En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Kapitel 82
Sarah
Jag klarade hela tågresan utan att berätta. Det var egentligen inte någon som lade extra notis till mitt glada humör. Scorpius lämnade kupén efter en stund för att leta upp Ivan och de andra och Rose hade bara ögonen för Hailey. Och deras lilla show på perrongen skapade väldig trafik utanför vår kupé. Alla ville se ifall de var sant. Jag är tillbaka på Hogwarts för mitt andra och sista år. Jag känner mig fortfarande överväldigad av den stora byggnaden. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid trapporna som flyttas, eller vid Peeves många bus. Men precis som min första dag på Hogwarts så tittar alla på mig. Jag antar att det inte är någon som har glömt hur Albus och jag avslutade förra året med att teoretisk sätt göra slut. Och det är nog ingen som inte har hört om olyckan. Efter middagen och sorteringen gör jag och Rose sällskap upp till sovsalen. När vi öppnar dörren avbryter vi våra rumskamrater i vad som verkar vara en väldigt viktigt diskussion. Jag umgicks inte med dem så mycket förra året. De hängde mest till hos de jämnåriga killarna. Rose har däremot hängt mycket med dem, ja, innan jag började här och vi med en gång blev bästa vänner.
- Hej, hur var er sommar? frågar jag.
De tittar på varandra och ler.
- Inte lika bra som din har vi hört, säger Azmarie.
- Ja, det sägs att du har träffat någon annan, säger Stephanie.
Jag tittar på Rose. Hon rycker på axlarna.
- Vart har ni hört det? frågar jag.
- Rykten, säger Nathalia och fnittrar.
Jag tittar på dem.
- Vad säger ryktena? frågar jag.
- Att det är en äldre. Är det någon som vi känner? frågar Azmarie och jag kan höra hur spänningen stiger i rummet.
Jag harklar mig och vänder ryggen till.
- Ja, faktiskt. Han har gått på Hogwarts, säger jag och börjar bädda upp min säng.
Jag kan se hur Rose tittar på mig med förvånande ögon. Hon tycker inte att det här är någon bra idé. Jag vänder mig mot mina nyfikna rumskamrater. De väntar spänt.
- Det är James, säger jag.
Alla sex ögon spärras upp.
- James som i Albus bror James? frågar Stephanie.
Jag nickar. De tittar förvånat på varandra.
- Men hur kommer de fungera? Jag menar, ni kommer ju inte kunna träffas, säger Nathalia.
Jag ler och räcker fram min vänstra hand. De, även Rose kommer fram.
- Det här är bevis på att vi kommer klara oss, säger jag och pekar på den silvriga ringen som sitter på mitt ringfinger.
Jag ler och tänker tillbaka på när han gav mig den.

