in. Han sitter vid sitt bord och håller på med något pappersarbete när han ser upp på mig med förvånade ögon.
- Ms. Krum, vad kan jag hjälpa dig med? frågar han och ler mot mig så att hans gula tänder syns tydligt.
- Jag behöver mitt schema, säger jag.
- Javisst, vilket år går du? frågar han och börjar kolla bland sina papper.
- femte året, svarar jag och börjar otåligt stampa med foten i marken.
- Här, säger han och räcker fram ett pergamentstycke.
-Tack, rektorn, säger jag och gör mig redo att lämna hans kontor.
- Du måste ta din utbildning mer seriöst, Krum. Du kan bli något stort och kanske till och med ta över Durmstrang efter mig, säger han och jag kan höra hur han ler sitt kalla leende.
- Jag känner ingen vilja att ta över Durmstrang, erbjud min bror det så tackar han nog ja, svarar jag och går snabbt ut därifrån och ser ner på pergamentstycket.

Jag skulle ha svartkonst i två timmar och kunde enkelt ta igen nattens sömn under den tiden. Jag gick sakta mot det rum där lektionen skulle hållas och så fort jag öppnade dörren såg alla chockat på mig.

- Ms. Krum, ni har valt att dyka upp, säger Professor Vulchanov som jämt skröt om att vara släkt med grundaren av Durmstrang: Nerida Vulchanova.
- Ja, svarar jag och sätter mig längst bak där ingen kunde se mig.
- Skulle ms. Krum, som enligt sig själv inte behöver dyka upp på sina lektioner i svartkonst kunna tala om hur många oförlåtliga förbannelser det finns? frågar Professorn.
- Enligt professorn, finns det inga, men man brukar säga att det finns tre stycken, säger jag och professorn ser argt på mig innan han fortsätter med lektionen. Jag känner hur flera av de i min årskurs glor på mig. Jag klandrar de inte, detta var ju trots allt en av de första lektioner jag dykt upp på, på flera månader.
- Gabryella, lektionen är slut, säger Louise Stjern högt när hon väcker mig. Louise var en av mina forna vänner som jämt försökte få oss att bli vänner igen.
- Tack, svarar jag och reser mig upp.
- Hur är det med dig? frågar hon nyfiket.
- Bara bra, svarar jag och knäcker mina fingra.
- Okej, vad bra, säger hon och drar sina långa fingrar genom sitt långa ljusbruna hår.
- Var du i Sverige under lovet? frågar jag och försöker verka lite artig.
- Norge, rättar hon mig.
- Juste, svarar jag och vi går ut ur rummet.
- Du var i Bulgarien antar jag, säger hon och folk runt oss ser förvånat på oss.
- Delvis, var även hos några vänner, säger jag och vill egentligen smita från henne, men hennes stora bruna rådjursögon ser vädjande på mig.
- Hos din pojkvän? frågar hon och ler mot mig.
- Ja, men nu måste jag tyvärr gå, hejdå svarar jag snabbt och går från henne innan hon hinner säga något.
Jag bestämmer mig för att gå tillbaks till Hogwarts och strunta i mina övriga lektioner för i dag.

Del 2 Auroras perspektiv.

De förstod inte, ingen förstod. Inte ens Gabryella. Ingen förstod hur det var att vara hörselskadad. Ingen verkade förstå att de var tvungna att tala högre eller gestikulera mycket när de talade med mig.

- Aurora, du borde faktiskt lyssna på vad vi säger till dig, säger Melina Munknova elakt.
- Jag hör inte vad ni säger, säger jag irriterat.
- Jag tror dig inte, du tror precis som dina syskon att du är bättre än alla andra, säger hon elakt och de andra börjar skratta, förutom Leyla som sitter tyst och ser ner på golvet.
- Nej, jag hör inte! säger jag argt och känner hur mina ögon börjar svida och jag reser mig upp. De skulle inte få se mig gråta.
- Ska du gå och skvallra nu till Gabryella eller Pasha? skrattar Karolina Stjern, Melindas bästa vän. Deras tre andra vänner börjar också skratta.

Jag säger ingenting utan rusar in i mitt rum och låser dörren. Jag sjunker ner på golvet framför dörren. Nu när jag var själv kunde jag låta tårarna rinna, jag hade ingen att visa mig stark för. Jag känner hur tårarna rinner och hur ilskan inom mig stiger. Jag var arg på allt.

Arg på Leyla som inte vågade försvara mig, arg på Gabryella som krävde att jag skulle få hänga med, arg på Pasha som är hemsk mot gabryella, arg på Ritané som inte gör något åt det, arg på min far som inte älskar mig, arg på min mor som nästan lät mig drunkna och arg på Karkaroff som inte lät mina kusiner, de enda förutom mina syskon som skulle försvarat mig mot Melina, Karolina, Celida, Marienda, Emila och alla andra som var elaka.

