En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Awesome! Jag läste kapitlet innan, precis när du lade ut det men sedan dampade internet och lät mig inte skriva en kommentar >.>

Kapitel 84
Rose
När jag stiger in i klassrummet tystnar alla. De tittar på mig där jag går fram till min bänk. De viskar. Då min bänk är placerad längst fram i rummet känner jag hur deras blickar bränner i min nacke. Blickarna borrar nästan hål på min bleka hy. Jag suckar. Tittar mig sakta över axeln och ser hur deras blickar snabbt försvinner. Professor McGonagall dyker upp bakom den svarta tavlan. Hon hoppar upp på bänken och tittar sen på oss. Alla stirrar på den gråspräckliga katten med den fyrkantiga markeringen runt ögonen. Hon kastar sig framåt och i luften förvandlas hon till sin mänskliga form. Med det gråa håret uppsatt i en knut och en svart klädnad. Sen börjar lektionen. Men när McGonagall inte har klassens uppmärksamhet, så har jag det. En stor lättnad lägger sig över mig när vi äntligen får lämna lektionen. Hailey står och väntar på mig. Vi kramas och folk som går förbi tittar på oss. Hailey märker det.
- Tuff lektion? frågar hon.
Jag nickar.
- Det samma hände mig, erkänner hon.
Jag tar hennes hand och vi går hand i hand genom korridorerna med folks viskningar som omringar oss.
- Det kommer bli bättre, säger jag. De kommer snart vänja sig.
Hailey nickar. Men jag känner hur hon ser lite tvekande ut. Även jag känner mig tvekande. Sarah går en bit framför oss. I från motsatt håll möter vi en grupp jämngamla Slytherinelever. Jag kan se Scorpius i gruppen. Men Sarah tittar inte ens åt hans håll. Jag kan se hur Scorpius medvetet vänder bort huvudet när Sarah passerar det. Han knuffar till och med till henne med axeln. Jag ger honom en frågande blick. Men han skakar på huvudet. Hailey och jag stannar.
- Det där var konstigt, säger hon.
- Någonting är fel, säger jag.
Hailey nickar. Jag biter mig i läppen.
- Tror du att du kan gå i för väg till biblioteket? Jag vill bara se så att Sarah är okej, säger jag.
Min flickvän nickar.
- Självklart, säger hon.
Jag lutar mig fram för att kyssa henne på munnen men Hailey vrider på huvudet i sista sekunden, så min kyss hamnar på hennes kind.
- Vi ses snart, säger Hailey och går iväg.
Jag tittar efter henne med uppspärrade ögon. Det där var oväntat. Jag skyndar efter Sarah men en kille ställer sig i min väg. Han står med korslagda armar. Jag suckar.
- Vad vill du Adrian? frågar jag.
- Jag vill ha en ursäkt, fräser han.
Jag ser förvånat på honom och försöker tänka ut varför jag är skyldig han en ursäkt.
- Vi gjorde slut och efter sommaren så har du gått och skaffat dig en flickvän? Förstår du inte att det får mig att framstå som en riktigt dålig pojkvän? frågar Adrian och jag kan höra hur hans röst är full av egoism.
Jag himlar med ögonen.
- Adrian, vi var aldrig kära i varandra! Dessutom, vem jag är tillsammans med har inte med dig att göra, säger jag och går förbi honom.
