En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Kapitel 87
Sarah
På nätterna är jag tillbaka i Frankrike. Jag sitter på balkongen eller ligger på stranden i solskenet. Och James är alltid där bredvid mig. På dagarna sitter jag i skolbänken och skriver ner recept på trolldrycker eller vilken stjärna som bildar slutet av orion. Men ingen James finns intill mig. Han är så långt borta att vi måste skicka brev. Under hela sommaren kunde jag bara vrida på huvudet för att se hans bruna ögon men nu måste jag anstränga mig för att komma ihåg hur de såg ut. Jag har nog aldrig önskat att skolan ska sluta lika mycket som jag gör nu. Åh vad jag kommer njuta. Inget som kommer skilja oss åt. Jag tittar på min silverring. Snurrar den ett par varv och ler. Inget kan skilja oss åt. Jag plockar upp en av jordgubbarna från min efterrätts tallrik. James skrattar alltid åt min kärlek till jordgubbar. Han säger att han nästan blir lite svartsjuk när han ser hur jag tittar på de röda bären. Mamma skrattade också åt mitt förhållande med jordgubbar. Efter min femte födelsedag så slutade hon fråga vad jag ville ha på min födelsedagstårta. Jag svarade alltid en massa jordgubbar.
- Sarah, du har möjligtvis inte tänkt något mer på det där som stod i brevet? frågar Rose lågt.
Jag skakar på huvudet.
- Varför skulle jag? Det är ju en jättebra chans. Jag menar, James är en otrolig gitarrspelare. Du har själv hört honom. Du vet på campingen, säger jag.
- Ja men tänk på vem han kommer sjunga med! Juliette Dupin! Har du glömt att det är James vi pratar om? frågar Rose.
Mina ögon smalnar.
- Vad pratar du om? undrar jag.
Hon suckar.
- Sarah, du känner inte James som vi gör. Han kanske är en underbar pojkvän men det kommer inte att hålla. Det ligger inte i hans natur. Se bara på hur det gick mellan han och Millie, säger Rose.
Jag skakar på huvudet. Det där är inte sant.
- James älskar mig, säger jag.
- Självklart älskar han dig men du måste tänka realistiskt Sarah. Du får inte glömma bort hur James är, säger Rose.
Jag kan inte förstå vad det är hon sitter och säger. Den hon beskriver är inte James. Inte min James i alla fall.
- Jag tänker inte sitta här och lyssna på dig mer, säger jag och ställer mig upp.
Rose vill säga någonting men jag håller upp en hand.
- Jag trodde att du var bättre än såhär Rose, säger jag och går iväg.
Ute ur stora salen börjar jag gå. Det är många som lämnar salen bakom mig. Jag vrider på huvudet när jag hör ljudet av fnitter. Tre stycken tjejer går armkrok med varandra. När de märker att jag tittar på dem fnittrar de och går snabbt förbi mig. Jag känner igen dem. Alla tre såg jag någon gång tillsammans med James under förra året. Jag fortsätter att gå. Jag går så snabbt att jag känner hur andfådd jag är när jag kommer fram till porträttet. Tjocka Damen kommer fram.
- Lösenord, säger hon.
- Centaurus indigestamque, svarar jag och hon släpper förbi mig.
Jag hinner ta ett par kliv innan jag nästan krockar med en blond tjej. Hon tittar på mig med sina blåa ögon.
- Jag antar att det stämmer, säger hon.
Jag ger henne en frågande blick. Vem är hon?
- James valde alltid de snyggaste, säger hon och ler ett leende.
Jag känner hur mitt hjärta sjunker. Jag sväljer. Tjejen går förbi men stannar sedan. Hon vrider på huvudet.
- Nästa gång du träffar honom så kan du väl hälsa ifrån Hollie och tack för senast, säger hon och går sen ut genom porträttet.
Jag fortsätter in i sällskapsrummet. Det är mycket folk. Jag tittar på alla tjejer i rummet. När de märker att jag tittar vänder de snabbt bort blicken. Det är säkert 10 stycken tjejer i rummet. Och alla har varit tillsammans med James någon gång. Jag går upp till min sovsal och stänger dörren. Så många tjejer och de där var inte ens alla. De finns över hela skolan. Alla har de upplevt det jag fick uppleva varje kväll i somras. Men det betyder inte att James inte har ändrats. Han har ändrats. Jag vet det. Varför skulle han annars ge mig den här ringen? Jag menar, den här ringen visar att det är han och jag. Ingen annan kommer komma mellan oss. Inte ens... Åh, nej. Juliette Dupin. Bilder ifrån Häxornas värld visar sig framför mig. På varje bild är Juliette snyggare än någonsin. Och hon ska sjunga med min pojkvän. Min otroligt snygga och charmiga pojkvän. Jag känner hur det börjar snurra. På ostadiga ben går jag fram till min säng och lägger mig ner på rygg. Jag blundar och ser framför mig hur James och Juliette sjunger med varandra. Jag kan se hur de pryder omslaget på häxornas värld som magivärldens vackraste par. Jag kan till och med se Juliette skrida fram på en gång klädd i en vit klänning. Jag öppnar ögonen. Sluta. Jag inbillar mig bara. James älskar mig. Han gav mig ringen. Det kommer alltid vara vi. Jag inbillar mig. Jag sätter mig upp och tittar på ringen. Bara inbillning. James har ändrats. Jag vet det. Dörren öppnas och Rose kommer in. Vi tittar på varandra.
- Är allt okej? frågar hon.
- Allting är perfekt. Kan inte bli bättre, säger jag.
Hon nickar. Jag ljuger och hon vet det. Rose säger inget mer utan klär bara om till pyjamas och plockar fram en bok. Jag sätter mig på sängkanten. Tar sakta av mig mina kläder och kryper sen ner under täcket. Den natten är jag inte i Frankrike. När jag vaknar inser jag att jag inte har drömt någonting. Allt jag kommer ihåg var svart. Det knackar på fönstret och jag känner genast igen ugglan som skickar våra brev. Jag plockar fram lite ugglegodis ur mitt nattduksbord och ger henne godiset i ut byte mot brevet. Ny vaken och fortfarande klädd i pyjamas kryper jag ihop i sängen och öppnar brevet. Det är kort. Väldigt kort.