Jag torkar av den sista tallriken. Hör hur det är tyst i den här delen av huset. Clair och Beau har fullt upp i restaurangdelen och ifrån det köket hörs det spisar som sprakar, folk som ropar ut beställningar och vinkorkar som öppnas. Alla barn har gått och lagt sig, efter många om och men. Bradley var mer sugen på att springa runt i huset med pyjamaströjan runt halsen. Han är söt. Bara tanken på att ingen trodde att han skulle få uppleva resten av sitt liv när han blev sjuk förra sommaren får mig att känna så stor lycka över att han klarade sig utan några men. Jag släcker lampan och går upp för trappan till sovrumsdelen. Lägger en hand på handtaget till mitt sovrum men dörren öppnas inte. Den är låst. Jag knackar på dörren.
- James? säger jag.
Inget svar.
- James? Är du där inne? frågar jag.
En nyckel vrids om och han öppnar dörren. Jag tittar frågande på honom.
- Vad gör du? frågar jag och går in.
Tittar runt i rummet. Inget ovanligt. Det enda som sticker ut är att sängen är bäddad med nya vita lakan. Jag vänder mig mot honom. Han ser nervös ut. Han skakar nästan.
- Jag har bestämt mig för att stanna i Frankrike, säger James.
Hans ord slår mig av förvåning. James stanna i Frankrike? Vi kommer inte ens vara i samma land.
- Wow, det var oväntat. Kommer jag få en julkort? frågar jag.
- Snälla, det där var onödigt, säger James.
Jag skakar på huvudet.
- Det är sant. För det är så det kommer bli James. Du kommer vara här och jag kommer vara i ett annat land. Vi kommer inte kunna träffas och till slut kommer vårt förhållande bara rinna ut i sanden och jag kommer få läsa i tidningen eller höra via Rose hur du har gift dig med någon yppig blondin. Så om du inte har något förslag på hur vi ska kunna hålla ihop vårt förhållande så kanske det är lika bra att vi gör slut här och nu, säger jag.
- Men jag har ett förslag, säger James.
Han går ner på sina knän och plockar fram någonting ur sin ficka. Jag känner hur mitt hjärta stannar. James öppnar asken och visar en silvrig ring.
- Den här ringen är ett löfte. Du ska kunna titta på den och veta att det alltid kommer vara vi. Att ingenting kommer få förstöra det vi har, säger han.
Jag har börjar gråta och gör honom sällskap på golvet.
- Förlåt, jag menade inte det jag sa, snyftar jag.
- Jag vet älskling. Jag vet, säger James och smeker min kind.
Han trär ringen på mitt finger och sen kysser vi varandra.

- Är ni förlovade? skriker Rose.
Även de andra ser chockade ut. Jag skrattar.
- Nej. Det är en löftesring. Den här ringen är ett bevis på att vi kommer hålla ihop, säger jag.
De tittar på varandra och på ringen. Jag ler brett. Vi kommer klara det här. Vi kommer hålla ihop. Jag är säker på det.

