Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Aww, varsågod ♥

Gör så

Vad viskar hon??? Vill veta NUUU!!
Superbra kapitel!
Det blev som jag trodde!
När tror du att nästa kapitel kommer?
Eftersom du skrev i en tidigare kommentar att du sparat det bästa på balen till sist- undrar jag ju nu som en galning vad detta bästa kan vara....

Åh, det kommer nog snart ett nytt litet kapitel åt er
Och ohja, har absolut sparat det bästa till sist åt er ^^ Vill ju att ni ska längta lite och vara lite nyfikna, bara hoppas ni blir lika glada som jag tror att ni kommer blir

Så nyfiken på nästa kapitel!! Kan vi snälla få det ikväll?

Jag ska se vad jag kan göra Beror på när jag kommer hem

SKRIV BLIR GALEN

Nordanhym

Skulle bli superglad om nästa kapitel kommer nu!
Längtar så att det knakar efter det, nämligen!

Hej sötnosar,
idag är det ju fredag så tänkte att jag kanske skulle göra er lite glada med ett nytt kapitel? Hoppas iaf att ni blir glada för det

Nu får ni ju äntligen veta vad Cora viskar i Penelopes öra

Hoppas ni alla får en bra helg! PUSS på er! ♥



~Kapitel 51~

Coraline lutar sig mot mig med ett finurligt leende,
”Någon väntar på dig, borta vid dörren...” viskar hon och jag ser upp från golvet, bort mot dörren som leder in i Stora Salen. Jag skulle känna igen den siluetten vart som helst.
”SEVERUS!” skriker jag, galleonerna landar på golvet i ett fasligt klinkande, jag tar tag om min silvriga balklänning och springer bort till honom så fort jag bara kan. Rakt genom hela salen, framför allas blickar. Hans ansikte är mjukt, hans läppar ler mot mig. Jag slänger mig om hans hals och kramar om honom så hårt att luften nästan går ur mig. Han tar ett chockat steg tillbaka innan hans kropp mjuknar upp.

Det är som om han blivit alldeles kall och hård under tiden vi varit ifrån varandra. Men medan hans armar snirklar sig runt min smala midja och revbenskorg mjuknar han upp och det känns som om han drar ett djupt andetag med sin ljuvliga näsa i mitt hår.
”Penelope... Jag har saknat dig så...” mumlar han in i mitt öra med den där ljuvligt hesa, mörka och underbart vackra rösten som jag så länge längtat efter att få höra igen. Den skickar rysningar av välbehag som sprider sig över hela min kropp. En känsla bara Severus kan ge mig, han får mig att känna saker jag inte trodde var möjligt och min kärlek för honom blir bara starkare.

Jag kan känna hundratals ögon som stirrar på oss, men jag bryr mig inte. Jag vill bara krama Severus, vara nära honom, känna doften och värmen från mannen jag älskar så djupt.
”Kom Penelope...” mumlar han och släpper taget om mig samtidigt som han räcker ut sin arm mot mig. Alltid en gentleman mot mig... Tänker jag medan jag snirklar in min arm i hans och dörrarna till Stora Salen flyger upp. Ljus flödar in från hallen utanför in i den nedsläckta salen. Min klänning glittrar magiskt och ljuvligt i det gula varma skenet. Den är i skarp kontrast mot Severus svarta kappa, som Yin och Yang.

Jag kan höra viskningar bakom oss, känna de nyfikna blickarna bränna i min nacke. Men, jag bryr mig inte alls just nu. Severus är här, med mig. Då spelar inget annat någon roll. Alla mina tankar om kvällen som varit, om musiktävlingen, om kvällens par, om alla som stirrade på mig när jag anlände är som bortblåsta. När Severus är nära finns inget annat för mig.

Vi lämnar Stora Salen bakom oss. Vandrar genom skolan, på väg till Severus gamla kontor, som fortfarande står tomt, verkar det som. Jag ser upp på Severus vid min sida och stannar mitt i den övergivna korridoren när verkligheten slår mig hårt i ansiktet vid åsynen av hans ljuvliga ansikte.
”Severus...” mumlar jag och ser på honom där han stannat upp och står halvt vänd mot mig, hans ansikte undrande. Jag ser in i hans ögon, hans mörkbruna, nästan svarta ögon.
”Vad är det duvan?” frågar han med den där mättade rösten som jag bara hört honom använda när han talar till mig.
”Jag älskar dig.” mumlar jag medan mina kinder blir rosiga.
”Varför har du inte skrivit till mig?” frågar jag sedan direkt efter för att inte sätta någon press på honom att avslöja vad han känner för mig. Severus ger mig ett utav de där underbara Severus-leendena, åh vad jag har saknat det där leendet....