Sarah,
jag kan inte skriva särskilt mycket. Alla papper är påskrivna så vi kan äntligen börja! Imorgon ska vi till studion för att se hur det kommer att låta. Juliette är verkligen en underbar tjej. Snäll och hon vet verkligen hur hon får en att skratta. Talang har hon också. Jag har nog aldrig träffat en häxa med sådan utstrålning som hon har. Jag kan inte skriva mer. Det är dags att få lite skönhetssömn. Hälsa alla! James.

Jag läser länge igenom brevet. Om och om igen. Rose sätter sig bredvid mig och jag ger henne brevet utan ett ord. Hon läser igenom det, vilket går fort eftersom det är så kort, och tittar sen på mig.
- Det är okej Sarah. Jag är säker på att det kommer gå bra, säger hon.
Jag suckar.
- Så sa du inte igår och tack vare dina ord kan jag inte titta på en tjej utan att undra ifall de har delat säng med honom, säger jag.
Rose ser skyldig ut. Hon lyfter upp min hand.
- Titta på den här, säger hon och pekar på ringen. James gav den till dig. Den James jag känner skulle aldrig ha gjort det. Så han kanske har ändrats. Jag kanske bara inte har insett det.
Jag låter hennes ord sjunka in och nickar sen. Ja, det låter vettigt. Han gav mig ringen. Han älskar mig. Allting är bra. Jag behöver inte oroa mig. Alting är bra.