James
Jag bestämde mig för att stanna i Frankrike. Det är ett underbart ställe och jag trivs hos Beau och Clair. Jag sitter ute vid fontänen på torget och håller ett öga på barnen som leker en bit bort. Jag erbjöd mig att vara barnvakt så att Clair och Beau kunde hålla till i restaurangen. Parker åkte till Beauxbatons igår. De andra är för små. Och jag har ingenting emot att ta hand om dem. Jag gillar dem och de gillar mig.
- Så det är alltså här du håller till, säger en bekant röst intill mig.
Jag vrider på huvudet och får syn på Teddy. Jag ställer mig upp och vi kramas.
- Vad gör du här? Mamma sa att ni skulle vara i Verona, säger jag förvånat.
- Ändrade planer. Victorie ville stanna längre hos sin moster i Paris, så jag passade på att åka hit. Sarah berättade vart jag kunde hitta dig, säger han och sätter sig bredvid mig.
Jag nickar.
- Så, hur känns det att vara gift? frågar jag.
Teddy grimaserar.
- Du känner väl Victorie. När det blir bråk då ska det bråkas ordentligt. Och det är alltid över småsaker, säger han och suckar.
Jag skrattar.
- Men du älskar henne, säger jag.
- Över allt annat, erkänner Teddy. Hur går det med Sarah?
Jag berättar om vår sista kväll. Jag berättar om hur hon började gråta när hon såg ringen men jag lämnar ute de mer privata delarna. Teddy klappar mig på ryggen.
- Om jag och Victorie klarade det, då klarar ni det, säger han. Dessutom så var vi tekniskt åtskilda i två år eftersom jag tillbringade mitt tredje år med att flyga runt på en kvast tillsammans med Montrose Magpies juniorlag, någonting som jag i dag ångrar väldigt mycket eftersom jag fick gå ett extra år i skolan och på så vis gick jag ut ett år tidigare än Victorie trots att jag är två år äldre, säger han.
- Men ni var inte tillsammans under ditt tredje år, säger jag.
- Nej men under Victories sista år var vi det, säger Teddy. Ni kommer klara det här.
Jag nickar och tittar bort mot barnen. De springer runt på en gräsplätt tillsammans med en grupp vänner.
- Om ett par år är det dina barn som jag är barnvakt åt, säger jag och armbågar honom i sidan.
Teddy nickar.
- Om Victorie fick bestämma så skulle vi skaffa barn imorgon. Hon älskar allt som har med familj att göra och hon vill ha en stor familj, säger han.
Jag kan se att någonting tynger ner honom.
- Tror du att jag kommer bli en bra förälder James? Jag menar, jag har ju inte ens några, säger Teddy lågt.
Jag känner mig sorgsen. Att inte ha några riktiga föräldrar måste vara hemskt.
- Du har mina föräldrar och de ser dig som sin son. Jag har för mig att mamma började sticka barnkläder dagen efter att du friade till Victorie. Och jag tror knappast att hon förväntar sig barnbarn av mig, Al eller Lily inom de närmsta åren, säger jag.
Det får honom att skratta.
- Ja, dina föräldrar är underbara. De passar bra tillsammans, säger Teddy och kommer plötsligt på någonting.
Han stoppar handen i fickan och plockar upp ett ihopvikt tidningsutklipp.
- På tal om tillsammans. Jag visste inte om de hade the Dailey Prophet här nere så jag klippte ut det här i fall jag skulle stöta på dig. Det är om din kompis Keith, säger han och räcker fram utklippet.
Jag tittar på det och får med en gång syn på Keith ansikte. Men han är inte själv på den lilla bilden. Framför honom står en tjej med blont hår.
- Keith Davis och Millicent Carter är nyförlovade. Det förälskade paret träffades i slutet av deras sista år på Hogwarts och har nu, bara tre månader efter att de blivit tillsammans har de nu förlovat sig. ” Keith kom som en skinnande riddare på en vit häst. Han är mitt livs kärlek och med honom känner jag mig säker, säger den blivande bruden med tindrande ögon”, läser jag.
- Känner du henne? frågar Teddy.
Jag viker ihop utklippet.
- Vi var tillsammans sista terminen. Hon gjorde slut när hon insåg att jag hade känslor för Sarah, någonting som inte ens jag hade fullt insett. Och nu är hon tillsammans, förlovade till och med, med Keith, säger jag.
Han grimaserar och knycklar ihop pappret.
- Du har Sarah. Det är allt som betyder någonting, säger Teddy.
Jag nickar. Men ändå. Jag trodde att Keith var min vän.

Ja nytt kapitel 2 på en dag (för mig ialla fall)

Jag trodde seriöst att James skulle fria i förra kapitlet >.> (alltså, jag anade det i förra kapitlet och trodde att han skulle göra det i det här kapitlet, men icke... ._. ) Fast en löftesring är väl lika bra antar jag ^^' x)

AWESOME! Jag vill läsa mer :3 ^^

Sames ♥ Älskar dem ♥
Åh, trodde nästan att han skulle fria, menmen, ett sån där löfte är väl också bra I suppose? Hoppas det håller bara, jag menar, en ring kanske inte kan kontrollera känslor?
Jag älskar och fullkomligt avgudar denna berättelse, asså gosh ♥ 8}

Ga! Jag blir galen det hät är helt och håller underbart! Allt känns så levande och när jag läser försvinner verkligheten, det blir bara jag och alla dina underbart livfyllda karaktärer som finns och det är så det ska kännas när man läser.något.riktigt bra!

Assså nå va duktig du ärrrrr !!! Ett så sjukt bra kapitel!! älskar deeeeeee!!♥♥♥

Alltså det är så bra så man inte vet var man ska ta vägen? OMG! MER!