Jag rodnar mjukt och efter att hastigt ha fällt ner blicken mot golvet ser jag upp på honom.
”Penelope...” Severus tar det sista steget mot mig och stryker bort en enda liten hårslinga som tagit sig loss från min håruppsättning och fäster den bakom mitt öra.
”Jag har arbetat, flyttat och även sagt upp en del kontakter.” Jag rynkar min panna genom att dra ihop mina ögonbryn.
”Vart jobbar du nu?” frågar jag nyfiket,
”Jag skapar nya trolldrycker och recept åt ministeriet, mig själv och andra trollkarlar och häxor. Ett högst givande arbete för mig.” svarar han mjukt och kysser toppen utav mitt huvud.
”Ett arbete jag endast hittade tack vare dig. Ett arbete som jag trivs med, mer än mitt föregående.” Severus röst är underbart mörk och hans ögon har börjat att dansa för mig. Jag minns första gången de dansade för mig, hur jag kände mig speciell när jag satt i Stora Salen och hans såg på mig från bordet där professorerna sitter. Känslan av att ha delat ett alldeles eget intimt ögonblick mitt bland alla ovetande elever och professorer.

Mina knän blir svaga vid åsynen av honom när han är sådan här. Dansande ögon, litet leende på läpparna och hans ljuvliga ansikte avslappnat, mjukt mot mig. Han kysser toppen utav mitt huvud ännu en gång och jag lutar mig in i hans omfamning.
”Hmm... Jag har saknat den doften... Hallon, Vanilj och du Penelope.” mumlar han och jag fnittrar lite.
”Sev?” säger jag där vi står mitt i korridoren med armarna om varandra och mitt huvud lutat mot hans bröstkorg.
”Mm hmm?” Det vibrerar härligt i hans bröst var gång han talar,
”Varför har du sagt upp kontakten med människor?” frågar jag försiktigt, Snälla låt det inte vara på grund utav mig...
”För att jag inte vill ha dig i närheten utav sådana människor Penelope.” svarar han bara, lugnt och simpelt. Jag suckar.
”Du kan inte göra så, du kommer avsky mig för det senare Sev...”
”Nonsens. Jag bestämmer vilka som ska vara i mitt liv och ditt liv. Du ska inte vara nära sådana människor, du är så oskyldig och ljuvlig. Jag vill behålla dig så så länge jag kan... Min Penelope, min vita duva.” svarar Severus och ser ner på mig, jag ser upp på honom och nickar blygt. Värme samlas i en pöl i nedre delen utav min mage när han talar med en sådan bestämd röst, rösten från en auktoritet.

Han lutar sig ner mot mig och jag sträcker mig upp på tå, våra läppar möts och jag får gåshud över hela kroppen. Hans kalla, smala läppar mot mina varma fylliga. De passar varandra perfekt. Han smakar av honung, mint och utav honom. Den godaste av alla smaker, Severus Snape. Jag känner hur hans hand glider mjukt över sidentyget på min klänning. Min hand åker upp i hans halvlånga svarta hår som känns lent mellan mina fingrar. Mitt hjärta bultar så hårt, min puls rusar och vi är båda andfådda när vi bryter kyssen. Jag drar ner mina händer och vilar dem på hans hivande bröstkorg, jag kan känna hur hans hjärta frenetiskt pumpar där inne och känslan är otroligt betryggande. Känslan av hans knäppta händer vilandes på min svank.

”Jag har saknat dig så Penelope.” säger han och mina isblå ögon möter hans dansande mörkbruna. Den där energin som är så obeskrivlig, den man nästan kan ta på sprakar omkring oss. Jag tar Severus hand och drar med honom genom korridoren med ett leende på mina läppar. Han ler ner mot mig och följer efter. Vi vandrar hastigt genom slottet, genom korridorer, upp för trappor, genom smala gångar, förbi fönster och valv. Till slut står vi i den del av skolan som alltid ligger öde. Nu mer än vanligtvis.

SÅÅÅÅÅ ljuvligt kapitel gumman! ÄLSKAR DET!!! ♥ ♥ ♥ Äntligen lite mer Snape igen Längtar efter att åf se vadde ska hitt apå för dumheter nu ;D ♥ ♥ ♥

Aww, gummz ♥ ♥ ♥ ♥