Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Jeanne såg ner på den lilla, så otroligt söta dottern, innan hon såg upp på Ivor igen. Trots den nyss bedrövliga smärtan så kände hon sig lyckligare än nånsin tidigare, med Ivor vid sin sida och den nyfödda dottern. Det enda som kunde tävla med det var väl Ravnas födelse, och på ett sätt hade kanske det varit extra speciellt med att det varit hennes förstfödda barn. Det hade varit nervöst innan på ett annat sätt när hon inte vetat vad hon skulle förvänta sig av födsel och allt vad det innebar. Hon såg leendes tillbaka upp på Ivor igen.
"Vad tror du om Isra?" föreslog hon mjukt, innan Aidens utbristande fick henne att skratta till.
"Han har ju en poäng, då." Tillade hon lite retsamt mot sin make, hon var onekligen lik sin far redan nu - vilket var riktigt roligt att se.
Jeannes uppmärksamhet drog strax till sin mor istället när hon tog till orda, och såg pafft på henne när hon delade med sig av vad hon hade på hjärtat.
"Men mamma! Vad roligt!" Ubrast hon instinktivt. Tanken på ytterligare ett syskon nu, så många år senare, var oväntad men den kändes ändå otroligt rolig.

Sienna såg på sin dotter, förstod ju gott och väl att allt inte var bra med henne. Men hon förstod också att hon inte verkade alltför sugen på det här och nu. Hon bytte en snabb blick med Erland, inte helt övertygad om att det var en bra idé att hon skulle direkt iväg och arbeta när hon inte verkade helt i skick.
"Du kan väl följa med hem och byta om först?" bad hon mjukt, om inte annat så gav det henne en chans att kanske få dottern att tala ut om vad som tyngde henne.
Rowan höll sig tyst under tiden, ville inte störa familjen. Dessutom var det en ypperlig distraktion ifrån det besked han fått.
"Nejdå." Svarade han med en lätt huvudskakning åt vännens fråga.

Ivor mötte Jeannes blick. ”Isra.. Vad fint. Jag gillar det.” Han nickade instämmande. Tittade på den nyfödde igen. Kunde se att hon hette Isra. ”Isra.”, sa han igen, som om han tänkte högt. Han log stolt. ”Välkommen till världen, Isra.” Han ställde sig, om möjligt, närmare Jeanne och kramade om hennes axel. Ville inte störa den lille när hon låg hos Jeanne. Men så fångade någon annan hans uppmärksamhet. Det var Thessa. Om hennes nyhet. Gravid igen? Så här flera år senare efter Aiden och Jeanne? Det var otroligt. ”Gratulerar, Thessa. Vilken härlig nyhet!” Han log varmt åt hennes håll. Thessa skrattade lättat och lade en hand över sin hjärta när hon hörde sin dotters ord. ”Tack, Jeanne. Jag är glad att du ser fram emot det. Jag och Rowan är mycket glada.”
Aiden hade inte sagt något än. Han såg fundersam ut. Var väl mest chocken som tog över. Han hade inte trott att Thessa skulle berätta just det här. Men så fick han sitt förnuft tillbaka och sken upp åt hennes håll. ”Vad roligt, mamma. Grattis.” Han kramade om sin mor till Thessas lättnad. Hon besvarade den och såg in i hans ögon när hon drog sig undan. ”Barnet kommer få de bästa syskonen.”, sa hon i ett andetag. Lycklig. Det syntes.
”Så, Aiden, jag tycker att vi lämnar Jeanne och Ivor ifred med lilla Isra. Jag ska gå tillbaka till Rowan. Aiden, ät något och vila. Det har varit en händelserik kväll, inte sant?” Hon strök hans arm. Aiden nickade matt tillbaka mot sin mor. Hon hade haft rätt. Det hade varit påfrestande.
Thessa nickade åt Ivor och Jeanne och lämnade sedan rummet för att återvända till sin make. Aiden följde efter Thessa ut ur rummet, skulle hitta något att äta. När han kände efter så var han faktiskt riktigt hungrig.