Jag insåg så småning om att jag var arg på mig själv. jag var feg som inte vågade säga emot. det var mitt fel, allt var mitt fel. Jag var tvungen få slut på denna känslan och såg på klockan att Pasha skulle inte vara tillbaka från sin lektion med Gabryella. Jag kunde enkelt göra det han gjorde när han hade dåliga stunder. Dricka.

Försiktigt reser jag mig upp från golvet och går mot Pashas rum. Det var tomt som jag hade förväntat mig och jag smög framtill hans spritskåp som nästan var tomt. Jag visste att om jag tog en helt ny flaska skulle han bli rasande.

Jag reste mig irriterat upp och såg mig runt omkring i rummet, han måste ha en öppnad flaska någonstans. Det var då jag fick syn på en liten, mörk flaska med en lapp på.

Pasha, till dina systrar. gör det du måste.
din herre.

Jag öppnar flaskan och luktar på vätskan. Den luktade illa och hade en frätande lukt.

- Bättre än inget, Elisaveta Aurora Krum, viskar jag och ar upp flaskan i ett stadigt grep och klunkar i mig den hemska vätskan.

del 3 Pashas perspektiv.

- Är det verkligen det bästa du kan göra Gabryella? säger jag irriterat medan jag ser på när min syster försöker göra patronus förtrollningen.
- Det är inte så lätt, Pasha, svarar hon argt och försöker igen.
- I den tredje uppgiften kommer de testa alla era kunskaper inom trollformler, säger jag argt och ser på när hon misslyckas gång på gång.
- Igen, säger jag och hon ser trött på mig.
- igen, upprepar jag och Gabryella försöker igen och misslyckas.
- Pasha det går inte! säger hon argt och sparkar till närmaste bord.
- Tänk på när du fångade kvicken i världsmästerskapet, första gången du pratade med Sirius, vad som helst! säger jag irriterat och lutar mig bakåt i den hårda stolen.
Vi hade fått låna ett klassrum inne i slottet. Jag kunde ana att de var klassrummet för mugglarstudier eftersom väggarna var täckta med mugglarskräp.
- Expecto patronum! säger jag och min patronus dyker upp.
- Om jag kan göra det så kan du, säger jag bestämt till Gabryella.
- Vad ska det där ens föreställa? frågar hon irriterat och nickar mot min patronus.
- En örn, svarar jag irriterat.
- Ser ut som en kråka, muttrar Gabryella och fortsätter tills hon tillslut klarar det. En tydlig Korp dyker upp som patronus.
- vad tänkte du på? frågar jag och ser på henne när hon chockat ser på sin patronus.
- Första gången jag flög efter att mor dött, svarar hon och börjar gå mot utgången.
- Vem sa att vi var färdiga? frågar jag irriterat.
- Du sa att vi skulle sluta innan midnatt, men om du har någon lektion du vill hålla på fem minuter så gärna, svarar hon och jag ser på klockan.

- Gå och lägg dig, du måste se acceptabel ut i morgon, säger jag till henne och reser mig upp.
- varför? frågar hon skeptiskt.
- Du ska bli intervjuad, svarar jag och går snabbt förbi henne.
Jag känner ingen ork i kroppen och längtar tills jag skulle få vara för mig själv. Förvandlingarna tog alltid mina krafter i flera dagar och jag orkade inte fortsätta gå utan bestämde mig för att förvandla mig till mina animagusform: en örn. Att flyga kändes alltid lättare än att gå och det gick betydligt fortare att ta sig till skeppet.
När jag kommer in är det näst intill knäpptyst i hela skeppet vilket jag var tacksam för eftersom jag inte hade orkat hålla igång någon konversation med någon på skeppet för tillfället.

När jag börjar gå mot mitt rum blir jag först förvånad över att dörren var öppen. Jag kunde svära på att jag hade stängt den innan jag gått.
Jag går in i rummet och förväntar mig se Rita säkerligen sitta och vänta på mig för att klaga på mitt beteende eller något, men hon var inte där. Tills jag såg någon ligga på golvet.

- Aurora? frågar jag och går fram mot personen. Det var Aurora.

- Aurora, vad gör du här inne och varför ligger du på golvet? frågar jag, men får inget svar.
Jag sätter mig på knä och lyfter upp henne. Hon hade svimmat. Jag ser mig snabbt omkring efter en orsak tills jag får syn på den. Flaskan.

- Nej, mumlar jag och lägger snabbt Aurora på sängen och rusar fram och tar upp flaskan.

Den var nästan helt tom. Hon hade druckit det, en flaska med ren gift, skickad från mörkrets herre. Jag drabbas av panik och vet inte vad jag ska ta mig till så jag öppnar fönstret och kastar ut flaskan. Ingen skulle få reda på detta. Ingen skulle få reda på att jag eventuellt, mördat min yngsta syster på grund av min idioti från att inte göra mig av med flaskan direkt.