James
Det är en liten studio. Rummet är delat i två. En del som består av ett ganska tomt inglasat bås där det finns två stolar och två mikrofoner. På andra sidan av båset så finns det ett bord med en stor grammofon på. Lucille sätter sig framför bordet.
- Det är här den verkligen magin sker James. Det här i det där båset som du kommer bli stor en stjärna, säger hon.
Idag är hon klädd i en mahognyfärgad byxdress och det röda håret uppsatt i en knut. En man sätter sig intill henne.
- Hur fungerar det hela? frågar jag.
- Mikrofonernas sladdar är kopplade till grammofonen. Under tiden ni sjunger så går alla ord och toner ifrån din gitarr in i mikrofonerna, genom sladdarna och ut genom grammofonen som samtidigt samlar inspelningen på en skiva. Sen spelar vi skivan för att se hur det låter, säger mannen.
Dörren till rummet öppnas och Juliette gör sin entré.
- James! säger hon och vi gör kindpussar.
Sen vänder sig Juliette till Lucille.
- Kan vi börja? Jag har en tid hos frisören, säger Juliette och går in det lilla båset.
Lucille nickar åt mig att följa efter. Jag sätter mig på en av stolarna med min gitarr i knät. Dörren till båset stängs och jag inser att glaset, som är den enda kontakten mellan rummet, är som en spegel. Jag kan inte se Lucille och mannen. Bara mig själv och Juliette. Hon svänger med sitt bruna hår och rätar på sig.
- Slappna av, det kommer gå bra, säger Juliette och ler ett bländande leende.
Dörren öppnas och Lucille kommer in.
- Okej. Kom ihåg att det här en kärleks låt. Jag vill höra kemi. Är det uppfattat? frågar hon.
Vi nickar och hon går sedan ut igen. Ifrån ingenstans börjar musik att spela och jag drar fingrarna över gitarren. Juliette lutar sig mot mikrofonen och öppnar munnen.

” Lying here with you so close to me.
It’s hard to fight this feelings when it feels so hard to breathe.
I’m caught up in this moment.
I’m caught up in your smile.

I’ve never opened up to anyone.
So hard to hold back when I’m holding you in my arms.
No we don’t ened to rush this,
Let’s just take it slow.”

Och nu är det min tur att sjunga med i refrängen. Jag har pluggat igenom låttexten och alla noter hela natten. Den sitter som rinnande vatten. Jag behöver inte ens titta ner när jag spelar. Jag tittar hela tiden på Juliette. Låten tar slut och vi väntar. Det går en stund men till slut kommer Lucille in.
- Juliette, perfekt! säger hon och vänder sig sen mot mig.
Jag sväljer.
- Jag bad om kemi. Och det där vi hörde på inspelningen var inte kemi James. Det är en kärlekslåt. Ni vill inte lämna varandra. Vi försöker igen! Ta det ifrån refrängen där James kommer in, säger Lucille och lämnar sedan båset igen.
Ett par sekunder går och musiken börjar sedan spela igen. Jag tar ett djupt andetag och vi börjar sen sjunga.

” Just a kiss on your lips in the moonlight.
Just a touch of the frie burning so bright.
No I don’t wanna mess this thing up,
I don’t wanna push too far.

Just a shot in the dark that you just might
be the one I’Ive been waiting for my whole life.
So baby I’m alright,
with just a kiss good night,”

Musiken slutar spela och Lucille kommer in igen.
- James, när du sjunger, vad tänker du på? frågar hon.
Jag rycker på axlarna.
- Inget speciellt, säger jag.
- Det är där felet ligger! Du ska titta på Juliette. Du ska tänka på Juliette! Om det ska finnas kemi i låten så måste ni föreställa er kemi mellan varandra. Se varandra djupt in i ögonen och få fram kemi. Ni är båda otroligt snygga ungdomar, lite kemi borde det väl finnas mellan er. Ta det ifrån där vi slutade! säger Lucille och stänger dörren efter sig.
Jag suckar. Juliette lägger en hand på min arm.
- Ta det lugnt. Slappna av och titta på mig. Låtsas som om du sjunger för mig och inte för de andra. Bara mig, säger hon.
Jag nickar och musiken börjar spelas igen.