”Hm, ja..” Sunniva tvekade. Hon gillade inte det svaret helt. Men mest för att hennes mamma hade rätt. Sunniva var klädd för en fest på slottet. Det kunde hon inte arbeta i. Och dessutom skulle hon inte vara själv så snart, mamma skulle vara där med henne. Det kändes bättre än att vara ifred med sina tankar. ”..Okej då.”, sa hon tillslut och suckade. Erland drog lite på mungiporna då. Glad att se att Sunniva iallafall inte verkade vara lika ledsen längre. ”Gå ni, jag kommer efter er snart. Ska bara se efter Rowan ett litet tag till.”, förklarade han och tog ett steg åt Sienna så att han kunde ta henne i sina armar i en omfamning. Han behövde känna hennes närhet efter en sådan omtumlad kväll. Det tröstade honom. ”Vi ses hemma.”, sa han och strök hennes kind för att sedan placera en puss på den.
Han gick tillbaka till Rowan. Precis i tid för att Thessa visade sig i dörröppningen igen. ”Rowan..”, började hon och stannade upp när hon fick syn på Sienna och Sunniva också i rummet. ”Hej.”, sa hon glatt och kramade om Siennas hand. Glad att ha vännen där. ”Hur var det här då?”, frågade hon och gick sedan fram till sängen för att sätta sig ner på stolen intill sängen. ”Rowan.. Hur mår du?”

"Bra." Log Sienna mot sin dotter, det skulle ge henne ytterligare en stund med dottern. Ytterligare en stund att kunna få reda på mer om vad det egentligen var som hade hänt, och vad Sunnivas roll i det hela hade varit. Alldeles lagom till att hon kramat om sin make så kom även Thessa in och Sienna log genast emot vännen.
"Jag och Sunniva var precis på väg hemåt." förklarade hon sig efter att ha hälsat, och vände sig tillbaka emot dottern igen. "Kom, så tar vi oss hem." Hon hälsade även adjö till Rowan innan hon gick ut i korridoren utanför istället med dottern.
"Vill du tala om det?" frågade hon i en mjuk ton med blicken fäst på dottern, försökte se om hon kunde se någon hint om vad som utspelade sig inom henne.

Rowan log mot Thessa då hon återvände, samtidigt som det kändes tyngre inombords. Hur skulle han ha hjärta att berätta för henne? Hon, som redan gått igenom så mycket? Som haft så mycket berg och dalar när det kom till hans hälsa? Hon om någon förtjänade att få vara lycklig, hon förtjänade inte att tyngas av detta med.
"Bra, lite vila gör gott." Svarade han emot henne, det var ändå så gott som sant fysiskt sett. Men han kände också sin fru, och han var inte säker på hur länge det skulle gå att hålla en sådan sak borta ifrån henne - han var övertygad om att hon skulle ana något.
"Hur går det med Jeanne?" frågade han med viss oro i rösten, det var dessutom ett ypperligt bra sätt att byta samtalsämnet ifrån sig själv.

”Nej, helst inte.”, svarade Sunniva när de kommit ut från rummet. Det var inget hon ville påminna sig själv om. Hon hade förödmjukat sig själv, Aiden och Drew. Inget av det hon hade gjort hade varit bra. Och nu var Rowan dålig. Hon kunde inte låta bli att må dåligt för det. Det var ju på grund av henne. Av hennes dåliga beteende och sätt. Nej, det var bättre att glömma alltihop. Hon skulle hem, byta om och sedan skulle hon bort till värdshuset. Det lät som en bra plan iallafall i Sunnivas huvud.
”Ledsen att festen blev så kort. Thessa och Rowan hade planerat den här balen länge tror jag.” Hon sneglade osäkert på sin mamma samtidigt som hon följde med henne i korridoren mot utgången av slottet.