Jag hinner gå ett par meter innan hans röst slår mot min rygg.
- Du kommer ångra att du gjorde slut med mig!
Det är ingen idé att svara honom, så jag springer ikapp Sarah. Hon har nästan hunnit till porträttet när jag kommer ikapp henne.
- Vad har hänt mellan dig och Scorpius? frågar jag andfått.
- Han är en idiot, muttrar Sarah.
Hon säger lösenordet och den tjocka damen släpper igenom oss. Folk i sällskapsrummet tittar på oss när vi kommer in och båda två går raka vägen upp till sovsalen. Våra rumskamrater är någon annans stans och jag stänger dörren efter oss.
- Kommer vi någonsin kunna gå in i ett rum utan att folk stirrar på oss? frågar jag.
Sarah svarar inte. Hon håller redan på att ta av sig skoluniformen. Jag lutar mig mot dörren.
- Tänker du berätta varför Scorpius är en idiot? frågar jag.
- Du som har varit tillsammans med honom borde väl veta, säger Sarah med ryggen vänd mot mig.
- I vårt förhållande var det jag som var idiot om du minns, säger jag och grimaserar.
Hon tittar på mig. Det blir en tyst minut när vi båda två tänker på att jag var otrogen mot Scorpius i slutet av förra årets hösttermin.
- Vi hade ett bråk. Scorpius är tydligen inte särskilt glad över att alla pratar om mig och James. Folk ställer tydligen mycket frågor och allt han vill är att smälta in i mängden det här året, suckar hon.
Sarah sätter sig på sängkanten och tar av sig skorna. Jag sätter mig ner bredvid henne.
- Alla är bara lite chockade. Jag menar, du blev tillsammans med ditt förre detta pojkväns storebror. Det är som jutet för att bli skvaller, säger jag.
Hon nickar och tittar ner på sin ring. Ett sorgset leende lägger sig på hennes läppar.
- Jag saknar honom redan, erkänner Sarah.
- Äsch, ni kommer klara det här. Jag är däremot lite osäker på vad allt det här skvallret kommer göra med mig och Hailey. Hon vägrade kyssa mig förut, säger jag.
Min bästa vän klappar mig på handen.
- Alla är bara lite chockade. Jag menar, du har bara varit tillsammans med killar och sen efter sommaren så är du tillsammans med en tjej. Det är som jutet för skvaller, säger Sarah och ler.
Jag räcker ut tungan mot henne. Hon vänder mina ord mot mig. Jag ställer mig upp.
- Du får ursäkta mig, men jag ska gå och träffa min flickvän i biblioteket innan skvallret förstör det här förhållandet, säger jag.
Sarah nickar och plockar fram pergament och bläck. Jag antar att hon ska skriva till James. Ett par minuter senare är jag nere i biblioteket. Hailey sitter och väntar på mig. Hennes huvudet är böjt över en bok. Samma position som hade så många gånger nere i arkivet. Där nere då vi var hemliga. Det här kanske var en dum idé. Vi kanske aldrig skulle ha låtit hemligheten lämna arkivet. Hailey tittar upp på mig. Hon ler. Det är ett kärleksfullt leende. Jag ler tillbaka. Men okej, det kanske var bra att hemligheten kom ut. För hur skulle alla andra annars kunna veta att det där kärleksfulla leendet är bara för mig?