” I know that if we give this a little time
tI’ll only bring us closer to the love we wanna find.
It’s never felt so real,
No it’s never felt so right.

Just a kiss on your lips in the moonlight.
Just a touch of the frie burning so bright.
No I don’t wanna mess this thing up.
I don’t wanna push too far.

Just a shot in the dark that you just might,
be the one I’ve been waiting for my whole life.
So baby I’m alright,
with just a kiss good night.”

Lucille kommer in igen. Den här gången ler hon brett.
- Det där var helt perfekt! Om jag inte visse bättre så kunde man tro att ni var tillsammans. James, vilken känsla du sjöng med. Att titta i Juliettes ögon tog verkligen fram kemin. Bra jobbat, säger hon.
Jag nickar. Jag kanske tittade på Juliette. Men det var inte hennes ögon jag tittade in i. Istället för att det var Juliette som satt på stolen intill mig så var det Sarah. När jag inbillade mig att Juliette var Sarah så kom alla känslor bara fram. Det var lätt och enkelt. Precis som när jag sjöng för henne och de andra runt elden på campingen. Samma känslor.
- En gång till från början! James, tappa inte stinget nu! säger Lucille och blinkar med ögat innan hon går ut.
Jag ler. Musiken och jag börjar sjunga för Sarah igen. Gud vad jag vill kyssa hennes läppar. Få hålla min armar om henne. Gud vad jag saknar min flickvän.

Jag shippar Sames okej!?
Haha, de är så perfekta och jag visste att James var seriös. Det märkte man på hans del... Det hoppas jag iaf. Annars dödar jag dig. x_x

Rose tror fel.. Det är inte första gången heller. Tihi c;

Underbart! Gud vilken kärlek, blev lite rädd att James skulle bli kär i Juliette men tur att det var Sarah han tänkte på!

HA KÄNN PÅ DEN JULIETTE KÄNN DIG SÅÅÅ ÄÄÄÄÄGGD
OCH SARAH VAR INTE OOOROLIG HAN ÄR HELT KLART MER KÄR I DIG ÄN I - UGH - henne

Såsåså bäst!