Thessa upplevde många känslor på en och samma gång. Hon vad lättad att äntligen fått berättat för barnen att hon var havande. Men hon var orolig över Rowan, hur han hade det. Och Jeanne.. Hon hade fött en dotter. Det sötaste barnet Thessa hade sett, iallafall kändes det så i stunden. 
Hon försökte få fram något ord, men det var svårt att veta i vilken ände hon skulle börja. Hon tog ömt ett tag med sin hand om Rowans. ”Vi har ett till barnbarn. Jeanne har fött en dotter. Isra heter hon.”, förklarade hon med vattnig blick från tårarna av glädje. ”Och jag.. Jag berättade för Aiden och Jeanne, ja, Ivor med.. Att vi är med barn. De är glada för vår skull. Glada att få ännu ett syskon.”, sa hon och kände hur hon lättades av den tanken. Det var underbart. ”Och du? Vad sa läkaren?” Thessa såg för att ögonblick från Erland till Rowan. Erland hade omedvetet grimaserat en aning då hon undrat om läkarens uttalande. Men han teg. Det här var Rowans diskussion att ta, eller inte, om han så ville. Erland stöttade Rowan i vilket som beslut kungen tog.

Sienna granskade sin dotter, hon gillade det inte helt. Hon var inte mycket för att inte tala om saker - hon trodde starkt på att det var bättre att dela med sig av sina tankar och få ur sig det, istället för att bära runt på det i tysthet. Men det var också färskt. Hon var ännu inte säker på hur inblandad dottern hade varit - men det var ju inte svårt att förstå att det påverkat henne när Drew varit inblandad, och dessutom var hon väl vän med Aiden.
"Tänk inte på det, det var inget du kunde hjälpa." Svarade hon mjukt.


Rowan sprack upp i ett leende av vad Thessa berättade, att de fått ännu ett litet barnbarn. Isra, det var ett vackert namn och han var övertygad om att barnet skulle vara minst lika vackert. Genast fick han motstå lusten att ta sig dit - även om han kände sig betydligt starkare nu, så behövde de nyblivna föräldrarna säkerligen en stund ifred med barnet.
"Isra... Det är ett fint namn." Log han och tog hennes hand i sin. "Och jag kunde inte vara gladare över att få bli far igen." Sade han uppriktigt, även om leendes inte kändes lika uppriktigt eller genuint. Det kändes på ett sätt tungt att inte ha fått vara med när barnen fick veta det, även om han inte beskyllde Thessa minsta lilla för det - det hade varit rätt tid och plats att berätta. Det låg nog snarare i att läkarens besked tyngde honom, och att det snarare kändes som en föraning att hon fick berätta för dem själv när hon framöver skulle få göra så mycket mer av allt kring barnet utan honom.
"Inte mycket mer än att jag ska ta det lugnt." Ljög han till sist, svaret dröjde något längre än vad han först hade tänkt. På ett sätt ville han berätta för henne, hon var hans själsfrände och han behövde hennes stöd i det. Men han ville skona henne från det så länge det gick. Dessutom kändes det på ett vis lite väl intimt att ta nu, inget ont emot Erland - han hade funnits vid Rowans sida genom allt och det fanns inget som Rowan kände att han inte kunde berätta för vännen. Men Thessa var trots allt hans fru, och det kändes på något sätt som om hon förtjänade att få såna nyheter i enrum snarare än att behöva ta hänsyn till fler i rummet, även om det säkerligen också var delvis Rowan själv som letade anledningar till att dra ut på det så länge det skulle gå.


När allt kaos i balsalen hade utbrutit hade Drew varit en av de första som börjat ta sig ut därifrån, och nu vacklade han lätt fram längs gatan på väg tillbaka mot värdshuset där han övernattade istället. Slagsmålet hade fått honom att nyktra till något, men inte mycket - det kändes fortfarande som om världen snurrade lite väl mycket omkring honom. Drew hade dock svårt att avgöra ifall det enbart var på grund av den mängd öl han fått i sig eller ifall Aiden fått in något slag emot hans skalle, men det var väl kanske troligare med det förstnämnda. Även om Drew skämdes lite över att Aiden fått övertaget om honom så pass lätt - men han hade ju spriten att skylla på. Hade han varit nykter skulle det säkert ha varit mycket mer jämnt då Drew egentligen inte alls var särskilt dålig i strid - det var väl det enda lilla som Philip faktiskt hade lärt honom. Förutom hur man var en dålig far då.