Sarah
En vecka. Ett nytt brev varannan kväll. Det är med tårfyllda ögon och ett hjärta fullt av saknad som jag läser hans handstil. Han saknar mig också. Säger att det känns tomt där borta. Gud vad jag älskar honom. Varje brev avslutar vi med att vi kommer klara det här. Vi kommer klara att vara åtskilda. Jag räknar ner dagarna tills den här terminen är slut. Jag räknar ner dagarna till då jag får se honom stå på perrongen och väntar på mig. Åh vad jag tänker springa. Jag tänker springa och kasta mig runt hans hals. Känna doften av den som jag älskar mest av allt. Vi kommer klara det här. Ingen annan tror det. Alla pratar om oss. Viskar och säger att jag är dum som blir tillsammans me som säger att han var otrogen. Det var han inte. Inte fysiskt i alla fall. Kanske mentalt. Men Millie har också gått vidare. Hon är förlovad med Keith. Det läste jag om i the Dailey Prophet. Det stod också om olyckan i tidningen. Igår hade den sista begravningen ägt rum. Nu är alla sex personer som dog i olyckan begravda. Men det är bara tre av de nio överlevarna. Albus, en tjej ifrån Bulgarien och en kille ifrån Danmark som har fått lämna sjukhuset. De andra sex, inklusive chauffören, behandlas fortfarande på sjukhus. Med i tidningen fanns det också ett uttalande ifrån Viktor Krum:
”- Det som hände är en stor sorg för alla quidditchspelare. Dessa ungdomar kom hit för att få uppleva en barndomsdröm. Många av dem fick sorgligt nog aldrig den chansen. Jag lider med familjerna till de avlidna men också med dem som klarade sig, då de alltid kommer bära med sig denna sommaren som något dåligt, säger nuvarande ordföranden i EQT. ”
Jag tackar gudarna för att Albus inte ligger begravd i en träkista under gräs och jord. Trots att vi inte är tillsammans längre så bryr jag mig fortfarande om honom. Någonting som ryktesspridarna här på skolan inte verkar tro på. Enligt dem så vägrar Albus att prata med både mig och James. Visserligen har jag inte pratat med Albus sedan bröllopet och det var inget trevligt samtal men enligt James så har inte Albus yttrat sig om mitt och hans brors förhållande. Jag antar att det uttalandet kommer ske när han kommer tillbaka till skolan och står öga mot öga med ryktena. Rose kommer in i sovsalen. Azmarie, Nathalia och Stephanie har redan somnat. Rose har träffat Hailey. Det kan jag se på hennes leende. Det är ett leende vars glädje lyser i ögonen och över hela ansikte. Ett sådant leende log Rose när hon var tillsammans med Scorpius. Aldrig med skitstöveln Adrian. Hon är lycklig. Som man ska vara i ett förhållande. Lycklig. Jag suckar. Hon ger mig en frågande blick och jag skakar leende på huvudet. Rose säger godnatt och kryper ner under sitt tjocka täcke. Jag släcker lampan och lägger mig på sidan. Jag tittar ut genom fönstret. Det är fullmåne ikväll. Jag undrar vad James gör just nu. Han kanske också har gått och lagt sig. Han kanske också ligger och tittar på fullmånen. Det hade varit romantiskt. Ett hav skiljer oss åt men fullmånen visar att vi är nära varandra. Jag blundar och inbillar mig att James ligger bakom mig. Att han lägger armarna runt mig och att vi skedar genom hela natten. Med den inbillningen i huvudet så somnar jag med ett leende på läpparna. Ett lycklig leende. Precis ett sådant leende som man ska le när man är i ett förhållande.

