Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Också Evelyn rynkade något missnöjt på näsan åt svaret, en riktigt gullig min när hon var så pass liten som hon var.
"Har han inte ätit morötter?" frågade hon misstänksamt, hon hade aldrig varit särskilt förtjust i grönsaker - som dem flesta barn - och dem hade fått envisas med att hon behövde det för att växa. Vilket hon tydligen snappat upp riktigt bra då.
"Nej, han har inte hunnit det ännu när han är så nyfödd." log Sienna med ett flin ryckande i mungiporna, på gott humör - visserligen trött och allt, men barnen fick henne onekligen på desto bättre humör igen.

Även Edvard skrattade åt kommentaren och såg på sin dotter.
"Hur ska han kunna äta morötter, han har ju inga tänder ännu?" Sa han flinande för att sedan bli avbruten av sin mamma.
"Kom ungar, dags att åka hem." Sa hon och Edvard svalde hårt.
Det var otroligt tungt att höra dem orden. Och barnen var i uppror, skrek, grät och vägrade att röra sig ens en centimeter.
Edvard älskade sin mamma men hon var inte alltid så smidig.
" Älskling, jag får ta hem dem." Sa han lågt och smekte hennes kind.
" Är det okej?" Sa han och kysste hennes panna mjukt.
Fångade upp den ena skrikande ungen efter den andre.
"Mamma är trött, och er lillebror. " Sa han allvarligt.
"Visa att ni är större än honom." Sa han och nog tystnade de lite.

Det var väldigt tungt att se hur barnen inte ville ge sig av, och hon ville ju också väldigt gärna ha dem där. Men samtidigt visste hon ju att de behövde hem, och att Edvard behövde följa med dem hur gärna hon än ville ha honom där. Hon nickade lite åt Edvard, förstod ju ändå fullt ut att dem behövde hem - av deras reaktioner att döma var barnen trötta, vilket hon själv också var.
"Jadå." hon lyckades snabbt snappa upp hans hand för att krama den lätt, nöjde sig därefter med att se efter dem.
Det dröjde inte särskilt länge efter att dem gått tills hon somnade, men bara för någon timme innan hon vaknade av ren smärta. Det dröjde inte länge förräns det visat sig att såret gått upp och varade, samtidigt som också hon själv börjat få feber - vilket för läkarna var ett mysterium varför än så länge, men alla verkade vara ense om att det var långt ifrån bra. Hon hade få krafter sen innan, och hon skulle inte klara av någon större infektion eller problem vilket var anledningen till att dem sent inpå natten ringde hem till Edvard efter att hon blivit sämre.

Edvard hade fått hem barnen, och fått dem i säng. Efter mycket om och men. Han hade dock väldigt svårt att sova och beslutade att ta igen lite arbete nu när han ändå hade tid över.
När telefonen ringde mitt i natten blev han chockad, orolig och förvånad- vem kunde det vara?
Han tog upp telefonen och svarade och hörde vad läkarna sa.
Sienna var sämre. Det verkade väldigt allvarligt.
"Min son? Hur är det med honom?" Viskade han och slöt ögonen hårt. Hade de båda råkat ut för något?
Han fick snart svaret att det enbart var Sienna vilket var en lättnad men samtidigt hemskt.
Han kunde inte ta sig dit. Han kunde inte göra någonting.
"Tack för att ni meddelade detta." Sa han lågt och slöt ögonen hårt.

Sienna hade blivit mer och mer påverkad utav febern, var inte längre helt hundra med utan halvt förvirrad och hade åtskilliga gånger frågat efter Edvard. Förstod inte i feberyran vart han tagit vägen eller varför han inte var där.
Det dröjde länge, men till sist hade läkarna åtminstone hittat något de misstänkte kunde orsaka det här - en liten "läcka", några stygn som gått upp på insidan som de förhoppningsvis skulle kunna ordna lätt. Det var framåt morgonen då dem fått iväg henne till den mindre operationen, hade nöjt sig med att bedöva henne - de hade inte vågat söva henne i det skick hon var i.

Edvard hade varit vaken hela natten, vankat av och an i hela huset och samma stund som morgonen kom hade han ring för att få dit någon att passa deras barn.
Den första han fått tag i var Siennas föräldrar och de kom nästintill på en gång och samma stund de satte foten innanför dörren gav han sig iväg.
Mot sjukhuset.
När han väl var där så fick han reda på att hon var inne på operation.
Han började vanka av och an genom hela sjukhuset. Helt utom sig av oro, hans älskade. Varför hände detta?
När deras son vaknat fick han åtminstone honom till sig och det lugnade honom nått otroligt och han klarade av att sitta stilla och bara fokusera på honom.

Operationen dröjde - de ville inte riskera att det på nåt sätt blev såhär igen utan såg till att vara extra noggranna - men långt om länge blev hon iallafall körd tillbaka till sitt rum. Hon var väldigt sliten och desto tröttare än kvällen innan trots några timmar sömn. Men det var väl heller inte så underligt, hon hade fått utstå en hel del men nu skulle förhoppningsvis alla prövningar äntligen vara över. Hon skulle få bara vila upp sig.
En sköterska skickades snarast ut för att meddela Edvard nyheten att hon var tillbaka igen och att det förhoppningsvis varit lyckat, de behövde ju inte låta stackaren vänta mer än nödvändigt. Hon passade även på då de skulle behöva mata sonen, Sienna fick inte lov att amma honom ännu tack vare medicinerna hon fått.

Edvard lät sköterskan ta den lille och tog sig fram till sin älskling rum i bara några, dock väldigt långa steg. Han fick anstränga sig för att inte kasta sig omkring henne.
Han gick in, tog hennes hand och svalde hårt.
"Älskling." Andades han sorgset och såg på henne.
Hon levde, det var det viktigaste.
Det syntes att hon var sliten men i hans värld så kunde hon få vara sliten hur länge det än behövdes. Så länge hon levde. Så länge hon skulle bli bra, så länge hon skulle komma hem igen.

Äntligen dök Edvard upp. Det var en ofantlig lättnad för Sienna, han var ju hennes klippa i allt och han fick henne att känna sig mindre vilsen på såna här ställen.
"Hey." viskade hon tillbaks med ett svagt leende, lyckades krama hans hand lite.
Som hon önskade att hon bara kunde komma hem just nu. Hem till honom och barnen, fä krypa ner i sin egen säng med hennes älskade make intill sig istället för att vara själv här.

Han såg på henne, pussade hennes kind lätt.
"Åh älskling, jag är så ledsen att du fick genomgå detta själv.
Men när de ringde, det var mitt i natten. Ingen skulle kunna komma och ta barnen." Viskade han och kramade hennes hand.
"Och jag kunde inte lämna dem och inte heller ta med dem." Sa han sorgset och såg på henne.