AWESOME! ♥

Kapitel 88
Scorpius
Det börjar kännas att det är sista året. Alla professorer är otroligt stränga och ger oss mer läxor är vad vi är vana vid. Jag och mina vänner hinner knappt prata med varandra. Allt vi gör är att sitta bakom våra travar av böcker och pergament. Det känns som om min hjärna ska explodera efter den fjärde timmens läxläsning.
- Jag ger upp. Jag orkar inte mer, säger jag och håller upp mina händer.
De andra tittar på mig och sedan varandra.
- Ja, det borde nog räcka såhär, säger Ivan som aldrig säger nej till en rast.
Även Lucas och Jasper lägger ner sina fjäderpennor och slår igen böckerna. Vi lutar oss tillbaka i vår stol och ger ifrån oss en stor suck.
- Just nu är jag faktiskt lite avundsjuk på Albus som slipper sitta här och plugga, muttrar Jasper.
De andra nickar instämmande. Jag håller inte med dem. De vet inte hur mycket Albus lider över att inte kunna komma till skolan. De har inte sett honom som jag har gjort. Men snart kommer han hit. Det känner jag på mig, trots att han inte har nämnt någon återvändo till Hogwarts i sina brev än så länge, så känner jag det på mig. Det handlar nog bara om dagar.
- Du Scorp, enligt mina källor så syntes du tillsammans med Rose här om dagen. Ni stod och pratade väldigt länge utanför biblioteket. Hur ligger det till mellan er egentligen? frågar Ivan.
Jag rycker på axlarna.
- Vi är vänner, säger jag.
- Inget mer? frågar Lucas och han viftar på ögonbrynen.
Jag ger ifrån mig ett litet skratt.
- Du har möjligtvis inte glömt bort att Rose numera har en flickvän? frågar jag.
Han slutar med en gång att vifta på sina ögonbryn och sjunker ner lite i sin position.
- Jag glömde av det, säger han och harklar sig.
De andra himlar med ögonen åt honom men tittar sen på mig.
- Är det inte dags för dig att också skaffa någon? frågar Jasper.
Jag suckar. Jag har fortfarande inte berättat om MJ. Det är nog dags. Jag harklar mig.
- Jag har inte riktigt varit ärlig mot er, börjar jag.
De sätter sig upp och tittar på mig med frågande blickar. De lutar sig framåt och väntar på min bekännelse.
- Jag träffade någon på Hawaii. Hon hette MJ och vi hade ett förhållande, säger jag.
Man kan nästan höra hur deras hakor faller till golvet. Alla ögon är uppspärrade. Ingen av dem pratar. De verkar ha glömt bort hur man formar ljud med munnen. Så jag antar att det är jag som får föra samtalet vidare.
- Men innan jag skulle åka hem så berättade jag för MJ att jag är en trollkarl och efter det vägrade hon prata, inte ens titta på mig. Sen åkte jag hem och nu har jag ännu ett krossat förhållande som jag har förstört, säger jag.
Jag väntar på att det här samtalet ska bli en dialog och inte förvandlas till en monolog. För att få dem att reagera knäpper jag skämtsamt med fingrarna framför deras uppspärrade ögon. De blinkar men säger ingenting. Jag ställer mig upp.
- Okej, det var trevligt att prata med er killar. Jag kommer tillbaka om en stund, jag antar att ni behöver en stund för att... komma tillbaka till verkligheten, säger jag.