kom igen nu underbara läsare! saknar era kommentarer!

Har läst ikapp, har bara fyra ord: Fy fan vad bra!!♥

JAG DÖR ♥
I Think I am in love~
IN U AND SARAH AND ALBUS AND JAMES AND SCORPIUS

Åh, herregud. Det var underbart! Helt hänförande ^^

Yes I love it. Men usch att de ska ge blickar åt Hailey och Rose. :C

Jag älskar Sarah's del. Även om den är kort så är den så sjukt fin. :'D ♥

Hoppas du vet att jag läser även om jag inte alltid kommenterar. ♥

Kort kapitel i stort sett och jag vet inte riktigt vad jag ska säga förutom att den som alltid var sjukt bra. ♥ Breven från James. Hade velat läsa dem.

Ggaa hinner inte skrivs något långt men du ska veta att det här är den bäste fanfictionen ever!

Kapitel 85
James
Det är inte lika varmt längre. Solen står fortfarande högt på himlen och havet är lika blått men den ljumma vinden känns nästan kall. Vädret påminner om somrarna där hemma. Jag sitter på en stol utanför Clair och Beaus restaurang. På det runda bordet framför mig står det en glasvas med en lila blomma i och en mörkblå kopp te med mycket mjölk. Jag har gitarren i handen och drar med mitt plektrum över strängarna. Vackra toner bildas och jag börjar sätta ord till tonerna. Jag sitter där i solskenet och sjunger för mig själv. Framför mig går folk runt på torget, utan att jag lägger märke till dem. Jag sitter som i en egen liten bubbla. Det är bara jag och min gitarr. Det är första gången sedan campingen som jag rör vid en gitarr. Att röra vid en gitarrhals blir nog samma känsla för mig som det blir för quidditchspelare när de rör vid en kvast. En känsla av upprymdhet och glädje. Lennox, Connie och Bradley kommer ut. Jag ler och fortsätter att sjunga. Alla tre sätter sig runt runt mig. Även Clair och Beau kommer ut. Clair lutar sig mot dörrkarmen och Beau låter sin haka vila på hennes axel och virar sina armar runt hennes midja. Jag sjunger högt och lågt. Min stämma blandar sig vackert med ljudet från gitarren. Orden bara lämnar min mun. Jag vet inte vad allting kommer ifrån. När sista tonen har ebbat ut applåderar de. Men applåderna är starkare än vad fem personer kan åstadkomma. Jag vrider på huvudet och får se att allt de där folket som gick över torget, och som jag inte lade märke till, har nu samlats utanför restaurangen för att lyssna på mig. Det är tjockt med folk. Jag tittar förvånat på dem. De slutar aldrig applådera. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Så jag börjar spela en till låt. Och en till efter det. När fjärde låten är slut ställer jag mig upp och bockar.
- Tack, säger jag med röda generade kinder.
Sakta men säkert skingras gruppen av människor. Connie hoppar upp i mitt knä och jag hinner precis ta bort gitarren.
- Det var jättebra! säger hon och ett par trassliga lockar av de bruna håret har lagt sig framför hennes söta ansikte.
Jag skrattar och fäster lockar bakom hennes små öron.
- Tack, säger jag.
Ljudet av klackar fångar vår uppmärksamhet och en kvinna kommer gående mot oss. Hon har eldrött hår och är klädd i en mossgrön kavaj och kjol. Hennes ögon är isande blåa och markerade av svarta eyeliner. Framme vid oss räcker hon fram en hand med manikyrerade naglar.
- Lucille Latour, det var riktigt bra spelat, säger hon.
- James Potter, tack, säger jag och skakar hennes hand.
- Säg mig James, har du någonsin tänkt på att bli artist? frågar Lucille.
Frågan överrumplar mig. Jag förstår att hon ser min reaktion.
- Jag jobbar på skivbolaget MM (MusiqueMagique) som manager. Just nu är jag manager åt Juliette Dupin och ni två skulle passa perfekt som duo på hennes nästa singel, säger Lucille.
Connie och Lenox drar efter andan. Juliette Dupin är just nu den mest eftertraktade tonårssångerskan i magivärlden. Varenda tjej avgudar henne. Och alla killar drömmer om att bara få stå bredvid henne.
- Eh, jag vet inte riktigt, säger jag och drar handen genom håret.
- Det är okej. Du får tänka på det. Jag ger dig mitt kort också kan vi träffas på mitt kontor imorgon klockan 5, säger Lucille och ger mig ett kort.
Jag nickar.
- Okej. Det blir bra, säger jag.
Hon ler och går sedan iväg igen. Jag tittar på Clair och Beau. De tittar förvånat på mig. Vad var det nyss som hände? Jag, artist? Och med Juliette Dupin. Det låter inte riktigt sant. Jag menar, nej, jag kan inte förstå det.