Kapitel 83
Scorpius
Hogwarts. Det är inte samma sak utan Albus. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte leta efter en kille med mörkt långt hår och de grönaste ögon, för han kommer inte dyka upp. I alla fall inte än. Men jag har aldrig varit utan Al. Vi träffades bara ett par minuter efter att sorteringen var klar. Jag hamnade i Slytherin före Albus, eftersom jag låg högre upp på listan. Albus var en av de sista och när han gick fram till bordet såg han otroligt vilsen och orolig ut. Han tittade sig säkert ett tjugotal gånger över axeln på den korta vägen till vårt bord. Nu i efterhand har jag förstått att han kollade på resten av sin familj, som satt vid Gryffindorbordet, men vid det tillfället, just när jag såg hur han tittade sig över axeln, så ställde jag mig upp och sa högt och tydligt:
- Du kan sitta bredvid mig.
Fem väldigt enkla ord var allt som krävdes för att jag skulle få en bästa vän. Så att Albus kläder inte ligger utspridda runt sängen, som står intill min, känns väldigt konstigt. Ibland så knycklar jag ihop ett par sockar och kastar den på hans säng, bara för att få den där känslan om att vi faktiskt är på Hogwarts och inte längre hemma i min säng eller i bungalowen på Hawaii.
- Har ni hört om Sarah och Albus? Ryktet säger att hon dumpade honom, säger en tjej som sitter en bit bort.
Jag spänner mina öron.
- Ja, jag hörde det. Ett par killar ifrån Hufflepuff berättade att Sarah nu är tillsammans med James, Albus storebror, säger hennes vän.
- Det skulle inte förvåna mig. Det var nog ingen som inte trodde att James och Sarah någon gång skulle bli tillsammans, säger den första tjejen och hennes kompis nickar instämmande.
Jag himlar med ögonen och fokuserar sen på min bok. Detta ständiga skvaller. I vanliga fall bryr jag mig inte om vad det är för skvaller som går runt på skolan, men förra året så var både jag och mina vänner en stor del av det här skvallret och det vill jag inte ska hända igen. I år tänker jag hålla mig långt borta ifrån rampljuset. I år tänker jag bara smälta in i mängden. Eller ja, så fort min bränna försvinner. Just nu skulle jag inte kunna smälta in någonstans. Jag vänder blad. Ivan, Lucas och Jasper kommer och sätter sig vid mig i soffan. Alla tre tittar på mig.
- När tänker du berätta vad som hände på Hawaii? frågar Lucas.
- Jag solade och badade. Det var allt som hände, säger jag.
- Äsch, kom igen Scorpius. Någonting måste ju ha hänt. Jag menar, du var på Hawaii hela sommaren, säger Ivan.
Jag tittar på honom.
- Okej, jag solade, badade och surfade. Är du nöjd nu? frågar jag.
Han grimaserar och de lägger ner förhöret. Jag vill inte berätta om MJ. Jag vill egentligen bara glömma allt som hände. Jag sa till hennes mamma att jag skulle skriva men de senaste dagarna så har jag insett att varje gång jag tänker på henne så känner jag en stor klump i magen. Och den klumpen säger mig att det är lika bra att glömma bort. Glömma och gå vidare. Hur det nu ska gå.
- Du, det här med Sarah och James, stämmer det? frågar Jasper försiktigt.
Jag slår ihop boken och suckar.
- Ja, det stämmer. Sarah är tillsammans med James Potter, säger jag.
- Shit, stackars Albus, säger Lucas och Ivan nickar instämmande.
Jag suckar igen och ställer mig upp.
- Jag ska gå en sväng. Vi syns sen, säger jag och går iväg med boken under armen.
De tittar efter mig när jag lämnar uppehållsrummet. Korridorerna är full av elever på väg till och från lektioner. Jag har för bara tjugo minuter sedan avslutat det här skolårets första trolldryckslektion. Varje person jag passerar pratar om bröderna Potter och deras förhållande till Sarah. På långt håll får jag syn på min kusin. Hon går helt ensam med en väska hängandes över axeln.
- Varför ser du så sur ut? frågar Sarah.
- Vart än jag går så hör jag hur det pratas om dig och James. Folk frågar mig om det är sant. Och jag är trött på det! fräser jag.
Hon rynkar sin panna.
- Så du säger att det är mitt fel? frågar Sarah.
- Vems fel skulle det annars vara? Om du bara hade kunnat acceptera att Albus var en bra quidditchspelare så hade jag kunnat smälta in i mängden och slippa alla dessa frågor, säger jag och slår ut med armarna.
- Jag gjorde inte slut för att Albus spelade quidditch. Jag var inte kär i honom längre. Och dessutom, alla pratar om mig. Du är Albus vän men du är min kusin, borde du inte stå på min sida istället för att skälla ut mig för att folk skvallrar om mitt kärleksliv? frågar Sarah argt.
- Jag vill bara att folk ska låta mig vara ifred så att jag inte behöver sticka ut hela tiden. Är det för mycket att begära? frågar jag.
- Visst. Jag ska låta dig vara ifred, fräser hon och knuffar sig bredvid mig.
Jag ger henne en sur blick över axeln innan jag går åt andra hållet. Jag känner mig sur på allt och alla. Vill bara vara ensam. Jag letar upp ett oanvänt klassrum och låser dörren. Jag kryper ihop i ett av hörnen och försöker läsa min bok igen. Men det är lönlöst. Så hårt jag kan kastar jag boken tvärs över rummet. Med den smäll slår den i väggen och landar på golvet med en sprucken rygg. Jag gömmer händerna i ansiktet. Jag skulle aldrig ha åkt. Den där jäkla resan har vänt upp och ner på mig. Får mig att tappa fattningen. Får mig att vilja kasta mig själv in i väggen. Dumma Hawaii. Dumma MJ. Dumma mig.