Jag lämnar sällskapsrummet och går runt i fängelsehålornas trånga korridorer. I korridoren där ingången till trolldrycksklasrummet finns stöter jag på Sarah och Rose.
- Hej, vad gör ni här? frågar jag.
- Vi har pratat med Professor Snigelhorn om läxan. Vad gör du själv? frågar Sarah.
Jag rycker på axlarna.
- Jag berättade för killarna om MJ. Det skulle inte förvåna mig om de kommer förvandlas till permanenta statyer efter hur de reagerade på vad jag hade att berätta om min sommar, säger jag och skrockar lågt.
- Har du hört av henne? frågar Rose.
Jag skakar på huvudet.
- Nej och jag tror inte att jag kommer få göra det heller. Det blir nog inget mer än en sommarromans, säger jag och stoppar händerna i fickan.
Sarah ger mig en puss på kinden.
- Du kommer snart att finna den rätta. Du är bara sjutton, säger hon.
Jag nickar. Rose ler.
- Vill du följa med oss till biblioteket? Vi ska möta upp Hailey där, säger hon.
Jag tänker efter. Jag har inget annat för mig, så varför inte. Vi lämnar fängelsehålorna och går upp till entrén. Halvvägs upp i trappan märker vi hur den stora porten öppnas. Alla tre vrider på huvudet och tror inte våra ögon. Det är Hagrid som kommer in. Bredvid honom står det en mycket kortare kille vars koffert Hagrid bär. Rose ger ifrån sig ett litet skrik och killen slår ut med armarna. Rose springer ner för trappan och kramar om Albus. Han vinkar till mig över axeln på sin kusin. Jag ler brett och vinkar tillbaka. Jag tittar på Sarah, som står två trappsteg över mig. Hon har handen på trappans sida men jag kan se hur hon skakar av nervositet. Jag inser att det är första gången hon träffar Albus sedan bröllopet, då hennes och James förhållande blev offentligt för nästan hela magivärlden, och jag vet inte om de kommer komma överens eller inte. Albus tackar Hagrid för hjälpen och tillsammans med Rose drar han med sig kofferten till oss. Sarah skakar mer ju närmare Albus kommer.
- Det är så skönt att vara tillbaka! säger Albus och vi kramas.
- Det är skönt att ha dig tillbaka kompis, säger jag.
Sen ser jag hur Albus blick vänder sig till Sarah. Rose och jag byter ett oroande ögonblick.
- Hej Albus. Du ser ut att må bra, säger Sarah efter en stund.
Hennes röst spricker nästan av nervositet.
- Hej Sarah. Ja, jodå. Du ser bra ut föresten, säger Albus och man hör att även han är nervös.
Jag känner igen mig i deras situation. Det är inte lätt att träffa sitt ex. Särskilt inte om uppbrottet var hemskt. Men de sköter sig bra.
- Rose, vi kanske ska gå och möta Hailey, säger Sarah.
Rose förstår genast att det är Saras sätt att säga att hon vill gå. Hon nickar och de går upp för trappan. Jag går däremot tillbaka till sällskapsrummet tillsammans med Albus. Hela rummet töms på syre när vi stiger in. Alla tittar på Albus. Lucas, Jasper och Ivan ställer sig upp och skyndar fram till Albus. Vi drar med oss Al upp till sovsalen och resten av kvällen, till och med natten, är rummet fullt av skratt, skämt och ivriga diskussioner. Ingen nämner olyckan, quidditch eller Sarah och James. Vi pratar om allt annat och det känns som om sista året nu har börjat på riktigt.