Efter en natt av och dag av att försöka förstå vad som hände på torget så är det dags att a mig till musikbolaget. Det är en stor och gammal byggnad som ligger i utkanten av den lilla byn. Det är en gammal byggnad. Inrett med gamla rustika möbler som alla är i mörka, dystra färger. Det första man ser i entrén är en reception med en lång trappa bakom. Jag går fram till receptionen där en äldre kvinna sitter. Hon ser upp på mig när jag kommer fram.
- Jag ska möte Lucille Latour, säger jag med skakig och nervös röst.
Hon nickar och ställer sig upp. På otroligt höga klackar leder hon mig upp för trappan. Vid trappans slut finns det ett fyrkantigt stort rum vars väggar är fyllda av dörrar med olika namnskyltar. I mitten av rummet finns det ännu en trappa. Receptionisten stannar vid trappans fotände.
- Upp för trappan och dörren till vänster. Hon väntar på dig, säger hon och vänder sen tillbaka ner till receptionen.
Innan jag går upp för trappan tittar jag närmare på ett av namnskyltarna. Systrarna Spök., den yngre versionen, verkar ha MM som sitt skivbolag. Även många andra kända artister. Jag sväljer tungt och går upp för trappan. Det finns bara två stycken dörrar. På den till vänster står det med stora bokstäver Lucille Latour. Jag tar ett par lugnande andetag och sedan knackar jag. Dörren glider upp och visar ett ljust kontor där allting är inrett i vitt. Lucilles eldröda hår sticker ut i rummet, precis som hennes senapsgula klädsel. Idag är det långbyxor och kavaj. Hon ger mig ett leende.
- James! Så trevligt att se dig igen. Slå dig ner. Är du törstig? frågar hon och en av stolarna framför hennes skrivbord dras ut samtidigt som ett glas pumpajuice dyker upp på det lilla bordet intill stolen.
- Tack, säger jag och sätter mig ner.
Jag dricker nervöst ut glaset och ser hur hon tittar på mig.
- Du har hört talas om Juliette, antar jag? undrar hon.
Jag nickar.
- Hon ska nu börja spela in en skiva som ska bli redo att säljas lagom till jul. Efter din lilla konsert på torget igår så blev jag övertygad om att ni kommer låta underbart ihop, säger Lucille. Så vad säger du James? Har vi en deal?
Jag ställer ner mitt glas och gör mig beredd att tacka nej till erbjudandet. Jag menar, jag som artist? Det låter inte riktigt som jag. Jag menar, jag har ju nästan precis upptäckt att jag är bra på musik. Men precis när jag ska säga orden öppnas dörren till kontoret. Lucille släpper mig med blicken och tittar bort mot dörren. Jag tror jag sätter luften i fel strupe. I dörren står en lång tjej med brunt långt hår. Hon har på sig en tajt vit klänning och skrider fram på golvet. Det där är Juliette Dupin.
- Juliette! säger Lucille.
- Lucille! säger Juliette.
De gör kindpussar och sedan slår Juliette sig ner på stolen intill min. Jag håller hela tiden andan.
- Det här är James. Jag har precis gett honom erbjudandet om att sjunga tillsammans med dig på din skiva, säger Lucille.
Juliette tar en vindruva ifrån fruktskålen på Lucilles skrivbord och tittar på mig samtidigt som hon äter av den.
- Du är snygg. Riktigt snygg. Men kan du sjunga? frågar hon och tittar på mig med gröna ögon.
- Om han kan sjunga? Den här killen är en riktig pärla. Du ska få höra honom, säger Lucille och knäpper med fingrarna.
En gitarr dyker upp i mina händer. De tittar på mig och väntar att jag ska börja spela. Jag tar ett andetag och försöker slappna av. Sen börjar jag spela. Jag sjunger en av låtarna som jag spelade igår på torget. Ibland känns det som om min röst ska spricka av nerver men varken Lucille eller Juliette verkar lägga märke till dig. När sista ackordet är klart vågar jag nästan inte titta på dem.
- Jag gillar honom. Han är duktig, säger Juliette till Lucille.
Lucille ler nickande och tittar sen på mig.
- Nå James, har vi en deal? frågar hon.
Jag förbereder mig på att säga nej men när jag öppnar munnen så kommer inte de intränade meningarna ut.
- Ja, vi har en deal, säger jag.
Lucille jublar.
- Perfekt! Vi måste ha champagne! säger hon och knäpper med fingrarna igen.
Det är först när jag skålar med Juliette som jag inser att jag svarade ja. Gud, vad har jag gett mig in på?