Albus
Min psykolog, Botare Wakefield är en lång och äldre man med brunt bockskägg samt fyrkantiga glasögon som alltid glider ner på hans näsa, som nästan inte syns i det rynkliga ansiktet. Vi sitter i hans kontor som består av ett skrivbord och en soffgrupp. Alla möbler är i mörkt trä och soffmöblerna är av brunt skinn. Även min psykologs kläder är mörka och hans rynkliga hud påminner lite om en sliten skinnsoffa. Jag sitter i en obekväm fåtölj framför hans skrivbord. På skrivbordet så ligger det ett tomt pergament och intill bläckhornet.
- Din mamma berättade om en incident. Den hade med quidditch att göra. Hur kändes det när du fick hålla i emblemet? frågar han.
- Det var jobbigt och jag kände hur jag fick panik. Det var som om tusentals minnen hur det är att flyga värmde mig inombords medan jag hade någon sorts påminnelse om att jag var med i en olycka under ett quidditchläger, svarar jag.
Wakefield nickar. Han lutar sig bakåt i sin stol, tar av sig glasögonen och tittar på mig.
- Albus, tror du att du någon gång kommer kunna spela quidditch, eller ens kunna sitta på en kvast? frågar han.
Jag tar ett djupt andetag.
- Jag vet inte, säger jag ärligt.
Tanken av att röra vid en kvast får det att rysa i mig. Jag vet inte varför. Jag satt aldrig på en kvast när olyckan skedde. Jag var inte ens på en quidditchplan men jag klarar inte av att ens tänka på hur det känns är att gränsla en kvast. Botare Wakefield nickar igen. Sen ställer han sig upp.
- Jag tror att det räcker för idag. Du får höra av dig ifall någonting skulle hända tills vi syns nästa vecka, säger han.
Jag nickar och skakar hans hand med ett svagt handslag. Sen lämnar jag hans kontor, som ligger inte alls långt ifrån Godric’s Hallow. Men när jag har satt mig i bilen svänger jag till höger istället för vänster. Vilket innebär att ju längre jag kör desto längre bort ifrån hem kommer jag. Det är idag jag ska göra det. Jag har tänkt på det i flera dagar men jag har inte gjort det. Idag känns det rätt. Jag måste göra det någon gång. Det känns inte rätt annars. Efter ett par bilköer och två svängar som tog mig på helt fel väg, är jag framme. De har börjat dugga lätt inser jag när kliver ur bilen. Himlen är grå och tung. Lika tunga som mina steg känns vara där jag går mellan stenarna. Jag tittar ut över vad som ser ut som ett grått hav. Det kommer bli svårt att hitta henne här bland alla andra. Jag får syn på en svart klädd man som går runt mellan stenarna. Jag går fram på honom. Han ser snällt på mig.
- Ursäkta mig, jag letar efter Peggy Blake. Du råkar inte veta vart hon finns? frågar jag.
Mannen behöver inte ens tänka.
- Självklart. Följ med mig, svarar han.
Jag följer efter honom där han går fram som på en osynlig stig. Hans svarta klädnad räcker honom till fotknölarna och runt hans hals hänger ett silvrigt kors i en lång silverkedja. Mannen stannar framför en sten som ligger en bit bort ifrån de andra. Innan han går iväg så lägger han en hand på min axel.