Albus
Jag mer eller mindre stod på mina knän framför mina föräldrar och bad dem låta mig få åka till Hogwarts. Jag stod inte ut med att vara hemma längre. Jag var tvungen att få återgå till det normala. Och efter ett samtal till botare Wakefield och med ett löfte om att fortsätta äta mina tabletter så fick jag åka. Jag kände ett lyckorus när jag packade kofferten och mina föräldrar skickade mig till Hogsmeade via flampulver. I Hogsmeade så mötte Hagrid upp mig och följde mig sedan till skolan. Att få se Rose och Scorpius stå där i trappan när jag kom in, det var längesedan jag kände sådan glädje. Sarah var också där på trappan. Lite högre upp än de andra. Och det kändes jobbigt att hon fortfarande är otroligt vacker. På vägen hit hoppades jag att det hade växt ut finnar eller bölder i hennes ansikte men nej, fortfarande den vackraste tjejen jag sett. Och när hon tittade på mig uppifrån trappan såg hon nästan kunglig ut. Och det var inte så länge sedan som hon var min prinsessa. Inte James utan min. Men det är stelt. Ingen av oss vet riktigt hur vi ska vara mot varandra. Båda två har sagt och gjort saker som vi ångrar men det kommer aldrig bli som det var förut. Det tåget har passerat. Jag rättar till mitt nyklippta hår. Frisyren är kort och lite rufsig men påminner inte längre om James hår.
- Är du klar? frågar Ivan.
Jag nickar och vi lämnar sovsalen för att gå ner till frukosten. Vi fem går på rad med mig i mitten. De vi möter vänder sig om och tittar efter mig. Jag går med ryggen rak och känner mig bara glad över att få vara ute bland folk igen. Scorpius klappar mig på axeln när vi går in i stora salen och sätter oss vid vårt bord. Trots mammas gödning så har jag inte tappat aptiten. Och ingenting, jag upprepar ingenting, kan jämföra sig med maten på Hogwarts. Jag slänger i mig säkert sju stycken rostade mackor med sylt, yoghurt med flingor och flera glas apelsinjuice. Någon knackar mig på axeln. Det är Albert. Och på hans bröst skiner lagkapten emblemet.
- Vi tränar måndagskvällar, onsdagskvällar samt lördag och söndag morgon. Nästa träning är alltså ikväll. Vi har väntat på vår stjärna, säger han och håller upp handen för att jag ska göra en high five med honom.
Jag kan se hur Scorpius tittar oroligt på mig. Även alla andra tittar åt vårt håll. Jag suckar.
- Jag tror inte att jag kommer komma Albert. Jag har lagt av med quidditchen, säger jag.
Hela salen flämtar. Jag tror nästan att mina ord ska välta omkull Albert. Han blir blek och tar snabbt ner sin hand. Han vet inte riktigt vart han ska ta vägen så han går snabbt iväg och sätter sig vid slutet av bordet. Jag tittar mig över axeln och ser hur folk tittar förvånat på mig.
- Ja, det där gick ju bra, säger jag skämtsamt.
Mina vänner skrattar däremot inte. De ger mig medlidsamma blickar. Jag suckar.
- Sluta. Det är inte något synd om mig! Jag vill helt enkelt ha mer tid till skolarbetet, säger jag och dricker ännu mer av apelsinjuicen.
Det är en lögn. Jag känner mig livrädd över att ens röra vid en kvast. Nej, jag kommer aldrig mer vilja ha någonting med quidditch att göra.
- Samtalsbyte, säger Lucas och börjar prata om en uppgift de har fått i försvar mot svartkonster.
Jag lyssnar på deras klagomål och gnäll om hur jobbig uppgiften. Deras gnäll fortsätter under resten av frukosten men också halvvägs till nästa lektion. De blir avbrutna av Sarah som dyker upp framför ett hörn tillsammans med Rose. Ivan ställer en fråga om uppgiften, som Rose och Sarah också har, och sen är diskussionen igång igen. Sarah ställer sig diskret intill mig.
- Kan vi prata? frågar hon lågt.
Jag nickar. Vi lämnar diskussionen och går in i ett klassrum. Vi smög iväg, så de andra märkte inte att vi gick iväg. Hon ställer sig med händerna i fickorna och tittar på mig.
- Hur är det? frågar Sarah.
Jag lägger min väska på en bänk och tar ett djupt andetag.
- Ärligt talat? Det är hemskt. Det gör så jävla ont att se dig Sarah. Jag älskade dig. Jag slutade aldrig älska dig. Men sen såg jag dig med James. Förstår du hur mycket jag hatar dig för vad du gjorde? Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta, säger jag.
- Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Vi ville aldrig att såra dig, säger hon.
Jag lägger armarna i kors.
- Tänkte du ens på mig? Jag menar, fanns det en sekund då du stannade upp och tänkte på hur jag skulle må när jag fick reda på att du blivit tillsammans med min bror, trots att vi inte riktigt gjort slut? frågar jag.
Sarah snyftar och skakar sakta på huvudet. Jag nickar. Det var som jag trodde. Jag tar upp min väska igen. Jag har hört nog. Men på vägen till dörren så vänder jag mig om.
- Jag tycker faktiskt synd om dig Sarah. James kommer krossa ditt hjärta. För det är så han gör. Han krossar flickors hjärtan och när han har krossat ditt, kom då inte krypandes till mig. För jag har lovat mig själv att aldrig ens röra en tjej som min bror har varit med och du är inget undantag, säger jag och lämnar klassrummet.
Mina vänner och Rose har insett att vi har försvunnit och de tittar frågande på mig.
- Ska vi gå på lektion? undrar jag och nämner inte vad jag har gjort.
De nickar och vi säger hej då till Rose.

Omg...bäst!!!

Albus: VAD FASEN GÖR DU!? Jag förstår dina grunder, men SÄGA ATT JAMES SKULLE KROSSA HENNES HJÄRTA!? Det var lågt mannen, riktigt lågt. Är det kanske för att ditt undermedvetna bara vill ha hennes tillbaka och därför är elak? Stackars Sarah .... Tjejen, tro mig, James kommer inte krossa ditt hjärta lita på mig ok?
Ursäkta mig, nu ska jag läsa den här ff:n IGEN bara för att få återuppleva känslorna.

Awesome skrivet!

Seriöst... ._. hur ska det bli med MJ? ._.

Om James krossar Sarahs hjärta kommer jag på något vis krossa hans x) >.<