Thessa nickade gillande åt Rowans ord. Hon längtade efter att Rowan skulle få träffa det lilla barnet. Och se själv, vilken underbar liten krabat det var.
”Jeanne och Ivor är väldigt lyckliga.”, sa hon med ett leende på läpparna.
Vid det här laget hade Erland insett att hans tid hos Rowan, för den här gången, närmade sitt slut. Det var dags att Rowan och Thessa skulle få spendera en tid tillsammans bara de två.
Erland tog ett steg framåt, för att visa sig. ”Jag ser att du är i trygga händer, Rowan. Jag tittar till dig imorgon igen” Han log mot vännen och sedan mot Thessa. Thessa nickade åt Erland och sedan lämnade han rummet.
”Bara ta det lugnt?”, sa hon då så fort Erland stängt dörren om sig, kanske för hastigt. Men hon hade reagerat på Rowans ord. Och sådan skada som Rowan hade tagit. Allt blod.. Var det bara så- vila? För ett ögonblick fick hon för sig att hon undanhöll något för henne vilket fick henne att rycka undan sin hand. Hon tittade på sin make under flera sekunder. Kände en våg av sorg och trötthet skölja över henne. Så mycket de hade gått igenom tillsammans. Kärlek, skador, döden, livet.. Thessa var själv inte helt återställd efter kriget. Trots hennes bristande relation med Clavius så hade hon ändå förlorat sin far. Det hela var en märklig känsla som hon inte visste helt hur hon skulle ta itu med.
Och nyheten om hennes och Rowans barn hade kommit som en överraskning. En glad en, men dock en överraskning.
Om det var någonting Thessa var säker på, så var det hennes relation med sin make och sin familj. De gick alltid först. Thessa skulle göra allt i sin makt för att de skulle ha det bra.
Allt det onda som hon fått lida genom livet hade också gjort henne stark. Hon tålde mycket. Hon skulle vara beredd på att stötta sin make igen, vad än han gick igenom.
Flera sekunder hade passerat och Thessa drog ett mjukt andetag. ”Du vet att jag aldrig skulle lämna din sida, Rowan. Stäng inte ute mig. Inte nu.”, sa hon, nästan som i en viskning. ”Berätta.”

”Drew! Vad gör- Kom hit!” Inne i värdshuset hade Philip fått syn på Drew och greppat tag i hans arm. ”Hur vågar du visa dig efter all denna kalabalik? Vet du inte vad du har ställt till med?! Och de anklagar Mig för att ha slagit kungen! Vet du hur mycket jag har fått förhandla med Rowans män bara för ett jäkla slagsmål! Har fått betalat en rejäl summa också- helt absurt! Helt absurt!” Philip tog med Drew in på rummet inne i värdshuset. ”Du måste ställa det här tillrätta. Be om ursäkt till Rowan. Ja, det tror jag blir bäst.”

"Tack för hjälpen." Log Rowan åt Erland då han skulle ge sig av, innan han lade fokuset på Thessa igen. Det var ju trots allt inte en lögn att det var vad läkaren sagt - det hade ju inte verkat finnas så mycket annat att göra än just det, så det var väl snarare att han inte berättat allting för henne.
Han hade förstått att hon antagligen skulle ana något, ana att han inte berättade allt, men han hade trott att det skulle dröja lite längre än så. Men å andra sidan var det Thessa det handlade om, och i många fall så kände säkert hon honom bättre än vad han kände sig själv. Vad hade han förväntat sig? Det var väl egentligen ganska självklart att hon skulle förstå att det låg något allvarligt bakom. Han rätade på sig så att han snarare satt lite halvt upp istället, lutad emot sänggaveln. Delvis för att köpa sig lite tid. Hur skulle han ens förklara för henne? Det kändes så svårt, ville inte tvingas lägga det här på henne. Hon hade redan fått stå ut med mer än nog.
"Det var faktiskt enbart att ta det lugnt han ordinerade." Sade han först till sitt försvar, innan han blev tyst igen på jakt efter de rätta orden att fortsätta med. Efter en lite väl lång tystnad tog han till orda igen.
"Det är de gamla skadorna sen kriget som ställt till det, de verkar bara ha läkt ihop tillfälligt. Så de organen jag skadade då håller på att ge upp, och det verkade inte finnas något att göra åt saken. Men han kunde inte säga något mer exakt om hur länge det kunde handla om." Han talade lågt, det kändes obehagligt mer verkligt när han själv behövde sätta ord på det istället.