- Hon vill att du ska sluta lida, säger han och går sedan iväg med lugna steg.
Jag tittar länge efter honom. Sen vänder jag mot henne. Det är en vacker utsmyckning de har gett henne. En gråvit sten som är omringad av ljusrosa och nyplanterade blommor. Bokstäverna är kursiva och under hennes namn och årtalen har de skrivit: Vi saknar dig. Jag hamnar på knä i det blöta gräset. Känner hur en tår rinner ner för min kind när jag rör vid den.
- Förlåt att det tog sådan tid för mig att komma. Jag tänker på dig. Jag hoppas du vet det, säger jag.
Jag snyftar och torkar tårarna.
- Jag vill inget annat än få träffa dig igen. Det var inte såhär det skulle sluta Peggy. Vi skulle bli någonting stort här i livet. Det var inte så här vi skulle sluta, säger jag.
De lätta regndropparna faller allt kraftigare och snart sitter jag där i spöregn. Himmeln öppnade sig. Men jag rör mig inte hur fläcken. Tårarna faller.
- Jag mår inte bra Peggy. Jag kan inte gå i skolan. Jag kan inte ens spela quidditch. Och att du inte är här längre får mig att må ännu sämre. Jag saknar dig, viskar jag.
En del av mig hoppas att stenen ska prata med mig. Att min monolog ska förvandlas till en dialog. Men det kommer aldrig att hända. Det kommer bara bli jag som pratar. Jag torkar tårarna och ställer mig upp.
- Jag kommer tillbaka. Jag lovar, säger jag.
Jag går längst stenarna med regnet som står som spön i backen runt mig. En bit bort ifrån Peggy ligger farbror Fred. Även här är det blommor. Jag vet att farbror George är här ofta. Nästan varje dag. Det har gått över tjugo år sedan Fred gick bort men jag vet att det känns som igår för George. Jag vänder ryggen mot kyrkogården och går tillbaka till min bil. Regnet varken ökar eller minskar. Framme i bilen ser det ut som om jag har badat med kläderna på. Mitt hår ligger som klistrat mot mitt huvud och kläderna är dygnsura. Jag sätter mig i den torra bilen och kör iväg. Bakom mig lämnar jag kyrkogården och alla nära och kära som ligger där. Pappa är hemma när jag kommer in. Han möter mig med en orolig blick i hallen.
- Vart har du varit? Din tid slutade för länge sedan, säger han.
Jag står där på hallmattan och känner hur allt det blöta droppar ner på golvet. Pappa väntar på en förklaring eller att jag ska säga någonting över huvud taget. Jag behöver säga någonting innan han svimmar av oro. Tårarna rinner igen.
- Jag har varit hos Peggy, snyftar jag.
Pappa blinkar och trots att mina kläder är blöta går han fram och kramar om mig. Han håller om mig hårt när jag låter tårarna rinna ner för mitt ansikte.

Helt underbart jag är helt knockad! Kände mig tvungen att gå in innan jag skulle sova och vad får kag se för underbart! Ett nytt kapitel på min favoritfanfiction! Så glad, men nu måste kag sova! Godnatt!

JAG MÅSTE LÄSA IKAPP