Scorpius
Det känns som om jag har tagit på mig linser som gör så att jag ser allting i gråa nyanser. Inte ens solstrålarna som skiner in genom fönstren är ljusa. Allting är grått och trist. Dunklet. Jag går fram i korridoren. Min svarta kappa svänger runt mina långa ben och jag känner mig som ett vandrande monster. Folk som jag möter byter snabbt fil. De undviker mig som om jag hade drakkoppor eller något annat smittsamt och farligt. Men jag bryr mig inte. Jag vill inget annat än att vara ifred. Vara ifred och tycka synd om mig själv. Jag förtjänar det. Jag blev sårad av en tjej igen. För andra gången. Jag har rätt att få vara sur och tvär. Jag struntar i vad alla andra tycker. Jag har rätt. En doft slår mig. Forever. Jag skyndar på min steg. Måste bort. Innan...
- Scorpius! ropar hon bakom.
Jag stannar. Fan. Jag vänder mig om och står öga mot öga med Rose. Doften av Forever retar min näsa.
- Vad vill du Rose? frågar jag.
- Jag vill prata. Eller rättare sagt, jag vill snarare att du ska prata med Sarah och bli sams, säger hon och stryker en av de tjocka lockarna ur sitt ansikte.
Jag suckar.
- Du har faktiskt inget med det att göra, säger jag.
Rose lägger armarna i kors. Jag suckar och svär en tyst ramsa över hennes envishet. En gång i tiden tyckte jag att den var otroligt gullig. Just nu bara väldigt irriterande.
- Scorp, jag kan inte se att ingen av er mår bra utav att ni bråkar. Jag menar, det ni bråkar om är riktigt onödigt, säger hon.
Onödigt? Hur vet hon att det här är onödigt?
- Alla pratar om mig också vet du. Men du ser inte mig gå runt och skrämma förstaårseleverna, påpekar Rose.
Jag suckar och tittar mig omkring. Det är tomt i korridoren. Hon har rätt. De pratar om henne också.
- Det här handlar inte egentligen om att folk frågar en massa frågor, eller hur? undrar hon.
Jag tittar på henne.
- Om du nu måste veta så träffade jag någon på Hawaii. En mugglare. Och jag gillade henne verkligen men när jag berättade att jag var en trollkarl så lämnade hon mig. Hon bara gick därifrån och vägrade prata med mig. Så jag struntar ärligt om hur Sarah blev tillsammans med Albus bror. Hon har i alla fall någon att vara med och slipper leva ensam resten av livet som jag kommer få göra, säger jag.
Rose spärrar upp sina ögon.
- Nu är du dum Scorpius! Du kommer inte alls få leva ensam resten av ditt liv, säger hon.
- Jaså? Jag har inte precis haft världens tur i kärlek. Du var otrogen mot mig och MJ kunde inte acceptera vem jag egentligen är. Resultatet av det blir att jag kommer få leva ensam resten av livet, fräser jag.
Hon verkar inte längre veta vad hon ska säga. Jag vänder mig om och börjar gå igen. Jag kan höra hur Rose springer efter mig. Hon lägger en hand på min axel och när jag vänder mig om, omfamnar hon mig.
- Du kommer inte alls leva ensam resten av livet. Du kommer alltid ha mig. Jag kommer alltid vara din vän, säger hon.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tvekar länge innan jag kramar henne tillbaka. Jag tar en djup suck.
- Allting är bara så...komplicerat, säger jag.
Rose släpper taget om mig och ler.
- Tala inte om det. Ett sommarlov och jag kommer tillbaka till skolan med en flickvän. Det är komplicerat om något, säger hon.
Jag skrockar lågt. Det här känns bra. Som vanligt. Inte alls så obekvämt som det var på tågstationen för bara en vecka sedan. Det var så här det var innan förra året. Det är såhär det alltid ha varit.
- Jag kanske borde gå och prata med Sarah, säger jag och kliar mig i bak på nacken.
- Det låter som en bra idé. Hon sitter i biblioteket, säger Rose.
Jag nickar och går åt motsatt håll. Hon går åt det andra. När vi har gått en bit kan jag höra hur Rose säger mitt namn igen. Jag tittar mig över axeln. Hon står redo att försvinna bakom hörnet.
-Den där MJ låter som en väldigt dum tjej om hon inte inser vilken otroligt bra kille du är, säger Rose och fortsätter sen att gå.
Jag ler ett snett leende och går sen mot biblioteket. Sarah sitter ensam vid ett bord. Jag drar ut stolen mittemot henne. Hon kollar snabbt upp men sen ner i boken igen.
- Joo, jag, börjar jag.
Sarah tittar upp igen och slår igen boken.
- Jag ber också om ursäkt, säger hon.
Jag ler. Sarah ler tillbaka. Helt plötsligt känns det som om mina osynliga linser försvinner. Allting börjar sakta gå från grått till färg. Allting är bra. Om nu bara Albus var här så skulle bra bli perfekt.

ni är det bästa läsare man kan ha! Glöm inte att kommentera :*

Det är så bra! Börjar ju nästan gråta!

Har inte kommenterat på en evighet men du ska veta att jag fortfarande läser - och älskar det.
Du är helt fantastisk på att skriva och din ff är fantastisk.