Drew var så inne i sig själv och sina tankar att han först inte reagerade på att någon ropat till honom, det var först när han kände en hand på sin arm som han först snodde runt. Först i något sorts försvarsläge - han hade trots allt ställt till med en del där uppe på slottet - innan han insåg att det var Philip. Inte för att det kanske var särskilt mycket bättre heller, han var ganska långt ner av vilka Drew ville träffa just nu. Möjligtvis med undantag för Aiden och Sunniva. Han ryckte loss armen med en svag fnysning åt sin far.
"Du har väl inte mycket till övers för honom ändå." Den där värsta ilskan hade hunnit lugna sig något med ruset, men han var fortsatt inte på något vidare humör. Det var svårt att sätta ord på exakt hur han kände sig, men uppgiven var nog det närmsta han kom. Sunniva hade varit hans ljusglimt, den han hade gått till om något sånt här hade hänt. Vem skulle han kunna prata med nu? Definitivt inte Philip i vart fall, det var då nåt som var säkert.
"Kanske, men inte idag. Låt mig va." Bad han, han trodde inte han hade sinneskraft att umgås mer med honom nu - inte med behärskningen i behåll i vart fall, inte när han verkade på det där ilska humöret.

Thessa vad tyst i flera sekunder. Försökte ta in det hon just hade hört. Skadorna. De hade kommit tillbaka och gjorde Rowan illa. Hon sökte med blicken i Rowans, men när hon inte fick någon klarhet sänkte hon den och lät den sedan flacka runt i rummet. Det var svårt att landa i det.
Var Rowan döende? Var det det han menade? Nej, det kunde inte vara sant! Thessa flämtade och kände hur nära hon var till gråt. Livet var orättvist. Rowan skulle inte få vara kvar och se deras barn växa upp. Nej, det fick inte vara så. Thessa gömde sitt ansikte i sina händer i ett ögonblick för att samla sig.
Hon drog ett andetag och såg upp på honom igen. ”Han visste inte hur länge..”, fick hon fram. Det var tänkt som en fråga, men kom mer ut som en tanke hon tänkte högt. ”En dag i taget då, Rowan.”, viskade hon och snyftade till samtidigt som hon tog sig för magen, för livet som växte inom henne.
”Vad ska vi säga till Aiden och Jeanne?”

”Philip, vad är det som händer?”
Jerome visade sig i dörröppningen till rummet. Han hade hört om bråket på slottet. Han visste att hela hans familj varit där. Jerome hade också varit bjuden till festligheterna, men valt att stanna med Giselle och Bron istället. Men han kunde inte längre hålla sig på avstånd när han hört rykten, på torget, att Drew varit i bråk. Några sa att han varit i bråk med kungen, det vill säga Rowan, medan andra menade att det handlade om Aiden. Jerome hade varit säker på att det handlade om Philip- han ställde alltid till det och hade alltid gjort det. Men för att vara säker på sin sak gick han för att ta reda mer om det. ”Drew?”, Jerome såg Drews bekymrade min och ställde sig framför honom, stoppade honom från att lämna rummet. ”Vad har hänt?”, sa han, en aning oroligt. Brydde sig inte ifall Philip hörde på. Han skulle ändå göra vad han ville. Men Drew var inte alls som Philip. Han hade hjärta och själ. Det var Jeromes bror. Drew var värd att ses efter och bry sig om. ”Kan du berätta vad som hände?”

Rowan hade knappast beskrivit det lika väl som läkaren skulle ha gjort, men här och nu kändes inte detaljerna av det riktigt lika viktiga. Det fick dem väl ta sen. När allt inte var riktigt lika färskt. Vad skulle det ens innebära i tid? Hur mycket tid skulle de ens ha på sig? Det fanns så mycket obesvarade frågor, frågor han inte visste vart han skulle vända sig för att få svar på. Allting kändes så oklart och osäkert än så länge.
Dessutom gjorde det så ont att se hennes reaktion, att se henne inse vad det var hans ord innebar. Det kändes också som om hennes fråga egentligen inte var en fråga - i så fall en hon redan förstått svaret på. Han drog sig upp på benen igen för att dra in henne i sin famn, han kände sig fortfarande något svag efter händelsen i balsalen.
"Jag vet inte. En dag i taget, så får vi berätta för dem när det känns rätt." Sade han lågt samtidigt som han varsamt strök henne över ryggen. Det hade varit svårt att berätta för henne, och att ta det med barnen skulle knappast bli mycket lättare. Samtidigt visste de heller inte hur mycket tid de skulle ha på sig.

Drew kände sig lite lugnare då Jerome dök upp. Han ville förvisso fortfarande därifrån, men det skulle nog vara något lättare att tala med Philip när också Jerome var med. Med någon som förstod Drews synvinkel i det hela lite bättre. Ändå kände han sig tvekande till vad han skulle säga, hur han skulle förklara vad som skett. Allt hade varit så kaotiskt, känslosamt och invecklat. Men han hade inte särskilt mycket till val, även om hans hjärna fortfarande var dimmig av alkoholen så förstod han att han inte skulle bli utsläppt härifrån i första taget.
"Aiden, Sunniva..." Han avbröt sig. Han ville på ett sätt förklara vad som skett, ge en anledning till varför han betett sig som han gjort. Men samtidigt skämdes han också på något märkligt sätt över att känslorna fått honom att agera så starkt, han tvivlade inte en sekund på att hans far skulle lägga någon kommentar om det. Vilket inte kändes särskilt lockande att göra sig själv till mer åtlöje inför Philip än vad Philip redan tyckte om honom.
"Jag var full, och arg. Det var bara dumt att låta det gå ut över Aiden vid ett sånt här tillfälle." Fortsatte han till sist dämpat.

Thessa lutade sig in i Rowans omfamning. Kände sorgen skölja över henne igen. Men något stoppade henne. Förnuftet kanske. En dag i taget, det skulle bli hennes mantra. Hon skulle inte ta ut något i förskott. Ännu andades Rowan. Och de visste inte hur länge det var. Det kunde vara veckor, månader eller år!
Thessa drog sig undan och satte sig tillrätta igen. ”Finns det inget vi kan göra för att stoppa det från att bli värre? Något annat botemedel än det läkarna har? Din egen magi, eller kanske Alatars? Airdans? Jag vet inte. Jag vill inte att vi ger upp, Rowan.”, sa hon en aning uppgivet.

Jerome var inte säker på vad som hade hänt. Han hade vid flertalet tillfällen sett Drew och Sunniva, anat att ge hade mer ihop än bara vänskap. Aiden hade också varit med. Jerome hade varit säker på att Aiden hade varit Drews vän, men nu var han inte lika säker.
”Om Aiden har gjort dig illa så måste han stå för det och be dig om ursäkt.”, sa han först. Anade sekunden senare att Drew inte ville ha något med saken att göra längre. Situationen gjorde det hela inte bättre av att Philip var där.
”Här tänker jag inte stanna! Inte en sekund till! En plats där jag absolut inte är välkommen och får bara skit för vad än jag gör. Nej, vet ni vad!” Philip fnös. Han packade sina resväskor aggressivt, knölade in kläder och annat i väskan utan ordning.
Jerome rynkade pannan av ogillande åt sin fars beteende. Svarade honom inte. Utan vände sig till Drew igen. ”Vill du följa med mig ett tag? Det kanske skulle muntra upp? Vi ska äta en sen middag, Giselle, Bron och jag. Kom med?”, föreslog Jerome som försökte muntra upp sin bror. Men också dels för att han ville ifrån Philip. De hade spenderat nog med tid tillsammans nu.